Efter tre veckors kämpande mot mörker i olika former, inne på min fjärde vecka.. Kände jag igår att det f*n får räcka..

Jag var så urholkad och fullständigt dränerad på energi igår, att jag trodde jag skulle krackelera.
- Jag kommer att falla och där kommer inte finnas något som kan stoppa det.. Sa den inre känslan igår..

Men så hände något imorse.
Mot all förmodan lyckades jag på 35 minuter göra mig iordning, få upp och med mig den äldsta sonen och komma i tid till utvecklingssamtalet på skolan inne i stan, som jag fasar över.. Inte rädd för vad som skulle sägas, utan för tiden som var bokad 07:30..
Omg?! 07:30??!! Hur f*n tänkte jag där..?!

- MEN jag klarade det!!
07:27 stod vi utanför dörren och fick vänta på att få komma in..

Väl på väg till jobb senare, kände jag mig fortfarande trött, men ändå galet fylld av kärlek och tacksamhet.. Helt utan vetskap om egentligen varför..
(Jag sa till barnen under vår samling, att om man behöver en kram någon gång under dagen, har jag extra mycket kärlek att ge idag, trots att jag fortfarande känner mig dränerad på energi. Tre barn har redan nappat på förslaget och fått/gett kramar..
- Jag älskar mitt jobb *smile)

Så vad var nu poängen jag ville komma till..?!
- Jo.. att jag trots utan energi, fortfarande står på båda fötterna. Jag ger av det jag har och hoppas få tillbaka det jag ger.. och kanske lite till.. så att jag någonstans får tillbaka min energi.

Kärlek & Ärtor!