Jag skulle kunna skriva i rosenrött, om allt det härliga som faktiskt finns.. men i en vardag som just nu kantas av påfrestande dagar på jobb (bland annat) känns det lättare att skriva i svart, eller i alla fall grått..?!

Vårvibbarna i luften borde göra mig glad, men i själva verket får de mig bara att känna mer.. Jag uppfattar mig själv som överkänslig just nu.. Vill tro att man kan se mönstret som visar sig om man tittar tillbaka i tiden.. att det kanske är i just denna tiden på året som jag får mina flipp om falska människor, hata orättvisa, och en inställning till att jag skiter i allt och alla. Tröttheten i att bädda in saker till det vänliga, i saker jag vill ha sagt, står mig upp i halsen. Dåliga ursäkter, skitsnack och hycklande människor får mig att vilja kräkas..

.. Kanske mer svart än grått i alla fall..?!

Sorry! Här har ni väntat månader på en uppdatering och så är det detta ni ska behöva läsa?!
(Varnar för vidare läsning.. Det blir inte vackrare.)

Om man tar bort vardagen.. Det vill säga min vardag på jobb (som just nu står för merparten av min galla) känslorna gällande kriget i Ukraina (som påverkar mig mer än vad jag någonsin trodde) och att den förbannade sommar-och vintertiden fortfarande finns kvar.. så är livet dodelidoo.

Jag lever just nu bara (känns det som) för mina timmar på ateljén.. Där kan jag andas! Där känner jag respekt. Där slipper jag allt bs och får njuta i mitt rätta element. Med dunkande musik, eller i total tystnad.. Mitt kaos, som ingen annan har med att göra. Jag behöver inte vara trevlig, eller formulera mig rätt.. Inga krav ställda och inga krav krävda!

Samtidigt som jag gömmer mig på ateljén knackar verkligheten på dörren.. Jag släpper aldrig in dem, men möter dem varje gång jag kommer ut. Student för äldsta sonen.. (Jag har inte ens börjat) Planering av semester.. (Finns det ens något att göra?) Kalas, skolgrejer, trädgården ser ut som f*n..

Allt annat än färg och penslar känns som pest..

Pratar du med din psykolog? Frågan har dykt upp på jobb.. Nej. Det gör jag inte. Ärendet är avslutat och jag vet att det kommer att ta minst sex månader innan ett sådant samtal skulle kunna ske.. (Om man inte har 1000kr/ tillfälle att lägga på bordet, privat utanför sjukvårdens remisser..) Bara frågan får mig att vilja skrika ut min frustration.

Jag gör så gott jag kan helt enkelt.. och försöker nöja mig med det.. även om det kanske ändå inte passar andra.. Jag försöker hålla käft, le och gå vidare. Det är inte jag som blir lurad, tänker jag..

Jag har byggt mitt rykte om att vara stenkall. Ingen sätter sig på mig.. men jag har blivit oerhört ledsen (vilket gör mig förbannad) och när jag som alltid står pall, trots allt vågar visa mig sårbar och påtagligt påverkad, ska behöva sopa allt under mattan och dessutom behöva visa respekt.. ja då tappar ni mig liksom..

Jag vet inte om det är vårens vibbar om nystart som får mig på fall.. men just nu är det mycket. Fick bekräftelsen igår när jag sov 12 timmar i sträck..?!

Ocensurerat är jag dödligt trött på mitt jobb, mitt hem, min trädgård, smuts, äcklig mat och dåliga skämt.

Wow alltså?! Vilken uppdatering det blev..
Skulle kanske behöva skriva lite oftare, nu när jag läser igenom..?!
Eller så var det den absolut sämsta tänkbara dag att göra en uppdatering på..?!

Oavsett.. om vi blundar för mörkret en stund och tänder en lampa (trots elpriserna) så hoppas jag att ni vet att det finns lika mycket kärlek som avsky/hat.. även om det är svårt att läsa här..

Jag är tacksam varje dag.. och jag säger det högt, varje dag..

Och med det säger jag
-Kärlek & Ärtor!

Som avslutning på detta fasansfulla inlägg, bjuder jag på en bild av mitt senaste verk.. (som kanske blir svårare att gilla, med tanke på konstnärens tillsynes labila sinnestillstånd..?) Men jag gör det ändå, bara för att jag kan.. och för att den ger mig glädjen jag behöver.. Kommer ju en dag till imorgon, innan jag kan vara mig själv igen.

Gillar inte tjat, men säger det igen..
- Kärlek & Ärtor!