För ett halvår sedan kunde jag knappt hantera frågan. "Vad ska vi äta idag mamma?"

Idag kör jag och handlar efter jobb.. åker hem och packar in matvarorna i kylen, för att sätta mig i bilen igen och köra bort till fotbollsträningen som jag lovat dottern att jag skulle försöka hinna till. Efter träning - hem. Laga mat. Duka.. äta.. plocka undan i köket. Mat till hundarna. Ut med hundarna.. och SEN färdig för att sätta mig ner en stund, innan barnen behöver jagas i säng..

För ett halvår sedan hade jag varken ork eller förmåga att kunna svara på en fråga.. idag har jag till och med energi över..?! 

Jag vet att jag mår bättre.. Det säger ju lite sig själv när man jämför min ork och förmåga.. Men erkänner att jag fortfarande har en del kroppsliga problem som kan ställa till det för mig.. Jag är inte helt säker på vad det är som triggar igång fenomenet, men vissa dagar är det lite som om min hjärna slutar att fungera..?! 

Det hände mig senast förra veckan på jobb och vad jag än tog mig till så blev det knas.. Vid lunch skulle jag gå till vår matvagn för att ta en skiva bröd.. men tog istället locket till smöret.. Och det läskiga var att när jag insåg att det var locket till smöret som jag höll i, frågade jag mig själv i huvudet: Vad skulle jag ha locket till..?! Först här inser jag att det var en macka jag skulle hämta och inget annat..

Ett oskyldigt knas, tänker kanske du.. för den tanken slår mig nu när jag skriver om det.. Men faktum är att när verkligheten går upp för mig och jag inser hur galet allting blev, blir min reaktion att anklaga mig själv. Och känslan av att allt blev så fel får mig att snart göra fel igen.. Svårt att förklara.. men det är crazy-obehagligt hur hjärnan liksom slutar att fungera..

Är övertygad om att jag inte är ensam om fenomenet, men det förändrar ju inte saken att det faktiskt händer..

Nåväl.. Idag har varit en bra dag. Och jag är övertygad om att imorgon kommer bli lika bra.. om inte bättre..?! Kvällen är bokad för möte på Clarion Hotel Malmö Live och jag vet redan nu att människorna jag kommer träffa på det här mötet, kommer fylla på med energi så det räcker veckan ut. Det kommer vara lite möte/ lite utbildning och många trevliga människor. Me like!

Men nu mina vänner.. ska jag faktiskt gå och nanna kudden..

Jag har öppningen på jobb imorgon och vet att ansvaret kan ställa till med sömnproblem.. Så jag behöver vara ute i god tid.. ännu en liten grej.. med mej.. då jag sällan är just det.. *ångest*

- Skönt ändå att inte vara perfekt.. *smile*

Kärlek & Ärtor! / Jenny

Onsdag och första skoldagen för många.. och här sitter jag och dricker kaffe och äter hembakat.. helt ensam..

Vi fick en stund tillsammans, barnen och jag, när jag kom hem från jobb.. Men sen gick den ena till sin kompis.. tätt följt av den andra som skulle till jobb.. Och för bara en liten stund sedan lämnade även den tredje för att åka till stallet..

.. Ha ha ha.. När man pratar om trollen..?!

Min mellersta kom hem för att gå igen..

- Att vara mamma innebär såååå många överaskningar..!!

Så vad ville jag då ha sagt med dagens inlägg.. ?! Ja, egentligen ingenting.. men jag tror att det är kontrasten till hur mitt liv som mamma såg ut för typ åtta månader sedan, som får mig att vilja berätta hur läget ligger just nu..?! Då kändes min mammaroll outhärdlig.. Ensam ansvarstagare, med trasig själ.. Det var så illa att det räckte att ett av barnen frågade vad vi skulle ha till mat, så kunde jag fullständigt tappa fotfästet och bryta ihop.. Helt bisarrt!

Idag sitter jag här.. i harmoni.. Med veckans hela matsedel och alla ingredienser redan i kylen.. Med klara besked om vad som kommer serveras till middag.. när barnen kommer hem igen..

Barnen har börjat skolan och jag känner mig riktigt peppad inför höstterminen som nu dragit igång. Vardagen är här och det känns så in i vassen gött att kunna sitta här och reflektera över att jag faktiskt kommit till stunden, som jag i december 2022 inte ens vågade drömma om.. (Jag visste att dagen skulle komma.. men då kändes det som om den var ljusår bort..) 

En låt till dig som är på väg, men som ännu inte nått fram.. En låt som lindrat många av mina jobbiga stunder..

- Håll ut! Det kommer att bli bättre..

Kärlek & Ärtor! / Jenny Blue

Det är tisdagen den 15 augusti 2023.. och jag mår bättre..

För snart åtta månader sedan, tog min dåvarande man TV:n och sin X-box och flyttade ut ur huset som vi köpte tillsammans 2017. Det var mitt beslut att bryta livet vi levde, men jag föll ändå. Livet vi levde höll på att ta död på mig och även om han var mitt allt, var jag tvungen att bryta, för att överleva.

Att stå på botten, inse fakta och sedan agera.. var svårt, svårare, svårast.. Men som sagt.. Jag hade gått under helt om jag fortsatt leva i förnekelsen som härjade i min kropp. Mina inre demoner har nämnts i mina blogginlägg sedan bloggens begynnelse.. och det tog alldeles för många år innan jag insåg att demonerna som jag så länge fightats mot, egentligen var min egen inre röst som sa att jag gjorde mig själv orätt..

Idag finns det två versioner av Jenny: Jenny-innan.. och Jenny-efter.. Fortfarande med samma kärna, men känslomässigt är vi två.. Svårt att förklara, men "Jenny-innan" har fortfarande lätt för att bli sårad..Tappar lätt fotfästet och vågar sällan stå upp för sig själv.. "Jenny-efter" förstår bättre..

Den jag är idag.. alltså Jenny-efter.. vet vad hon vill. Vet var hon ska. Vet vad hon behöver göra.. Hon vet att hon kan.. Redan galet klok trots att hon inte funnits mer än typ åtta månader..

Mannen som jag valde att lämna, är och förblir alltid en del av min kärna.. Han är och förblir alltid "Jenny-innan's" livs största kärlek.. oavsett vad "Jenny-efter" tycker och tänker.. Han gav mig det finaste jag har.. tre helt fantastiska barn som jag älskar mer än livet självt.. 

- - - -

Jag vill minnas att jag så många gånger under tidigare inlägg, genom åren, lovat mig själv att inte be om ursäkt för att jag inte bloggat på ett tag.. Att detta är min blogg och att jag skriver när jag känner för det.. Men historien berättar inte att jag så många gånger raderat det jag skrivit för att jag varit rädd för att berätta min sanning. Då den med svart på vitt såg beskyllande ut.. anklagande, smutskastande och galet orättvis ut.. Jag kunde inte skriva hela min sanning, eftersom det handlade om människor jag älskade. Och jag ville aldrig såra någon. Och i ärlighetens namn vågade jag inte säga som det var för min egen skull.. Jag känner egentligen samma idag, men behöver påminna mig själv om att detta är min blogg.. Med min historia. Fullt medveten om att alla har sin egen. 

Kärlek & Ärtor! /Jenny Blue

Den 8 maj skrev jag ett inlägg om min oro inför möte med läkare..

Nu, drygt tre månader senare, gör jag en återkoppling och kan berätta att jag för andra gången i mitt liv mött en läkare som inte bara hör mig, men som också tar min psykiska ohälsa på största allvar.. (Den första var en kvinlig läkare som fightades för mig 2018)

Känslan det ger mig är obeskrivlig.. och jag har sagt det till honom vid flera av mina besök.. 

- Jag är så otroligt tacksam!

Går jag in i mig själv, så blir jag rörd till tårar.. Att han som egentligen inte känner mig mer än till mina bekymmer fightas för min sak.. är för mig allt annat än självklart.. Han menar det motsatta..

Nåväl.. Det var bara det jag ville säga i detta inlägg..

Kärlek & Ärtor!

När ett barn inte får som det vill, så är du som förälder dum.

Exempel: Din femåring vill ha godis. Du säger nej för att du som förälder vet att det är skadligt för tänder och att det inte är bra med socker i överflöd. Femåringen blir (helt naturligt) arg och säger utan konsekvenstänk att du är dum.

- Du som förälder vet anledningen bakom och står (förhoppningsvis) fast vid ditt svar, då du som vuxen vet bättre än femåringen. 

Samma sak gäller när du som förälder vet att man behöver sova, äta, ha hjälm när man cyklar, ha jacka när det är kallt, osv, osv.. 

Nu till de lite äldre barnen.. som kanske vill ha den senaste telefonen, eller tjatar om märkesskor, alternativ inte är nöjd med sin gamla cykel för att den helt plötsligt har fel färg.. Du som förälder har inte pengar till att köpa en ny telefon för trettontusen, eller till märkesskor, eller en ny cykel heller för den delen. Så du svarar helt enkelt nej vid frågan, då du vet att det är viktigare att vi har mat på bordet, eller kläder på kroppen. 

Det äldre barnet kan kanske inte förstå varför du inte har pengar, när alla andra verkar kunna ge sina barn alla dessa saker.. Du är dum och det äldre barnet tycker kanske synd om sig själv..

Inget av detta är egentligen så svårt att förstå.. Det är så människan fungerar och det är så för väldigt många av oss.. även om de olika senarierna kan se lite olika ut.. 

Kärleken till våra barn är inte mindre för att vi säger nej, men den är svårare att bevisa i stunden.. Barn vill ha och tycker att vi ska ge. När vi inte ger dem det de vill ha är vi dumma och fattar ingenting.  

Jag älskar mina barn. Alla tre. Men ju äldre de blir desto mer tvivlar jag på att de faktiskt inser hur mycket.. Jag förstår att de kanske inte inser hur stor skillnaden är på ett hushåll med en inkomstkälla istället för med två som tidigare delat på allt. Och det är inte heller meningen att de, som är barn, ska tänka på sådana saker.. Men kampen som jag som vuxen uthärdar varje dag, för att kunna göra skillnaden så liten som möjligt är mer bevis på kärlek än både godis, ny telefon och en cykel i annan färg tillsammans.

Även om mina barn inte lägger sig ner på golvet och skriker efter det de vill ha, känner jag besvikelsen när jag begränsar och säger nej. Deras förstånd räcker möjligen till att det kanske handlar om pengar lite utanför budgeten, medans den i min värld handlar om att vi inte kommer ha mat resterande dagar innan lön. 

Vissa saker säger jag rakt nej till.. Andra måste jag pussla för att få ihop till, oavsett.. Som ny klänning till dottern till skolavslutningen till exempel.. Det bara måste gå.. Och fråga mig inte hur, men jag löser det.

Detta är ett av mina sätt att älska på. Krypa på knäna för att andra ska ha det bra.. Och det är okej.. jo faktiskt okej.. så länge andra hade gjort samma.. Men så enkelt är det ju så klart inte.. Kärlek har mer än bara ett sätt. För kärlek kan också vara "Jag betalar allt du vill ha bara jag slipper att gå med dig till affären".. Vilket är PRECIS den typen av kärlek som små barn och ungdomar lättare kan förstå. Och det är här jag förlorar min kamp.. 

Jag försöker hålla huvudet högt och kämpa mig igenom dagarna i hopp om att mina barn en dag ska inse vilket som är vad. Att kärlek faktiskt inte går att köpas för pengar.. om den ska uppfattas som genuin? Ge mig din tid och jag vet att du älskar mig..?!

Eller så har jag helt ducking fel..?! Eller.. Jag vet att jag har fel om du frågar personen som tycker annorlunda.. Och det är väl här som kampen blir ännu svårare, då den inte ens går att förklara för den som tänker och fungerar annorlunda.

Med andra ord. Min kärlek är dömd att misslyckas. Att jag ger mestadelen av min vakna tid åt mina barn och åt sånt som rör dem, betyder inte jack as eftersom det handlar om sånt som de inte ser. Saker som tas för givet, eftersom det alltid har varit en självklarhet. Maten på bordet är ändå inte gourmet.. Hemmet är ändå inte som på tiktok.. Kläderna räcker ändå aldrig till.. och den inköpta chokladen är aldrig just den man var sugen på.. (Se min dolda förtvivlan i min yttrade frustration, när jag vänt på kronorna för att kunna köpa lite godis som jag tycker att alla kan vara värde efter en lång vecka i skolan och svaret blir fel sort, istället för tack..)

Jag vacklar i mina tankar under tiden som jag skriver.. Ena stunden är det så självklart.. i nästa vet jag inte vad jag säger..?! Jag antar att jag skriver, allt eftersom tankarna dyker upp i skallen och det som kändes viktigt från början känns mindre viktigt nu när jag upplever mig själv ha tappat tråden..?!

Men om jag utgår ifrån mig själv och vad mina känslor säger mig, så känns allting så himla hopplöst emellanåt. Jag gör mitt yttersta, men uppfattas tvärtom. Förmodar att det grundar sig i att jag egentligen känner mig ensam och oförstådd..

Utan skuggor över barnens andra förälder, som säkerligen gör sitt yttersta de tio timmarna i veckan som han tar ansvar, med kärlek på sitt sätt, får jag helt enkelt acceptera att mina barn har samma rätt till psykolog som jag har, när de blir vuxna..?! Det kommer att bli människor av de också, även om de kanske väljer att ta avstånd från sin mamma som visade mer frustration är vad hon visade sin kärlek..

Kärlek (hur du än väljer att se den) & Ärtor!

.

.

.

.

Något jag fått erfara genom livet, är att jag MÅSTE FIGHTAS för min rätt. Där finns ingenting som säger att någon annan kommer fightas för mig.. Mitt liv. Mina problem. Som kräver MIN lösning..

Så förstå min oro när jag ställs inför avgörande bemötande. Kommer personen jag möter förstå, eller kommer jag att behöva slåss för min sak..?! Kommer jag orka slåss för min sak..?! Och HUR..?! När det kommer till en enskild person i förhållande till systemet i samhället, är jag egentligen inget annant än en liten lort.. och jag faller i gropen där jag blir helt och hållet beroende av personen jag möter.. Får jag, eller blir jag nekad, stegen som hjälper mig upp..?!

Jag borde vara starkare..
Jag har kämpat så länge, att jag borde kunna fightas bättre.. men likväl blir jag fortfarande lika orolig inför dessa avgörande möten. Ont i magen, svårt att fokusera och en oroväckande brist på tålamod. Och tårarna ställer sig i beredskap för att storma vid minsta lilla känsla.

Jag rustar mig inför den påtvingade situationen jag snart befinner mig i, genom att intala mig själv att jag ska försvara en kompis. Min bästa vän behöver hjälp och jag ska göra allt som står i min makt..

Oro blandat med försvar. Liten som ett försvarslöst litet barn, blandat med den starkaste hjälten som fullständigt krossar för mänsklighetens överlevnad. Fullt medveten om att beslutet om min nästkommande framtid, trots allt, ändå ligger i händerna på personen jag möter..

Jag vet inte om mötet blir bättre, med min beredskap på eventuellt krig, eller om det hade gått lika bra utan..?! Jag har inte kommit till den punkten ännu, där jag kan känna fullt förtroende för att personer låsta till systemet ska agera i min favör..

Erkänner dock att tilliten ökat under den senaste omgången, då jag upplever att psykisk ohälsa blir mer taget på allvar nu än för femton år sedan.

Dagens läkarmöte gick bra. Eller ja.. Bra om man bortser från tårarna som rockade loss och alla orden som försvann..

Personen jag mötte idag, för första gången, lyssnade. Han hörde mig. Han förstod. Och han räckte mig stegen, noga med att jag hade tag om den.

Idag har jag lagat mat tillsammans med mina barn.

Jag fullständigt älskar när vi alla rör oss som ett gäng myror fram och tillbaka i köket.. En skär gurka, en steker kött, den tredje dukar bordet medan jag kollar pommesen i ugnen.. Hundarna som vanligtvis brukar ligga mitt på köksgolvet under denna tid, inser att de har det bättre i soffan där de inte ligger ivägen.. Musiken står på och allting tycks gå så smidigt.. Ett, tu, tre.. så är allting färdigt och vi kan sätta oss ner vid ett dukat matbord, redo för att hugga in i dagens festmåltid.

Vi äter ganska så fort, men sitter kvar i nästan en timme till.. Kvalitetstid av högsta rang! De två yngsta berättar om sin dag i skolan.. Lunchen de ätit, tråkiga läsämnen, vad de gör på slöjden, om kompisar och lärare. Den äldsta berättar om veckan som kommer på jobb.. Bokade dubbelpass, intervjuer som ska påbörjas och trivseln med arbetskamrater. Det skrattas och skojas, kivas och diskuteras om vart annat och jag njuter i fulla drag av stunden vi gör tillsammans. 

Det är ingen självklarhet längre.. att vi alla fyra är samlade runt matbordet. Sedan den äldsta började jobba kvällar och nätter, är det mer ovanligt än vanligt, att vi alla är på plats samtidigt.. Men när det händer är det ren och skär glädje. För det är något speciellt när vi är tillsammans. När vi får dela med oss av vår vardag. När vi sitter där och lyssnar på varandra.. 

Efter maten, när vi har dukat av, sätter pojkarna sig tillsammans i soffan.. De slår på TV:n och tittar på en video om något spel som skapar enade diskussioner bröderna emellan. De trivs. Och jag njuter. Dottern kommer och vill ha hjälp med tvätten och när vi fått igång maskinen med tvätt, kommer vi upp till pojkarna som nu sitter vid matbordet och spelar schack tillsammans.. Jag går ut i köket för att hälla upp en kopp kaffe, som just runnit klart, medan dottern slår sig ner på en stol för att göra sina bröder sällskap. De trivs. Och jag njuter. 

Känslan av harmoni fyller huset och jag sparar minnet av kvällen tills nästa gång vi alla sitter ner och äter tillsammans igen..

Så mycket mer än bara Kärlek & Ärtor!

.

.

.

.

Helgen började lite stökigt när min fredagsplanering gick åt pipsvängen.. Jag borde varit van vid det här laget.. men attans.. Det spelar ingen roll hur många gånger det inte blir som jag tänkt mig.. Det blir inte lättare att hantera för det..

Kanske fick jag ett mindre utbrott.. och kanske var jag i affären när det hände..?! Men jag lovar att kassabiträdet som tog emot mig i kassan, inte blev drabbad. Tvärtom.. Som kvinna hade hon inte alls svårt att relatera till det jag sa.. och samtalet slutade med att vi båda var eniga om att världen hade varit en bättre plats om kvinnor fått bestämma..

Hur som haver.. Fredagen blev ok trots allt. När pulsen lugnat sig och kroppen hade slutat skaka av ilska.. fastnade jag i soffan där jag satt. Jag skulle egentligen ha målat på mitt bidrag inför utställnigen jag ska vara med på under firandet av Göteborg 400år.. men som du kanske förstår hade jag varken lust eller energi till att skapa med glädje.. Så som sagt.. blev jag sittandes i soffan, för att senare somna till filmen som stod på. 

Lördagen kom och jag vaknade relativt tidigt.. från min sömn i soffan. Jag gick upp. Satte på kaffe. Gick ut med hundarna. Och kom så småningom igång med att måla på tavlan som jag ratat dagen innan. Minns inte så mycket mer från dagen än att jag målade..?! Jag vet att jag lagade kyckling till mig och mellangrabben vid halv två.. Och att vi åt pizza vid tv:n strax efter klockan 20. Äldsta grabben jobbade och mini me sov över hos en kompis.. Kanske att jag fejade lite i trädgården, men det kan också ha varit under fredagen innan helvetet bröt loss..?!

Nåväl..

Idag har det varit söndag.. hela dagen.. och den började med att jag lät mig somna om.. Sov till typ tio och låg och skrollade på luren en stund innan jag gick upp för att göra kaffe och gå ut med hundarna. 

Klockan tolv kom mitt bokade möte, en företagsam ungdom, som tog ett lass sopr till tippen. En fröjd att se skitet försvinna, vilket fick igång mig till att börja städa inne på ateljén. Detta i sin tur gjorde att jag kunde tömma bilen på grejer från påskens utställning.. som jag kört runt med sedan dess..

Med andra ord har det varit en härlig dag. Med många tyngder som plockats bort från mina axlar! 

Imorgon är det måndag igen, vilket inte är lika upphetsande som en städad ateljé.. men det får man väl ta..?! Min plan nu är, att gå och ta en dusch och gå och lägga mig.. så..

Over and out för det här inlägget..

Kärlek & Ärtor!