Idag har jag haft en hel rad av tänkbara rubriker att blogga om.. fram tills nu..?! Så jag skriver bara några rader om hur tacksam jag är för att jag har så fina barn. Jag är så stolt över alla tre, att jag skulle kunna spricka emellanåt.. Känner mig bortskämd, fastän jag vet allt hårt arbete som ligger bakom som engagerad förälder.. Är stolt över mig själv också! Med all rätt..

Jag är långt ifrån perfekt.. men fasiken vad jag gör allt som står i min makt för att vara närvarande. Blod, svett och tårar.. (oj så mycket tårar) ..men jag får tillbaka allt och lite till, när jag ser hur fina mina barn har blivit och är. Förståndiga, empatiska och galet roliga emellanåt..!! Alla tre med sin egen fantastiska personlighet, förmåga och charm..

Jag skulle vilja säga att jag tycker synd om föräldrar som inte orkar engagera sig, som sätter sina egna behov före sina barn.. men nej. Det man inte vet tar man ingen skada av.. Och om man inte själv inser allt man går miste om när man väljer bort sina barn, tror jag att de gör bäst i att hålla sig väck.. Inte för deras skull, men för barnens.

Vuxna tror att de förstår.. och de som inte fattar bättre, tror att barnen inte förstår.. Men barn fattar. De hör vad vi säger och ser vad vi gör, alternativ inte gör.. De lägger ihop ett och ett och även om det skulle vara att de inte kan räkna än, så ser de mönstret av vad som blir. En sund anknytning mellan barn och vuxen är ingenting som kommer gratis bara för att man står som vårdnadshavare på ett papper. Anknytning är något man skapar. Relationer måste man bygga. Och vårda.. Hela tiden! 

Jag försöker bädda, som jag vill ligga.. Allt jag gör för mina barn, gör jag med tanke på deras och min framtid. Och så har det varit sedan barnen var små. Jag satt hellre uppe en hel natt.. på golvet.. intill barnens sängar när de inte kunde sova.. än att låta dem sova i min säng. Inte för att jag jublade över att inte själv få sova.. Men för att jag ville att de skulle känna sig trygga i sin egen säng. Mitt mål som mamma, har alltid varit att stärka mina barn med trygghet, kärlek och respekt, för att med tiden växa upp till trygga, starka och självständiga individer. För det är lättare att bygga starka barn, än att laga trasiga vuxna!

Jag har aldrig sopat vägen för mina barn, men alltid hjälpt dem över vägens hider! 

Jag vet att det är tabuvarning på att snacka barnuppfostran.. Alltid retar det någon.. Men jag skriver inte detta för att reta någon. Inte heller för att verka bättre än någon annan. Jag skriver helt enkelt bara min mening. Jag arbetar som pedagog och har tre barn. (Nu 20, 15 och 11 år stora.) Jag bygger och vårdar relationer varje dag.. och jag har gjort det länge. Inte bara med mina egna, utan även med andras barn..

Jag vet hur viktiga anknytningarna är. Jag ser dagligen hur de påverkar relationerna mellan barn och vuxna. Och med facit i hand, är jag så oerhört stolt och tacksam över mina tre relationer med mina egna barn. För att inte snacka om deras relationer med varandra.. GULD!

. 

Jaha.. Det blev ju ett ganska långt inlägg ändå.. trots att jag inte visste vad jag skulle skriva om när jag började..?! Men kanske inte så kontigt ändå, eftersom det var tankar gällande det bästa jag har.. Eller VI har, låter bättre! För jag ser det inte riktigt som mitt eller ditt.. ALLA barn är viktiga. Oavsett vilken kropp de kommer ifrån! 

.

Ah. Nog från mig nu.. Hoppas ingen tagit illa vid sig.

(Men om så ändå är fallet, så borde man kanske ta sig en funderare på varför man tar åt sig..?! Bara en tanke..) 

Kärlek & Ärtor! Till både stora och små.. / Jenny 

.

.

.

Onsdag och första skoldagen för många.. och här sitter jag och dricker kaffe och äter hembakat.. helt ensam..

Vi fick en stund tillsammans, barnen och jag, när jag kom hem från jobb.. Men sen gick den ena till sin kompis.. tätt följt av den andra som skulle till jobb.. Och för bara en liten stund sedan lämnade även den tredje för att åka till stallet..

.. Ha ha ha.. När man pratar om trollen..?!

Min mellersta kom hem för att gå igen..

- Att vara mamma innebär såååå många överaskningar..!!

Så vad ville jag då ha sagt med dagens inlägg.. ?! Ja, egentligen ingenting.. men jag tror att det är kontrasten till hur mitt liv som mamma såg ut för typ åtta månader sedan, som får mig att vilja berätta hur läget ligger just nu..?! Då kändes min mammaroll outhärdlig.. Ensam ansvarstagare, med trasig själ.. Det var så illa att det räckte att ett av barnen frågade vad vi skulle ha till mat, så kunde jag fullständigt tappa fotfästet och bryta ihop.. Helt bisarrt!

Idag sitter jag här.. i harmoni.. Med veckans hela matsedel och alla ingredienser redan i kylen.. Med klara besked om vad som kommer serveras till middag.. när barnen kommer hem igen..

Barnen har börjat skolan och jag känner mig riktigt peppad inför höstterminen som nu dragit igång. Vardagen är här och det känns så in i vassen gött att kunna sitta här och reflektera över att jag faktiskt kommit till stunden, som jag i december 2022 inte ens vågade drömma om.. (Jag visste att dagen skulle komma.. men då kändes det som om den var ljusår bort..) 

En låt till dig som är på väg, men som ännu inte nått fram.. En låt som lindrat många av mina jobbiga stunder..

- Håll ut! Det kommer att bli bättre..

Kärlek & Ärtor! / Jenny Blue

Det fanns en tid då jag hade typ tvåhundra besökare / dag.. Inget att skryta om.. men jag ser följderna (med nuvarande 7-10 besökare / dag) efter att inte vara aktiv med mitt bloggande.. Ingenting spelar egentligen någon roll.. men det var en tanke som slog mig..

Kanske ska jag börja blogga igen..?! 

Jag älskar ju min blogg.. och nu har jag mer gott än ont att skriva om, vilket faktiskt gör det hela så mycket roligare..?! Vi får väl se vad framtiden säger..?!

Tills dess önskar jag alla mina tio läsare en riktigt god natt!

Kärlek & Ärtor! / Jenny Blue

När ett barn inte får som det vill, så är du som förälder dum.

Exempel: Din femåring vill ha godis. Du säger nej för att du som förälder vet att det är skadligt för tänder och att det inte är bra med socker i överflöd. Femåringen blir (helt naturligt) arg och säger utan konsekvenstänk att du är dum.

- Du som förälder vet anledningen bakom och står (förhoppningsvis) fast vid ditt svar, då du som vuxen vet bättre än femåringen. 

Samma sak gäller när du som förälder vet att man behöver sova, äta, ha hjälm när man cyklar, ha jacka när det är kallt, osv, osv.. 

Nu till de lite äldre barnen.. som kanske vill ha den senaste telefonen, eller tjatar om märkesskor, alternativ inte är nöjd med sin gamla cykel för att den helt plötsligt har fel färg.. Du som förälder har inte pengar till att köpa en ny telefon för trettontusen, eller till märkesskor, eller en ny cykel heller för den delen. Så du svarar helt enkelt nej vid frågan, då du vet att det är viktigare att vi har mat på bordet, eller kläder på kroppen. 

Det äldre barnet kan kanske inte förstå varför du inte har pengar, när alla andra verkar kunna ge sina barn alla dessa saker.. Du är dum och det äldre barnet tycker kanske synd om sig själv..

Inget av detta är egentligen så svårt att förstå.. Det är så människan fungerar och det är så för väldigt många av oss.. även om de olika senarierna kan se lite olika ut.. 

Kärleken till våra barn är inte mindre för att vi säger nej, men den är svårare att bevisa i stunden.. Barn vill ha och tycker att vi ska ge. När vi inte ger dem det de vill ha är vi dumma och fattar ingenting.  

Jag älskar mina barn. Alla tre. Men ju äldre de blir desto mer tvivlar jag på att de faktiskt inser hur mycket.. Jag förstår att de kanske inte inser hur stor skillnaden är på ett hushåll med en inkomstkälla istället för med två som tidigare delat på allt. Och det är inte heller meningen att de, som är barn, ska tänka på sådana saker.. Men kampen som jag som vuxen uthärdar varje dag, för att kunna göra skillnaden så liten som möjligt är mer bevis på kärlek än både godis, ny telefon och en cykel i annan färg tillsammans.

Även om mina barn inte lägger sig ner på golvet och skriker efter det de vill ha, känner jag besvikelsen när jag begränsar och säger nej. Deras förstånd räcker möjligen till att det kanske handlar om pengar lite utanför budgeten, medans den i min värld handlar om att vi inte kommer ha mat resterande dagar innan lön. 

Vissa saker säger jag rakt nej till.. Andra måste jag pussla för att få ihop till, oavsett.. Som ny klänning till dottern till skolavslutningen till exempel.. Det bara måste gå.. Och fråga mig inte hur, men jag löser det.

Detta är ett av mina sätt att älska på. Krypa på knäna för att andra ska ha det bra.. Och det är okej.. jo faktiskt okej.. så länge andra hade gjort samma.. Men så enkelt är det ju så klart inte.. Kärlek har mer än bara ett sätt. För kärlek kan också vara "Jag betalar allt du vill ha bara jag slipper att gå med dig till affären".. Vilket är PRECIS den typen av kärlek som små barn och ungdomar lättare kan förstå. Och det är här jag förlorar min kamp.. 

Jag försöker hålla huvudet högt och kämpa mig igenom dagarna i hopp om att mina barn en dag ska inse vilket som är vad. Att kärlek faktiskt inte går att köpas för pengar.. om den ska uppfattas som genuin? Ge mig din tid och jag vet att du älskar mig..?!

Eller så har jag helt ducking fel..?! Eller.. Jag vet att jag har fel om du frågar personen som tycker annorlunda.. Och det är väl här som kampen blir ännu svårare, då den inte ens går att förklara för den som tänker och fungerar annorlunda.

Med andra ord. Min kärlek är dömd att misslyckas. Att jag ger mestadelen av min vakna tid åt mina barn och åt sånt som rör dem, betyder inte jack as eftersom det handlar om sånt som de inte ser. Saker som tas för givet, eftersom det alltid har varit en självklarhet. Maten på bordet är ändå inte gourmet.. Hemmet är ändå inte som på tiktok.. Kläderna räcker ändå aldrig till.. och den inköpta chokladen är aldrig just den man var sugen på.. (Se min dolda förtvivlan i min yttrade frustration, när jag vänt på kronorna för att kunna köpa lite godis som jag tycker att alla kan vara värde efter en lång vecka i skolan och svaret blir fel sort, istället för tack..)

Jag vacklar i mina tankar under tiden som jag skriver.. Ena stunden är det så självklart.. i nästa vet jag inte vad jag säger..?! Jag antar att jag skriver, allt eftersom tankarna dyker upp i skallen och det som kändes viktigt från början känns mindre viktigt nu när jag upplever mig själv ha tappat tråden..?!

Men om jag utgår ifrån mig själv och vad mina känslor säger mig, så känns allting så himla hopplöst emellanåt. Jag gör mitt yttersta, men uppfattas tvärtom. Förmodar att det grundar sig i att jag egentligen känner mig ensam och oförstådd..

Utan skuggor över barnens andra förälder, som säkerligen gör sitt yttersta de tio timmarna i veckan som han tar ansvar, med kärlek på sitt sätt, får jag helt enkelt acceptera att mina barn har samma rätt till psykolog som jag har, när de blir vuxna..?! Det kommer att bli människor av de också, även om de kanske väljer att ta avstånd från sin mamma som visade mer frustration är vad hon visade sin kärlek..

Kärlek (hur du än väljer att se den) & Ärtor!

.

.

.

.

Det är som att leva i två olika världar.. även om jag vet att det egentligen "bara" handlar om olika sinnesstämningar.. När jag tänker efter är det nog i brist på balans mellan de båda, som gör kontrasten så stor.. Höga toppar och galet djupa dalar..?! 

För när jag gör det som jag mår bra av.. som igår, när jag var på vernissage och träffade likasinnade.. känner jag mig ostoppbar.. Jag äger marken jag står och går på.. Energin fylls på och jag blir full av framtidstro.. Till skillnad från min "andra värld" där jag dagligen dräneras på energi av olika anledningar. Nära kanten till hopplöshet med dragningskraft till att ge upp..

I torsdags deltog jag i ett webbinarium gällande energibrist. Fick en massa bra tips på hur man kan göra för att spara, men framför allt hur man fyller på sin energi. Tipsen rörde ljus, mat, prioritering och övningar för att sk. nollställa kroppen från stress.. Ser man till mitt läge just nu, så visade det sig att jag redan är en bit på väg till ett mer balanserat liv. Vilket var inspirerande att inse, då det länge känts som om jag tar ett steg fram, följt av tre steg bak.. Jag och mitt dåliga tålamod i ett nötskal..?!

Och det är just det.. mitt tålamod.. För jag inser ju att bara för att jag har fått en massa bra tips upplästa för mig, innebär ju inte detta en direkt förändring.. Jag behöver jobba för att nå resultat.. och det kommer ta tid. Tid som jag själv måste ge mig! 

Jag har skrivit om energitjuvar under många års tid.. Energitjuvar som under senaste åren har fått ett annat namn i form av narcisister.. Jag vet att många redan är trötta på begreppet, men fasiken vad jag är övertygad om att jag hade klarat mig bättre om jag kommit i kontakt med vetskapen tidigare. Inte för att kunna anklaga fler, men för att kunna skydda mig själv..

2022 är här och det hänger höga förväntningar i luften..

Jag har, sedan mitt senaste inlägg.. (för en evighet sedan, den sjunde november 2021) haft fullt upp med mina tavlor.. Utställningar, möten, vernissage, skapande, mm.. så bloggen har fått ligga på vänt.. (precis som så mycket annat..!)

Det kom en våg och jag har helt enkelt varit tvungen att hänga på..! Krävande, men oj så roligt!! Familjen har haft överseende med mitt konstnärliga engagemang och har accepterat min stora frånvaro.. Och jag tänker att min blogg håller med..?!

Kanske trist för er som hellre läser orden än ser på bilderna, men tyvärr är det så det måste vara.. Och det kommer att fortsätta så ännu ett tag till..

? Utställningen på Entré i Malmö fortsätter..
? Mitt konstkonto på Instagram (@jenny78blue_art) behöver kontinuerlig uppdatering.
? En sida på Facebook håller på att utvecklas.
? Jag har skaffat WhatsApp som också är nytt och kopplat till Facebook-sidan och som jag behöver lära mig.
? Och nu med det nya året, har jag bestämt mig för att jaga nya platser, som jag kan visa upp mina alster.

- Ja jag vet vad jag sagt tidigare.. Att jag inte ska skriva om min konst här.. men det är svårt, med tanke på att det är konsten som ligger i fokus fortfarande. Work hard play hard.. heter det ju..?!

Nåväl.. Jag ville egentligen bara titta inom och säga gott nytt. Tro inte att jag har glömt, eller att jag har slutat att blogga helt.. Se det hellre som en paus från mina inte demoner, ersatt av ett härligt flow av skapande i sprakande färger!

Kärlek & Ärtor!!

I ett snabbt inlägg såhär under lunchrasten, kan jag berätta att jag har fått svar på gårdagens mail, gällande eventuell utställning.. och vi ska nu boka möte för detaljer..

-Tack till alla er som höll tummarna! *smile*

Kärlek & Ärtor!