Runt om i vårt avlånga land, firar vi idag våra mammor.. med frukost på sängen, blommor, trisslotter, chokladaskar, presentkort, osv, osv.. Ja det finns många sätt att visa sin uppskattning på.. Själv skickade jag "bara" ett kort, tio mil med snigelpost, till min mamma.. Men hon blev glad och det är ju det som är huvudsaken!

Eftersom vi enligt tradition, denna dag, alltid äter frukost hemma hos svärmor, blev det ingen frukost på sängen, för min del.. Men bortskämd med en nybryggd och serverad kopp kaffe ute på balkongen, hann jag med innan det var dags att åka.. Och det är inte illa! Sen fick jag en trisslott, som jag skrapad på vägen hem till svärmor också.. Ingen vinst, men ändå..!

Lyckligt överraskad blev jag senare, när vi kommit igenom kassorna och jag stod och packade ner våra varor i påsarna.. Då jag hittade denna:

Nutella - BARA MIN!
Helt klart bättre än alla chokladaskar i världen.. enligt mig.. (vilket Tomas har full koll på. *smile*)

Och som pricken över i:et, blir det lyxmiddag a' la Tomas, med stekta morötter.. som också är en favorit! Må hända att det inte blev någon frukost på sängen, (i år heller) ..men det kan ärligt kvitta, då bara ljudet av att Tomas står i köket och fixar och donar, får mig att känna mig bortskämd..

Mina barn har dock lite att lära, då det ännu bara är en av de tre, som uppmärksammat denna dag..?! Otippat nog var det Charlie som kramade om mig tidigare och som sa "grattis".. och "jag älskar dig mamma".. (Älskade troll!) Nåväl.. Vi får jobba på detta tills nästa år..?!

Kärlek & Ärtor!
- Och ett stort GRATTIS till alla fantastiska mammor, där ute!

Jag sitter på balkongen hemma hos Tomas.. Har precis publicerat ett inlägg om min stora vinst i en skrivtävling.. (ett inlägg som tog mig runt en timme att skriva, distraherad av musik i lurarna..)

Det börjar bli aningen kallt om fingrar och tår, men jag kan inte riktigt slita mig från harmonin som råder.. Musiken i öronen får världen att gunga och rödvinet i blodet smeker själen.. Jag är skitig i håret, men naglarna är fixade - slipade och målade, så jag känner mig ändå nöjd, här i nattens mörker i egen vald ensamhet, där jag sitter..

Skulle vilja berätta om veckorna som gått, då jag bott hemma hos Tomas sedan den 13/5.. men vet med mig själv att jag kanske inte borde..?! Kommer i tankar på jobb.. tänker utvärdering.. Ni vet, där man objektivt tittar på för OCH nackdelar..? Allt för att ha ett så ärligt material som möjligt, att se tillbaka på, för att kunna förbättra och växa..?!

Vi har inte gjort någon gemensam "utvärdering" av veckorna som gått ännu, men jag kan säga "svårt".. Man brukar ju säga att "det är svårt att lära en gammal hund att sitta".. och lite så är det nog..?! Inte för att Tomas har gjort något fel!! Absolut INTE! För är det någon som har vuxit under de senaste åren, så är det min älskade Tomas..! Problemet i frågan är väl mer den, att jag också har vuxit en hel del.. Det går fort att vänja sig vid att bo ensam, i alla fall har det varit så för mig som är trygg ensamvarg.. Och det är inte helt lätt att lämna sitt eget, för att dela någon annans..

Men jag älskar min Tomas. Oavsett allt som varit.. Han är en av de finaste människor jag känner, med ett hjärta av guld.. Tacksamt nog är jag i harmoni med mig själv. Jag har accepterat det som varit.. Har nästan förlåtit.. men absolut gått vidare..

Framför allt har jag dock mina drömmar kvar..
Lösningen är luddig, men hoppet finns..
Med min erfarenhet håller jag huvudet högt.
Jag tror på mig själv och jag kämpar vidare..

Demonerna i mitt huvud ligger vilande och jag har inga planer på att väcka de till liv genom att tappa fokus. Jag är koncentrerad på det goda och uttalar min tacksamhet dagligen. Med min enorma empati och fantastiska förmåga till att anpassa mig, låter jag månen vägled mig. Jag går på magkänsla och det ska mycket till för att jag ska brytas ned mentalt just nu.. (Bortsett från min ärligt, dock sällan förekommande, negativa magkänsla, som kan få mig att tänka om och agera annorlunda.)

Jag känner mig trygg.
Jag har nog aldrig varit så säker på vem jag är, som jag är just nu.. Det går liksom inte att rubba på det jag känner. Jag har bojkottat mig själv från att vela i osäkerhet om att mitt svar måste "passa" den som frågar..?! Jag jobbar fortfarande på att säga nej, utan följande anledning eller ursäkt.. men i mitt medvetande har jag redan kommit långt..

Mina känslor är fortfarande stora och mina tankar rusar
fortfarande som på Autobahn.. Men jag har läget under kontroll.

- Jag är inte ett dugg orolig inför framtiden och det känns oerhört befriande att våga tillåta alla känslor att få flöda fritt igen. Att få vara jag, utan ursäkter för att inte stöta kanterna på de som står i min närhet. Jag vet vad besvikelse innebär.. Lika hjärtskärande som det kan vara att bli sårad av de som man trodde man kunde lita på, är det stärkande att veta att man kan överleva om det skulle visa sig att människan i fråga inte vill ingå i min värld. Det låter kanske kallt, men jag har lärt mig att släppa taget om det, eller de, som inte längre visar sig vara värdiga mitt förtroende eller min respekt. Jag vet att det finns fler (andra) som faktiskt vill ha mig som jag är. Människor som uppskattar ALLA mina sidor och som inte är rädda för att säga ifrån, både i gott och ont..

Jag har sagt det förr, men jag säger det igen.. För det gäller fortfarande, som något av det starkaste och mest naturliga inom mig: "Ärlighet varar längst." !!

Ja.. Och med det sagt har jag kanske tappat den röda tråden, som vanligt (?!) Eller, jag vet inte..?! Spelar det någon roll? Jag tycker inte det. Jag har ju fått sitta här en stund till och med sweet musik i lurarna har jag fått mysa i harmoni ännu en timme, eller två..?! (Tiden flyger iväg, när man har roligt..)

Nu ska jag gå in i värmen, börjar bli riktigt kallt om fingrarna nu..
Och när jag har tinat en stund och lederna fungerar som de ska igen, ska jag borsta tänderna, pussa Tomas godnatt, titta till barnen och gå och nanna kudden!

Kärlek & Ärtor!!
Må Kraften vara med Er!
(Vilket innebär så mycket mer än det gamla uttryck, vi minns från starwars-filmerna)

Jag är ingen tävlingsmänniska.. Har aldrig varit.. Och kommer aldrig att bli..

Det grundar sig i erfarenheter från idrotten under skoltiden, då jag vid en innebandymatch upptäckte att jag faktiskt gillade gympa.. Men något med engagemanget inom mig slog slint och blev plötsligt alldeles för stort.. Jag blev galet aggressiv och högljudd när det inte gick som jag ville och jag nästan skrämde mina lagkamrater..?! Efteråt var jag totalt dränerad på energi och jag bestämde mig, där och då, för att aldrig bli så engagerad gällande tävling inom sport igen.. 

Jag har inget behov av att vinna, då jag förknippar det med stress, eller prestationsångest.. Men så ibland rasslar det till och jag är med och tävlar med ord.. (Nog det enda jag tävlat inom, bortsett från tävlingen "amatörkonstnärer" som jag anmälde mig till i våras och som jag fortfarande inte fått något svar på..?!)

Men som sagt.. Att "tävla" med ord gillar jag och det har hänt att jag har skickat in ett och annat bidrag under årens lopp. Egentligen vill jag inte kalla det för att tävla, (jag ser ju det som något annat) men eftersom det heter så och för att vi alla ska fatta vad jag pratar om så kallar vi det för "tävla"..

För några år sedan skrev och skickade jag in ett bidrag som handlade om "Världens bästa Mamma" Där man skulle, med ett fåtal ord, beskriva varför man ansåg sin mamma, vara den bästa mamman.. 

Jag skrev några verser med rim och vann (?!) ett presentkort med 500 kronor..

- Och nu har jag gjort det igen..?!

Jag skrev, utan rim denna gången, några rader om mitt "nya" jobb på förskolan och om hur underbart livet känns när man dagligen möts av en barnaskara som hejar mitt namn och spontat säger "Du är bäst Jenny".. Och härom dagen när jag öppnade min mail, fann jag detta fantastiskt roliga mail:

- Det gjorde min dag, kan jag ju säga.. *smile*

Och ännu en kick blev det när det slog mig att jag var ensam vinnare..?!

Inte en av tio.. Inte en av fem.. Utan en av en..

Det fanns bara en som vann - och det var jag..?! HUR GALET ÄR DET ?! 

Och som om det inte var nog med ett presentkort värt 2500 kronor och en intressant bok..?! De vill intervjua mig också.. OCH publicera mitt bidrag på både hemsida och facebook. 

- Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga..?! Mer än att jag fortsätter att vara tacksam!!

(Känner att jag vill tillägga att jag sedan början på året, då jag fördjupade mig i "drömmen om det goda" och den största "kraften" har varit medvetet tacksam över saker och ting, varje kväll, varje dag i veckan även över saker som "gått snett".. Och likt mitt mantra över tacksamhet uttalat varje kväll, har jag varje morgon peppat mig själv med goda ord inför dagen.. Svårt kanske att inte se som hokus-pokus-flum för den som inte förstår bättre, men en självklarhet för de lite äldre själarna.. Bara en parentes jag kände för att klämma in..)

Nåväl.. Jag är ingen tävlingsmänniska.. men fasiken vad roligt det är att vinna! *smile*

Kärlek & Ärtor 

Jag skulle vilja beskriva mig själv som en glad, snäll och positiv människa.. Jag har lätt för att läsa av läget, anpassa mig och att se det goda hos människor.. Med åldern har mitt temperament sansat sig avsevärt, mitt tidigare obefintliga tålamod har ökat och jag väljer idag att tänka efter före, innan jag hastar iväg i handling eller vräker ur mig något dumt.. (med undantag för ärlig mening..)

Allt detta är bra. Och det är ju bra.. men ibland önskar jag att jag inte var så där förbaskat fokuserad på att inte trycka till någon eller sätta de på plats. Platsen som jag inners inne tycker att dessa, vissa personer borde sitta på..?! Lite som att verka stark på utsidan, samtidigt som man gråter hejdlöst när ingen ser på..?!

Jag trivs med den jag är.. Jag vet att jag är en bra människa! Men ibland skulle jag så gärna vilja få vara den där andra..?! Den där mörka, elaka satan, som ibland bubblar inom mig efter att få höras.. Att få trycka ner personen i fråga, så hårt ner i sina skor att denne någon bara kunde drömma om en framtid utan misär igen.. Tanken skrämmer mig en aning.. Och det är ju bra.. Det minimerar ju risken, tänker jag.. Men vetskapen om att jag skulle kunna, om jag tillät mig själv, att bli till ett riktigt monster, finns där..

Förut hade jag mina inre demoner.. Ett giftigt mörker jag hade inom mig, som jag inte kunde sätta fingret på.. Ett trassligt nystan av negativitet, där jag oavsett ansträngning, kunde hitta varken början eller slut.. Idag är nystanet utrett och vävt.. Och istället för ett evigt trassel har jag lyckats få en bild av vad det egentligen är som jag går och bär på inom mig.

Detta underlättar en del, men jag är inte så säker på om det är så mycket bättre än tidigare..?! Hatet (för det är det det handlar om) är mer punktmarkerat idag och kanske är det just därför som viljan efter att få vara den där elaka satan, som flippar fullständigt, är så stor..?! Jag tänker, om jag hade fått (läst valt) ..att agera ut, så hade jag kanske kunnat göra mig av med hatet, en gång för alla..?!

Tro nu inte att jag tänker göra något dumt och leva ut några av mina fantasier, jag bara tänker högt här..! Meningen ovan lät nästan som ett hot.. (?!) ..tolka det som du vill, speciellt om du vet med dig själv att du gjort mig orätt, men jag försäkrar er att så var inte varken tanke eller mening! För hör och häpna, det handlar inte om er. Det handlar om mig!

Jag fortsätter mitt sökande efter nya sätt att kunna växa som människa.. I ständig jakt efter det som kan få mig att må bra. Jag kan se glädje i det minsta, finna harmoni oavsett tidpunkt, men ett sätt att få ur mig min ilska på, utan att någon kommer till skada (varken psykiskt eller fysiskt) kommer det att krävas mycket mer än det jag kan idag, innan jag klarar av.

Tills dess finns det hopp om det.. och bodycombat.. *smile*

Kärlek & Ärtor

Så var kvällen kommen och det är snart dags att börja tänka på refrängen.. Tänkte att jag skulle försöka sova i sängen inatt, då jag ofrivilligt somnat (läs däckat) i soffan de senaste tre nätterna.. Missförstå mig rätt, jag har ingenting emot att sova i soffan, men det är betydligt mycket skönare att vakna utvilad i en säng.

Helgen har passerat med en väldans fart och imorgon är det åter dags för ännu en ny vecka..?!
Tänk att vi redan går in i vecka 21..?! Känns som om det var nyårsafton för inte så väldigt länge sedan, även om halva året snart har gått..?!

Men hej.. Vi är inne på det ljusare och varmare månaderna nu och snart kommer sommaren, med efterlängtat lov och semester. Och det är ju alltid något..?!

Jag har funderat en del och skrivit ner mycket av mina tankar.. Dock har det inte blivit av att jag har publicerat något..?! Känner mig lite si och så gällande mina formuleringar och har kommit på mig själv med att inte få ihop det riktigt som jag önskat. Jag tänker, skriver och granskar.. och när jag läser mellan raderna (något som jag börjat göra kroniskt) misstolkar jag mina egna meningar och får det till något helt annat, vilket i sin tur leder till att jag lägger det åt sidan.. Jag vet att jag inte bör ställa så höga krav på mig själv, men kan ändå inte låta bli att vara så kritisk..?!

Nåväl.. Tjabbel, tjabbel.. Vem bryr sig..?!
Nu är klockan slagen och det är dags att säga god natt..

Kärlek & Ärtor

Ps. En tanke som slog mig idag, var att jag nog har blivit känsligare för andras energier..?! Jag ska inte spåna in/spåra ut mer om det just nu, men ville ändå som en liten påminnelse till mig själv, inför kanske kommande inlägg, i alla fall nämna det.. Jag vet inte vad jag vill ha sagt med det, men så är det..

- Ok! Natti natti nu då!

Slänger in en liten lathund gällande känslor också.. mest bara för att jag kan.. *smile*

Idag är det fest så det står härliga till, på jobb!
Och jag känner mig lyckligt lottad över att få vara med om dessa fantastiska stunder!

Vi firar vår speciella dag ute på gården, med olika stationer, där barnen får röra sig fritt mellan de olika aktiviteterna. I år har vi bland annat ansiktsmålning, blåsa och jaga såpbubblor och en liten teaterföreställning med bagare Bengtsson som bjuder på kakor. Själv håller jag i en aktivitet med färg.. (såklart *smile) ..där man kan måla antingen på papper, eller spraymåla på tyg, till ljuva toner av musik..

- Jag älskar mitt jobb!!

Det finns de månader på året som jag tycker mer, eller mindre om.. En del av mina känslor grundar sig i väder och vind, men det är inte bara värmen eller kylan som får mig att må bättre, alternativ sämre..?! Vet inte om jag kan förklara det utan att låta flummig, men jag gör ett försök och så får vi se om ni vlll anse mig ha mist förståndet, eller inte..?!

Mars månad, är en av de månader jag gillar bäst. Stjärnorna och månen står rätt och det bara känns bra i kroppen. (Kan ha att göra med att det är månaden jag föddes i..?!) Maj, är också en månad som jag gillar, med sin spirande grönska. Det blir tydligt att sommaren är på ingång och värmen mjukar upp både kropp och själ. Samtidigt är det vanligtvis i maj som rastlösheten är som mest påtaglig och frustrationen gör mig aningen singslig..

Månade som jag tycker allra minst om är november. Det är mörkt och kylan har bara precis börjat.. Jag blir trött, nedstämd och hela mitt inre skriker av längtan tillbaka till sommaren som lämnat alldeles för tidigt. Då är december, tro det eller ej, faktiskt bättre.. För trots all tänkbar stress gällande julklappar, luciafiranden och äldsta sonens födelsedag, finns det stunder som förgyller med glädje och gemenskap.

Jag vet inte riktigt var jag ville komma, med detta inlägg..?! Klockan är tidigt morgon och jag borde ha sovit för länge sedan.. Men istället sitter jag här på Tomas balkong och funderar.. bloggar och njuter av fågelkörens starka sång. Kroppen är trött, men huvudet är inte riktigt där ännu, samtidigt är jag fullt medveten om att jag måste gå och lägga mig. Jag ser att solen är på väg upp och jag ler i tanken på att jag, som tonåring, brukade sätta mig på min cykel, vid dess tillfällen och cykla ut mot Hyllie vattentorn, för att se solen gå upp över de då öppna fälten..

Fågelsången blir högre och högre, allt efterhand som morgonen vaknar och ännu ett minne dyker upp i mitt huvud.. Även här är jag tonåring och jag sitter i trädgården till mitt barndomshem. Jag har suttit och halvsovit med musik i lurarna, i en av fåtöljerna nere i vardagsrummet. Jag har vaknat, känt mig stel i kroppen och gått ut på altanen.. varpå jag möttes av en lika stark fågelsång som fick mig att häpna.

Nu hör jag att koltrastarna också har vaknat.. (Typ en av de få fåglar som jag faktiskt känner igen på dess ljud.) Detta måste nog innebära att det är dags för mig att hitta sängen..även om jag egentligen vill sitta här en stund till och bara njuta..?! Nåväl.. Nog tjatat om detta totalt onödiga vetande.. Jag går och lägger mig.. (Om jag inte tar en tidig morgonrunda med hunden först..?! *smile)

Kärlek & Ärtor
Och må solen lysa lika vackert över er, som den gör just nu i skrivande stund..

När man sitter så här, i en grönskande trädgård, med solen i ansiktet, vinden i håret och fågelkvitter i bakgrunden, känns det bara så rätt! Och det rykande kaffet i koppen bredvid min sida, gör inte läget sämre.. *smile*

Ha en strålande lördag, mina vänner!

Kärlek & Ärtor!