Inlägg publicerade under kategorin Energitjuvar

Av Jenny-Blue - Söndag 13 juni 14:07


Sluta anta saker om din partner och börja prata istället.
Säg vad du vill. Vad du inte vill. Berätta vad du har gjort under dagen.

Berätta om det du inte hann med. Våga ställa frågor.

Det är bättre att säga att man inte vill prata, än att inte prata alls.

(Och kan man ge orsaken till varför man inte vill prata, är det klart ännu bättre!)

Utan kommunikation är det svårt att veta var man har varandra.. och antagandet är lätt att ta till.

Ett antagande skapar känslor. Oftast inga bra känslor. Och utan fakta kan de växa sig större för varje minut som går.
Helt obefogade känslor, baserade på fantasi och kanske tidigare erfarenheter, men som pga. dessa obehagliga känslor, får oss att agera annorlunda än vad vi kanske hade gjort som obekymrade. Detta beteende skapar då i sin tur, kanske antagande från den andra partnern och misstron tilltar.

Ett sunt förhållande bygger bland annat på trygghet och tillit..

Något som är så mycket lättare att uppnå, när man  k o m m u n i c e r a r  med varandra.

- Bara ett litet tips från verkligheten..

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - Lördag 8 maj 09:40


Jag sitter ner med min dator för att blogga för första gången på länge.. Datorn blir mer använd i digitala möten numera och jag kan villigt erkänna att jag har saknat ljudet av knapparna samtidigt som orden flyter fram på skärmen. 


Att det har hänt massor sedan sist, är det väl inga tvivel om..?! 

Det har blivit en del trädgårdsarbete mellan regnskurar och stormiga dagar.. och en hel del arbete med min aelje, som jag fick för mig att jag skulle, en gång för alla, att uppgradera till det ultimata. Rensning av gamla flyttlådor som stått och tagit plats i det glömde sedan vi flyttade in för fyra år sedan.. Nymålade väggar.. Inköp av nya förvaringshyllor och lådor i mängder för att få ordning på allt pyssel.. Jag har möblerat om, kastat gamla färgburkar, testat ett hundratal torkade pennor av olika slag för att kasta de som torkat.. Jag har köpt lampor, dragit förlängningssladdar, möblerat om igen, lagt ut och skurit matta.. mm, mm. 


Det bästa, eller ska jag kanske säga det jag är mest stolt över, är ställningen jag gjort för presentpapper och presentsnöre, som jag snickrat ihop och satt upp på väggen. Inte det allra svåraste jag har gjort, men det är något jag gjort från tanke och skiss, genom inköp och snickeri, til ett färdigt resultat på väggen:


   

När jag var klar, insåg jag att där finns plats för dubbelt så många rullar, så jag har faktiskt köpt in mer material, för att få maximal användning för min kreation.. (Ni ser alla rullar jag har ståendes i hörnan längst ner på bilden..?!)


Nåväl..

Under tiden som detta arbete har pågått har livet utanför tuffat på.. Och dag efter dag har jag byggt mörker inombords.. I min ensamhet har jag tappat greppet om mig själv och jag har gömt mig istället för att konfrontera mina inre bekymmer..


Men så i förrgår gick det inte längre.. Totalt drenerad inombords av alla måsten, min dåliga självkänsla, en massa antaganden och framför allt den upplevda ensamheten, brast allting och det kändes som om jag trillat ner på botten igen..?! Jag försökte att göra det som jag vet ger mig energi, att måla.. men eftersom det inte är en eller två, utan snarare ett hundratal olika faktorer som fått mig på fall, räckte det inte med att måla.. Jag bröt ihop.


Jag blir arg på mig själv för att jag låtit det gå så långt, men försöker samtidigt intala mig själv att jag faktiskt gjort det jag velat under tiden.. Att verkställa mina planer med att få iordning på ateljen.. Och kanske är det arbetet med denna som faktiskt hållt mig uppe så länge det nu varade..?!

- Jag vet inte.. Jag vet bara att jag känt mig mer än otillräcklig alldeles för länge.. och jag vet att det tär på mitt inre.


(Att vara född med en positiv syn på livet brukar jag se som en tillgång.. men under den senaste månaden har jag lyckats vända allt mot mig själv och sett det som en dålig sak att vara..?! Hur det ens är möjligt..?!)


Idag har jag dock landat i insikten.. Jag har sovit elva timmar sedan jag kom hem från jobb igår.. Fortfarande trött, lite som dagen efter.. och jag håller mig passiv till känslor som annars upprör.. En fullproppad diskbänk, med locket till micron i center.. (Varje dag plockar jag undan detta förbannade lock.. som någon annan använt..) Min pinsett, som jag bett om att få ha själv tusen miljoner gånger, som ligger och skriker på handfatet varje gång jag går in på toaletten.. Att hundarna lämnas ensamma på bottenvåningen, som jag om och om och om igen ber om att inte hända, då de båda hittar på bus i brist på uppmärksamhet.. Bus som jag sedan får ta hand om..

- Ja.. du förstår ju själv vilken nivå jag ligger på, när det är petitesser som dessa som får mig på fall..?!


Idag har jag lovat mig själv att ligga lågt. Att bortse från allt som inte vill, eller gör mig väl.. Jag ska göra det där jag tänkt med mitt presentpappers-ställ och bara precis känna mig värdig att bara vara jag för en dag.. 


Kärlek & Ärtor!



Av Jenny-Blue - Torsdag 25 mars 11:01


Redan torsdag.. och jag njuter av att denna vecka snart är över.. Har haft galet många bollar i luften att hålla koll på, med spridda skurar över skola, jobb och hem.. Så kraften ligger inte på topp om man så säger..

Men som sagt.. veckan börjar lida mot sitt slut och jag tror på mig själv till att klara av resterande krav, innan jag kan ta helg och samla kraft.

Jag hoppas ni njuter av solen lika mycket som jag och att ni tar hand om varandra och er själv.

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - Fredag 5 mars 22:24


.. en dag som jag helst hade varit utan.. 

För att inte gå in på negativa detaljer, om bland annat tårarna på jobb och ensamheten där hemma, så har dagens enda ljuspunkt varit stunden tillsammans med min svägerska, kaffe och hemmaköpta kakor.. En välbehövd paus från allt som rasar omkring mig just nu.. 


Det är svårt att hålla näsan över vattenytan och det känns som om jag har kämpat alldeles för länge.. Som att jag vet att jag måste fortsätta paddla med fötter och armar för att överleva, men att kroppen helt enkelt inte orkar mer.. Som om jag nått punkten där jag börjat acceptera mitt misslyckande. Min kamp börjar kännas omöjligt och med utmattad kropp och sinne, hade det varit rätt skönt att bara sluta. 


Jag är och har alltid varit galet envis.. något som varit min styrka större delen av mitt liv.. Men tänk om jag bara skulle våga bryta det jag tror är det enda sättet att kunna överleva på.. Våga erkänna mig besegrad och släppa taget om det jag har gett mig fanken på.. "att fortsätta paddla.."


För tänk om jag bara skulle låta min kropp få vila en lite stund..? Sluta streta emot med de få krafter jag har kvar, låta kroppen få slappna av.. och bara låta den få sjunka mot botten..?!


Jag tänker.. i min verklighet innebär den tanken slutet. Man ger inte upp helt enkelt! Men kanske är det så.. att om jag sjunker.. hinner jag kanske inte en få huvudet helt under ytan förrän någon eller något, kommer och dar upp mig.. Någon, eller något, som kanske har väntat i evigheter på att jag ska våga släppa taget för att få lov att komma och rädda mig..?! Något som skulle innebära att jag har kämpat alldeles för mycket, alldeles för länge, egentligen helt i onödan..?! 


Inte för att det skulle göra mig bitter på något vis.. (i alla fall inte mer bitter än vad livets vissa omständigheter redan har gjort mig.) 


Alltså.. Förstå att jag anser mig vara DEN som måste ha läget under kontroll.. Det är alltid upp till mig. Allt hänger alltid på mig. Och med känslan av att vara den som bär det yttersta ansvaret.. för allt som sker runt omkring mig, är det näst intill omöjligt att slappna av.. Och så har jag levt i många, många, många år.. Barnen, hunden, dagens middag, läxläsning, födelsedagspresenter, bädda rent, semesterlappar, sopsortering, nya gardiner, tandläkarbesök, snöskottning, bilbesiktning, vattna blommor, osv, osv, osv... 

Detta har genom året fått mig att alltid ha minst två backup-planer.. Jag ser framtida situationer i minst tre olika skalor.. alltid redo för försvar.. och alltid med utgångspunkt i det värsta tänkbara senariet. 


Jag ger vad jag har.. och sen ger jag lite till.. Jag kanske inte alltid vill, men jag gör det för att det är mitt ansvar.. Mitt ansvar som förälder, partner, hundägare, arbetstagare, husägare, inredningsintresserad, pedagog, nattmänniska, kvinna.. OMG! Det hade varit så befriande om jag hade fått lov att vara bara Jenny en stund. Jag är så förbannat, innerligt, riktigt, jä*la TRÖTT!

Egentligen är jag inte trött för allt jag gör, men för att jag är så inbiten i mitt göra, att jag inte kan se någon göra något för mig, utan att ana oråd. Det finns liksom inte, att någon skulle sätt mig i första rummet, för min skull.. I min verklighet handlar det om att ge mig, för egen vinning skull.. inte för min skull..


Och ja.. Jag vet att jag låter paranoid.. Men grejen är.. att de få gånger som jag faktiskt sätter stopp för mina misstankar och låter tron och hoppet få regera, så blir jag bränd.. Vilket får mig att bli arg på mig själv för att ha trott på något som jag egentligen visste redan från början, skulle sluta i personlig misär..?! 

- And there you have it! Återvändsgränden, med vatten upp till näsan..


-------------------


Jag tittar på klockan och ser att natten har slagit över till min dag.. (även om min födelse denna datum inte var förrän typ sju på morgonen..) Med andra ord.. Livet som 42-åring är slut.. och kanske är det även dags för min eviga kamp att få ta slut..?! 


Så. Jag hoppas på att jag kan vakna upp imorgon, efter att jag faktiskt har fyllt 43.. med en känsla av ro i mitt inre.. Jag saknar tillit till andra, men vet att jag kan lita på mig själv.. Jag ska bara våga släppa taget om allt det som finns runt omkring.. och låta vattnet skölja över mig..



Ta hand om varandra och var rädd om dig själv

Kärlek & Ärtor!




Av Jenny-Blue - Fredag 26 feb 12:55


..den här veckan har varit jobbig.

Trött. Hårda krav på mig själv. Stressad inombords. Irriterad på allt..

Så när helgen kommer.. om tre timmar och fem minuter.. är den mer än välkommen!!

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - Fredag 12 feb 13:08


Såg att mitt senaste inlägg, även det, handlade om solen. Men hur ointressant det än må vara, med ytligt snack som vädret, så känns det just nu som om det är det mest väsentliga för att hålla mig igång..

Jag känner mig slutkörd, trött och ointresserad.. Nästan så att jag skulle vilja göra slut med mig själv.. Skulle vilja slå bakut. Kasta något. Resa ut allt svart jag har omkring mig..

Men så lyser solen.
Jag kräket på att vara positiv. Jag kräker på att vara duktig. Jag kräker på att vara den som håller huvudet högt.. ler.. och säger:
- Kämpa på. Upp igen. Du kan. Du är bra. Jag tror på dig..

Kom till insikten igår att jag är olycklig.. vilket smärtar mig på så många sätt. För många sätt för att nämna här.

- När skrattade jag hjärtligt, senast?

Nätterna är värst.. men så kommer dagen och solen skiner i mitt ansikte.. och ännu en dag kan passera..

Må väl.
Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - Torsdag 14 jan 00:55


Så vad gör du, såhär klockan 00:54 på natten..?!
Själv flyttar jag mina kuddar, mitt täcke och min väckarklocka.. från ett högljutt sovrum i källaren till en ensammare tystnad på ovanvåningen.. igen..

För vem vill inte ligga i en hård bäddsoffa i sitt eget hem..?!

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - 31 december 2020 19:34


.. men man kan inte förbjuda allt som har med raketer och smällare att göra..

Sjukvården kryper på knäna som det är.. och ikväll kommer de dessutom tvingas laga en massa idioter som genom eget val orsakat sig skador..

Brandkåren kommer att behöva ta av våra skattemedel pga. idioter, som leker med smällare och sätter fyr på både det ena och det andra..

Alltså.. Ni anar inte hur arg jag är..?!!
Allt ovan är väl grundade anledningar till att förbjuda skiten, men det som gör mig så arg är tanken på alla djuren.. Mina två hundar främst, men även alla andra hundar och katter, mm som bor i området.

Strax innan 18:00 satte de igång i parken. Ett stort sällskap med en massa ungar.. Efter en halvtimme och fortfarande igång, gick jag ut i parken i ren frustration, men insåg mig maktlös inför deras stora sällskap och vände tillbaka in igen.

Det slutade att smälla efter typ 45 minuter, och bara några minuter sedan kom brandkåren. Det hade börjar brinna på fotbollsplanen intill lekplatsen där sällskapet stod. Samma sällskap som försvann två minuter tidigare, efter att civilpolisen kommit körandes..

Nu är det tyst i parken, men det smäller så klart överallt ändå. Lyckades dock hinna ut med båda hundarna mellan knallarna..

-Må idioterna känna innerlig rädsla varje gång de ska sätta sig ner för att skita, tänker jag och lovar mig själv och mina hundar att vi inte kommer att vara i stan nästa nyår.

Kärlek & Ärtor..

Och ja.. gott nytt år.

LITE MER OM MIG...

KALENDER

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2021
>>>

SIDOMENYN UPPDATERAD

 

    14 juni 2021

 

      

 

BLOGGFÄRG UPPDATERAD

 

    14 juni 2021   

 

      

MIN VARDAG I BILDER..

     jenny78blue 

     

 

 

KATEGORiER

MINA PÄLSKLINGAR

    SPIRA - Amigos Mios

      

   

    SIGGI - Hundar utan Hem

       

SE MINA TAVLOR

     jenny78blue_art

    

 

     Blogg: 

       

 

SMAKPROV PÅ MINA MÅLADE TAVLOR

             

 

DIREKTLÄNKAR

     

         

     

        

     

 

     

 

     

 

 

ARKiV

BELLA i mitt minne

   7 sep 2005 - 15 jun 2016

PitaPata Dog tickers

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se