Inlägg publicerade under kategorin Energitjuvar

Av Jenny-Blue - Tisdag 5 nov 13:20


Efter tre veckors kämpande mot mörker i olika former, inne på min fjärde vecka.. Kände jag igår att det f*n får räcka..

Jag var så urholkad och fullständigt dränerad på energi igår, att jag trodde jag skulle krackelera.
- Jag kommer att falla och där kommer inte finnas något som kan stoppa det.. Sa den inre känslan igår..

Men så hände något imorse.
Mot all förmodan lyckades jag på 35 minuter göra mig iordning, få upp och med mig den äldsta sonen och komma i tid till utvecklingssamtalet på skolan inne i stan, som jag fasar över.. Inte rädd för vad som skulle sägas, utan för tiden som var bokad 07:30..
Omg?! 07:30??!! Hur f*n tänkte jag där..?!

- MEN jag klarade det!!
07:27 stod vi utanför dörren och fick vänta på att få komma in..

Väl på väg till jobb senare, kände jag mig fortfarande trött, men ändå galet fylld av kärlek och tacksamhet.. Helt utan vetskap om egentligen varför..
(Jag sa till barnen under vår samling, att om man behöver en kram någon gång under dagen, har jag extra mycket kärlek att ge idag, trots att jag fortfarande känner mig dränerad på energi. Tre barn har redan nappat på förslaget och fått/gett kramar..
- Jag älskar mitt jobb *smile)

Så vad var nu poängen jag ville komma till..?!
- Jo.. att jag trots utan energi, fortfarande står på båda fötterna. Jag ger av det jag har och hoppas få tillbaka det jag ger.. och kanske lite till.. så att jag någonstans får tillbaka min energi.

Kärlek & Ärtor!


ANNONS
Av Jenny-Blue - Söndag 20 okt 20:42


Strax efter förra inlägget, som publicerades typ 14:40.. lade jag ner mina försök till att kanske göra en bättre dag.. Med en filt över mig lade jag mig tillrätta i soffan i uterummet och somnade. Blev väckt två gånger av dotera, som vid olika tillfällen kom för att fråga, alternativ visa mig något.. men somnade ganska så snart om igen.

Det var inte förrän cirkus klockan 19, som Tomas kom ut och väckte mig i samband med att han skulle åka och hämta pizza.. och en stund senare satt vi hela familjen samlade runt matbordet och smaskade pizza i övrig tystnad.

Tanken slog mig så dystert allting blir när jag inte skiner som en sol. Inte bara för mig, men för hela familjen. Ingen frågar om hur dagen har varit, eller om det finns några planer inför dagen som kommer.. bara dyster tystnad..

Ett tag tänkte jag förbli tyst.. (för vad spelar det för roll när man ändå bara blir missförstådd..?! Och jag pallade inte berika familjen med mina kända förmaningstal om hur vi måste hjälpas åt osv, osv.. jadda jadda jadda.. *suck*) Men så ville jag ändå veta hur det hade gått för min äldsta under dagens fotbollsmatch, så det blev att jag bröt tystnaden i alla fall..

Barnen blev som i vanlig ordning, beordrade om att ta hand om det som stod på diskbänken.. Tomas gick ut för att som vanligt röka efter maten och jag hjälpte som vanligt barnen i köket..

Och nu är dagen slut.
Ska bli riktigt skönt att få komma till jobb imorgon, för en stunds rofylld ordning i samarbete med varandra.. Att få komma till en plats som faktiskt ger mer energi än vad den tar, behövs i höstens mörker.. För även om yrket i sig kräver en hel del energi, finns det så otroligt många saker, personer och händelser som fyller på energikontot ändå. Vilket innebär att även om omsättningen är stor, så brukar den vid den här tiden på året sluta på plus.

- Jag älskar mitt jobb. Och är så tacksam för att jag har det, för att jag kan det och för att jag gör det bra. För att det omger mig av personer som ger mer än vad de tar och för att jag känner hur viktigt min roll är på plats.

Vilket är mer än vad jag känner här hemma just nu.. Men så brukar det vara under höstens mörka månader.. Något som jag förr lade på mig själv.. Min så kallade höstdepression, som då färgade allting hemma i svart, är idag utredd och insedd att inte vara min längre. Jag är bara mer känslig under höst och vinter. Vilket får mig att bli mer drabbad av mannen, som faktiskt är den som verkar må som sämst dessa månader..

Den ena pusselbiten efter den andra faller på plats och det är ganska så skönt att inse att det faktiskt inte är mitt fel.. Jag tvivlar på att det någonsin egentligen har varit mitt fel.. mer än att jag låtit mig påverkas, men det lär jag nog aldrig få reda på. Och det finns inget behov av den vetskapen heller, så.. (Ledsamt dock är att mannen fortfarande försöker skylla ifrån sig på allt och alla runtomkring.. Men jag tänker att han kanske lär sig så småningom..?!)

Nåväl..
Nu ska jag natta barn.. kanske titta en stund på tv, om det vill sig väl i tv-tablån.. och sen ska jag gå och nanna kudden, fast i sängen den här gången..

God natt. Sov gott.
Kärlek & Ärtor

ANNONS
Av Jenny-Blue - Söndag 20 okt 14:41


Det kan vara svårt att hänga med, från den ena stunden till den andra..?!

Jag inbillar mig att anledningen är för att jag är positiv ända in i det sista.. När bägaren sen väl rinner över är det som om jag mått skit i flera år..?! (Något som jag egentligen har gjort om man tänker efter.. *smile)

Igår var jag fylld av energi, lust och entusiasm över att få fixa i hemmet. Nya möbler köptes in och monteringen började bra.. Men så någonstans på vägen, tappade jag plötsligt entusiasmen.. Lusten försvann och energin dalade till bara några droppar kvar på botten.

Imorse, efter tredje gången jag blev väckt gick jag upp med en energi som var totalt obefintlig.. Som om någon/något dränerat mig under natten, eller ja, under de få timmar som jag faktiskt kunde sova.

Men tränad som jag är, vet jag att allt är upp till mig själv.. Att det är JAG själv som väljer hur jag vill ha dagen.. så..
Jag trotsade mörkret och planerade för att åka och titta på äldsta sonen när han spelade match. Kom typ halvvägs, innan jag insåg att dottern vägrade att följa med och allt blev mycket jobbigare ön vad det hade behövt vara. (Vanligtvis tar jag fighten. Det är jag som är mamma och jag bestämmer.. men idag var det inte lönt att ens tänka på.. Det hade inte blivit bra för någon.)

Så jag skippade fotbollsmatchen och bekämpade mitt dåliga samvetet, för att jag än en gång inte kunde närvara. (Det är kanske få som förstår hur gärna jag faktiskt skulle vilja vara med och se min son spela, med tanke på att jag avskyr fotboll..?! Men jag älskar min son och jag skulle mer än gärna vilja vara med oftare!)

Nåväl..
Pensel och duk.. En massa färger och en tanke till ett passande motiv, för att spegla dagens känslor och sinnesstämning.. trodde jag skulle vända mitt mörker till ljus, men nej. Irritationen i kroppen, som får händerna att darra, gjorde mig bara ännu mer dyster. Blir bara arg när jag inte lyckades få fram det jag har i huvudet.
- Så jag sket i det med.. (ursäkta min franska)

Nu sitter jag här, i uterummet. Totalt likgiltig inför allt som var stora planer igår.. Magen skriker efter något att äta, men jag pallar på sin höjd bara att dricka kaffe.. Tog fram lite nötter för att knapra på under tiden som jag skriver här, men även aptiten verkar tryta idag, så de får stå.

Tavlan är som sagt inte färdig, så den ber jag om ursäkt för.. Nötterna kom på köpet..

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - Måndag 7 okt 23:16


Det tog närmare två dygn.. av semestern, för mig att varva ner och bli av med rastlösheten i min kropp.. Alltså 48 timmar, eller 2880 minuter, eller 172 800 sekunder om man så vill..

Det tog ungefär tio sekunder för mig att greppa det faktum att jag var hemma igen, efter det att jag klivit in genom dörren. Överdrivet räknat, tog det nog sju sekunder innan jag var tillbaka i mitt 120 tempo..

Packa ur väskan, tvätta, gå ut med hunden, plocka undan på diskbänken, sortera grejer från vardagsrummet, dammsugit källaren.. osv.. osv.. Strax efter kl 22, hade jag fixat och donat, plockat och ordnat sedan vi kom hem kl 18 typ.. och jag satte mig äntligen ner i soffan. Strax efter jag insett att jag varit uppe sedan kl 07.. och att jag åkt buss, flyg och bil mellan kl 10 och 18.. och sedan hållt tempo på 120 mellan klockan 18 och 22.. tog det inte många minuter förrän jag däckade som vanligt i soffan.. (Härligt att vara hemma igen.. NOT!)

Imorse vaknade jag tidigt, typ uppe klockan 06.. och tänkte ta tillfället i akt för att skapa de bästa förutsättningarna på den första dagen på resten av våra liv..

Jag fixade frukost.. och väckte barnen något tidigare än vanligt.. för att hinna äta tillsammans, något vi aldrig brukar hinna annats.. Vilket faktiskt blev jättetrevligt!!
Och det var jättemysigt.. tills jag fick reda på tio i åtta, att jag skulle köra och lämna barnen på skolan också..
Något som jag inte alls var inställd på?!

- Krasch i mitt huvud..
Jag har SÅ svårt för att få så kallade sena krav över mig. När jag inte får tid till att ställa in mig mentalt på vad som krävs av mig förrän bara några minuter innan, havererar min hjärna och det blir totalt kortslutning..
(Inget nytt dock.. Det har varit så sedan jag gick in i väggen för typ sju eller åtta år sedan.. Så det skrämmer mig inte längre, men det är nog så irriterande ändå..!!)

Men jag fick ihop mig.. fick ut barnen i bilen, som dessutom behövde skrapas.. (Jag har för fasiken inte varit hemma sedan nattfrosten kom..?!)

Barnen kom till skolan i tid.. och jag kom iväg med hunden på en något krispig morgon-spring i hundrastgården..

Allt efter det är bara som ett stort blurrigt moln av måsten i tempo..

Jag började med att läsa av vattenmätaren, något som hängt över mig (?!) länge.. sedan mejlade jag lönekontoret ang. sparade semesterdagar, min psykolog för att ändra tid och till vasyd för att beställa en extra uppsättning etiketter till våra nya fyrfacks-kärl, som jag läst någonstans att man kunde beställa vid behov..

Sedan gjorde jag en reservation via nätet på kuddar från Jysk, då de två yngsta barnen beklagat sig över dåliga kuddar och tjatat om nya sedan jag vet inte hur långt tillbaka..?!

Jag har tvättat två maskiner tvätt. Hängt tvätt, sorterat tvätt, vikt tvätt, stoppat ner tvätt.. Jag har höst/vinter- städat trädgården och fått in alla ömtåliga krukor med växter in i uterummet. Jag har tömt diskmaskinen. Jag har fyllt diskmaskinen. Jag har sorterat och städat ett skåp i köket. Jag har hämtat barnen, handlat mat, hämtat kuddarna (och bokhyllan jag kanske missade nämna tidigare..?!) Jag fick reda på att vi har personal som är sjuka på jobb och fick därför också frågan om jag kunde stänga imorgon.. Jag har lagat mat. Dukat bordet. Dukat av bordet. Satt disken i diskmaskinen. Matat hunden.. både morgon och kväll. (Man vill ju inte bli anmäld för djurplågeri..) Jag har lyssnat på min dotter som har läst sina 20 minuter. Hjälpt till att hitta örngott till de nya kuddarna. Satt på örngott på de nya kuddarna. Borstat tänderna på dotera. Nattat de två yngre barnen. Varit ute med hunden. Lagat kaffe och nu sitter jag död i soffan, något frusen i uterummet och beklagar mig över hur sjuk i huvudet jag faktiskt är..

Tomas har städat och vinter-nattat Robban.. (vår motorgräsklippare) och varit iväg med barnen och köpt nya skor. Och för bara en liten stund sedan kom han hem med vår äldsta son, som han skjutsat både till och från fotbollsträningen ikväll..

- Tummen upp för livet..?!

Jag har så sjukt ont i mina axlar, ner längst ryggen och ut i ena benet.. Jag är trött i kroppen, tappar känseln i fingrarna i kylan och har en huvudvärk som skulle kunna komma från helvetet. Jag får stickningar i ena armen, som om den somnar mitt i en rörelse..?! Och jag har myggbett på fötter och ben, från Rhodos som håller på att driva mig till vansinne.. Gad!! Det är f*n inte mycket som är bra nu..!

Sa jag att mitt kaffe blivit kallt..?!

- - - -

Efter att ha suttit här och reflekterat över mitt vansinne, har jag nu insett att jag inte kommer att lyckas med att få den ordningen som jag så länge strävat efter..
När vi satt och åt middag tillsammans hela familjen igår, kom min vädjan än en gång om hjälpen jag behöver. Anledningen till den och tanken/ faktan om att alla i familjen hade mått bättre.. Men efter idag, där jag gett 120% för att föregå med gott exempel.. För att visa mitt helhjärtade engagemang inför det som sades (och faktiskt bestämdes gemensamt) igår.. Men för att ändå bara mötas av samma gamla skitiga beteende-mönster.. Ger jag härmed upp på riktigt.
(Kan vara så att det var kommentaren:
-Är du fortfarande sur, som blev den avgörande faktorn till mitt beslut.)

Jag kommer att fortsätta tjata på barnen.. Har hopp om att de faktiskt kommer att lära sig med tiden.. (Har börjat ana vissa förbättringar. Även om de fortfarande är väldigt små, finns de troligtvis där inne någonstans..)
Om inget annat får jag väl helt enkelt lösa det med en sopsäck eller två..?!

Vad gäller mig själv och alla mina sjutusen saker.. är jag inne i en drive just nu med sortering. Hjälporganisationer som tar emot begagnat, kommer antingen jubla, eller gråta..?! Oavsett så kommer de att få en hel del påsar med både det ena och det andra..

Det jag måste komma i harmoni med just nu.. är att det kommer att ta tid. Och jag måste få lov att ge det tid.. Jag tänker, det är den 7:de oktober idag.. Om jag ger mig själv två månader, landar vi på den 7:de december.. och det kan ju verka rimligt..?!

Två månader.. =61 dagar.. varav 17 dagar är helgdagar.. Säg 2 timmar a? 17 dagar.. och 1 timme a? 44 dagar.. Då blir det 34 timmar + 44 timmar.. alltså 48 timmar totalt..
Med andra ord.. ger jag mig själv lika mycket tid till städning och rensning, under två månaders tid, som det tar för mig att varva ner från 120 till noll..?! Om jag nu inte har räknat helt i nattmössan..?! (Vilket jag mycket väl skulle kunna göra då jag är sämst på matte.. Men som jag bjuder på eftersom jag inte bryr mig ett jota..)

- - - - -

Okej.
Nämen va roligt att du tittade in till mig idag..?! Upplyftande bajsapa-inlägg verkligen..?! Samtidigt kanske en skön kontrast till de overkliga feelgood bilderna jag lagt ut på instagram under den senaste veckan..?!
- Ett typiskt exempel på hur livets bilder kan se ut, glitter och glamour.. Samtidigt som verkligheten finns i varje vrå av min kropp..
Jag är i alla fall ärlig, tänker jag och låter dig avgöra själv vilken sida du väljer att se.. om du nu inte väljer båda..?!

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - Måndag 9 sept 12:31


Jag sitter och försöker intala mig själv att det kommer en lucka.. Att hamsterhjulet kommer att stanna och att jag får en paus så småningom.

Får panik när jag tittar i kalendern..

Förra veckan och veckan innan den, hade jag sammanlagt tre föräldramöten, två tandläkarbesök, träff med psykologen, övernattning hos mamma och planeringsdag med jobb..

Denna veckan ska jag bara.. fixa naglarna, träffa psykologen och gå på date med min sambo.. Så det handlar egentligen inte om något tråkigt..(Bortsett från alla viktiga, ovanstående föräldramöten, för de var bara dryga..)

Det är alltså egentligen inte själva sakerna som ger mig panik.. Paniken ligger nog mer och gror i tiden som inte känns räcka till..
-Eller kan det vara så att det är ångesten över allt som kräver min tid i hemmet, som får mig att tappa andan..?!

Nu när jag reflekterar över de olika tänkbara anledningarna.. blir jag mer och mer övertygad om att det kan vara bristen på städning av hemmet, som suger musten ur mig..

-Jag är oerhört känslig för min omgivnings och alla dess intryck. (Upplever det blivit värre med åren..?!) Även om jag ibland lyckas koppla bort det, går det omedvetet åt enormt mycket energi.. som resulterar i att jag blir trött, känner mig otillräcklig, får dåligt samvete, blir stressad, arg och ledsen.
-Och hamsterhjulet spinner runt, runt, runt.. Långa dagar på jobb, för mycket hemma.. Tid som inte finns..
-Oerhört frustrerande!

Besöket hos mamma förra helgen, var underbart! Bara mig själv att se efter, fullt servad av mamma. Mitt ute i skogen, borta från allt som hänger över mig här hemma.. En fantastisk paus under två dygn! En paus som jag känner att jag dock skulle behöva varje vecka, för att kanske hålla ihop lite bättre..?!

Nåväl..
Jag kommer att ta mig igenom veckan som kommer, även den här gången.. Har ju min date med sambon att se fram emot.. Och även om jag vet att den inte kommer att stanna hjulet som spinner på så att jag blir knäpp i huvudet.. och att luckan som kommer inte är större än ett dygn.. så VET jag att den i alla fall kommer..

-Må väl!
Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - Onsdag 17 april 13:10


.. och jag är så trött!
- Känns som om jag skalle kunna sova en vecka i streck..?!

Var jag än är.. hemma eller på jobb.. finns där inget håll jag kan vända blicken mot och koppla av.. Överallt finns där alltid något som stressar mig. Något som pockar min uppmärksamhet. Något som kräver någonting.. Och det är så sjukt utmattande!

Den enda stunden av sinnesro jag kan förmå mig själv, är de 45 minuter i veckan som jag sitter hos psykologen..

Vaken tid ca 18 timmar/dag varav
8,5 timmar på jobb, fem dagar i veckan.
Blir.. 126 timmar, vaken tid i runda slänger. 126 timmar - 7560 minuter (om jag räknat rätt..?!) med fullt ös medvetslös.. för en rast på 45 minuter..?!

Tro fan att man är trött..?!

- Men. Jag får väl sova när jag dör, som jag brukar säga..?! Vilket om inget annat kan ta udden av ev. dödsångest, tänker jag.. f*king positivt som vanligt.. *suck!*

Påsklovsveckan gör varken mer eller mindre på sig. Förvisso har vi en paus från vardagens annars planerade aktiviteter på jobb, men med samma upplevda kaos som annars ändå känns det som det kan kvitta.. Jag är ändå totalt slut i huvudet.
Och hemma är det alltid kaos, på något vis..?! Bara det att vetskapen om att resten av familjen åker och äter frukost, eller lunchar tillsammans, som gör livet ännu tyngre..?!

Annars.. bortsett från allt det, är det väl som vanligt..?! Ok..?!

Kärlek & Ärtor

Av Jenny-Blue - Onsdag 30 jan 09:17


Det sägs att man får vad man ger.. Att man är som en magnet.. Men enligt mig känns det inte riktigt så.. Jag försöker dagligen att hitta de positiva i vad folk runt omkring mig gör och säger och uppmärksamma detta högt så att de hör.. men när man bara möts av aviga vibbar hela tiden är det allt annat än lätt. Och helt ärligt.. Jag är så trött på allting negativt runt omkring mig att jag lätt hade kunnat skita i allt och bara dra.

I mitt tycke verkar ingen varken se eller höra mina desperata ord och handlingar och hopplösheten inom mig skriker att jag bara borde skita i allt och alla och bara försöka tänka på mig själv istället.. Dilemmat här är när jag gör detta, bara ser till mig själv, DÅ ser omvärlden mitt sätt att agera och kontentan blir att JAG är avig, ointresserad och allt annat än positiv..

Demonen är tillbaka och den äter på det lilla som finns kvar.

Och det stör mig så in i he*vete att folk inte fattar var det kommer ifrån. Bara för att det har gått ett tag sedan min sjukdom var synlig och bara för att jag har haft en bra period, innebär inte detta att allting är borta. Såren finns fortfarande kvar och just nu blöder de floder igen.

Jag vill förklara.. få människor att förstå.. men jag är så TRÖTT på det!
- Varför är det alltid JAG som ska ha förståelse? Varför är det alltid JAG som ska anpassa mig?! Varför är det alltid JAG som ska vara den mogna, kloka, givande, medlaren mellan mig och de?

- När fan ska folk visa lite intresse i att ge mig istället för att bara vilja ha en massa hela tiden?!

Det är fan inte lätt att stå upp för sig själv i den egocentriska värld vi lever i idag och helt ärligt orkar jag inte mer! Alla verkar bara se sig själva, helt oförstådda i hur saker och ring hänger ihop..?!

Jag har sagt det tusen och åter tusen gånger förr, men klandrar ändå bara mig själv i slutändan för att inte ha gjort något åt det. Panikslagen i jakten på en fungerande lösning, skulle jag kunna sätta mig i bilen och bara dra.. Jag vet inte var. Jag vet inte varför. Jag vet bara att jag vill ut och att hela mitt väsen skriker efter att få lov att lägga benen på ryggen och fly. Fly från faran som dagligen skadar mig. Fly från allt som får mig att vilja ge upp. Fly till något annat som kan få mig att känna mig hel, få vara den jag egentligen är. Få känna mig delaktig i något större och uppskattad för det jag kan ge, istället för att tas förgivet.

Tankarna är många och känslorna svämmar över.. men jag biter ihop.. IGEN.. och fortsätter min vardag en minut i taget..

Kärlek och Ärtor!

Av Jenny-Blue - 12 oktober 2018 22:50


Jag är ganska så säker, att i de flesta fall, medmänniskan i var och en hade tagit över om man orkat ta redan på fakta innan man gått till anfall..

Helt och hållet övertygad.. (kanske jag lurar mig själv..?!) att näst intill alla hade haft någon form av medlidande, eller i alla fall en gnutta bättre förståelse, gentemot någon som lider av psykisk ohälsa, stress, panikångest, etc. då det i dagens läge ligger så många nära till hands..?!

Anledningen till att jag skriver idag, är att jag är både galet j*vla skitförbannad, men samtidigt väldigt, väldigt ledsen..

Idag, för andra gången sedan i somras, har länsstyrelsen tagit kontakt med mig gällande min hund.. *suck* (here we go again)

Någon har gett sig självaste fanken på att sätta dit mig för att jag skulle missköta min pälskling och gör tydligen allt.. utom att komma till mig personligen och faktiskt fråga om hur vi, men framför allt hur hunden har det..?!

Första samtalet jag hade med länsstyrelsen var huvudsakligen riktat gällande Spiras vikt, då den anonyma anmälaren menade på att hunden var kraftigt undernärd..?!
Och ja, om man jämför med en golden eller schäfer, så är Spira några kilo lättare.. Men nu råkar det faktiskt vara så att Spira varken är en golden eller schäfer.. Spira är en podenco/vinthund alltså en väldigt smärt och smidig hund med en normalvikt runt 20kg..

Detta ärende lades ner efter jag berättat FAKTA för tjejen från länsstyrelsen. 1. Att rätta Spiras ras från dingo-liknande, till podenco/vinthund. 2. Att hon är en adopterad gatuhund från Spanien och INTE från Rumänien.. och 3. Att hennes mening här i livet (instinkt via gener) är att jaga.. samt 4. Skickat bilder på min ?fina hund? som tjejen på länsstyrelsen själv sa efter hon sett min hund från alla vinklar.

Dagens telefonsamtal från länsstyrelsen kom pga. ett inskickat brev skrivet i september i år.. Detta brev hade en avsändare och jag ger personen i fråga ett poäng för att våga stå för sitt namn.. (som jag givetvis inte tänker skriva här!) men tar genast tillbaka samma poäng, då hen valt att skriva ett långt brev till länsstyrelsen istället för att komma direkt till mig.. Enligt brevet (som jag fick uppläst) har hen koll på både min adress och till och med hur länge jag har bott här, så tekniskt sett borde det kosta mindre, både i tid och handling att bara palla sig hit och få svar på sina frågor.. ISTÄLLET FÖR ATT ANTA!!

Jag har absolut ingenting att dölja! Skulle kunna visa upp, till och med VILJA visa upp hur min hund har det här hemma. Inte för att det är min skyldighet att tvunget visa dessa nyfikna, trångsynta, okunniga människor mitt hem, eller för den delen ens behöva förklara.. men jag gör det gärna för att skapa sinnesro för dessa stackars individer om det är det de behöver för att kunna sova gott om natten..?!

Jag har inte adopterat en hund ifrån gatorna i Spanien, för att missköta henne här hemma i Sverige..!!

Jag är uppvuxen med hund. Och i hela mitt liv har jag älskat dessa fyrbenta pälsklingar.

Min förra hund Bella, hade jag vid min sida i elva år och även om en del av mig dog när hon lämnade jordelivet för några år sedan, kan jag inte leva utan hund. Så jag adopterade Spira.. En sju månaders valp, övergiven utan mamma och hem. Hittad och räddad två månader gammal, tillsammans med sin syster, ensamma och rädda, från en tyst och mörk kyrkogård.

När Spira kom till Sverige för två år sedan, var hon rädd för allt! Men med kärlek och trygghet fick hon mer och mer tillit till mig, min familj och framför allt till sin egen förmåga. Det första året var minst sagt krävande, men helt klart värt varenda minut, då hon är en sådan fantastiskt fin hund idag!!

Knepet är hennes IQ, som jag tyvärr måste benämna negativt pga. allt som hänt, då hon är så galet smart.. Något som tydligen få hundägare i min omgivning klarar av att förstå.. Och jag köper det om man kanske saknar erfarenheter av att ha en fd. gatuhund fostrad alldeles för kort, av en mamma som förmodligen även hon levt ensam på gatan..?! Ni får tro vad ni vill, men det räcker med ETT försök, EN gång, och ett lyckat resultat, så har hon lärt sig. Spira vet hur man låser upp dörrar. Hon vet hur man trycker nosen under en hasp så till exempel grinden öppnar sig. Hon ser hur vi gör och efterliknar det och vips har vi en galet smart hund, med hela världen (läs parken) inför sina tassar.. Och det tillsammans med hennes smidighet, hennes otroliga snabbhet och hennes förmåga att lätt hoppa från stillastående rakt upp på till exempel ett köksbord, gör henne till just den fantastiska hund hon är.. och som JAG ser. Hennes milda personlighet, nyfikenhet och egen vilja gör henne till en av de trevligaste och roligaste hundar jag någonsin har träffat, än mer fått äran att vara ägare till..

Men hur funkar nu detta, min känsla för min älskade galenpanna till hund i samband med återkommande anklagelser om att jag på ett eller annat sätt skulle missköta, misshandla, eller plåga min hund..?! Nja, det rimmar ganska så dåligt faktiskt, om jag nu behövde säga det..?! Kombinerar vi dessa två med ytterligare en nackdel, som min depression i somras tillexempel, skulle vi kunna få en omplacering av ännu en hund alternativ självmord på ägaren, när det var som värst..

För det är inte bara, ett eller två telefonsamtal om hur min hund egentligen har det.. Det är iakttagelserna, antaganden, förföljelsen, hoten till mina BARN (?!) om att ringa polisen.. Polisens hot om att komma och ta min hund ifrån mig för att de är trötta på alla samtal gällande denna hund som setts springa lös i parken hela sommaren.. osv.. osv.

Jag skriver inte detta i hopp om att få medlidande.. Jag behöver inget medlidande! Jag behöver FÖRSTÅELSE!!

För j*velen.. PRATA med MIG! Ni människor som (mest troligt) aldrig kommer att läsa detta, men som hellre väljer att skriva långa brev till länsstyrelsen eller ringa till polisen.. (och ta deras dyrbara tid) ni anar inte hur mycket ni sårar en medmänniska.. nämligen MIG.

Jag har krigat.. (om jag nu vågar skriva så utan att få ännu en anmälning kastad i nacken..?!) ..mot min smarta hund hela sommaren! Hon har sett en möjlighet, löst hindret och älskat friheten ute i parken. Jag har höjt ribban så att säga.. satt upp fler, svårare hinder.. Spira har löst de och än en gång lyckats.. och så har vi hållet på Spira och jag.. sedan början på maj till början av september..

Det började med ett enkelt missförstånd när grannen tog bort en del av staketet och Spira hittade en väg ut.. Ut till en ännu större gräsmatta än den i trädgården, som dessutom var full av roliga kaniner att springa efter. Och det räckte. EN GÅNG. För staketet kom upp illa kvickt igen, redan efter första gången, men då hade Spira redan fått smak för äventyren utanför och sen var kriget igång.

-Amen varför sätter du inte bara fast henne med en löplina i ert stora träd då? Har jag fått höra..
- För den tuggar hon av.. och helt ärligt tänker jag inte kedja fast henne som om hon var kvar i Spanien, för det är det enda alternativet om man ska, så kallat binda fast henne.

- Du får ha koll på din hund! Du kan inte bara släppa ut henne i parken! Har jag också fått höra..
- Helt ärligt! Det är bara kränkande! Tror ni att jag är dum i hela huvudet eller?!

- Du ska kanske sätta upp ett staket så hon inte rymmer..
- Eh, ja?! 90cm högt (som fungerat i 1,5 år innan missödet med grannen) har byggts på.. och byggts på.. förstärkts.. och byggts på.. och är nu närmare två meter högt, något obehagligt och nästan farligt..?! Men absolut ett staket.. Vilken bra idé!!

- Är du medveten om att din hund är ute och springer i parken?!
- Vad vill du egentligen att jag ska svara här?

- Varför går du inte efter din hund, den springer i parken?
- Jo du förstår, ju närmare jag går min hund, desto tryggare känner hon sig.. och desto längre bort springer hon..

Ja, som ni säkert förstår, skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om vad främmande människor, mer eller mindre trevliga, har sagt och påstått om mig och min hund.. Och det är bara i verkligheten.. irl som det förkortas numera.. Sen har vi alla de meddelande via messenger med bilder hämtade från Facebook tillsammans med ett litet: Är inte detta Spira? Och alla kommentarerna i trådarna under dessa bilder på Facebook sen.. herre min skapare vad somliga människor kan vara grymma mot personer de aldrig ens träffat..??!! Men det värsta är att jag ändå, oavsett hur illa berörd jag än blivit ändå haft förståelse för ALLA..?!
Känner att jag bör tillägga här dock, att inte alla varit otrevliga! En del underbara, på riktigt- hjälpsamma människor (irl) har stöttat och till och med gått emellan och förvarat mig när stämningen på nätet taggats upp rejält.. och er är jag evigt tacksam!!

Men nu undrar jag.. Är det någon av alla dessa ettriga människor, som någonsin har varit medvetna om min inre kamp VARJE GÅNG Spira gett sig ut på äventyr..?! Inte nog med att jag varit fruktastvärt orolig för min hund.. kommer hon hem igen? Tänk om någon galning tar henne? Och plågar henne? (Världen är full av sjuka djurhatare) Blir hon påkörd? Kommer någon fara illa pga. henne? Bilolycka? Cykelolycka? Ve och fasa att några barn sitter i parken med sin kopplade tamkanin i famnen och Spira kommer och rycker kaninen mitt framför deras ögon? Vi snackar traumatisering på hög nivå..
Fruktansvärda tankar, när man faktiskt försöker att ta ansvar och innerligt gör allt man kan..

Min hund, mitt ansvar, min ångest.. Och det har ju på något sätt varit rätt åt mig, jag är fullt medveten om detta.. men ändå.. Att sitta och bokstavligen vara fylld av alla dessa ångestladdade tankar, med oron inför allt som skulle kunna hända.. samtidigt som skräcken inombords får kroppen att skaka så fort någon passerar den öppnade grinden (i hopp om att hundjävern ska komma hem igen) är obeskrivlig. Jag blev alltså på allvar rädd för människor och säker på att de skulle vara arga på mig.. En känsla jag inte skulle önska ens min värsta fiende..

(Ah sluta gnäll och ta ditt ansvar, tänker säkert vissa.. och ja, absolut, jag är med på det för det är precis vad jag har gjort! Jag har stannat kvar, trots att hela mitt inre vrålat efter att gå och gömma mig. Jag har blottat mig för aggressiva människor med många tankar och starkt tycke. Jag har svarat på frågor som jag inte haft någon skyldighet till. Jag har visat upp mitt hem för oroliga personer som verkat tveksamma inför mina ord om att hunden har kommit hem och att hon faktiskt mår bra.. Jag HAR tagit mitt ansvar och jag gör det fortfarande, tills dagen då jag slutar andas. Men bara för att folk har åsikter betyder inte det att de har rätt till att kränka, hota, eller förfölja varken mig eller mina barn!

För att inte tappa fotfästet helt och hållet under sommaren som har gått, med allt vad den inneburit med anmälningar, polissamtal, klagomål, etc, .. har jag försökt att intala mig själv att det här egentligen handlar om människor som kanske helt enkelt bara bryr sig..?! Djurvänner som är/har varit oroliga över min hunds välmående.. och jag har försökt att se det fina i det, hellre än att alla hatar mig.. Men det har liksom gått till en viss gräns. Och idag, efter dagens telefonsamtal med länsstyrelsen kände jag bara att måttet var rågat. Jag blev uppriktigt sagt skitförbannad! Nu räcker det!!

På måndag är det jag som tar reda på fakta. Jag vill veta HUR MÅNGA klagomål polisen har fått in. Om de är från en och samma person eller om det rör sig om flera olika personer. Jag tänker också fråga polisen om de verkligen har rätt till att ta hunden ifrån mig, med enbart springer lös i parken som anledning. (För jag vet att Spira aldrig går fram till främmande, varken hundar eller människor..)

Sen tänker jag ringa till länsstyrelsen och be om kopior på de anmälningar som gjorts gällande mig och min hund.. Inte för att jag är säker på att jag skulle få några, men jag tänker är det mig det gäller borde väl jag om någon ha rätt till dessa papper?!

Och min och Spiras nyfunna disciplinträning kommer naturligtvis att fortsätta.. och kommer att vara fram tills det att våra gemensamma dagar är räknade.. med eller utan ingripande av myndigheterna..?!

Kärlek & Ärtor (till alla som förtjänar det..)
Pest & Kolera till resten.. (Ni vet vem ni är, för jag har ingen aning och jag tänker inte anta..)


Lite mer om mig..

Ni vet väl att..

.. ni alltid är välkomna med egna tankar, reflektioner och livserfarenheter..?!

 

-Skriv en kommentar, som jag publicerar efter godkännande.

 

    

SIDOMENYN UPPDATERAD

   

BLOGGFÄRG UPPDATERAD

    

Spira - Min älskade hund

   

Min vardag i bilder..

jenny78blue 

   

 

 

 

 

 

 

 

 

KATEGORiER

Direktlänkar:

 

 

 

 

ARKiV

Tänkvärt

 

 

 

 

 

 

 

 

BELLA i mitt minne

   7 sep 2005 - 15 jun 2016

PitaPata Dog tickers

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se