En impulsiv, spontan känsla kan vara svår att hantera. Är den dessutom kopplad till ett obehagligt och sårande minne, är den näst intill omöjlig att kontrollera. Det goda i detta är dock när andra känslor dyker upp samtidigt och kan ta överhand, som i sin tur genom erfarenhet kan hanteras lättare.

Distraherad med saker att göra, kan man få ett avstånd till den okontrollerbara känslan. Det blir lättare att stänga av känslorna som är hanterbara och tiden som hinner gå, hjälper förståndet till att inse de olika valen av vägar att gå..

Samvetet, kraven på sig själv och ångesten som uppstår är av ett annat mynt, inte lika lätta att bortse från. Men fakta kvarstår att valet är ändå mitt att göra. Jag vet att det inte handlar om vad andra ser.. Jag vet att det handlar om vad jag väljer att göra. Likväl som andras val inte kan läggas på mina axlar.

Jag har erfarenheter.. De är alla en del av mig, då de format mig till den jag är.. Det är utifrån saker som hänt, ord som har sagts, känslor som jag känt och lärt mig att känna igen, som utgör mig.. och så är det 365 dagar om året. Allt det som varit i kombination med nya händelser, andra ord och ännu fler känslor, vinner jag dagligen nya erfarenheter. Igår valde jag en väg, imorgon kan jag välja en annan.. Allt inom ramen av det som kallas mitt liv.

Idag blev det galet.. Mina känslor tog över. Det ena gav det andra och allt slutade nästan i det som jag så gärna ville just då - Kaos. Att släppa kontrollen, gråta hejdlöst och tilllåta kroppen få skaka krampaktigt av obehag.

Men så dök tanken upp, likt en rubrik till ett inlägg: "Vill fly från mitt gamla jag" ..och den malde i mitt huvud, om och om igen.. "Vill fly från mitt gamla jag".. "vill fly från mitt gamla jag".. Jag var väldigt nära kanten till att trilla ner i gropen där jag så gärna ville gömma mig förr när allting kändes hopplöst, men tanken som malde i mitt huvud fick omedvetet gehör och av någon oförklarlig anledning, valde jag att gå en annan väg..?!Jag känner mig förvisso fortfarande nere, men samtidigt värmer styrkan till mig själv inifrån och jag är fast besluten av att inte fastna i något som får mig att tappa fotfästet.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt med detta inlägg.. och vad spelar det egentligen för roll..?! Jag vet bara att jag mår lite bättre nu och jag förmodar att jag egentligen bara ville berätta varför.. Oavsett vad vi råkar ut för, hur stort eller litet det än är.. Hur gott eller ont det än gör oss, så är valet alltid ditt eget att ta.

Tacksam för att jag tror på mig själv, då det verkligen behövs i krisande stunder och stolt för att jag faktiskt kan..

Ta hand om varandra. Var rädd om dig själv och gör varje val till ditt eget..

Kärlek & Ärtor!

Jag skulle vilja beskriva mig själv som en glad, snäll och positiv människa.. Jag har lätt för att läsa av läget, anpassa mig och att se det goda hos människor.. Med åldern har mitt temperament sansat sig avsevärt, mitt tidigare obefintliga tålamod har ökat och jag väljer idag att tänka efter före, innan jag hastar iväg i handling eller vräker ur mig något dumt.. (med undantag för ärlig mening..)

Allt detta är bra. Och det är ju bra.. men ibland önskar jag att jag inte var så där förbaskat fokuserad på att inte trycka till någon eller sätta de på plats. Platsen som jag inners inne tycker att dessa, vissa personer borde sitta på..?! Lite som att verka stark på utsidan, samtidigt som man gråter hejdlöst när ingen ser på..?!

Jag trivs med den jag är.. Jag vet att jag är en bra människa! Men ibland skulle jag så gärna vilja få vara den där andra..?! Den där mörka, elaka satan, som ibland bubblar inom mig efter att få höras.. Att få trycka ner personen i fråga, så hårt ner i sina skor att denne någon bara kunde drömma om en framtid utan misär igen.. Tanken skrämmer mig en aning.. Och det är ju bra.. Det minimerar ju risken, tänker jag.. Men vetskapen om att jag skulle kunna, om jag tillät mig själv, att bli till ett riktigt monster, finns där..

Förut hade jag mina inre demoner.. Ett giftigt mörker jag hade inom mig, som jag inte kunde sätta fingret på.. Ett trassligt nystan av negativitet, där jag oavsett ansträngning, kunde hitta varken början eller slut.. Idag är nystanet utrett och vävt.. Och istället för ett evigt trassel har jag lyckats få en bild av vad det egentligen är som jag går och bär på inom mig.

Detta underlättar en del, men jag är inte så säker på om det är så mycket bättre än tidigare..?! Hatet (för det är det det handlar om) är mer punktmarkerat idag och kanske är det just därför som viljan efter att få vara den där elaka satan, som flippar fullständigt, är så stor..?! Jag tänker, om jag hade fått (läst valt) ..att agera ut, så hade jag kanske kunnat göra mig av med hatet, en gång för alla..?!

Tro nu inte att jag tänker göra något dumt och leva ut några av mina fantasier, jag bara tänker högt här..! Meningen ovan lät nästan som ett hot.. (?!) ..tolka det som du vill, speciellt om du vet med dig själv att du gjort mig orätt, men jag försäkrar er att så var inte varken tanke eller mening! För hör och häpna, det handlar inte om er. Det handlar om mig!

Jag fortsätter mitt sökande efter nya sätt att kunna växa som människa.. I ständig jakt efter det som kan få mig att må bra. Jag kan se glädje i det minsta, finna harmoni oavsett tidpunkt, men ett sätt att få ur mig min ilska på, utan att någon kommer till skada (varken psykiskt eller fysiskt) kommer det att krävas mycket mer än det jag kan idag, innan jag klarar av.

Tills dess finns det hopp om det.. och bodycombat.. *smile*

Kärlek & Ärtor

Det kan kännas tungt, när man själv är så införstådd med hur stor inverkan/påverkan olika typer av energier har, när människor som står en nära inte har samma insikt..

Vi kallar det för "känslomänniskor".. Personer som, allt för ofta, ser mer till sina känslor än till faktan som står oskrivet i rummet.. Personer som (för andra) gråter för ingenting, eller som skrattar för högt.. vid helt fel tillfällen.. Personer som helt enkelt "överreagerar" i allt vad som har med känslor att göra..?!

Men om vi nu tänker på energi.. Krafterna på gott och på ont som hela tiden vibrerar i luften runt omkring oss.. och sedan kopplar samman den energin med alla dessa "känslomänniskor" som alltid "överreagerar"..?! Kan man då inte anse att det borde falla sig ganska så naturligt att vi blir så påverkade av olika känslor som vi faktiskt blir, hela tiden..?!

Jag vet inte hur det är för alla andra.. icke känslomänniskor, ansedda som de "normala" i vårt samhälle.. eftersom jag själv tillhör den överreagerande arten, men jag förmodar att de av någon anledning är blockerade..?! Utan att dömma någon nu, så som många dömmer mig, vill jag bara ärligt kasta ut tanken..

Det är inte konstigt att jag känner mig illa till mods i någons närvaro, trots att de inte menar mig något illa, om energin runt omkring dem osar illa.. På samma sätt är det inte heller så konstigt att jag kan känna ren lycka bara genom att komma in i ett rum fyllt av glada människor..

Så vad är det då som gör energin runt omkring oss..?! Och ännu svårare.. Vad är det som gör energin mörk och obehaglig?! Jag som är medveten om att energin existerar, trots bristande bevis, kan ana att det är min ärliga sinnesstämning som avgör om energin jag utsöndrar, är positiv eller negativ.. Men är det samma för de som är så kallat "blockerade"..?! Jag personligen, vill tro att de är fullt kapabla till samma som oss känslomänniskor, men att de pga. sin "spärr" kanske tolkar det fel.. och än värre skyller ifrån sig.. Att deras spärr gör så att signalerna inte går hela vägen fram och landar i missförstånd..?!

Det talas om energitjuvar.. vilket jag tror kan vara av båda typer av människor.. med eller utan spärr, känslomänniska eller inte.. Jag är, till exempel, fullt medveten om att jag kan ta mer energi än vad jag ger, men jag undrar varför..?! Vad är det som gör att jag skapa vakuum..?! Är det för att min egen energi är slut, sinad i takt med att stressen ökat inombords..?! Eller har det med platsen jag befinner mig på, att göra..?! Kan det vara för att energin i rummet är så oinspirerande, att jag suger åt mig precis allt jag lyckas komma över, för att inte deppa ihop totalt..?! (Vilket jag ändå lyckas med ibland.) Eller allt det där bara är en lam ursäkt, kanske en förnekelse rent av, för att inte behöva ta tag i problemet själv..?! Samtidigt, så är det ju faktiskt så att jag är medveten om det hela..

- Jag är inte stolt, men jag står för vad jag gör.. Och jag försöker faktiskt att bli en bättre människa, genom mer förståelse.. Med ett öppet sinne, försöker jag få ihop de fåtal pusselbitar jag har, för att kunna skapa mig en bild av hur det kanske kan vara.. Allt för att inte kränka mig själv.. eller andra för den delen..!

Hur känner du? Är du också en sådan där "hopplös känslomänniska", eller du bara rynkar på pannan, fnyser och går oberörd förbi..?! Oavsett så tror jag att tankarna är många.. Bra eller dåligt, hur tänker du?

Kärlek & Ärtor!

Jag sitter här och funderar..
- Vad är det som gör att det känns så bra att komma hem?

Att man tycker att det känns bra, efter en lång och kanske krävande arbetsdag i skola eller på jobb, kan vi nog alla vara överens om?! Kan tänkas ganska så naturligt, då man kan slappna av från de krav som ställs på en som elev eller arbetstagare.. men jag vill ändå tro på att det även är pga. något mer..?!

Kan inte låta bli att tänka "energi"..?! För visst är det så att vi kan komma till ställen/platser som får oss att känna mer eller mindre avslappnade.. Tänker på uttrycket "känner mig som hemma".. vilket man kan känna även om man är hos någon annan.. och vill tro på att det är den positiva energin som man förhoppningsvis har i sin trygga borg, som man då egentligen syftar på?!

För vad är det egentligen som gör att man känner sig lugn, trygg, tillfreds, osv.. alternativ motsatsen, när man kommer hem till någon, eller till en plats som man kanske aldrig har varit på tidigare..?!

Om vi leker med tanken på att det skulle handla om energi.. Var kommer den ifrån..?! Och framför allt, finns det något sätt att påverka den så att man kan vända en eventuell negativ energi till en positiv energi istället? Eller är det helt enkelt så att man bara borde hålla sig borta från de ställen/platser som utsöndrar negativ energi..?! Att det är en varningssignal på att man är på "fel" ställe och att man borde ta sig därifrån..?!

I skrivande stund, sitter jag och förfryser fingrarna på min balkong, hemma efter väldigt många dagar borta över jul och nyår..

Jag känner mig lugn och harmonisk och inspirationsnivån höjs i synen av allt som finns omkring mig.. Varma minnen, i form av fotografier på väggarna och småprylar lite här och där, i de flesta rummen.. Här är stökigt till tusen, tvätt överallt, då jag inte har gjort ett dugg, mer än snabba besök in och ut, för att hämta eller lämna något.. men röran stör mig inte.. Jag känner mig bara lugn. Jag känner mig hemma! På rätt plats..

Jag blir mer och mer övertygad om att det inte bara är vi människor som utsöndrar olika typer av energi.. Att det inte bara är vi människor som ger eller tar energi.. Jag tror att energin råder i allt, frågan är bara var den egentligen kommer ifrån?!

Hur känner du när du kommer hem? Vilken typ av energi sprider sig i din kropp på olika ställen/platser? Har du upplevt dig känna sann harmoni, alternativ riktigt obehag?

Kärlek & Ärtor

Jag har vid ett fåtal tidigare tillfällen, varit och nosat på dagens ämne.. "Energitjuvar"..

Idag återvände jag till ämnet, via Google, efter att ha upplevt något som jag kunde placera in i mitt livs alla mönster.. Själva händelsen, den utlösande faktorn till valet av ämne, var egentligen inte hela världen, men jag medger att det gjorde ont innan vi fick pratat ut om det..

Jag började läsa, fullt medveten om att det likväl skulle kunna vara mig själv jag skulle få läsa om.. Även om jag (som de flesta andra) hellre vill lägga skulden på någon annan, så måste jag vara ärlig mot mig själv.. Hur ska jag annars kunna hitta mig själv..?!

Jag hann inte läsa speciellt mycket, förrän jag blev avbruten av mina änglatroll, så jag har inte så mycket att komma med här.. Men jag har fixat en direktlänk (via Google) och lagt ut i sidomenyn, om du vill läsa mer..?! (Det tänker i alla fall jag göra.. *smile*)

Kärlek & Ärtor!