Inlägg publicerade under kategorin Energitjuvar

Av Jenny-Blue - 31 mars 2022 22:00


Jag skulle kunna skriva i rosenrött, om allt det härliga som faktiskt finns.. men i en vardag som just nu kantas av påfrestande dagar på jobb (bland annat) känns det lättare att skriva i svart, eller i alla fall grått..?!

Vårvibbarna i luften borde göra mig glad, men i själva verket får de mig bara att känna mer.. Jag uppfattar mig själv som överkänslig just nu.. Vill tro att man kan se mönstret som visar sig om man tittar tillbaka i tiden.. att det kanske är i just denna tiden på året som jag får mina flipp om falska människor, hata orättvisa, och en inställning till att jag skiter i allt och alla. Tröttheten i att bädda in saker till det vänliga, i saker jag vill ha sagt, står mig upp i halsen. Dåliga ursäkter, skitsnack och hycklande människor får mig att vilja kräkas..

.. Kanske mer svart än grått i alla fall..?!

Sorry! Här har ni väntat månader på en uppdatering och så är det detta ni ska behöva läsa?!
(Varnar för vidare läsning.. Det blir inte vackrare.)

Om man tar bort vardagen.. Det vill säga min vardag på jobb (som just nu står för merparten av min galla) känslorna gällande kriget i Ukraina (som påverkar mig mer än vad jag någonsin trodde) och att den förbannade sommar-och vintertiden fortfarande finns kvar.. så är livet dodelidoo.

Jag lever just nu bara (känns det som) för mina timmar på ateljén.. Där kan jag andas! Där känner jag respekt. Där slipper jag allt bs och får njuta i mitt rätta element. Med dunkande musik, eller i total tystnad.. Mitt kaos, som ingen annan har med att göra. Jag behöver inte vara trevlig, eller formulera mig rätt.. Inga krav ställda och inga krav krävda!

Samtidigt som jag gömmer mig på ateljén knackar verkligheten på dörren.. Jag släpper aldrig in dem, men möter dem varje gång jag kommer ut. Student för äldsta sonen.. (Jag har inte ens börjat) Planering av semester.. (Finns det ens något att göra?) Kalas, skolgrejer, trädgården ser ut som f*n..

Allt annat än färg och penslar känns som pest..

Pratar du med din psykolog? Frågan har dykt upp på jobb.. Nej. Det gör jag inte. Ärendet är avslutat och jag vet att det kommer att ta minst sex månader innan ett sådant samtal skulle kunna ske.. (Om man inte har 1000kr/ tillfälle att lägga på bordet, privat utanför sjukvårdens remisser..) Bara frågan får mig att vilja skrika ut min frustration.

Jag gör så gott jag kan helt enkelt.. och försöker nöja mig med det.. även om det kanske ändå inte passar andra.. Jag försöker hålla käft, le och gå vidare. Det är inte jag som blir lurad, tänker jag..

Jag har byggt mitt rykte om att vara stenkall. Ingen sätter sig på mig.. men jag har blivit oerhört ledsen (vilket gör mig förbannad) och när jag som alltid står pall, trots allt vågar visa mig sårbar och påtagligt påverkad, ska behöva sopa allt under mattan och dessutom behöva visa respekt.. ja då tappar ni mig liksom..

Jag vet inte om det är vårens vibbar om nystart som får mig på fall.. men just nu är det mycket. Fick bekräftelsen igår när jag sov 12 timmar i sträck..?!

Ocensurerat är jag dödligt trött på mitt jobb, mitt hem, min trädgård, smuts, äcklig mat och dåliga skämt.

Wow alltså?! Vilken uppdatering det blev..
Skulle kanske behöva skriva lite oftare, nu när jag läser igenom..?!
Eller så var det den absolut sämsta tänkbara dag att göra en uppdatering på..?!

Oavsett.. om vi blundar för mörkret en stund och tänder en lampa (trots elpriserna) så hoppas jag att ni vet att det finns lika mycket kärlek som avsky/hat.. även om det är svårt att läsa här..

Jag är tacksam varje dag.. och jag säger det högt, varje dag..

Och med det säger jag
-Kärlek & Ärtor!


Som avslutning på detta fasansfulla inlägg, bjuder jag på en bild av mitt senaste verk.. (som kanske blir svårare att gilla, med tanke på konstnärens tillsynes labila sinnestillstånd..?) Men jag gör det ändå, bara för att jag kan.. och för att den ger mig glädjen jag behöver.. Kommer ju en dag till imorgon, innan jag kan vara mig själv igen.

Gillar inte tjat, men säger det igen..
- Kärlek & Ärtor!


Av Jenny-Blue - 7 november 2021 17:22


Jag skulle egentligen bara iväg och köpa cigg.. men med mina inre demoner i fulländat krig inombords, passade jag på att fly. I alla fall för en stund.. Jag förstår förvirringen i hemmet, som jag lämnar bakom mig.. Frågan jag fick, om jag skulle träffa någon var klart befogad.. (Även om jag vill tro att jag hade berättat om en sådan sak tidigare än ståendes i dörren..?!)


Så var tog jag då vägen?

Rent kroppsligt var jag först och tankade bilen. Följt av inköp av cigg. Tio minuter senare hämtade jag ut mitt förbeställda kaffe och landade i en av sofforna på Esspresso House, Burlöv Center..

Nej.. Jag ska inte träffa någon..

Jag ska bara sitta här.. Utan krav. Inga utifrån. Inga inifrån..

(Nöjd med mig själv över att ha fixat med tvätten innan jag åkte.)


Jag ska bara sitta här.. Synligt fast osynlig. Och titta på andra.

Jag lyssnar på barnen som leker intill och glädjas åt skratten. Myser i åsynen av kärleksparet som nästan sitter i knät på varandra.. Ser gammal vänskap i två äldre herrar som sitter och pratar och skrattar omvartannat.. 


Mitt kaffe är slut och de har ropat ut i högtalaren om att stängningen är nära. Känns som om det var alldeles nyss jag kom hit.. Men i realtid har det faktiskt redan hunnit gå en timme.. *suck* Jag tar ett djupt andetag och inser att det är dags.. På med skölden, tagga upp. Måste köpa Cola på vägen.


Okej.. Nu måste jag gå. Det går bra. 


Kärlek & Ärtor!


Av Jenny-Blue - 17 oktober 2021 19:50


Jag har kommit fram till att jag inte ska lägga mer vikt på några inlägg gällande min konst här..
Har ju en annan blogg som jag öppnat för de saker som rör mitt skapande..

Jag behöver nämligen denna bloggen.. min ursprungsblogg.. för mer vardagstankar och bekymmer..?!

Grejen är att jag är skrikarg på mitt liv just nu. Och jag är skrikarg på mig själv för att jag inte tar steget och gör något åt det.

HATAR att känna mig ensam.
HATAR att behöva öppna upp, berätta de där jobbiga sakerna.. och sen bli bemött som om det var jag som trampat någon på tårna.

- BAJS PÅ DET!!

Egentligen skulle jag vilja gråta. Men till vilken nytta?! Den som jag behöver tröst ifrån sitter bara och lipar själv över att allt blir så jobbigt när jag inte är glad..

Helt ärligt..?!

Och på jobb är det inte ett dugg bättre just nu. Känner mig totalt värdelös på jobb. Utanför allt.. och totalt värdelös. Och det gör mig så arg.

Arg på jobb. Arg hemma. Fatta jag är trött hela tiden. Och inte fan finns det någon empati för att jag inte mår bra..

Jag vet jag skrämmer bort alla i min omgivning när jag hatar allt.. men jag tycker ändå att kanske någon borde känna mig vid det här laget..?! Någon borde se/ höra/ förstå hur jävla mycket hjälp jag behöver.

Ah.. jag skiter i det.
Jag ska göra mitt yttersta för att hålla käften. (Mina åsikter är ändå bara jobbiga.) Jag ska göra det jag måste och bara se till att överleva en dag i taget.

- Tulla inte med mig.
Jag behöver inget medlidande!

Kärlek & Ärtor.. till de som pallar besväret..

Av Jenny-Blue - 1 september 2021 11:06


Det här med små barn.. som inte kan prata.. Som skriker, snorar, kladdar med maten, ska sitta i knäet, vill bli burna på, osv. osv..?!

Talesättet säger: Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer..
- Nja..?! Vet inte om jag kan hålla med om detta faktiskt..?! Tror i ärlighetens namn att jag föredrar de större bekymmerna i så fall..?!


Missförstå mig rätt.. Jag har egentligen bara haft en tuff dag på jobbet.. Det här med min övergång från de lite större barnen till småbarnsavdelnigen håller på att komma ikapp mig.. Det är några år sedan som jag hade de minsta som uppdrag och som mamma har jag kommit ifrån det helt..


Jag älskar mitt jobb.. och jag älskar barnen.. men det är stor skillnad på (då) att hålla grupp med ett gäng femåringar, jämfört med (nu) en samling ihop med ett gäng 1-2 åringar.. Dessutom har jag denna terminen även bytt arbetslag och lokal.. 

- Spännande men tufft..*suck*


En gång, för några år sedan, satt jag hos frisören och väntade på min tur.. En annan kund satt i stolen bredvid och blev klippt. Och han och frisören samtalade om olika yrken och kom in på det här med barnomsorg.. Eftersom de satt alldeles bredvid mig, kunde jag inte undgå att höra hur de båda var rörande överens om att ingen av de hade orkat en sekund som pedagog. Detta yrke verkade alldeles för krävande och innebar alldeles för mycket ansvar, som ingen av de ansåg sig skulle klara av..


Jag minns inte vem av de som sa det, kunden eller frisören.. men en av de sa i alla fall något i stil med: "..ja, all heder åt förskolepersonalen, för jag hade aldrig pallat." Den andra höll med och upprepade: "Ja, all heder åt de.." Jag log lite för mig själv, lade ner tidningen som jag suttit och bläddrat i, vände mig mot kunden och frisören och log tacksamt. 

- Tack så mycket sa jag och blev med det en i samtalet..


Dagar som denna.. Tuffa dagar.. När ingenting verkar fungera.. När jag anklagar mig själv för misslyckanden. När jag tappar tron på min egen förmåga och tvivlar på min yrkesroll.. Då vill jag säga att jag har gått och blivit för gammal för sånt här.. (de allra minsta barnen i detta fall..) Men så tänker jag på den där eftermiddagen hos frisören och orden som sades.. "All heder åt förskolepersonal." ..Och så ler jag för mig själv och minns att jag faktiskt är en sådan där person som älskar att arbeta som pedagog. Med barn.. även om de skriker, snorar, kladdar med maten, ska sitta i knäet, eller vill bli burna på precis hela tiden.. *smile*


- Kärlek & Ärtor!


 

     



.


.


.


#barnomsorg #tuffdagpåjobbet #påjobb #entanke #imitthuvud


Av Jenny-Blue - 17 augusti 2021 09:17


Vaknade i morse, till toner av musik från min lilla klockradio.. vilket brukar bli de bästa morgnarna..

Idag hade jag tid att ligga och lyssna en stund och strax innan jag lämnade sängen blev det dags för nyheter..

Bla, bla, bla.. Jag är inte speciellt intresserad.. In genom ena örat och ut genom det andra..
Men så BAM kom faktan som så många redan visste skulle hända:
Hundarna som alla behövde i sitt liv, när folk blev tvingade att jobba hemifrån pga. Corona pandemin behövs inte längre..?!!

Och jag blir så ARG!!

De organisationer som adopterat ut hundar under Coronatiden har varit väldigt noga med att se till så att just detta inte skulle hända.. Jag har dock fördomsfullt svårt att tro att det vara samma tankar för de som födde upp dessa sk. Coronahundar som yrke..?!

Med om vi struntar i det och inte pekar finger åt uppfödarna, då de flesta faktiskt är seriösa, som jag ändå vill tro..

- Varför i helskotta tar man in en hund i familjen för att sedan slänga ut den?! Jag tänker på alla de barn vars föräldrar en morgon bestämt sig för att slänga ut sin lilla Fido..?! Vad är de för förebilder?!

OM MAN TAR IN ETT NYTT LIV I FAMILJEN, SÅ OM DET ÄR EN GULDFISK, EN HUND, ELLER ETT BARN.. KAN MAN VÄL FÖR HEL*VETE INTE VARA LÄMNA BORT DET NÄR DET BLIR JOBBIGT?!

Jag förstår att livet ibland inte riktigt går som man hade tänkt sig.. Jag vet.. Jag har själv varit där.. Och jag vill verkligen inte dra alla över en och samma kam här.. MEN VA F*N?!! Ni måste ju ändå förstå varför jag blir upprörd?! (Det kan ju inte bara vara jag som känner såhär?!!)

Var det verkligen någon som trodde att vi skulle leva efter Corona restriktioner i resten av tidernas evighet?! Att vi skulle sluta åka till jobb för att kunna jobba hemifrån i 10-14 år framöver?!

- Idioter.. säger jag bara!

Ni får kalla mig för vad ni vill. (Jag kallade ju just dessa människor för idioter..) Men blir ni arga på mig, är det bara bevis på att jag har rätt..

Kärlek & Ärtor!
Främst till alla de som nu har fullt upp med att försöka rätta till andras misstag och hjälpa alla dessa hundar.

Av Jenny-Blue - 15 juli 2021 00:29


Jag var så glad över att min förkylning från helvetet hade lagt sig och att jag kunde återgå till jobb.. Men lyckan höll inte i sig så länge..?!

Jag lyckades hålla mig ifrån en öroninflammation.. med nässpray och tryckutjämning.. (ni vet, som man gör när man får lock för öronen..?) Detta var i fredags i förra veckan..

Nu är vi där igen. Det bubblar i mitt öra och jag har ont i hela ansiktet av vad jag tror är någon form av stopp i bihålorna..
Gnälligt jag vet.. Men det här är ju helt absurt!!

Fick alltså gå hem från jobb idag igen.. (läs onsdag) helt matt i hela kroppen..

Sov några timmar innan jag behövde laga mat till barnen.. men lika trött var jag för det..

Och för att toppa det hela en smula har jag dessutom fått varningar via min klocka, om högt blodtryck vid fyra olika tillfällen sedan kl 16..

Så med andra ord.. Jag hoppas att jag vaknar igen imorgon, för helt ärligt känns det just nu som om att jag håller på att dö..

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - 11 juli 2021 00:49


I ett ynkligt försök, tänkte jag att jag skulle gå ut på ateljén och underhålla mig själv.. men i ärlighetens namn, kände jag mig aningen omotiverad.. då just detta användes som anledning, när mannen hade andra planer..

Samma anledning som dyker upp till varför vi aldrig gör något ihop, eftersom jag verkar trivas så bra ensam ute på min ateljé..
Works both ways I guess..?!!

What ever..

Jag är uttråkad och ledsen. Känner mig ensam och bortprioriterad. Så jag skiter i allt och går och lägger mig istället.

Kärlek och extra Ärtor
..till alla er som vet vad kärlek är.

       

Av Jenny-Blue - 7 juli 2021 01:37


Händer det dig också.. att du inte blir lyssnad på..?

Känslan av att du bara är bra att ha, när någon annan behöver dig..? 


Ibland önskar jag att jag vågade tala ärligt rätt ut. Att jag inte hade haft den inre spärren som gör mig till en medberoende.. Att hålla mina tankar och känslor instängda fräter i magen och jag känner hur bitterheten står mig upp i halsen. Samtidigt är jag väl tacksam för att jag har den.. spärren alltså.. (född som den jä*la optimist som jag är) då jag är övertygad om att jag hade gjort mig själv mer illa än andra, genom att tala fritt..?!


Jag skulle så gärna vilja bli förstådd.. sedd.. Få känna mig uppskattad.. älskad.. och trygg..


Allting är så jädra komplicerat.. Utifrån ser allting så jädra bra ut.. Jag har allt jag kan önska mig i saker.. och har jag inte det så kan jag köpa det.. Jag är fri till att göra som jag vill.. när jag vill.. och vill jag inte, behöver jag inte..

Med andra ord borde jag vara lycklig..?! 


Jag kanske bara inbillar mig.. Låter mina inre demoner övertala mig om att det inte "känns" tillräckligt bra..?! Men så var det ju det här med att vara känslomänniska.. Jag kan inte bara strunta i vad mina känslor säger.. eller snarare inte säger i detta fallet.. Jag behöver bekräftelse. Bekräftelse på att jag är värd någonting. Bekräftelse på att jag är säker.. att jag är på en trygg plats..


Jag läste en artikel härom dagen som handlade om drömmar.. Forskningen tydde på att vi drömt mer negativa drömmar under pandemin än vad vi gjort tidigare.. Vi ska även ha drömt fler antal drömmar, under testperioden, och dessutom minnas våra drömmar tydligare efter vi vaknat. (Fråga mig inte hur de kom fram till resultatet, för det kommer jag inte ihåg.)


Jag har sedan länge kommit underfund med att jag minns mina drömmar som bäst, när jag mår som sämst.. Som ett sätt att hitta problemet genom att analysera dem. Jag har också kommit på att jag ofta drömmer om hus, lägenheter, gårdar.. om alla olika typer av boenden egentligen. Olika drömmar har olika händelser, alla med olika människor som jag antingen känner eller inte känner.. Genom mina analyser har jag kommit fram till att händelsen står för mina känslor.. Huset, eller vilken typ av bostad det nu kan vara symboliserar mig.


Jag har en rad olika drömmar som jag minns, men skulle trötta ut dig om jag skulle berätta alla.. Men vi tar  

drömmen som jag hade när jag väntade mitt första barn.. Bara soml exempel:


Jag gick runt ensam. Letade efter någon. Och jag befann mig på något som liknade ett hotell. Långa korridorer med heltäckningsmattor på golven och massor av dörrar längst sidorna. Jag gick in genom en massa olika dörrar för att hitta det jag letade efter, men allt jag kunde se var öde rum som typ glömts bort. Det var slitet. Tavlor som hängde på sned. Tapeter som börjat flagna. Blomkrukor som fallit till golvet och gått sönder.


Jag gick och gick. Genom den ena korridoren efter den andra..

Orädd, lite nedstämd, men fast besluten om att jag skulle hitta det jag letade efter..

Så plötsligt kom jag ut ur byggnaden och jag befann mig på en jättestor, härligt grön gräsmatta. Gräset sluttade lätt uppåt mot ett buskage typ hundra meter längre bort. Och där såg jag något.. Ett litet barn kommer tultande mot mig. Det är mitt barn. Och jag inser att det är honom jag har letat efter! Allt eftersom han kommer närmare mig ser jag honom tydligare. Så får jag se hans ansikte. Det är helt deformerat. Det skrämmer mig, men han är min son. Jag känner ansvar. 


Han kommer mot mig och jag sträcker ut mina armar för att ta emot honom. I nästa ögonblick har han passerat mig och jag vänder mig om efter honom. Gräsmattan sluttar nu neråt och ligger i anslutning till kortsidan av hotellbyggnadens tak. Jag följer efter mitt barn och inser att han är på väg ut på taket. En oro börjar gro inom mig och jag går fortare för att hinna fram. Jag vågar inte springa. Jag vill inte skrämma honom. Precis när jag kommer fram till honom och ska grabba tag i honom, faller han över kanten och jag ser hur hans lilla kropp faller ändlöst ner mot marken.


Sen vaknade jag.. 


Det skabbiga hotellet var jag.. Jag kände mig vid tidpunkten rörig, ensam, oförstådd och övergiven..

Barnet var min son, som jag var gravid med. Jag visste inte att jag väntade en son och jag visste inte om han skulle födas frisk. Men framför allt visste jag inte om jag skulle klara av att spela den stora huvudrollen som mamma..


Efter den hemska drömmen med mitt fallande barn, pratade jag mycket med min mamma. Och hon med båda sina fötter stadigt på jorden, med all sin erfarenhet, kunde ge mig den trygghet jag då behövde.


Så.. Nu tillbaka till det där med pandemi-drömmar..

Jag hade en dröm för inte så länge sedan, som var allt annat än vad jag är van vid..?

Eller ja.. Kanske egentligen inte, men ändå.. (?!) *sorry*


I drömmen befann jag mig som i en husvagn.. Lite som ett tåg med många vagnar att komma vidare till. Men inredningen sa mig inte så mycket.. Det var varken det ena eller det andra. Kanske ombonat och mysigt, men ändå inte helt klart..?! Och så fanns det två stycken tjejer där. Jag vet inte vem de var. Och även med de två tjejerna var det varken det ena eller det andra. De var inte vackra, inte heller fula.. Inte milda, eller tuffa.. Bara anonyma, helt utan att ge mig någon som helst känsla. (Ytterst obehagligt i det verkliga livet enligt mig.)


Jag tror att vi hade ett samtal, jag och de två tjejerna.. Jag stod stilla på golvet en bit innanför dörren. En av tjejerna satt mittemot dörren och den andra tjejen rörde sig mellan oss hela tiden. Och så från ingenstans låste hon plötsligt dörren, samtidigt som den sittande tjejen reste sig upp och kom mot mig.

Jag minns inga detaljer.. Jag vet inte vad som hände sedan.. Men när jag vaknade kände jag mig lurad och utnyttjad. Som om jag förträngt händelsen..


Jag vet inte vad denna drömmen betyder.. Och det skaver lite i mig eftersom den fått mig att känna mig skamsen, förnedrad.. nästan som kränkt.. (Ni vet.. luddigt trams som alla kan tolka olika..)


- Jag stannar upp, låter fingrarna vila från tangentbordet och reflekterar.. och säger medberoende..

Där har vi det..?! Kanske är det just det..? En väldigt annorlunda dröm, som försöker få mig att inse att jag behöver göra något åt min önskan efter att våga tala fritt..?!


Hokus pokus..

Ja det är flummigt, jag vet..

Men det är lite flummigt ibland att vara känslomänniska..

Jag har ett behov av att hela tiden förstå.. Jag behöver bekräftelse.. Och om det innebär att jag måste tyda drömmar lite då och då, eller prata med mina änglar vilket också händer.. så får det vara så.


Kärlek & Ärtor.


.

.

.

.

.

#tankar #drömmar #imitthuvud #ensam #känslor

LITE MER OM MIG...

KALENDER

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2023
>>>

   

 

      Privat konto: 

     jenny78blue 

 

    Konst konto:

     jenny78blue_art

 

      MaryKay konto:

     jennyblue_mk

 

 

LETAR DU EFTER NÅGOT SPECIELLT? SÖK HÄR:

SIDOMENYN UPPDATERAD

    16 augusti 2023

 

BLOGGFÄRG UPPDATERAD

    15 augusti 2023 

 

MIN KONST - HEMSIDA

www.jennyblueart.com

 

Följer du länken ovan, hittar du info om bokade utställningar, mig och mina verk, presenttips, mm..     

 

      

     

     

         

            - Välkommen!

 

 

LÄNKAR TILL ANNAT VIKTIGT

     

         

     

        

     

 

     

 

     

 

 

KATEGORiER

BELLA i mitt minne

   7 sep 2005 - 15 jun 2016

PitaPata Dog tickers

ARKiV

   

 

 

 

       

 

 

 

       

 

 

 

      

 

 

 

       

 

 

 

      

 

 

 

       


Skapa flashcards