.. Snälla säg inte att du älskar mig, om du sen tänker köra över mig ute på gatan..

Jag har blivit knäckt.. så många gånger..

Jag har rest mig igen.. så många gånger..

Jag har vridit ut och in på mig själv.. så många gånger..

Kanske för egen skull, men mest för att visa att jag inte vill ge upp..

Men alla har en gräns.. och jag tror att jag har nått min..?!

Jag kan erkänna för världen att jag behöver hjälp.. men jag kan slå mig själv blodig.. om jag lämnas för att fixa allting själv.. Jag kommer nämligen aldrig att kunna fixa detta ensam.. Det är bara så..

Då får din stolthet vinna..

Jag är helt enkelt slut som soloartist i duon jag spelar..

Kärlek & Ärtor.

Dagens tanke och känsla för den delen är:

Så länge man inte kan agera det man säger, ska man bara precis knipa igen sin lilla foderlucka. 

Att säga en sak och sedan göra en annan, får mig att tappa förtroende, tillit och respekt..

Om du som vuxen snackar mer än agerar inför ett barn, och du gör det tillräckligt många gånger, kommer du sätta dig själv i en sits där barnet tillslut inte kommer tro på vad du säger.. Framför dig kommer du att ha en "trotsig" femåring, "uppnosig" tioåring, eller en tillsynes "respektlös" tonåring..

- Och det finns inget du kan göra åt det.. (Skyller du dessutom ifrån dig och anklagar barnet för att vara "problemet" är du där och då, tyvärr redan lost.)

Kanske om du inte låter det pågå i allt för många år.. om du inser vad du håller på med, ändrar ditt beteende och lägger ofantligt mycket tid och tålamod på att stärka anknytningen mellan er.. då kanske.. Men jag vågar säga, att jag är tveksam.. Ett svek är och förblir ett svek och det ska väldigt mycket till, från båda parter, för ett kunna laga ett brustet förtroende. 

Kärlek & Ärtor!

Ps. Att överraska barnen med en timme av din tid, är så mycket bättre än att lova en timme i framtiden.. 

Att vara ensam är ingenting jag är rädd för. Jag har alltid gillat min ensamhet och vet med mig själv att jag är en person som faktiskt behöver min ensamhet.

Jag upplever mitt behov av min ensamhet som tid till att reflektera.. Tid att sortera tankarna, analysera händelser och hjälpa mig själv i att förstå mina känslor. Mitt eget eller andras agerande. Varför blev det som det blev? Skulle jag ha gjort annorlunda? Varför sa han så?
För att hitta svaren på alla tankar och frågor som dagligen rusar runt i mitt huvud. Ett ständigt sökande efter mer vetskap, klokare insikt och större förståelse.

Allt detta handlar om den valda ensamheten.

Ensamheten som får mig att känna mig hjälplöst ensam, är något helt annat. Den baseras enbart på känslan, då jag vid tillfälle kroppsligt inte är ensam i rummet, eller huset. Att vara tillsammans med någon, utan att egentligen vara tillsammans.. utan samhörighet, är förkrossande.

Att vara själv i saker som enligt mig, vi egentligen borde vara minst två om. Som att ta ansvar för hus och hem. Som att kämpa tillsammans för gemensamma mål.. Sånt som man gör för att stärka trivsel i hemmet, samhörighet i familjen och trygga den gemensamma framtidsbilden.

Jag gör vad jag kan. Vad jag orkar. Vad jag mäktar med tills jag krackelerar.. igen.. och igen.. och igen.. En ständig kamp som tär på tillit och förtroende.

Besvikelsen slår mig hårt varje gång jag inser att mönstret är det samma.. Förändringen kommer liksom aldrig..?! Hur mycket jag än vädjar..

Jag försöker värja mig. Försöker att inte hoppas. Försöker intala mig själv att jag vill vara ensam, vilket oftast slutar med att jag får ta skulden för att vara den som tar avstånd..

Och jag känner mig ensam.

Kärlek & Ärtor.

Håller på med ett bildprojekt i pages på telefonen och det tar mer plats än vad jag har verkar det som.. och möjligheten till att inte kunna ta bilder gör mig frustrerad..

Får väl bli färdig så jag kan skriva ut och radera, innan jag får spader..?!

Efter ett väntat breakdown igår eftermiddag, känns dagen lite lättare. 

I mitt försök i att hålla ihop under de senaste två veckorna, har trycket stigit.. och igår gick det helt enkelt inte längre. Det var en bagatell som blev den utlösande faktorn och jag tror att jag hade kunnat häva den om jag verkligen velat..?! Men jag minns att jag tänkte tanken om att bara låta det komma. Med andra ord var det jag själv som lät allting få komma ut.. (Och med allt menar jag floder av tårar, ord i frustration och en och annan hjälplöshetskänsla..)

Men som man brukar säga.. Efter regn kommer solsken..?!

Även om solen lyser med sin frånvaro idag, så känns det ändå lite bättre..

Kärlek & Ärtor!

.. Tror att jag hållt mig tyst, med risk för att vara för öppen i ilskan jag känner..
(Det är inget bra att prata/skriva för mycket, när man är innerligt arg.. - Kan såra mer än det hjälper..)

Jag är fortfarande arg, men känner mig kontrollerad.. kanske..?! *smile*

Tänkte egentligen bara titta inom bloggen för att säga hej.. och berätta att jag ska till min psykolog imorgon.. igen. Var där förra veckan och det kändes så bra att äntligen få träffa A. igen. Att äntligen få träffa någon som lyssnade och faktiskt förstod vad jag snackade om..!!
- Älskar när man hittar någon som är på samma nivå som sig själv.. inte för att hon bara ska hålla med mig i allt jag säger, för det gör hon verkligen inte.. men som FÖRSTÅR utan att behöva hävda sig själv, ta illa vid sig, eller idiotförklara mina tankar och känslor..
Förvisso är A. utbildad för dessa samtal och vet hur man ska bemöta någon annans innersta utan att kritisera.. men även om hon gör det ibland, känns det okej. Hon är en paus i min ilska och jag är så tacksam för att hon har min rygg just nu.

Annars är läget bra.. vill jag tro.
Har pulat i trädgården, både igår och idag. Och jag känner mig väldigt nöjd med min lilla insats med att ha städat inför vintern. Utemöblerna är undanplockade och övertäckta och alla krukor, stora som små, är omplacerade i hopp om att växterna där i ska överleva vintern.. om det blir någon..?!

Nu är det dock dags att fixa käk till familjen.. som tålmodigt ligger och såsar i väntan på att mor deras ska rappa på.. *grrrrrrr*

I morgon är det måndag igen och jag får äntligen åka tillbaka till jobb!! Och jag önskar er alla, redan nu, en fantastisk måndag imorgon!

Kärlek & Ärtor!

Så var jag då tillbaka till stresspunkten, där jag lyckats samla på mig alldeles för många saker att göra.. Allt samlat i en kaotisk hög med måsten, som skriker på mig..?!

Får helt enkelt ta en kväll och bara beta av sakerna en efter en.. utan att tänka på allt annat dagligt som tror sig vara viktigare..

- Får inte drabbas av panik!!

Kärlek & Ärtor!

Det är en sak att man själv går in i mörkret lite då och då.. det är okej att hamna där. Men när människor runt omkring en faller pladask och inte verkar vilja ta sig upp, känns det motigt.

Att falla är okej. Helt naturligt, om du frågar mig.. men någonstans måste man ta tag i sig själv och börja jobba för att komma på fötter igen! Ljuset kommer inte av sig själv. Lösningen kommer inte att dimpa ner i brevlådan, eller serveras på silverfat!

Jag vet att det kan vara svårt. Jag vet att ilskan inte handlar om mig.. (även om den riktas mot mitt håll näst intill dagligen..?!) Jag ger allt vad jag har.. även om det kanske uppfattas som ingenting.. Jag är öppen med mig själv och jag försöker ge råd.. (sånt som har funkat för mig) men det räcker inte..

Jag slår undan mina egna känslor, i tankar om att någon måste stå stadigt när båten gungar. Och jag har kommit till punkten där jag inser att jag håller på att bygga en mur runt mig själv för att inte själv falla. En mur som får mig att verka kall och ointresserad. En mur som skapar distans mellan mig själv och de jag har runt omkring mig..
- Hälsosamt..?! Svar nej!

För största gången i mitt liv har jag lyckats få tid hos min psykolog nu såhär i höstmörkret.. och jag tackar gudarna för detta.

Lustigt nog tror jag inte att jag hade behövt det, så som jag gjort tidigare.. eftersom jag egentligen mår bra. Det som tär på mig nu är egentligen andras bekymmer som håller på att färga min värld i de dystraste färger.. Vilket är något helt nytt för mig att handskas med, då jag alltid bara behövt jobba med mig själv.
- Och ja, det är väldigt frustrerande att se på någon i sin närhet, som uppenbarligen mår skit, men som inte verkar vilja göra något åt det..?! Hur gärna jag än hade velat, kan jag inte fixa det åt denna någon. Och nu har jag då mina egna bekymmer att ta hand om.. *suck*

Det ledsamma är att jag vet ett sätt att kunna skydda mig själv.. bortsett från murar och känslomässig tystnad. Men grejen med det är att jag inte vill göra det jag tror jag skulle mått bäst av.. Det är en lösning, men inget alternativ för en envis, blåhårig tant som jag.. Så det ska bli skönt att få gå och prata med min psykolog.. då mitt huvud och mitt hjärta bråkar dagligen om vad som är bäst för mig..

Jag trotsar mitt huvud och går efter hjärta.. blir ledsen och låter huvudet styra ett tag.. om och om och om igen.. Och nu har det gått så långt att jag bara är trött..

Jag känner mig ensam.. även om jag vet att jag har en massa människor omkring mig..*

*Förr i tiden tog jag alltid mina mörka strider i ensamhet. En flaska vin, musik, papper och penna och floder av tårar.. en eller två, ibland tre timmar.. inget ovanligt alls.. Idag är det annorlunda!
När jag känner mig hjälplös, sträcker jag ut en hand och ber om hjälp. Som häromdagen till exempel.. När jag skrev några rader på Facebook om att det var en sådan dag som jag skulle kunna ge upp.. (inte livet, men min situation..) Och i ett jämt flöde under hela förmiddagen kom det peppande kommentarer, både från väntat och oväntat håll..
- Så mycket omtanke..!! Djupt rörd och det fick mig att klara ännu en dag..

Jag säger inte att jag vet eller kan mer.. Jag klandrar ingen för att falla. Men snälla låt dig inte bli ett offer.. Eller jo. Bli ett offer. Tyck synd om dig själv. Men kom ur det! Ta tag i dig själv och i alla fall försök att ta dig upp igen..

Jag har jobbat sååå hårt med mig själv sedan jag totalkraschade 2018.. I min värld ger man inte upp! Kan jag så kan du! Och jag förväntar mig inget annat än att du i alla fall försöker..

Kärlek & Ärtor!
Och du.. jag tror på dig..