Inlägg publicerade under kategorin Energitjuvar

Av Jenny-Blue - 13 november 2019 10:57


Jag försökte skrika mig ur ilskan - Gick inte.
Jag försökte köra ifrån ilskan - Funkade inte.
Jag försökte spela bort ilskan med musik - Gick inte heller så bra.
Ibland brukar det fungera med att gråta, men inte ens det fick ilskan att svalna.

Fly fu*king as förbannad, var vad jag var..
Jag sa till mig själv att jag inte hade tid till att måla, men frustrationen inom mig höll på att driva mig till vansinne.. Och trots uppmaningen om att inte börja skapa, kändes det som om varje cell i min kropp skrek efter pensel och färg.. Så det var så det blev..

Jag är fortfarande arg och jag reflekterade flera gånger imorse, att det var länge sedan jag kände så här.. Det slog mig också att jag inte brukar vara arg så här länge..?! (Och aldrig efter så många olika försök i att få ur mig ilskan..) Pang bom bang.. sen brukar det vara över..

Samtidigt som den illvilliga kraften skrämmer mig en aning, så glädjs jag ändå, konstigt nog, i tanken av att det kanske är för att jag står där jag står idag..?!

Jag har jobbat mig igenom sorgen, besvikelsen, insett glädjen, hittat tillbaka till lusten.. Nu verkar det som om det är ilskans tur att få sig en omgång..?! Och jag är tacksam för insikten.

Ber till de högre makterna om styrka för kontroll, så att jag inte sårar någon stackare på vägen.. Min ilska är kraftfull och kan vara förödande och om jag känner mig själv och min omgivning rätt, så kan det gå precis hur som helst om jag tappar kontrollen..?!

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - 5 november 2019 13:20


Efter tre veckors kämpande mot mörker i olika former, inne på min fjärde vecka.. Kände jag igår att det f*n får räcka..

Jag var så urholkad och fullständigt dränerad på energi igår, att jag trodde jag skulle krackelera.
- Jag kommer att falla och där kommer inte finnas något som kan stoppa det.. Sa den inre känslan igår..

Men så hände något imorse.
Mot all förmodan lyckades jag på 35 minuter göra mig iordning, få upp och med mig den äldsta sonen och komma i tid till utvecklingssamtalet på skolan inne i stan, som jag fasar över.. Inte rädd för vad som skulle sägas, utan för tiden som var bokad 07:30..
Omg?! 07:30??!! Hur f*n tänkte jag där..?!

- MEN jag klarade det!!
07:27 stod vi utanför dörren och fick vänta på att få komma in..

Väl på väg till jobb senare, kände jag mig fortfarande trött, men ändå galet fylld av kärlek och tacksamhet.. Helt utan vetskap om egentligen varför..
(Jag sa till barnen under vår samling, att om man behöver en kram någon gång under dagen, har jag extra mycket kärlek att ge idag, trots att jag fortfarande känner mig dränerad på energi. Tre barn har redan nappat på förslaget och fått/gett kramar..
- Jag älskar mitt jobb *smile)

Så vad var nu poängen jag ville komma till..?!
- Jo.. att jag trots utan energi, fortfarande står på båda fötterna. Jag ger av det jag har och hoppas få tillbaka det jag ger.. och kanske lite till.. så att jag någonstans får tillbaka min energi.

Kärlek & Ärtor!


Av Jenny-Blue - 20 oktober 2019 20:42


Strax efter förra inlägget, som publicerades typ 14:40.. lade jag ner mina försök till att kanske göra en bättre dag.. Med en filt över mig lade jag mig tillrätta i soffan i uterummet och somnade. Blev väckt två gånger av dotera, som vid olika tillfällen kom för att fråga, alternativ visa mig något.. men somnade ganska så snart om igen.

Det var inte förrän cirkus klockan 19, som Tomas kom ut och väckte mig i samband med att han skulle åka och hämta pizza.. och en stund senare satt vi hela familjen samlade runt matbordet och smaskade pizza i övrig tystnad.

Tanken slog mig så dystert allting blir när jag inte skiner som en sol. Inte bara för mig, men för hela familjen. Ingen frågar om hur dagen har varit, eller om det finns några planer inför dagen som kommer.. bara dyster tystnad..

Ett tag tänkte jag förbli tyst.. (för vad spelar det för roll när man ändå bara blir missförstådd..?! Och jag pallade inte berika familjen med mina kända förmaningstal om hur vi måste hjälpas åt osv, osv.. jadda jadda jadda.. *suck*) Men så ville jag ändå veta hur det hade gått för min äldsta under dagens fotbollsmatch, så det blev att jag bröt tystnaden i alla fall..

Barnen blev som i vanlig ordning, beordrade om att ta hand om det som stod på diskbänken.. Tomas gick ut för att som vanligt röka efter maten och jag hjälpte som vanligt barnen i köket..

Och nu är dagen slut.
Ska bli riktigt skönt att få komma till jobb imorgon, för en stunds rofylld ordning i samarbete med varandra.. Att få komma till en plats som faktiskt ger mer energi än vad den tar, behövs i höstens mörker.. För även om yrket i sig kräver en hel del energi, finns det så otroligt många saker, personer och händelser som fyller på energikontot ändå. Vilket innebär att även om omsättningen är stor, så brukar den vid den här tiden på året sluta på plus.

- Jag älskar mitt jobb. Och är så tacksam för att jag har det, för att jag kan det och för att jag gör det bra. För att det omger mig av personer som ger mer än vad de tar och för att jag känner hur viktigt min roll är på plats.

Vilket är mer än vad jag känner här hemma just nu.. Men så brukar det vara under höstens mörka månader.. Något som jag förr lade på mig själv.. Min så kallade höstdepression, som då färgade allting hemma i svart, är idag utredd och insedd att inte vara min längre. Jag är bara mer känslig under höst och vinter. Vilket får mig att bli mer drabbad av mannen, som faktiskt är den som verkar må som sämst dessa månader..

Den ena pusselbiten efter den andra faller på plats och det är ganska så skönt att inse att det faktiskt inte är mitt fel.. Jag tvivlar på att det någonsin egentligen har varit mitt fel.. mer än att jag låtit mig påverkas, men det lär jag nog aldrig få reda på. Och det finns inget behov av den vetskapen heller, så.. (Ledsamt dock är att mannen fortfarande försöker skylla ifrån sig på allt och alla runtomkring.. Men jag tänker att han kanske lär sig så småningom..?!)

Nåväl..
Nu ska jag natta barn.. kanske titta en stund på tv, om det vill sig väl i tv-tablån.. och sen ska jag gå och nanna kudden, fast i sängen den här gången..

God natt. Sov gott.
Kärlek & Ärtor

Av Jenny-Blue - 20 oktober 2019 14:41


Det kan vara svårt att hänga med, från den ena stunden till den andra..?!

Jag inbillar mig att anledningen är för att jag är positiv ända in i det sista.. När bägaren sen väl rinner över är det som om jag mått skit i flera år..?! (Något som jag egentligen har gjort om man tänker efter.. *smile)

Igår var jag fylld av energi, lust och entusiasm över att få fixa i hemmet. Nya möbler köptes in och monteringen började bra.. Men så någonstans på vägen, tappade jag plötsligt entusiasmen.. Lusten försvann och energin dalade till bara några droppar kvar på botten.

Imorse, efter tredje gången jag blev väckt gick jag upp med en energi som var totalt obefintlig.. Som om någon/något dränerat mig under natten, eller ja, under de få timmar som jag faktiskt kunde sova.

Men tränad som jag är, vet jag att allt är upp till mig själv.. Att det är JAG själv som väljer hur jag vill ha dagen.. så..
Jag trotsade mörkret och planerade för att åka och titta på äldsta sonen när han spelade match. Kom typ halvvägs, innan jag insåg att dottern vägrade att följa med och allt blev mycket jobbigare ön vad det hade behövt vara. (Vanligtvis tar jag fighten. Det är jag som är mamma och jag bestämmer.. men idag var det inte lönt att ens tänka på.. Det hade inte blivit bra för någon.)

Så jag skippade fotbollsmatchen och bekämpade mitt dåliga samvetet, för att jag än en gång inte kunde närvara. (Det är kanske få som förstår hur gärna jag faktiskt skulle vilja vara med och se min son spela, med tanke på att jag avskyr fotboll..?! Men jag älskar min son och jag skulle mer än gärna vilja vara med oftare!)

Nåväl..
Pensel och duk.. En massa färger och en tanke till ett passande motiv, för att spegla dagens känslor och sinnesstämning.. trodde jag skulle vända mitt mörker till ljus, men nej. Irritationen i kroppen, som får händerna att darra, gjorde mig bara ännu mer dyster. Blir bara arg när jag inte lyckades få fram det jag har i huvudet.
- Så jag sket i det med.. (ursäkta min franska)

Nu sitter jag här, i uterummet. Totalt likgiltig inför allt som var stora planer igår.. Magen skriker efter något att äta, men jag pallar på sin höjd bara att dricka kaffe.. Tog fram lite nötter för att knapra på under tiden som jag skriver här, men även aptiten verkar tryta idag, så de får stå.

Tavlan är som sagt inte färdig, så den ber jag om ursäkt för.. Nötterna kom på köpet..

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - 7 oktober 2019 23:16


Det tog närmare två dygn.. av semestern, för mig att varva ner och bli av med rastlösheten i min kropp.. Alltså 48 timmar, eller 2880 minuter, eller 172 800 sekunder om man så vill..

Det tog ungefär tio sekunder för mig att greppa det faktum att jag var hemma igen, efter det att jag klivit in genom dörren. Överdrivet räknat, tog det nog sju sekunder innan jag var tillbaka i mitt 120 tempo..

Packa ur väskan, tvätta, gå ut med hunden, plocka undan på diskbänken, sortera grejer från vardagsrummet, dammsugit källaren.. osv.. osv.. Strax efter kl 22, hade jag fixat och donat, plockat och ordnat sedan vi kom hem kl 18 typ.. och jag satte mig äntligen ner i soffan. Strax efter jag insett att jag varit uppe sedan kl 07.. och att jag åkt buss, flyg och bil mellan kl 10 och 18.. och sedan hållt tempo på 120 mellan klockan 18 och 22.. tog det inte många minuter förrän jag däckade som vanligt i soffan.. (Härligt att vara hemma igen.. NOT!)

Imorse vaknade jag tidigt, typ uppe klockan 06.. och tänkte ta tillfället i akt för att skapa de bästa förutsättningarna på den första dagen på resten av våra liv..

Jag fixade frukost.. och väckte barnen något tidigare än vanligt.. för att hinna äta tillsammans, något vi aldrig brukar hinna annats.. Vilket faktiskt blev jättetrevligt!!
Och det var jättemysigt.. tills jag fick reda på tio i åtta, att jag skulle köra och lämna barnen på skolan också..
Något som jag inte alls var inställd på?!

- Krasch i mitt huvud..
Jag har SÅ svårt för att få så kallade sena krav över mig. När jag inte får tid till att ställa in mig mentalt på vad som krävs av mig förrän bara några minuter innan, havererar min hjärna och det blir totalt kortslutning..
(Inget nytt dock.. Det har varit så sedan jag gick in i väggen för typ sju eller åtta år sedan.. Så det skrämmer mig inte längre, men det är nog så irriterande ändå..!!)

Men jag fick ihop mig.. fick ut barnen i bilen, som dessutom behövde skrapas.. (Jag har för fasiken inte varit hemma sedan nattfrosten kom..?!)

Barnen kom till skolan i tid.. och jag kom iväg med hunden på en något krispig morgon-spring i hundrastgården..

Allt efter det är bara som ett stort blurrigt moln av måsten i tempo..

Jag började med att läsa av vattenmätaren, något som hängt över mig (?!) länge.. sedan mejlade jag lönekontoret ang. sparade semesterdagar, min psykolog för att ändra tid och till vasyd för att beställa en extra uppsättning etiketter till våra nya fyrfacks-kärl, som jag läst någonstans att man kunde beställa vid behov..

Sedan gjorde jag en reservation via nätet på kuddar från Jysk, då de två yngsta barnen beklagat sig över dåliga kuddar och tjatat om nya sedan jag vet inte hur långt tillbaka..?!

Jag har tvättat två maskiner tvätt. Hängt tvätt, sorterat tvätt, vikt tvätt, stoppat ner tvätt.. Jag har höst/vinter- städat trädgården och fått in alla ömtåliga krukor med växter in i uterummet. Jag har tömt diskmaskinen. Jag har fyllt diskmaskinen. Jag har sorterat och städat ett skåp i köket. Jag har hämtat barnen, handlat mat, hämtat kuddarna (och bokhyllan jag kanske missade nämna tidigare..?!) Jag fick reda på att vi har personal som är sjuka på jobb och fick därför också frågan om jag kunde stänga imorgon.. Jag har lagat mat. Dukat bordet. Dukat av bordet. Satt disken i diskmaskinen. Matat hunden.. både morgon och kväll. (Man vill ju inte bli anmäld för djurplågeri..) Jag har lyssnat på min dotter som har läst sina 20 minuter. Hjälpt till att hitta örngott till de nya kuddarna. Satt på örngott på de nya kuddarna. Borstat tänderna på dotera. Nattat de två yngre barnen. Varit ute med hunden. Lagat kaffe och nu sitter jag död i soffan, något frusen i uterummet och beklagar mig över hur sjuk i huvudet jag faktiskt är..

Tomas har städat och vinter-nattat Robban.. (vår motorgräsklippare) och varit iväg med barnen och köpt nya skor. Och för bara en liten stund sedan kom han hem med vår äldsta son, som han skjutsat både till och från fotbollsträningen ikväll..

- Tummen upp för livet..?!

Jag har så sjukt ont i mina axlar, ner längst ryggen och ut i ena benet.. Jag är trött i kroppen, tappar känseln i fingrarna i kylan och har en huvudvärk som skulle kunna komma från helvetet. Jag får stickningar i ena armen, som om den somnar mitt i en rörelse..?! Och jag har myggbett på fötter och ben, från Rhodos som håller på att driva mig till vansinne.. Gad!! Det är f*n inte mycket som är bra nu..!

Sa jag att mitt kaffe blivit kallt..?!

- - - -

Efter att ha suttit här och reflekterat över mitt vansinne, har jag nu insett att jag inte kommer att lyckas med att få den ordningen som jag så länge strävat efter..
När vi satt och åt middag tillsammans hela familjen igår, kom min vädjan än en gång om hjälpen jag behöver. Anledningen till den och tanken/ faktan om att alla i familjen hade mått bättre.. Men efter idag, där jag gett 120% för att föregå med gott exempel.. För att visa mitt helhjärtade engagemang inför det som sades (och faktiskt bestämdes gemensamt) igår.. Men för att ändå bara mötas av samma gamla skitiga beteende-mönster.. Ger jag härmed upp på riktigt.
(Kan vara så att det var kommentaren:
-Är du fortfarande sur, som blev den avgörande faktorn till mitt beslut.)

Jag kommer att fortsätta tjata på barnen.. Har hopp om att de faktiskt kommer att lära sig med tiden.. (Har börjat ana vissa förbättringar. Även om de fortfarande är väldigt små, finns de troligtvis där inne någonstans..)
Om inget annat får jag väl helt enkelt lösa det med en sopsäck eller två..?!

Vad gäller mig själv och alla mina sjutusen saker.. är jag inne i en drive just nu med sortering. Hjälporganisationer som tar emot begagnat, kommer antingen jubla, eller gråta..?! Oavsett så kommer de att få en hel del påsar med både det ena och det andra..

Det jag måste komma i harmoni med just nu.. är att det kommer att ta tid. Och jag måste få lov att ge det tid.. Jag tänker, det är den 7:de oktober idag.. Om jag ger mig själv två månader, landar vi på den 7:de december.. och det kan ju verka rimligt..?!

Två månader.. =61 dagar.. varav 17 dagar är helgdagar.. Säg 2 timmar a? 17 dagar.. och 1 timme a? 44 dagar.. Då blir det 34 timmar + 44 timmar.. alltså 48 timmar totalt..
Med andra ord.. ger jag mig själv lika mycket tid till städning och rensning, under två månaders tid, som det tar för mig att varva ner från 120 till noll..?! Om jag nu inte har räknat helt i nattmössan..?! (Vilket jag mycket väl skulle kunna göra då jag är sämst på matte.. Men som jag bjuder på eftersom jag inte bryr mig ett jota..)

- - - - -

Okej.
Nämen va roligt att du tittade in till mig idag..?! Upplyftande bajsapa-inlägg verkligen..?! Samtidigt kanske en skön kontrast till de overkliga feelgood bilderna jag lagt ut på instagram under den senaste veckan..?!
- Ett typiskt exempel på hur livets bilder kan se ut, glitter och glamour.. Samtidigt som verkligheten finns i varje vrå av min kropp..
Jag är i alla fall ärlig, tänker jag och låter dig avgöra själv vilken sida du väljer att se.. om du nu inte väljer båda..?!

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - 9 september 2019 12:31


Jag sitter och försöker intala mig själv att det kommer en lucka.. Att hamsterhjulet kommer att stanna och att jag får en paus så småningom.

Får panik när jag tittar i kalendern..

Förra veckan och veckan innan den, hade jag sammanlagt tre föräldramöten, två tandläkarbesök, träff med psykologen, övernattning hos mamma och planeringsdag med jobb..

Denna veckan ska jag bara.. fixa naglarna, träffa psykologen och gå på date med min sambo.. Så det handlar egentligen inte om något tråkigt..(Bortsett från alla viktiga, ovanstående föräldramöten, för de var bara dryga..)

Det är alltså egentligen inte själva sakerna som ger mig panik.. Paniken ligger nog mer och gror i tiden som inte känns räcka till..
-Eller kan det vara så att det är ångesten över allt som kräver min tid i hemmet, som får mig att tappa andan..?!

Nu när jag reflekterar över de olika tänkbara anledningarna.. blir jag mer och mer övertygad om att det kan vara bristen på städning av hemmet, som suger musten ur mig..

-Jag är oerhört känslig för min omgivnings och alla dess intryck. (Upplever det blivit värre med åren..?!) Även om jag ibland lyckas koppla bort det, går det omedvetet åt enormt mycket energi.. som resulterar i att jag blir trött, känner mig otillräcklig, får dåligt samvete, blir stressad, arg och ledsen.
-Och hamsterhjulet spinner runt, runt, runt.. Långa dagar på jobb, för mycket hemma.. Tid som inte finns..
-Oerhört frustrerande!

Besöket hos mamma förra helgen, var underbart! Bara mig själv att se efter, fullt servad av mamma. Mitt ute i skogen, borta från allt som hänger över mig här hemma.. En fantastisk paus under två dygn! En paus som jag känner att jag dock skulle behöva varje vecka, för att kanske hålla ihop lite bättre..?!

Nåväl..
Jag kommer att ta mig igenom veckan som kommer, även den här gången.. Har ju min date med sambon att se fram emot.. Och även om jag vet att den inte kommer att stanna hjulet som spinner på så att jag blir knäpp i huvudet.. och att luckan som kommer inte är större än ett dygn.. så VET jag att den i alla fall kommer..

-Må väl!
Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - 17 april 2019 13:10


.. och jag är så trött!
- Känns som om jag skalle kunna sova en vecka i streck..?!

Var jag än är.. hemma eller på jobb.. finns där inget håll jag kan vända blicken mot och koppla av.. Överallt finns där alltid något som stressar mig. Något som pockar min uppmärksamhet. Något som kräver någonting.. Och det är så sjukt utmattande!

Den enda stunden av sinnesro jag kan förmå mig själv, är de 45 minuter i veckan som jag sitter hos psykologen..

Vaken tid ca 18 timmar/dag varav
8,5 timmar på jobb, fem dagar i veckan.
Blir.. 126 timmar, vaken tid i runda slänger. 126 timmar - 7560 minuter (om jag räknat rätt..?!) med fullt ös medvetslös.. för en rast på 45 minuter..?!

Tro fan att man är trött..?!

- Men. Jag får väl sova när jag dör, som jag brukar säga..?! Vilket om inget annat kan ta udden av ev. dödsångest, tänker jag.. f*king positivt som vanligt.. *suck!*

Påsklovsveckan gör varken mer eller mindre på sig. Förvisso har vi en paus från vardagens annars planerade aktiviteter på jobb, men med samma upplevda kaos som annars ändå känns det som det kan kvitta.. Jag är ändå totalt slut i huvudet.
Och hemma är det alltid kaos, på något vis..?! Bara det att vetskapen om att resten av familjen åker och äter frukost, eller lunchar tillsammans, som gör livet ännu tyngre..?!

Annars.. bortsett från allt det, är det väl som vanligt..?! Ok..?!

Kärlek & Ärtor

Av Jenny-Blue - 30 januari 2019 09:17


Det sägs att man får vad man ger.. Att man är som en magnet.. Men enligt mig känns det inte riktigt så.. Jag försöker dagligen att hitta de positiva i vad folk runt omkring mig gör och säger och uppmärksamma detta högt så att de hör.. men när man bara möts av aviga vibbar hela tiden är det allt annat än lätt. Och helt ärligt.. Jag är så trött på allting negativt runt omkring mig att jag lätt hade kunnat skita i allt och bara dra.

I mitt tycke verkar ingen varken se eller höra mina desperata ord och handlingar och hopplösheten inom mig skriker att jag bara borde skita i allt och alla och bara försöka tänka på mig själv istället.. Dilemmat här är när jag gör detta, bara ser till mig själv, DÅ ser omvärlden mitt sätt att agera och kontentan blir att JAG är avig, ointresserad och allt annat än positiv..

Demonen är tillbaka och den äter på det lilla som finns kvar.

Och det stör mig så in i he*vete att folk inte fattar var det kommer ifrån. Bara för att det har gått ett tag sedan min sjukdom var synlig och bara för att jag har haft en bra period, innebär inte detta att allting är borta. Såren finns fortfarande kvar och just nu blöder de floder igen.

Jag vill förklara.. få människor att förstå.. men jag är så TRÖTT på det!
- Varför är det alltid JAG som ska ha förståelse? Varför är det alltid JAG som ska anpassa mig?! Varför är det alltid JAG som ska vara den mogna, kloka, givande, medlaren mellan mig och de?

- När fan ska folk visa lite intresse i att ge mig istället för att bara vilja ha en massa hela tiden?!

Det är fan inte lätt att stå upp för sig själv i den egocentriska värld vi lever i idag och helt ärligt orkar jag inte mer! Alla verkar bara se sig själva, helt oförstådda i hur saker och ring hänger ihop..?!

Jag har sagt det tusen och åter tusen gånger förr, men klandrar ändå bara mig själv i slutändan för att inte ha gjort något åt det. Panikslagen i jakten på en fungerande lösning, skulle jag kunna sätta mig i bilen och bara dra.. Jag vet inte var. Jag vet inte varför. Jag vet bara att jag vill ut och att hela mitt väsen skriker efter att få lov att lägga benen på ryggen och fly. Fly från faran som dagligen skadar mig. Fly från allt som får mig att vilja ge upp. Fly till något annat som kan få mig att känna mig hel, få vara den jag egentligen är. Få känna mig delaktig i något större och uppskattad för det jag kan ge, istället för att tas förgivet.

Tankarna är många och känslorna svämmar över.. men jag biter ihop.. IGEN.. och fortsätter min vardag en minut i taget..

Kärlek och Ärtor!

LITE MER OM MIG...

KALENDER

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2023
>>>

   

 

      Privat konto: 

     jenny78blue 

 

    Konst konto:

     jenny78blue_art

 

      MaryKay konto:

     jennyblue_mk

 

 

LETAR DU EFTER NÅGOT SPECIELLT? SÖK HÄR:

SIDOMENYN UPPDATERAD

    16 augusti 2023

 

BLOGGFÄRG UPPDATERAD

    15 augusti 2023 

 

MIN KONST - HEMSIDA

www.jennyblueart.com

 

Följer du länken ovan, hittar du info om bokade utställningar, mig och mina verk, presenttips, mm..     

 

      

     

     

         

            - Välkommen!

 

 

LÄNKAR TILL ANNAT VIKTIGT

     

         

     

        

     

 

     

 

     

 

 

KATEGORiER

BELLA i mitt minne

   7 sep 2005 - 15 jun 2016

PitaPata Dog tickers

ARKiV

   

 

 

 

       

 

 

 

       

 

 

 

      

 

 

 

       

 

 

 

      

 

 

 

       


Skapa flashcards