Det är min skyldighet.. och mina barns rättighet.. att jag som mamma, ska se till så att mina barn, en dag blir självständiga individer!

Det är mitt jobb, mitt ansvar.. att lära mina barn att säga "tack".. Efter maten, när någon håller upp dörren, eller när man får någonting av någon.. Det är jag som mamma, som ska ta striderna i affären, när barnens vilja skriker efter godis och jag tycker nej. Att vara mamma handlar, enligt mig, inte om att jag måste vara den "bästa kompisen", som aldrig sätter gränser.. eftersom jag tror att detta leder till "björntjänster", som i det långa loppet, kommer att missgynna mina barn.. Jag vet att barn behöver tydliga gränser och regler.. Barn behöver någon som sätter ner foten och som säger ifrån, som lär i form av ord och kroppsspråk, vad som är rätt och vad som är fel. Och att framför allt vara konsekvent, i.. och med.. det som sägs..! (Det låter kanske hårt, men det är bara precis din egen tolkning som kan få mina ord till något negativt, då jag tar absolut avstånd ifrån våld, förnedring och nedvärdering..)

- Mina barn har fått lära sig (precis som jag) att "har mamma sagt nej, så har hon sagt nej".. (Visst tjatar de ändå, de är ju trots allt barn, födda till att tjata *smile*) ..men min princip säger att ett nej är ett nej.. och aldrig ett kanske.. eller blivande ja..! Ett ord att lita på, med andra ord..

Att pappan spelar stor roll i våra barns liv, är så klart lika viktigt och självklart.. (i alla fall i mina ögon).. men jag vill ändå tro, enligt egen erfarenhet, att pappor är aningen mer medgörliga än mammor.. Vilket jag inte ser något fel i alls, då jag tror på olikheter.. Men som mamma känner jag det yttersta ansvaret för att verkligen gå in i striden, oavsett hur "dum" eller "taskig" jag än må vara.. Pappan besitter makten, för bland annat, att visa vikten av att lyssna till vad mamma säger. Att visa respek, för såväl kvinnor, som för män.. yngre och äldre.. Att inte ta till våld för att bli hörd.. och att visa att det är okej att vara "mjuk", trots att man är född pojke.. (En pappa gör naturligtvis så väldigt mycket mer än "bara" detta, jag just skrev, men ja, ni fattar..?!)

Jag är inget proffs.. (Om det nu ens finns några sådana inom "mammayrket"?!) Jag har fel och brister, som alla andra.. vilket jag är noga med att påpeka för mina barn.. Jag är en människa med känslor precis som de. Jag blir också ledsen.. eller arg.. även om jag är mamma! Men framför allt visar jag att det är okej, att ha fel och brister, om man bara kan stå för vad man gjort eller sagt.. Och att det är lika viktigt för oss vuxna att be om ursäkt, eller säga förlåt om det råkar bli fel.. Precis som när ett barn på dagis, får säga förlåt när hen puttar ett annat, som sen börjar gråta..

Att vara rättvis.. (något som jag själv kräver i alla sammanhang).. är ett av de största och jag vågar säga bästa knepen, när det gäller barnuppfostran.. Jag har fått erfara (som blott 20-åring och utan egna barn) att få den bästa komplimang någonsin, från en då "stökig" åttaåring, som jag hade hand om pga. att han var i behov av så kallat extrastöd.. Pojken körde sitt vanliga race under lunchrasten, med stim och stök, bråk och kiv.. och jag stod ordagrant och skrek på ungen i fyrtio minuter: "Gå ner därifrån." "Nej! Gör inte så." "Sluta slå på honom." Osv.. Efter fyrtio minuter och vi var på väg in i klassrummet igen, kom killen fram till mig och sa på sitt tuffa lilla vis: "Du är så sjysst Jenny.." Varpå jag tappade hakan och var tvungen att fråga hur det kom sig att han kunde säga så, efter att jag stått och skrikit på honom i fyrtio minuter..?! Pojkens spontana svar kom direkt ifrån hjärtat.. och han svarade med ett självklart: "För att du är rättvis!"
Han visste när han gjorde fel och fick det bekräftat.. samtidigt som han kände tryggheten i att även de andra fick tillsägelser när och om de gjorde fel..

Det är 17 år sedan.. och jag glömmer det aldrig!

Vi har blivit så pjalliga, med våra barn idag.. (Skriver "vi" även om jag inte räknar mig själv till just denna skaran..*sorry*) Någonstans på vägen har vi tappat det här med att vuxna har vissa befogenheter som inte barn har.. Det har enligt mig, blivit ett större begär för föräldrar idag, att försöka framstå och bli som den " bästa kompisen", mer än skyldigheten av att vara en faktisk förälder..?! Något som alla våra barn är i kraftigt behov av.. Att ha den där fasta plattan att stå på.. Regelboken, som nekar och rättar, samtidigt som den ska ge trygghet och kärlek.. En rättvis förebild, som ska leda våra barn rätt, ut på livets stora väg, där de en dag ska vandra själv..

Visst är det super-duper att ha en fin kompisliknande relation med sina barn.. Jag har själv haft det med min mamma i hela mitt liv.. Men jag har ändå alltid vetat att min mamma, har varit MIN MAMMA!

För min mamma har tagit striderna.. men gett mig ansvar i förtroende..! Hon har rättat mig i mina misstag.. men också höjt mig till skyarna när jag faktiskt har gjort rätt.. Min mamma har varit.. och är på sätt och vis fortfarande, min fasta platta.. även om jag lever ett självständigt liv idag.. Men visst..?! Det var ingen dans på röda rosor, att vara barn och hela tiden höra morsans tjat om att man skulle göra läxor före kompisar.. Att man skulle vara hemma ett visst klockslag, eller att det var dags att gå och lägga sig, trots att man aldrig var trött.. Eller för den delen, att behöva gå upp för att hinna med frukost innan skolan.. (Något som jag aldrig gjorde, vilket jag kan tänka mig idag, som vuxen och mamma själv, påskyndade utväxten av de gråa håren..?!) Jag minns att det var pest och pina, när jag i tredje klass, var tvungen att erkänna för min mamma, att jag hade sparkat sönder en ruta i skolan.. Något som jag visste skulle göra min mamma väldigt besviken, men som samtidigt, med sin trygga famn, i sin fantastiskt bra agerande mammaroll, skulle hjälpa mig att lösa problemet som jag hade skapat..

Min mamma har alltid behandlat mig som en människa. En person, precis som henne själv.. Jag har aldrig känt mig för liten, för att förstå.. eller för ointressant eller oviktig att bli lyssnad på.. Hon har alltid tagit sig tiden, oavsett vilken timme på dygnet, när jag har behövt en vuxen. Alltid! Och det vill jag säga, att en bättre förebild än min mamma, får man leta efter idag.. Även om jag lever i "spåret av", så hoppas jag på, att om jag bara kan vara en hälften så bra mamma till mina tre barn, som min mamma varit för mig, så kommer mina barn lyckas de med.. Med precis rätt förutsättningar, inför sina liv som självständiga individer..

Idag, vill jag höja alla mammor, dagen till ära.. "Mors Dag".. Men framför allt hylla min egen!
- Tack, älskade mamma, för att du gjorde mig till den jag är idag!

Tro på er själv.. Våga sätt gränser..
Mammor behövs och du är en av dem!!

Kärlek & Ärtor!

- En förvisso gammal bild, på mina tre ÄnglaTroll.. men det är en av favoriterna.. Och eftersom det är "min" dag.. och eftersom det är jag som är mamma och bestämmer.. Så fick det bli denna idag.. *smile*

Ja, det sket sig med håret.. då det var som jag misstänkte, att jag glömt produkterna hemma.. Men duschen gick bra.. och festen var trevlig.. och nu är vi hemma hos Tomas igen..!

Några timmars sömn på det, sen blir det nybakade scones hemma hos svärmor, för att fira mors dag!

Natti natt! *puss*

Har nu tagit mig ur soffan.. och landat hemma hos Tomas. Det tog sin lilla tid, men.. "Den som väntar på något gott.." *smile* Skönt att inte stressa, det är ju trots allt lördag..?!!

Sitter på balkongen, med hunden liggandes bredvid.. En kopp med rykande kaffe står på bordet framför mig och jag har en filt om benen..
- Känns som om hösten redan är på väg..?! Det blåser och regnet kommer i skurar, till och från.. och det är allmänt jädra kallt?! Inte alls okej, men det känns som om det bara är att gilla läget..?!

Har slängt min jacka i tvättmaskinen, i hopp om att den ska bli vit igen..?! Såg att den var smutsigare än väntat och eftersom jag har en stark känsla av att jag kommer att behöva den ikväll, så fick den stå sitt kast..?! Håll tummarna att den hinner bli färdig innan det är dags att gå..

Tänkte jag skulle ta ett bloss till, innan jag går in och ställer mig i duschen.. Jag liksom min jacka, behöver en bra omgång vatten..?! Vi ska i och för sig inte vara borta förrän klockan 18.. men eftersom jag har planer på att fixa håret också.. (något jag brukar slarva med) får jag nog börja i god tid..?!
- Ah?! Kom precis på att jag förmodligen har glömt mitt saltvatten, mm som jag skulle behöva till håret.. ?! Så det kan bli att det skiter sig i alla fall..?! Så jädra typiskt, nu när jag asat med mig hårfön och plattång..!! Men ja, varför inte..?! Hej och välkommen till mitt liv!! *suck*

Nej! Nu är ciggen fimpad och jag drar mig in mot duschen.. så får det bli som det blir..!!

Ärtor och Kärlek!
- På återseende..

Slutade tidigt igår.. Kom hem.. Gick ut med hunden.. Slängde mig på sängen.. Och somnade..
Vaknade efter nio timmar.. Gick ut med hunden.. Tittade på en film.. Somnade i soffan.. Och sov sex timmar till..?!

Är inte jättestolt över att ha missat hela fredagen, med allt vad den hade att erbjuda.. Men vill ändå tro att jag verkligen behövde sova..?! (Har varit mer än ganska så trött, de senaste tre veckorna..?!) Lite jobbigt att komma igång efter ett sovmaraton, men det är smällar man får ta.. En kopp kaffe kanske piggar upp, om inte rundan med hunden, i den "friska" vädret hinner före..?!

Ikväll är det festligheter, tillsammans med familjen som gäller.. En klar kontrast till det stilla lugn och ensamheten jag sitter i just nu, med båda benen upp i soffan, som stöd för plattan som jag bloggar på.. Mina känslor bråkar.. Jag trivs i mitt lugn, samtidigt som jag störs av ensamheten.. Jag får dåligt samvete för att jag inte är tillsammans med mina barn, som jag ändå vet, är trygga där de är, hemma hos sin pappa.. Har en stark vilja av att åka hem till dem, samtidigt som jag drar mig för allt som måste göras innan jag kan komma dit..?!

Nåväl.. Det är som det är..?! (Tankarna snurrar redan i hundranittio, trots att huvud och kropp inte har vaknat riktigt än..)
- Underbart att var jag..?! Nej, men jo.. så fort kaffet är klart kanske..?! Och när jag sen äntligen står där i hallen, hemma hos Tomas.. med våra tre barn i famnen, som alla kommit rusande mot mig, skrikandes "mammaaaa".. DÅ är det underbart att vara jag! *smile*

Men som sagt.. Jag får nog börja med kaffet.. *gäsp*
- Det kanske inte var så bra att sova maraton ändå..?!

En av mina närmaste arbetskamrater har skämt bort mig (igen..) och bakat kolakakor.. Dubbel sats, vilket innebär dubbelt så många kakor att njuta av till helgen..!! *yeehy*

Och för ett tag sedan.. fick jag under ett mellanmål, ett knäcke, som såg ut såhär:

- Lyxigt, härligt.. Eller hur..?!

Och idag, eftersom vi ska ha sommaravslutning på jobb ikväll, hade chefen med sig de vackraste och mest väldoftande blommorna till jobb.. Min favorit blomma Syren!!

Som jag så klart, var tvungen att köra ner näsan i..?!

- Doftar ljuvligt..

Så ja, ni förstår säkert att jag trivs på jobb..?! *smile* För det är precis vad jag gör! Min provanställning är alldeles strax är slut.. (Ett halvår går fort..) och kan jag meddela, att jag är här för att stanna!

Idag är det, på dagen, tjugo år sedan jag och Tomas träffades för första gången.. Jag var sjutton (och oförstörd) .. Han skulle fylla nitton.. och kom från en helt annan värld än vad jag var van vid..

Det tog förvisso, nästan fem år, innan vi blev tillsammans.. men det var någonting som hände, redan vid första ögonkastet.. på vägen till Åhus, dit vi skulle på klassresa.. Det var min klass som skulle åka, men pga. att vi var för få från klassen som ville och kunde hänga på, blev det att Tomas och några till, blev inbjudna till att följa med, för att det skulle gå ihop rent ekonomiskt..

Jag minns fortfarande min allra första tanke, som slog mig, när jag fick syn på denna kille, som jag då bara kände till vid smeknamn Jonte.. "Shit, detta kommer att sluta i totalt katastrof".. *smile* Och ja.. kanske hade jag inte så fel ändå..?! *smile igen*

Vi träffade på varandra ibland, strax efter klassresan.. Oftast i sammanhang som fester med gemensamma kompisar, eller ute på stan.. men mycket mer privat än så blev det aldrig.. Dock var det som om resten av världen försvann, varje gång jag såg honom.. så om det hade gått en vecka, eller flera månader, sedan jag såg honom senast..?!

Anledningen till att det tog fem år innan vi blev ett faktiskt par, var att de gånger vi träffades hade någon av oss en partner.. Antingen var det han som precis hade träffat och blivit ihop med en tjej.. eller så var det jag som var tillsammans med någon kille..

- Det var liksom aldrig riktigt passande..?! (Oavsett vad våra känslor sa)..Förrän, som sagt, fem år senare, då vi träffades och bestämde oss för att det var dags att sluta tramsa.. och ta våra känslor på allvar.. Så i slutet av januari 2000, gjorde vi båda slut med våra respektive.. och vårt liv tillsammans kunde börja..

Och vilket liv det blev..?! Tjugo år går fort.. femton år går fortare! Och jag måste ändå säga, att även om vi aldrig gifte oss, så har vi hunnit med en hel jä*la massa.. Våra tre barn är nog det absolut bästa, men även vår separation (som varade i ungefär ett år) är en av alla bra saker vi gjort.. Inte för att det kändes speciellt bra, när vi stod mitt upp i det.. men nu såhär i efterhand, är det ett faktum. (Jag tror att vi hade hatat varandra idag, om vi inte hade flyttat ifrån varandra som vi gjorde..?!)

Vår separation gav oss precis det som behövdes, för att vi skulle komma på rätt köl igen.. och idag är vi tillsammans igen.. särbo sedan två år tillbaka..

Det har, under åren som gått, hänt mig säkert tusen gånger.. att jag blivit drabbad av tvivel..?!

- Är det rätt? Gör jag rätt? Ska jag stanna? Skulle jag ha gått? Borde jag ha gjort annorlunda..?! Men sanningen är den.. att jag blir fortfarande sådär pirrigt varm i hela kroppen, när jag ser honom, eller möter hans blick..

Vi har gjort många fel, under årens lopp.. Båda två.. inte av samma sort kanske, men vi har felat.. men eftersom dragningskraften är så stark (har alltid varit..) och eftersom vi båda är villiga att lära oss av våra misstag och gå vidare, komma framåt.. Och framför allt att vi båda två önska att göra det tillsammans.. så finns det en klar möjlighet att det blir femton - tjugo år till..?!

     Bilden är ett montage, från originalbilder tagna i Åhus 1995.. på när jag och "min" Jonte (the King) dansar tillsammans..

Tänk så olika dagarna kan se ut..?!

Förra söndagen gjorde vi ingenting.. mer än bara precis det nödvändiga, som att äta och gå på toa..?! Idag dock.. har vi kört race sedan klockan 11:30, då det hela började med att jag och barnen gick på husvisning.. Sen skulle jag egentligen ha kört Jonathan till en kompis i Trelleborg, då planen var att de skulle åka och fiska tillsammans.. Men planen sprack och vi åkte till Bjärred istället för att äta glass och leka på lekplatsen..

- En riktigt mysig stund tilsammans.. Jag.. och för ovanlighetens skull.. ALLA mina tre barn.. Till och med hunden var med.. *smile*

Efter en stund under parasollet, med glass, både i och utanför munnen.. drog vi oss ner mot vattnet och lekplatsen, där barnen fick leka av sig innan vi gick ner till strandkanten och letade efter fina stenar och snäckor.. (Nästa gång, skippar vi att ta med oss hunden, så jag också kan gå och leta, vid strandkanten.. Kände att det blev lite mycket där med henne dragandes åt alla håll och kanter, samtidigt som jag skulle ha koll på barnen..?! Det gick, men som sagt, nästa gång vill jag nog kunna ännu mer..?!)

Vi lämnade havet och körde hemåt.. Stannade till vid Burlöv C. för att köpa cigaretter och en kaffe till mig.. och vars en dricka till barnen.. Charlie ville inom leksaksaffären.. (såklart) och visa vilket Lego han önskar sig, men eftersom Bella var kvar i bilen, fick det bli ett snabbt in och ett snabbt ut..

Nästa stopp blev hos kusinerna, där vi släppte av Jonathan, som hoppades på att kanske få åka och fiska tillsammans med kusinen och farfar istället.. (Men som senare visade sig att inte heller bli av då farfar inte hade tid..) Ingen nöd på Jonathan dock, som verkade ha full rulle, tillsammans med kusinen i alla fall, fast med något annat, då Tomas hade ringt honom för att diskutera kvällen..

Så blev det Charlies tur.. Honom släppte jag av hemma hos en kompis, som han hade pratat och bestämt med, redan igår.. och det var total lycka, när jag lämnade honom tillsammans med kompisen, hans lillebror och kompisens pappa i trädgården.. *älskade trollunge*

Nu är vi hemma igen.. Jag, Jasmine och hunden, men bara en liten stund till, då det snart är dags för att åka och hämta Charlie igen.. Sen ska vi hem till Tomas och äta pizza.. och då har Tomas förhoppningsvis hunnit att hämtat Jonathan hos kusinerna.. och fått med sig pizzorna på vägen..

Fullt ös medvetslös.. med andra ord.. till skillnad från förra söndagen, som stod helt still, jämförelsevis med denna.. Känns bra!!

Nästa vecka, är barnen hos Tomas.. och jag hoppas på att få lite gjort av allt det där "jordiska".. Skulle verkligen behöva ta en runda i tvättstugan, då tvättkorgen snart svämmar över.. Ett tag med dammsugaren hade inte heller skadat.. Och torka av lite golv och väggar, här hemma, hade bara gjort sig gott.. En bra plan, men vi får väl se hur den fungerar i praktiken..?! *smile*

- Nej.. Nu är "pausen" slut och det är dags att åka och hämta Charlie-mannen..

På återseende, med lite bilder från dagens bravader.. om jag hinner.. Beroende på hur sent det blir hemma hos Tomas..?!

Ärtor & Kärlek!

Ett kollage på ÄnglaTrollen, i full action på lekplatsen nära havet i Bjärred..

Med musik, fortfarande i öronen, korkar jag upp en födelsedagspresent, som stått och väntat på ett "speciellt tillfälle"..

Ja, jag vet att det är lite varning på detta, men va' fan..?!! (Ursäkta min franska..) Jag har ju massor att fira.. Bortsett från mina fantastiskt fina och väluppfostrade barn, mina älskade vänner som skulle plocka ner månen till mig om de kunde, mitt jobb som ger mig både nytta och nöje och mitt trygga, mysiga, sköna ombonade hem.. så kan jag ju fira min ensamhet.. Denna fantastiska gåva, som skänker insikt i vad som verkligen är viktigt i mitt liv..

- Finns det någon som kommer någonstans här i livet utan att råka trampa någon annan på tårna..?!

- - - -

Jag slås allt oftare av tanken om att jag kanske valde fel..?! Fel väg.. Fel liv..?! Och följdfrågan blir automatiskt "Varför?!" Nästa fråga, den viktigaste av de alla, som jag ställer till mig själv är "..Och vad tänker du göra åt det..?!!

- - - -

Musiken i öronen, får mig att gråta..
Två låtar senare, fylls hela mitt inre av fy-tusan-jävlar-anamma..
- Having the breakdown, med behov av allt som jag så innerligt alltid drömt om.. men som jag innerst inne vet att jag aldrig kommer att få.. Jo, men inte med det livet jag lever nu..?! Önskar ibland att jag kunde sätta mig i bilen och bara köra.. (OBS! Bättre än tidigare, för några år sedan, då tankarna ville det samma, men då enbart för att köra rakt in i ett träd..?!)

Jag är fullt medveten om att jag kommer att få göra allt själv.. OM jag vill ha något, måste jag.. och bara jag.. fixade det själv! Jag kan inte tro.. eller hoppas.. på att jag kommer att bli serverad mina drömmar på ett silverfat.. That's NEVER gonna happen!! ALDRIG!! Men jo.. Visst hade det varit nice att ha någon som delade samma dröm.. Någon som hade samma mål.. Men nej.. Det kommer aldrig att hända, såvida jag inte byter liv..?!

- - - -

Urholkad och trött.. oinspirerad och nött..
Jag gråter för allt som gick förlorat, för allt som dött..

- - - -

Jag är den jag är för att jag blev som jag blev..
Allt som händer i ditt liv, formar dig till den du är..

Jag är skeptisk.. vågar inte längre tro..
Du kan säga vad du vill.. Jag tror kanske ändå inte på dig..
Jag har lurat mig själv för många gånger.. Ärlighet varar längst, som man säger.. Men jag tror inte på det heller..?! Jag skulle vilja påstå att ärligheten är död.. den med..?! Allting bara dör..!! Tillit. Människor. Förhållanden. Barndom. Traditioner. Känslor.

- - - -

Känner mig "fuckt up" som man skulle sagt i utlandet..?!
Det här med att vara liten och oförstörd, har en mycket större innebörd, än vad jag trodde..?! Inte för att jag är så jättemycket större, men äldre.. och helt klart förstörd.. Eller ja, i alla fall störd..?! Jag som inte ville bli vuxen.. Vad hände..?! Livet som jag hade hoppats på, näst intill planerat, sket sig duktigt.. och kvar blev jag.. snart fyrtio bast.. och utan mer än hälften..?! (Jag vet vad du tänker.. "otacksamma djävel"..?! ..men NEJ! Jag är inte otacksam över det jag har.. Jag är fullt medveten om att jag har mer än MYCKET.. Och jag uppskattar mycket/många, av det/de dagligen, så än om det "bara" är i tanken..?!

- - - -

Känner mig farlig.. Oberäknelig..?! Skulle kunna explodera vilken sekund som helst.. men skulle nog också klara av att hålla masken i fem år till..?! Oavsett så tänker jag göra det med buller och bång.. Jag HAR en plan, var så säker.. Jag är inne i en dipp just nu bara.. Det går över igen! Det bästa med mina dippar.. och enbart det bästa, är att de ger mig näring att komma vidare.. Som om jag har behovet av att fullständigt dränera mig själv på lust och ork, för att kunna hitta motivationen som driver mig framåt.. Precis som att jag alltid börjar med att ynkligt tycka synd om mig själv, med tårar som sprutar och "tulle lille mig".. innan jag blir förbannad och ger mig fan på att jag inte ska fastna i zonen av självömkan och patetiskt bölande.. Zonen som jag hatar, men behöver hälsa på ibland..?! Zonen, som säker många andra i min närhet också hatar..?! Zonen som jag precis har lämnat..

- - - -

Jag är en underbar människa! (Ja, nu får du hänga med på lite "pepp-talk".. om du inte väljer att sluta läsa, eller hoppa till nästa stycke..?!) Jag har en hel jä*la massa att ge.. (om jag vågar, med risk för att "bränna" mig..) Jag har fel och brister, men det har alla! Och dessutom så råkar en av mina största förmågor att, trots mitt hårda sätt och kantiga felande.. vara rättvisa..?! Det kanske inte är så synligt i de vuxnas cyniska värld.. men tillsammans med barnen blir det bevisat dagligen.. (I'm just saying..) Jag tillhör det kreativa släktet.. Ta det eller skit i det..!! Jag kan leva utan tv, men hade dött utan musik.. Med andra ord, mer musik och mindre tv.. Jag vill ha äventyr och framför allt utmaningar.. (och då menar jag mer än bara livet själv..) Jag strävar hela tiden efter effektivitet.. Kräver rent, dock inte maniskt.. Är och blir ytterst påverkad av min omgivning, allt från människor, till färgen på väggarna.. Är i ständigt sökande efter stimulans.. Blir lätt rastlös.. Hatar rutiner och klockan (oavsett, hur mycket jag än vet hur viktiga det är..) Älskar livet när flödet är i balans och allting flyter.. (Som när man står på ett rent och öppet dansgolv.. Jämförelsevis med att försöka dansa med en massa glasskärvor under fötterna och en massa människor knuffandes i ryggen.. Kanske svårt för dig, som aldrig har sett mig dansa, att förstå.. men jo, precis så är det..)

- - - -

Jag har glömt var tanken var, när jag började.. vilket i och för sig är mer än behagligt, då allting känns mycket bättre nu..
- Wow, vilket trevligt firande det blev.. Precis som jag visst.. Annars hade jag ju aldrig firat..?!

- - - -

Ta det med en nypa salt, eller ja, ta socker för allt i världen..
- I don't care!! Bara du tar något.. och på så sätt visar ditt intresse, så är jag nöjd.. (Ännu ett uttryck, som jag hatar.. Eller ja, uttryck/ord..?! Att vara "Nöjd" är i min värld det samma som ointresserad inför mer.. Ett ord /en fras, som jag förknippar med oengagemang och utan strävan efter ännu bättre mer..

En av mina värsta perioder i mitt liv, var när jag tvingade mig själv in i "jag-är-nöjd-bubblan".. Jag har nog aldrig känt mig, eller varit så passiv, till precis ALLT.. som jag var då..?! Det spelade ju ingen roll längre.. Jag var ju nöjd..?! (Usch! Tvi vale! Ve och fasa!!)

- - - -

Nu är klockan 03:07.. *suck*
- Denna kroniska sömnbrist.. Kommer bli min död..?! Om inte cigaretterna tar mig först..?! Eller korsningen ut mot stora vägen..?! Nej förlåt, så ska man inte tänka.. (även om det ofta händer.. att tankarna skenar iväg?! Allt pga. att jag är fullständigt livrädd, för att jag ska "trilla av pinnen" innan jag har uppnått mina livs mål..) Dödsångest? Svar nej! Eller ja, det beror "vem" av mig du frågar..?! Både och, blir nog svaret.. då jag inte vill låta helt psyko.. *hahaha* Eller ja, mer psyko än redan..?! (To late!!? *smile*)

- - - -

Tror att jag ska låta mig själv få somna med lurarna i öronen ikväll.. Musiken lugnar mig.. Den får kroppen att känna flyt, trots att jag sitter still och jag blir stimulerad av de olika toner som fyller mitt huvud.. Känns sådär.. att veta att jag kommer att bli väckt av barnen imorgon, men va' då..?! Sova kan jag göra när jag dör..

- - - -

Nu ska jag gå ut sista, alternativ första, rundan med hunden..
Natti Natti..