Idag har jag haft en hel rad av tänkbara rubriker att blogga om.. fram tills nu..?! Så jag skriver bara några rader om hur tacksam jag är för att jag har så fina barn. Jag är så stolt över alla tre, att jag skulle kunna spricka emellanåt.. Känner mig bortskämd, fastän jag vet allt hårt arbete som ligger bakom som engagerad förälder.. Är stolt över mig själv också! Med all rätt..

Jag är långt ifrån perfekt.. men fasiken vad jag gör allt som står i min makt för att vara närvarande. Blod, svett och tårar.. (oj så mycket tårar) ..men jag får tillbaka allt och lite till, när jag ser hur fina mina barn har blivit och är. Förståndiga, empatiska och galet roliga emellanåt..!! Alla tre med sin egen fantastiska personlighet, förmåga och charm..

Jag skulle vilja säga att jag tycker synd om föräldrar som inte orkar engagera sig, som sätter sina egna behov före sina barn.. men nej. Det man inte vet tar man ingen skada av.. Och om man inte själv inser allt man går miste om när man väljer bort sina barn, tror jag att de gör bäst i att hålla sig väck.. Inte för deras skull, men för barnens.

Vuxna tror att de förstår.. och de som inte fattar bättre, tror att barnen inte förstår.. Men barn fattar. De hör vad vi säger och ser vad vi gör, alternativ inte gör.. De lägger ihop ett och ett och även om det skulle vara att de inte kan räkna än, så ser de mönstret av vad som blir. En sund anknytning mellan barn och vuxen är ingenting som kommer gratis bara för att man står som vårdnadshavare på ett papper. Anknytning är något man skapar. Relationer måste man bygga. Och vårda.. Hela tiden! 

Jag försöker bädda, som jag vill ligga.. Allt jag gör för mina barn, gör jag med tanke på deras och min framtid. Och så har det varit sedan barnen var små. Jag satt hellre uppe en hel natt.. på golvet.. intill barnens sängar när de inte kunde sova.. än att låta dem sova i min säng. Inte för att jag jublade över att inte själv få sova.. Men för att jag ville att de skulle känna sig trygga i sin egen säng. Mitt mål som mamma, har alltid varit att stärka mina barn med trygghet, kärlek och respekt, för att med tiden växa upp till trygga, starka och självständiga individer. För det är lättare att bygga starka barn, än att laga trasiga vuxna!

Jag har aldrig sopat vägen för mina barn, men alltid hjälpt dem över vägens hider! 

Jag vet att det är tabuvarning på att snacka barnuppfostran.. Alltid retar det någon.. Men jag skriver inte detta för att reta någon. Inte heller för att verka bättre än någon annan. Jag skriver helt enkelt bara min mening. Jag arbetar som pedagog och har tre barn. (Nu 20, 15 och 11 år stora.) Jag bygger och vårdar relationer varje dag.. och jag har gjort det länge. Inte bara med mina egna, utan även med andras barn..

Jag vet hur viktiga anknytningarna är. Jag ser dagligen hur de påverkar relationerna mellan barn och vuxna. Och med facit i hand, är jag så oerhört stolt och tacksam över mina tre relationer med mina egna barn. För att inte snacka om deras relationer med varandra.. GULD!

. 

Jaha.. Det blev ju ett ganska långt inlägg ändå.. trots att jag inte visste vad jag skulle skriva om när jag började..?! Men kanske inte så kontigt ändå, eftersom det var tankar gällande det bästa jag har.. Eller VI har, låter bättre! För jag ser det inte riktigt som mitt eller ditt.. ALLA barn är viktiga. Oavsett vilken kropp de kommer ifrån! 

.

Ah. Nog från mig nu.. Hoppas ingen tagit illa vid sig.

(Men om så ändå är fallet, så borde man kanske ta sig en funderare på varför man tar åt sig..?! Bara en tanke..) 

Kärlek & Ärtor! Till både stora och små.. / Jenny 

.

.

.

För ett halvår sedan kunde jag knappt hantera frågan. "Vad ska vi äta idag mamma?"

Idag kör jag och handlar efter jobb.. åker hem och packar in matvarorna i kylen, för att sätta mig i bilen igen och köra bort till fotbollsträningen som jag lovat dottern att jag skulle försöka hinna till. Efter träning - hem. Laga mat. Duka.. äta.. plocka undan i köket. Mat till hundarna. Ut med hundarna.. och SEN färdig för att sätta mig ner en stund, innan barnen behöver jagas i säng..

För ett halvår sedan hade jag varken ork eller förmåga att kunna svara på en fråga.. idag har jag till och med energi över..?! 

Jag vet att jag mår bättre.. Det säger ju lite sig själv när man jämför min ork och förmåga.. Men erkänner att jag fortfarande har en del kroppsliga problem som kan ställa till det för mig.. Jag är inte helt säker på vad det är som triggar igång fenomenet, men vissa dagar är det lite som om min hjärna slutar att fungera..?! 

Det hände mig senast förra veckan på jobb och vad jag än tog mig till så blev det knas.. Vid lunch skulle jag gå till vår matvagn för att ta en skiva bröd.. men tog istället locket till smöret.. Och det läskiga var att när jag insåg att det var locket till smöret som jag höll i, frågade jag mig själv i huvudet: Vad skulle jag ha locket till..?! Först här inser jag att det var en macka jag skulle hämta och inget annat..

Ett oskyldigt knas, tänker kanske du.. för den tanken slår mig nu när jag skriver om det.. Men faktum är att när verkligheten går upp för mig och jag inser hur galet allting blev, blir min reaktion att anklaga mig själv. Och känslan av att allt blev så fel får mig att snart göra fel igen.. Svårt att förklara.. men det är crazy-obehagligt hur hjärnan liksom slutar att fungera..

Är övertygad om att jag inte är ensam om fenomenet, men det förändrar ju inte saken att det faktiskt händer..

Nåväl.. Idag har varit en bra dag. Och jag är övertygad om att imorgon kommer bli lika bra.. om inte bättre..?! Kvällen är bokad för möte på Clarion Hotel Malmö Live och jag vet redan nu att människorna jag kommer träffa på det här mötet, kommer fylla på med energi så det räcker veckan ut. Det kommer vara lite möte/ lite utbildning och många trevliga människor. Me like!

Men nu mina vänner.. ska jag faktiskt gå och nanna kudden..

Jag har öppningen på jobb imorgon och vet att ansvaret kan ställa till med sömnproblem.. Så jag behöver vara ute i god tid.. ännu en liten grej.. med mej.. då jag sällan är just det.. *ångest*

- Skönt ändå att inte vara perfekt.. *smile*

Kärlek & Ärtor! / Jenny

Onsdag och första skoldagen för många.. och här sitter jag och dricker kaffe och äter hembakat.. helt ensam..

Vi fick en stund tillsammans, barnen och jag, när jag kom hem från jobb.. Men sen gick den ena till sin kompis.. tätt följt av den andra som skulle till jobb.. Och för bara en liten stund sedan lämnade även den tredje för att åka till stallet..

.. Ha ha ha.. När man pratar om trollen..?!

Min mellersta kom hem för att gå igen..

- Att vara mamma innebär såååå många överaskningar..!!

Så vad ville jag då ha sagt med dagens inlägg.. ?! Ja, egentligen ingenting.. men jag tror att det är kontrasten till hur mitt liv som mamma såg ut för typ åtta månader sedan, som får mig att vilja berätta hur läget ligger just nu..?! Då kändes min mammaroll outhärdlig.. Ensam ansvarstagare, med trasig själ.. Det var så illa att det räckte att ett av barnen frågade vad vi skulle ha till mat, så kunde jag fullständigt tappa fotfästet och bryta ihop.. Helt bisarrt!

Idag sitter jag här.. i harmoni.. Med veckans hela matsedel och alla ingredienser redan i kylen.. Med klara besked om vad som kommer serveras till middag.. när barnen kommer hem igen..

Barnen har börjat skolan och jag känner mig riktigt peppad inför höstterminen som nu dragit igång. Vardagen är här och det känns så in i vassen gött att kunna sitta här och reflektera över att jag faktiskt kommit till stunden, som jag i december 2022 inte ens vågade drömma om.. (Jag visste att dagen skulle komma.. men då kändes det som om den var ljusår bort..) 

En låt till dig som är på väg, men som ännu inte nått fram.. En låt som lindrat många av mina jobbiga stunder..

- Håll ut! Det kommer att bli bättre..

Kärlek & Ärtor! / Jenny Blue

När ett barn inte får som det vill, så är du som förälder dum.

Exempel: Din femåring vill ha godis. Du säger nej för att du som förälder vet att det är skadligt för tänder och att det inte är bra med socker i överflöd. Femåringen blir (helt naturligt) arg och säger utan konsekvenstänk att du är dum.

- Du som förälder vet anledningen bakom och står (förhoppningsvis) fast vid ditt svar, då du som vuxen vet bättre än femåringen. 

Samma sak gäller när du som förälder vet att man behöver sova, äta, ha hjälm när man cyklar, ha jacka när det är kallt, osv, osv.. 

Nu till de lite äldre barnen.. som kanske vill ha den senaste telefonen, eller tjatar om märkesskor, alternativ inte är nöjd med sin gamla cykel för att den helt plötsligt har fel färg.. Du som förälder har inte pengar till att köpa en ny telefon för trettontusen, eller till märkesskor, eller en ny cykel heller för den delen. Så du svarar helt enkelt nej vid frågan, då du vet att det är viktigare att vi har mat på bordet, eller kläder på kroppen. 

Det äldre barnet kan kanske inte förstå varför du inte har pengar, när alla andra verkar kunna ge sina barn alla dessa saker.. Du är dum och det äldre barnet tycker kanske synd om sig själv..

Inget av detta är egentligen så svårt att förstå.. Det är så människan fungerar och det är så för väldigt många av oss.. även om de olika senarierna kan se lite olika ut.. 

Kärleken till våra barn är inte mindre för att vi säger nej, men den är svårare att bevisa i stunden.. Barn vill ha och tycker att vi ska ge. När vi inte ger dem det de vill ha är vi dumma och fattar ingenting.  

Jag älskar mina barn. Alla tre. Men ju äldre de blir desto mer tvivlar jag på att de faktiskt inser hur mycket.. Jag förstår att de kanske inte inser hur stor skillnaden är på ett hushåll med en inkomstkälla istället för med två som tidigare delat på allt. Och det är inte heller meningen att de, som är barn, ska tänka på sådana saker.. Men kampen som jag som vuxen uthärdar varje dag, för att kunna göra skillnaden så liten som möjligt är mer bevis på kärlek än både godis, ny telefon och en cykel i annan färg tillsammans.

Även om mina barn inte lägger sig ner på golvet och skriker efter det de vill ha, känner jag besvikelsen när jag begränsar och säger nej. Deras förstånd räcker möjligen till att det kanske handlar om pengar lite utanför budgeten, medans den i min värld handlar om att vi inte kommer ha mat resterande dagar innan lön. 

Vissa saker säger jag rakt nej till.. Andra måste jag pussla för att få ihop till, oavsett.. Som ny klänning till dottern till skolavslutningen till exempel.. Det bara måste gå.. Och fråga mig inte hur, men jag löser det.

Detta är ett av mina sätt att älska på. Krypa på knäna för att andra ska ha det bra.. Och det är okej.. jo faktiskt okej.. så länge andra hade gjort samma.. Men så enkelt är det ju så klart inte.. Kärlek har mer än bara ett sätt. För kärlek kan också vara "Jag betalar allt du vill ha bara jag slipper att gå med dig till affären".. Vilket är PRECIS den typen av kärlek som små barn och ungdomar lättare kan förstå. Och det är här jag förlorar min kamp.. 

Jag försöker hålla huvudet högt och kämpa mig igenom dagarna i hopp om att mina barn en dag ska inse vilket som är vad. Att kärlek faktiskt inte går att köpas för pengar.. om den ska uppfattas som genuin? Ge mig din tid och jag vet att du älskar mig..?!

Eller så har jag helt ducking fel..?! Eller.. Jag vet att jag har fel om du frågar personen som tycker annorlunda.. Och det är väl här som kampen blir ännu svårare, då den inte ens går att förklara för den som tänker och fungerar annorlunda.

Med andra ord. Min kärlek är dömd att misslyckas. Att jag ger mestadelen av min vakna tid åt mina barn och åt sånt som rör dem, betyder inte jack as eftersom det handlar om sånt som de inte ser. Saker som tas för givet, eftersom det alltid har varit en självklarhet. Maten på bordet är ändå inte gourmet.. Hemmet är ändå inte som på tiktok.. Kläderna räcker ändå aldrig till.. och den inköpta chokladen är aldrig just den man var sugen på.. (Se min dolda förtvivlan i min yttrade frustration, när jag vänt på kronorna för att kunna köpa lite godis som jag tycker att alla kan vara värde efter en lång vecka i skolan och svaret blir fel sort, istället för tack..)

Jag vacklar i mina tankar under tiden som jag skriver.. Ena stunden är det så självklart.. i nästa vet jag inte vad jag säger..?! Jag antar att jag skriver, allt eftersom tankarna dyker upp i skallen och det som kändes viktigt från början känns mindre viktigt nu när jag upplever mig själv ha tappat tråden..?!

Men om jag utgår ifrån mig själv och vad mina känslor säger mig, så känns allting så himla hopplöst emellanåt. Jag gör mitt yttersta, men uppfattas tvärtom. Förmodar att det grundar sig i att jag egentligen känner mig ensam och oförstådd..

Utan skuggor över barnens andra förälder, som säkerligen gör sitt yttersta de tio timmarna i veckan som han tar ansvar, med kärlek på sitt sätt, får jag helt enkelt acceptera att mina barn har samma rätt till psykolog som jag har, när de blir vuxna..?! Det kommer att bli människor av de också, även om de kanske väljer att ta avstånd från sin mamma som visade mer frustration är vad hon visade sin kärlek..

Kärlek (hur du än väljer att se den) & Ärtor!

.

.

.

.

Idag har vi haft planeringsdag på jobb..

Jag blev försenad, som vanligt.. *suck* Vet med mig själv att jag gjorde mitt yttersta, även om det inte räckte för att det skulle bli rätt.. Lovade mig själv, när paniken i kroppen kom smygande och ångesten började bulta i bröstkorgen, att folk får tro och tycka vad de vill.. För är det någonting jag har lärt mig under det senaste halvåret, så är det att just det.. Folk tror och tycker precis vad de vill oavsett min ansträngning. Det räcker med att de har en dålig dag, för att jag ska bli stämplad. Vilket egentligen säger mer om dem än mig..?!

Nåväl.. Nog om det..

Efter en förmiddag med enkäter, givande diskussioner och en väldigt trevlig och god lunch tillsammans, gav vi oss iväg till typ Sjöbo för teambuilding med sjukamp. Vädret var perfekt, grenarna vi tävlade i var roliga och det blev många skratt och vinnande glädjetjut.. Och allt avslutades med en fikatund i solsken, innan vi åkte hemåt. 

Innan jag körde hem, passade jag på att fixa presenter inför helgens kommande fester.. vilket gick relativt fort med tanke på att jag inte var helt säker på vad jag skulle hitta på.. 

Väl hemma satte jag på en kanna kaffe och efter en del tjafsande och gafflande bestämde jag mig för att lösa läget som uppstått, genom att vara den som följde med dotera till fotbollsträningen. 

Träningen tullade på tiden för matlagningen, så det blev en sen middag.. igen.. Men jag har accepterat mitt läge med att inte vara mer människa än att var sak får ta sin tid. Är man ensam så är man.. Har någon problem med det får de väl hjälpa till.. (Jag lovar att inte bli sur på den som vill komma hit och laga mat, eller tömma diskmaskinen, klippa gräsmattan, köra barnen fram och tillbaka, packa utflyktsfika, vattna blommorna, leta badkläder, gå ut med hundarna, tvätta handukar, laga jackan, ta in posten, bädda rent, gå ut med soporna, skura handfat, rensa förråd, städa uterum, dammsuga bottenvåningen, putsa fönster, eller åka och handla mjölk..)

Jag tänker.. att den enda som får lov att ha några krav på mig och vad jag ska göra.. är jag själv.. Jag gör vad jag kan och mäktar med.. Många gånger verkligen mitt yttersta. Med fokus på föräldraansvar i runda slängor nio timmar varje dag.. där jag, bortsett från stunden på morgonen, står till mina barns förfogande mellan kl 15 till 22/23.. blir det inte mycket tid över för mig själv och för sånt som fyller på min energi. 

Mitt skapande tar styk, men jag försöker intala mig själv att jag har tid.. men om ärligheten ska fram, så är det mer ofta än sällan som jag inte orkar sätta igång och måla. De timmar som barnen är hos sin pappa, väljer jag hellre dumburken, sittandes i soffan. Tråkigt att inse att de förbannade 24 timmarna inte ger utrymme till mer än ansvar och vila, när jag vet att energin finns att hämta i skapandet som är steget efter vilan..

Bla bla bla.. nu blev det sådär tjatit-gnatit-mammatråkigt igen.. Ber (inte) om ursäkt..

Stolt över mig själv, trots allt!

Och jag känner ändå att jag har någon form av rättighet till att få vara sådär mammatråkig imellanåt.. Jag rockar för fasiken hela tiden..?! Och som sagt.. Jag vet hur mycket engagemang jag lägger ner på saker och ting för allt och alla.. 

Men IGEN..?! 

Och nu ber jag faktiskt om ursäkt.. Skyller på att jag inte har pratat med min psykolog på länge.. *smile* 

Efter fotbollen var det raka vägen hem. Laga mat.. och sen dags för dagens guldstund - middag tillsammans med barnen. Det är verkligen dagens höjdpunkt, då vi sitter tillsammans och jag får höra vad barnen har gjort under dagen. Diskussioner - roliga, allvarliga, långa, högljudda, ja allt kan hända.. och jag får en inblick i barnens värld. Vad de tycker, känner, upplever, minns.. och det är alltid lika trevligt.

Efter maten tar jag ett tag i köket och barnen hjälper oftast till, mer eller mindre.. ibland med ibland utan att jag behöver säga något. Sen går någon av oss ut med soporna och jag avslutar mina krav med att göra en kopp kaffe som jag tar med mig ut och som jag dricker i trädgården medans hundarna får rocka några varv på gräsmattan. 

Barnen går och lägger sig och kvar blir jag i två minuter innan jag måste gå och nanna kudden.. Vilket jag ska göra nu. 

Det har varit en lång dag.. men en bra dag.. och nu säger jag god natt.

Kärlek & Ärtor! 

.

.

.

Åkte till Rusta.
Skulle köpa WC-Anka.
Slut?!
Blev bordstabletter istället.

Hoppas ni haft en fin tisdag.
Kärlek & Ärtor!

Något jag fått erfara genom livet, är att jag MÅSTE FIGHTAS för min rätt. Där finns ingenting som säger att någon annan kommer fightas för mig.. Mitt liv. Mina problem. Som kräver MIN lösning..

Så förstå min oro när jag ställs inför avgörande bemötande. Kommer personen jag möter förstå, eller kommer jag att behöva slåss för min sak..?! Kommer jag orka slåss för min sak..?! Och HUR..?! När det kommer till en enskild person i förhållande till systemet i samhället, är jag egentligen inget annant än en liten lort.. och jag faller i gropen där jag blir helt och hållet beroende av personen jag möter.. Får jag, eller blir jag nekad, stegen som hjälper mig upp..?!

Jag borde vara starkare..
Jag har kämpat så länge, att jag borde kunna fightas bättre.. men likväl blir jag fortfarande lika orolig inför dessa avgörande möten. Ont i magen, svårt att fokusera och en oroväckande brist på tålamod. Och tårarna ställer sig i beredskap för att storma vid minsta lilla känsla.

Jag rustar mig inför den påtvingade situationen jag snart befinner mig i, genom att intala mig själv att jag ska försvara en kompis. Min bästa vän behöver hjälp och jag ska göra allt som står i min makt..

Oro blandat med försvar. Liten som ett försvarslöst litet barn, blandat med den starkaste hjälten som fullständigt krossar för mänsklighetens överlevnad. Fullt medveten om att beslutet om min nästkommande framtid, trots allt, ändå ligger i händerna på personen jag möter..

Jag vet inte om mötet blir bättre, med min beredskap på eventuellt krig, eller om det hade gått lika bra utan..?! Jag har inte kommit till den punkten ännu, där jag kan känna fullt förtroende för att personer låsta till systemet ska agera i min favör..

Erkänner dock att tilliten ökat under den senaste omgången, då jag upplever att psykisk ohälsa blir mer taget på allvar nu än för femton år sedan.

Dagens läkarmöte gick bra. Eller ja.. Bra om man bortser från tårarna som rockade loss och alla orden som försvann..

Personen jag mötte idag, för första gången, lyssnade. Han hörde mig. Han förstod. Och han räckte mig stegen, noga med att jag hade tag om den.

Idag har jag lagat mat tillsammans med mina barn.

Jag fullständigt älskar när vi alla rör oss som ett gäng myror fram och tillbaka i köket.. En skär gurka, en steker kött, den tredje dukar bordet medan jag kollar pommesen i ugnen.. Hundarna som vanligtvis brukar ligga mitt på köksgolvet under denna tid, inser att de har det bättre i soffan där de inte ligger ivägen.. Musiken står på och allting tycks gå så smidigt.. Ett, tu, tre.. så är allting färdigt och vi kan sätta oss ner vid ett dukat matbord, redo för att hugga in i dagens festmåltid.

Vi äter ganska så fort, men sitter kvar i nästan en timme till.. Kvalitetstid av högsta rang! De två yngsta berättar om sin dag i skolan.. Lunchen de ätit, tråkiga läsämnen, vad de gör på slöjden, om kompisar och lärare. Den äldsta berättar om veckan som kommer på jobb.. Bokade dubbelpass, intervjuer som ska påbörjas och trivseln med arbetskamrater. Det skrattas och skojas, kivas och diskuteras om vart annat och jag njuter i fulla drag av stunden vi gör tillsammans. 

Det är ingen självklarhet längre.. att vi alla fyra är samlade runt matbordet. Sedan den äldsta började jobba kvällar och nätter, är det mer ovanligt än vanligt, att vi alla är på plats samtidigt.. Men när det händer är det ren och skär glädje. För det är något speciellt när vi är tillsammans. När vi får dela med oss av vår vardag. När vi sitter där och lyssnar på varandra.. 

Efter maten, när vi har dukat av, sätter pojkarna sig tillsammans i soffan.. De slår på TV:n och tittar på en video om något spel som skapar enade diskussioner bröderna emellan. De trivs. Och jag njuter. Dottern kommer och vill ha hjälp med tvätten och när vi fått igång maskinen med tvätt, kommer vi upp till pojkarna som nu sitter vid matbordet och spelar schack tillsammans.. Jag går ut i köket för att hälla upp en kopp kaffe, som just runnit klart, medan dottern slår sig ner på en stol för att göra sina bröder sällskap. De trivs. Och jag njuter. 

Känslan av harmoni fyller huset och jag sparar minnet av kvällen tills nästa gång vi alla sitter ner och äter tillsammans igen..

Så mycket mer än bara Kärlek & Ärtor!

.

.

.

.