Inlägg publicerade under kategorin i Mitt huvud..

Av Jenny-Blue - Tisdag 5 nov 13:20


Efter tre veckors kämpande mot mörker i olika former, inne på min fjärde vecka.. Kände jag igår att det f*n får räcka..

Jag var så urholkad och fullständigt dränerad på energi igår, att jag trodde jag skulle krackelera.
- Jag kommer att falla och där kommer inte finnas något som kan stoppa det.. Sa den inre känslan igår..

Men så hände något imorse.
Mot all förmodan lyckades jag på 35 minuter göra mig iordning, få upp och med mig den äldsta sonen och komma i tid till utvecklingssamtalet på skolan inne i stan, som jag fasar över.. Inte rädd för vad som skulle sägas, utan för tiden som var bokad 07:30..
Omg?! 07:30??!! Hur f*n tänkte jag där..?!

- MEN jag klarade det!!
07:27 stod vi utanför dörren och fick vänta på att få komma in..

Väl på väg till jobb senare, kände jag mig fortfarande trött, men ändå galet fylld av kärlek och tacksamhet.. Helt utan vetskap om egentligen varför..
(Jag sa till barnen under vår samling, att om man behöver en kram någon gång under dagen, har jag extra mycket kärlek att ge idag, trots att jag fortfarande känner mig dränerad på energi. Tre barn har redan nappat på förslaget och fått/gett kramar..
- Jag älskar mitt jobb *smile)

Så vad var nu poängen jag ville komma till..?!
- Jo.. att jag trots utan energi, fortfarande står på båda fötterna. Jag ger av det jag har och hoppas få tillbaka det jag ger.. och kanske lite till.. så att jag någonstans får tillbaka min energi.

Kärlek & Ärtor!


ANNONS
Av Jenny-Blue - Söndag 20 okt 20:42


Strax efter förra inlägget, som publicerades typ 14:40.. lade jag ner mina försök till att kanske göra en bättre dag.. Med en filt över mig lade jag mig tillrätta i soffan i uterummet och somnade. Blev väckt två gånger av dotera, som vid olika tillfällen kom för att fråga, alternativ visa mig något.. men somnade ganska så snart om igen.

Det var inte förrän cirkus klockan 19, som Tomas kom ut och väckte mig i samband med att han skulle åka och hämta pizza.. och en stund senare satt vi hela familjen samlade runt matbordet och smaskade pizza i övrig tystnad.

Tanken slog mig så dystert allting blir när jag inte skiner som en sol. Inte bara för mig, men för hela familjen. Ingen frågar om hur dagen har varit, eller om det finns några planer inför dagen som kommer.. bara dyster tystnad..

Ett tag tänkte jag förbli tyst.. (för vad spelar det för roll när man ändå bara blir missförstådd..?! Och jag pallade inte berika familjen med mina kända förmaningstal om hur vi måste hjälpas åt osv, osv.. jadda jadda jadda.. *suck*) Men så ville jag ändå veta hur det hade gått för min äldsta under dagens fotbollsmatch, så det blev att jag bröt tystnaden i alla fall..

Barnen blev som i vanlig ordning, beordrade om att ta hand om det som stod på diskbänken.. Tomas gick ut för att som vanligt röka efter maten och jag hjälpte som vanligt barnen i köket..

Och nu är dagen slut.
Ska bli riktigt skönt att få komma till jobb imorgon, för en stunds rofylld ordning i samarbete med varandra.. Att få komma till en plats som faktiskt ger mer energi än vad den tar, behövs i höstens mörker.. För även om yrket i sig kräver en hel del energi, finns det så otroligt många saker, personer och händelser som fyller på energikontot ändå. Vilket innebär att även om omsättningen är stor, så brukar den vid den här tiden på året sluta på plus.

- Jag älskar mitt jobb. Och är så tacksam för att jag har det, för att jag kan det och för att jag gör det bra. För att det omger mig av personer som ger mer än vad de tar och för att jag känner hur viktigt min roll är på plats.

Vilket är mer än vad jag känner här hemma just nu.. Men så brukar det vara under höstens mörka månader.. Något som jag förr lade på mig själv.. Min så kallade höstdepression, som då färgade allting hemma i svart, är idag utredd och insedd att inte vara min längre. Jag är bara mer känslig under höst och vinter. Vilket får mig att bli mer drabbad av mannen, som faktiskt är den som verkar må som sämst dessa månader..

Den ena pusselbiten efter den andra faller på plats och det är ganska så skönt att inse att det faktiskt inte är mitt fel.. Jag tvivlar på att det någonsin egentligen har varit mitt fel.. mer än att jag låtit mig påverkas, men det lär jag nog aldrig få reda på. Och det finns inget behov av den vetskapen heller, så.. (Ledsamt dock är att mannen fortfarande försöker skylla ifrån sig på allt och alla runtomkring.. Men jag tänker att han kanske lär sig så småningom..?!)

Nåväl..
Nu ska jag natta barn.. kanske titta en stund på tv, om det vill sig väl i tv-tablån.. och sen ska jag gå och nanna kudden, fast i sängen den här gången..

God natt. Sov gott.
Kärlek & Ärtor

ANNONS
Av Jenny-Blue - Söndag 20 okt 14:41


Det kan vara svårt att hänga med, från den ena stunden till den andra..?!

Jag inbillar mig att anledningen är för att jag är positiv ända in i det sista.. När bägaren sen väl rinner över är det som om jag mått skit i flera år..?! (Något som jag egentligen har gjort om man tänker efter.. *smile)

Igår var jag fylld av energi, lust och entusiasm över att få fixa i hemmet. Nya möbler köptes in och monteringen började bra.. Men så någonstans på vägen, tappade jag plötsligt entusiasmen.. Lusten försvann och energin dalade till bara några droppar kvar på botten.

Imorse, efter tredje gången jag blev väckt gick jag upp med en energi som var totalt obefintlig.. Som om någon/något dränerat mig under natten, eller ja, under de få timmar som jag faktiskt kunde sova.

Men tränad som jag är, vet jag att allt är upp till mig själv.. Att det är JAG själv som väljer hur jag vill ha dagen.. så..
Jag trotsade mörkret och planerade för att åka och titta på äldsta sonen när han spelade match. Kom typ halvvägs, innan jag insåg att dottern vägrade att följa med och allt blev mycket jobbigare ön vad det hade behövt vara. (Vanligtvis tar jag fighten. Det är jag som är mamma och jag bestämmer.. men idag var det inte lönt att ens tänka på.. Det hade inte blivit bra för någon.)

Så jag skippade fotbollsmatchen och bekämpade mitt dåliga samvetet, för att jag än en gång inte kunde närvara. (Det är kanske få som förstår hur gärna jag faktiskt skulle vilja vara med och se min son spela, med tanke på att jag avskyr fotboll..?! Men jag älskar min son och jag skulle mer än gärna vilja vara med oftare!)

Nåväl..
Pensel och duk.. En massa färger och en tanke till ett passande motiv, för att spegla dagens känslor och sinnesstämning.. trodde jag skulle vända mitt mörker till ljus, men nej. Irritationen i kroppen, som får händerna att darra, gjorde mig bara ännu mer dyster. Blir bara arg när jag inte lyckades få fram det jag har i huvudet.
- Så jag sket i det med.. (ursäkta min franska)

Nu sitter jag här, i uterummet. Totalt likgiltig inför allt som var stora planer igår.. Magen skriker efter något att äta, men jag pallar på sin höjd bara att dricka kaffe.. Tog fram lite nötter för att knapra på under tiden som jag skriver här, men även aptiten verkar tryta idag, så de får stå.

Tavlan är som sagt inte färdig, så den ber jag om ursäkt för.. Nötterna kom på köpet..

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - Lördag 19 okt 14:30


Har lovat barnen att möblera om deras rum.. Eller ja, egentligen är det ett större ingrepp än så, då det har blivit dags för barnen att få egna rum.. När vi flyttade in i huset för två år sedan, typ.. (tiden rusar idag..) så kändes det naturligt att placera alla barnen på ovanvåningen.. Den äldsta fick ett eget, det lite mindre rummet. Och de två mindre fick dela på det stora. Men det var som sagt för några år sedan och nu håller inte den lösningen längre. Dotterns största önskan är att få ha ett eget rum. Vår mellersta son skulle verkligen behöva ett eget rum.. Och den äldsta trivs bäst i lite avskildhet, med plats för sina kompisar.

Det ena ger det andra, vilket innebär en större insats från mig. Källaren måste tömmas för att den äldsta ska kunna flytta in.. För att den mellersta ska kunna ta över det minsta rummet på ovanvåningen och för att dottern ska kunna få det största som eget.. *suck*
Men med mitt stora inredningsintresse, känns det ganska så spännande att hitta den där ultimata hållbara lösningen så att de olika rummen blir så smarta som möjligt. Det tråkiga dock är ju allt det där som måste sorteras.. och det är det jag just tagit en paus ifrån..

Snart är det dags för mig och mannen att åka och hämta ut två garderober och en byrå, som jag beställt under veckan och som nu är på plats i butik för att hämtas ut. Kan hända att det kommer krävas två rundor med bilen..?! Men jag är fast besluten i att möblerna ska hem idag och monteras för att komma vidare..

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - Onsdag 16 okt 22:43


Man blir lite koko, när man kör varannan-dag-tider, som i mitt fall denna veckan har varit (och är) pendlande mellan öppning och stängning..

- Jag fungerar bäst med att ha varierande arbetstider, olika från dag till dag, så missförstå mig rätt när jag säger koko.. När man kör varannan-dag-tider.. så blir det lite som att man fastnar på dag två och börjar om igen..?!

Svårt att förklara, men det här med att hålla koll på dagarna brukar vanligast ske (för mig) genom tiden jag jobbar.. Och pendlar jag mellan två tider under hela veckan, tappar hjärnan koll.. och frågan om vilken dag det egentligen är uppstår..

Lustigt det där, hur hjärnan fungerar.. alternativ inte fungerar.. *smile* Det vesäntliga är dock att jag och min hjärna är mer kompisar nu än vad vi varit på många år.. Vi håller inte alltid med varandra och det händer fortfarande att jag blir arg, ledsen eller besviken på vårt samarbete.. Men känslan av att vi har accepterat varandra (eller ja.. mest att jag har accepterat min hjärna och hur den fungerar..) underlättar dagarna extremt till det bättre!

Helt bisarrt att jag pratar om mig om min hjärna, som om två polare..?! Men sån är jag.. Det hjälper mig att få perspektiv på saker och ting. Kraven på mig själv ställs inte lika högt på hyllan och jag kan stilla min ångest genom att skylla ifrån mig..
- Det finns dagar då vi inte är de bästa av kompisar helt enkelt.. Och alla vet ju att ett gott samarbete kräver bra kommunikation och ett öppet sinne..

Nåväl.. Nu har du fått läsa lite om mig och min relation till min hjärna..?! Något som kanske var mer otippat än säkert imorse när du steg upp ur sängen..?! Och ja, det var helt klart otippat från min sida också, att det var just det jag skulle skriva om idag..

Imorgon är det tisdag igen.. om man ser till mina arbetstider, efter det jag just berättat.. Och hela dagen kommer upplevas med åtskilliga aha-upplevelser, varje gång jag kommer på att det faktiskt är torsdag och ingenting annat! (Vilket känns trevligt redan nu.. *smile*)

Du får ha en fantastisk morgondag, oavsett vilken dag det är för dig.. och med det säger jag:

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - Tisdag 15 okt 18:32


Lämnade lokalerna för typ en timme sedan, men har inte kommit längre än till bilen..
- Passar på att njuta en stund av ensamheten i tystnad, innan jag flänger vidare till affären för att handla. Har svårt för att slita mig ur stunden, då jag redan nu vet att det kommer krävas ytterligare några timmars arbete när jag väl kommer hem.. *suck*
- Men det är väl bara till att bita ihop och starta bilen för att komma iväg.

Som jag skrev imorse, fick denna dagen en ganska så dålig start.. men jag hade rätt när jag skrev att den bara kunde bli bättre. För det var precis vad den blev!

Nu ska jag bara klara av den sista delen (hemma) av dagen och sen är tisdagen den 15 oktober 2019 avklarad helt och hållet.
Och jag kan klappa mig själv på axeln och säga bra jobbat idag också..!!

Kärlek & Ärtor.

Av Jenny-Blue - Tisdag 15 okt 09:12


Den enda anledningen till att jag kan anse mig själv vara bättre än andra, är min självinsikt.. Jag må ha fel och brister, men jag är i alla fall medveten..

Dagen började kanske inget vidare.. men jag har fortfarande en hel dag på mig till att föra den till den bästa.

På en arbetsplats som jag älskar, med personer jag känner mig trygg hos.. Med utmaningar som får mig att växa och med alldeles egna GLITTERBYXOR!


Så..
- Bajs på allt skit! Idag rockar jag fett!

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - Fredag 11 okt 08:58


Hade fotografering med barnen på jobb härom dagen och reflekterade över följande:

Alla har vi olika sätt att hantera obekvämligheter.. Och det gäller redan från det lilla barnet, alltså inte bara oss vuxna..

Dagens stora utmaning, för varje barn, var att stå ensam framför kameran, med all fokus riktad mot sig.

Dessutom ställda inför en lång, skäggig, vilt främmande man som försökte pocka på uppmärksamhet och som (enligt min personliga upplevelse) få fram ett smile (på ett mindre pedagogiskt sätt..)
Vilket naturligtvis inte gjorde upplevelsen mindre dramatisk..

För oss som känner barnen, blev det väldigt tydligt i vem som känner vad. Och framför allt hur press och stress visar sig i de olika individerna och i deras personligheter..

Någon brast ut i gråt direkt och kunde hejdlöst inte sluta.. En annan började att skratta hysteriskt, när det bads om ett smile. Någon stod och svängde med hela kroppen, för att hålla känslorna i schack. Ett fungerande sätt, fram tills det att vi bad barnet att stå still. Två sekunder senare i total stillastående, svallade känslorna över och gråten bröt ut. Ett annat barn blev påtagligt rädd för blixten som gång på gång slog i ögonen.. och fick barnet att reagera med att blunda och ducka inför varje bild.

Somliga barn hade inga som helst problem.. Trygga i sig själv och i det som krävdes av de i stunden. Andra höjde på ögonbrynen, men valde (klarade av) att spela med för att få det överstökat..

???

Det var sista gången vi hade fotografering med barnen på förskolan.. något som känns som en befrielse, inte bara för oss pedagoger, som nu slipper behöva få barnen till att göra något som så många av de tycker är obehagligt. Men också en lättnad för barnen som inte längre kommer ställas inför ett framtvingat agerande som i värsta fall kan pressa fram det allra innersta..

???

En annan reflektion i samband med detta är det faktum att vi vet så mycket mer idag, än vad vi gjorde tidigare..
-Då var det inget snack om saken. Barnen skulle göra och så var det med det! Idag har samhället en helt annan kunskap om hur barn fungerar.. att de faktiskt är lika mycket människor som vi vuxna.. Vilket gör att en självklar sak som skolfoto, inte längre är så självklar..

-Hade varit spännande att höra vad du tycker.. Vad är dina funderingar kring detta..?! Kommentera gärna och dela med dig av dina åsikter.

Kärlek & Ärtor..

Ps. Ha en härlig fredag!!

Lite mer om mig..

Ni vet väl att..

.. ni alltid är välkomna med egna tankar, reflektioner och livserfarenheter..?!

 

-Skriv en kommentar, som jag publicerar efter godkännande.

 

    

SIDOMENYN UPPDATERAD

   

BLOGGFÄRG UPPDATERAD

    

Spira - Min älskade hund

   

Min vardag i bilder..

jenny78blue 

   

 

 

 

 

 

 

 

 

KATEGORiER

Direktlänkar:

 

 

 

 

ARKiV

Tänkvärt

 

 

 

 

 

 

 

 

BELLA i mitt minne

   7 sep 2005 - 15 jun 2016

PitaPata Dog tickers

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se