Lucia och tredje advent.. ju mer som står i kalendern, ju mindre tycks jag komma ihåg bloggen..?!

Oavsett minne eller ej, så var dagen okej.. som en vanlig söndag egentligen, med julkalendern på tv som tillägg..

Kärlek & Ärtor!

Att vara ensam är ingenting jag är rädd för. Jag har alltid gillat min ensamhet och vet med mig själv att jag är en person som faktiskt behöver min ensamhet.

Jag upplever mitt behov av min ensamhet som tid till att reflektera.. Tid att sortera tankarna, analysera händelser och hjälpa mig själv i att förstå mina känslor. Mitt eget eller andras agerande. Varför blev det som det blev? Skulle jag ha gjort annorlunda? Varför sa han så?
För att hitta svaren på alla tankar och frågor som dagligen rusar runt i mitt huvud. Ett ständigt sökande efter mer vetskap, klokare insikt och större förståelse.

Allt detta handlar om den valda ensamheten.

Ensamheten som får mig att känna mig hjälplöst ensam, är något helt annat. Den baseras enbart på känslan, då jag vid tillfälle kroppsligt inte är ensam i rummet, eller huset. Att vara tillsammans med någon, utan att egentligen vara tillsammans.. utan samhörighet, är förkrossande.

Att vara själv i saker som enligt mig, vi egentligen borde vara minst två om. Som att ta ansvar för hus och hem. Som att kämpa tillsammans för gemensamma mål.. Sånt som man gör för att stärka trivsel i hemmet, samhörighet i familjen och trygga den gemensamma framtidsbilden.

Jag gör vad jag kan. Vad jag orkar. Vad jag mäktar med tills jag krackelerar.. igen.. och igen.. och igen.. En ständig kamp som tär på tillit och förtroende.

Besvikelsen slår mig hårt varje gång jag inser att mönstret är det samma.. Förändringen kommer liksom aldrig..?! Hur mycket jag än vädjar..

Jag försöker värja mig. Försöker att inte hoppas. Försöker intala mig själv att jag vill vara ensam, vilket oftast slutar med att jag får ta skulden för att vara den som tar avstånd..

Och jag känner mig ensam.

Kärlek & Ärtor.

Håller på med ett bildprojekt i pages på telefonen och det tar mer plats än vad jag har verkar det som.. och möjligheten till att inte kunna ta bilder gör mig frustrerad..

Får väl bli färdig så jag kan skriva ut och radera, innan jag får spader..?!

Det är något speciellt med tisdagar, som alltid har påverkat mig..?! Det är och kommer förmodligen i all min framtid att vara så, att just tisdagar är lite tråkigare, svårare, klumpigare, mörkare eller helt enkelt bara mindre av det bättre..?!

Det behöver inte vara något fel, men OM det skulle vara en dag som går lite trögare, så nog fasiken är det en tisdag..?!

Just denna tisdagen, alltså idag, har inte varit svårare än att den känts som om den inte velat vakna riktigt. Med en mörk himmel, kändes det fortfarande som morgon när jag gick på rast strax innan klockan 13..

Annats har det varit en bra dag.
Jag har känt mig effektiv på jobb och vi har haft en bra dag tillsammans..

Kärlek & Ärtor!

Efter en något kaotisk dag på jobb, sitter jag nu i ett stilla väntrum och väntar på att få komma in till min psykolog..

Kärlek & Ärtor!

Efter ett väntat breakdown igår eftermiddag, känns dagen lite lättare. 

I mitt försök i att hålla ihop under de senaste två veckorna, har trycket stigit.. och igår gick det helt enkelt inte längre. Det var en bagatell som blev den utlösande faktorn och jag tror att jag hade kunnat häva den om jag verkligen velat..?! Men jag minns att jag tänkte tanken om att bara låta det komma. Med andra ord var det jag själv som lät allting få komma ut.. (Och med allt menar jag floder av tårar, ord i frustration och en och annan hjälplöshetskänsla..)

Men som man brukar säga.. Efter regn kommer solsken..?!

Även om solen lyser med sin frånvaro idag, så känns det ändå lite bättre..

Kärlek & Ärtor!

Vaknade i morse med en känsla av att egentligen inte vilja göra något annat än bara ligga i soffan och glo på dumburken.. Men med lite tvång, lyckades jag vända tankarna till att ta mig i kragen och kämpa på en dag till..

Jag slutar tidigare idag och hade från början tänkt följa planen som gjorts tidigare.. Att utnyttja tiden för egen vinning, till att så kallat försöka läka mig själv.. (helt utan krav på allt som jag vanligtvis brukar göra, för att hinna med alla måsten i hemmet) fram tills dess att en sk. vanlig arbetsdag är slut..
Men i samma stund som tanken vände orkeslöshet till jävlar anamma, bestämde jag mig för att ge denna stund till mig själv imorgon istället, då jag också har en så kallad tidigare dag, men har kvällsmöte på jobb, att återgå till.

Jag vill verkligen inte verka dyster, men jag har svårt för att glädjas.. och jag vet med mig själv, att jag faktiskt gör mitt bästa.

Kärlek & Ärtor!

Ps. En bild på en av anledningarna till varför jag hellre hade stannat kvar hemma i soffan.. *smile* En mysig hund vid sin sida är svårslaget i en mörk vardag som denna..

.. Tror att jag hållt mig tyst, med risk för att vara för öppen i ilskan jag känner..
(Det är inget bra att prata/skriva för mycket, när man är innerligt arg.. - Kan såra mer än det hjälper..)

Jag är fortfarande arg, men känner mig kontrollerad.. kanske..?! *smile*

Tänkte egentligen bara titta inom bloggen för att säga hej.. och berätta att jag ska till min psykolog imorgon.. igen. Var där förra veckan och det kändes så bra att äntligen få träffa A. igen. Att äntligen få träffa någon som lyssnade och faktiskt förstod vad jag snackade om..!!
- Älskar när man hittar någon som är på samma nivå som sig själv.. inte för att hon bara ska hålla med mig i allt jag säger, för det gör hon verkligen inte.. men som FÖRSTÅR utan att behöva hävda sig själv, ta illa vid sig, eller idiotförklara mina tankar och känslor..
Förvisso är A. utbildad för dessa samtal och vet hur man ska bemöta någon annans innersta utan att kritisera.. men även om hon gör det ibland, känns det okej. Hon är en paus i min ilska och jag är så tacksam för att hon har min rygg just nu.

Annars är läget bra.. vill jag tro.
Har pulat i trädgården, både igår och idag. Och jag känner mig väldigt nöjd med min lilla insats med att ha städat inför vintern. Utemöblerna är undanplockade och övertäckta och alla krukor, stora som små, är omplacerade i hopp om att växterna där i ska överleva vintern.. om det blir någon..?!

Nu är det dock dags att fixa käk till familjen.. som tålmodigt ligger och såsar i väntan på att mor deras ska rappa på.. *grrrrrrr*

I morgon är det måndag igen och jag får äntligen åka tillbaka till jobb!! Och jag önskar er alla, redan nu, en fantastisk måndag imorgon!

Kärlek & Ärtor!