Tiden har gått så otroligt sakta.. men jag tror det är för att jag är på jobb hela dagarna..?!

Upplevde min 30-minuters rast som två minuter idag.. *puff* så var den slut..?! Men i tjänst, upplever jag minutrarna som timmar..

Och det värsta av allt är att jag har hela nästa vecka också, innan jag totalt utmattad (om ens levande..) krypa mig in i semestern.

Jag är så förbaskat trött att jag håller på att krevera på dagarna.. och jag ber till de högre makterna, vem de än må vara, att jag inte ska krascha innan semestern hinner fram.

Räddaren i nöden är vår hund nummer två, som jag ÄNTLIGEN ska få träffa imorgon. Jag säger hund nummer två, då vi ännu inte har kommit underfund med hennes perfekta namn. Något jag hoppas kunna lösa under de kommande dagarna, när jag lär känna henne lite bättre.

Lika förväntansfull och upprymd som jag känner mig inför morgondagens möte, är jag lite nervös.. Jag har gjort detta tidigare, men det är alltid lite pirrigt när man ska ta emot en okänd individ och få fullt ansvar. (Det är vid tillfällen som dessa som jag inser hur trygg relation jag har med Spira.. och hade med Bella..)

Jag är inte orolig. Inte ett dugg faktiskt. Bara lite nervös.. *smile*

Förberedelserna är klara. Planen och upplägget är fastställt. Så nu väntar vi bara på att jag ska överleva veckans sista arbetsdag imorgon, så jag kan åka och hämta hem vår nya familjemedlem.

Kärlek & Ärtor..!!

Jag hoppas att din midsommarafton var till belåtenhet och att både gamla och nya traditioner kunde närvara..

Ingenting är som det var, när det kommer till mig och min midsommar.. Men tack vare livets erfarenheter, som lärt mig att släppa taget och att minnas glädjen istället för att låta saknad och bitterhet förpesta, kan jag fira midsommar med nya människor, på andra platser, med gamla traditioner..

Precis som jag gjorde i år.. igen.. *smile*
Midsommar 2020, blev bättre än förväntat och jag är stolt över mig själv för alla vuxenpoäng jag fick ihop under kvällen.

- Mormor och morfar.. ni finns i mina tankar.

Kärlek & Ärtor.

En tung morgon..
Vaknade i soffan, där jag slocknade strax efter kl 21:30 igår. Ont i kroppen och med en dunkande huvudvärk.. Och inte blev det bättre när mannen kom ut i trädgården, där jag höll på med midsommarstången, med en energi som ett åskmoln..

- Ingen bra dag att ha en dipp på.. med tanke på att vi ska ha gäster ikväll och mycket ska förberedas..

Hur som helst..
Jag får väl rycka upp mig.. på något vis.. och fortsätta med allt.

Hoppas din dag är och förblir fantastisk..
- Det är ju trots allt midsommarafton.

Kärlek & Ärtor!

Det har gått fyra år, på dagen, som min första.. alldeles egen hund, hastigt lämnade oss.. Saknaden är fortfarande stor, men det smärtar inte lika mycket längre..

Hon finns i våra tankar och vi pratar ofta om henne.. Alla minnen som hon gav, kan fortfarande få oss att skratta gott.. och vi minns henne med värme och kärlek..

Min lilla morrhoppa tiil pälsboll, som gjorde det som föll henne in.. En riktig fena på att göra en massa trick.. om belöningen var mödan värd.. *smile*

- En soldyrkare, värre än oss alla tillsammans..

Alltid nära och redo för nya äventyr.. 

När Bella lämnade oss, behövde jag sörja.. 

Jag minns att Jonathan, som det året skulle fylla tretton, frågade mig veckan efter Bellas död, när vi skulle köpa en ny hund..? Och att jag svarade honom att det kommer ta lång tid innan jag kan skaffa hund igen.. Men efter två månader höll jag på att bli tokig av att inte få komma ut på mina hundpromenader..

Jag kände mig ensam och instängd. Efter att ha haft hund i elva år, gjorde bristen av att inte få komma ut och träffa hundfolk och andra hundar, att jag började leta hund igen.. Och cirka två månader senare, hittade jag Spira.. min lilla spanjorska.. 

Jag sörjer inte Bella längre, men jag saknar henne nästan varje dag.

Samtidigt vet jag att hon är med oss i våra minnen.. tills vi möts igen..

- Älskade Tuss!

Kärlek & Ärtor!

- Hoppas du får dagen du förtjänar!

Kärlek & Ärtor!

Jag är trött och har en känsla av att jag skulle behöva gråta.. men jag vet inte varför..?!

Jo det vet jag nog innerst inne, men det är bättre att hålla tyst.. Orkar inte försöka förklara, än mindre försvara mina tankar, som ändå alltid tycks vara fel..?! (Kan vara antaganden, men jag är gammal nog till att våga lita på min magkänsla..)

Förnekar mig själv och går och lägger mig istället.. ska bara kräka lite över mitt självömkande först.. sen är jag klar för kudden.

- God natt.

Kärlek & Ärtor!

Jag har en stark vilja och ett väldigt starkt tycke, i saker och ting. Detta innebär att jag sällan kan hålla käften när det kommer till saker som berör..

Det som stör mig dock, är att de flesta i min omgivning, upplevs behöva försvara sig själva och sina egna handlingar, när jag yttrar mina tankar..

Jag ser till mig själv och säger åt mig själv att bara sluta. Att jag måste lära mig att hålla käften, även om jag vet att någon annan kommer att få kred för samma tankar om ett halvår.

Varje gång det händer, att jag säger för mycket och blir utbuad för min feltolkning (som det inte är eftersom det enligt mig är jag som blir feltolkad) slutar det oftast med att jag stänger av och skiter i vilket.

Detta i sin tur, stör mig så in i helskotta, när det senare visar sig att jag hade rätt från början..

Jag har skrivit om något liknande för länge sedan, då jag strax efter min och Tomas separation kunde känna samma ointresse gällande regler, rätt och fel, mm..

Jag vet att det kommer att bli okej i slutändan i alla fall, även om jag håller tyst.. Men det kan också innebära tio gånger så mycket jobb, för att fixa något som kunde gjorts redan från början.

Ointresset som råder i min kropp påverkar hela min utstrålning och jag vet i ärlighetens namn inte varför jag skulle vara på plats.

Upplevelsen av att jag tycker synd om mig själv, retar kräkreflexernan och jag skjuter det ifrån mig i tankar om att andras tolkningar får stå för dem själva. Att jag inte lägger deras oförstånd på mitt skämmas bord..

Bha!!

Kanske är det bara så enkelt att det ÄR jag som har fel, eftersom det klart och tydligt stör, när jag öppnar foderluckan..

Kärlek & Ärtor.

Ja.. jag vet att jag typ lovade att uppdatera under kvällen.. men jag fastnade med min gitarr i pergolan istället..?!

Det är några år sedan nu, som jag bestämde mig för att lära mig spela gitarr.. (och jag var på god väg..) men så hamnade gitarren i hörnan och fick stå där tills nyligen då jag tog upp visionen igen.

Så istället för att grotta ner mig i teknikens alla under.. har jag som sagt suttit i vår pergola och övat på Ekorr?n satt i granen, Blinka lilla stjärna, Lilla snigel och Idas sommarvisa.. *smile*

Så den där rejäla uppdateringen jag snackade om tidigare idag, får helt enkelt vänta tills imorgon.. om jag inte får för mig något annat att göra på vägen..?! *smile*

Kärlek & Ärtor
.. och God Natt!