Söndag 16 augusti 2020

Dagen innan lade jag ut en lånad text-bild på min insta-stories.. med de egna orden: "bara för en stund".. Jag mådde för tillfället inte så bra, men egentligen inte jättedåligt heller.. Men jag hade en känsla av vemod inom mig och tanken med inlägget var mest en bekräftelse på att jag tänkte krascha lite, så jag kunde resa mig igen.. Precis så som jag brukar, när det känns tungt..

Och jag gjorde precis så.. Men det var kanske inte tillräckligt..?!

Bilden ovan, visar inlägget jag skrev dagen senare, efter att ha kraschat totalt..

.. och här kommer förklaringen:

Det var som sagt söndag..

Siggi, min galenpanna till hund nummer två, hade under lördagsnatten gjort sig illa i ena frambenet. Något som oroade mig så pass mycket under följande morgon, att jag valde att åka in "akut" till djursjukhuset vid 10- tiden. Sköterskan som tittade på såret, bekräftade att det var rätt av mig att ha åkt in, men berättade också att väntetiden skulle kunna bli lång. Deras policy var att ta de mest akuta fallen först och eftersom Siggi's sår inte var livsavgörande, var det bara att vänta..

Förtående som jag är, lät detta helt okej och vi tog plats i väntrummet..

Efter en och en halv timme, meddelade jag i receptionen att jag och Siggi bara skulle ut en kort stund, för att blossa och kanske kissa lite.. fortfarande fullt förstående för väntetiden.. (och tacksam över att inte vara på plats för allvarligare orsaker..)

Två timmar gick..

Tre timmar gick..

Och jag började känna av hur förmiddagen passerat..

Klockan var 10:22 när vi satte oss i väntrummet för första gången.. När klockan var 13:40 cirka, hörde jag hur någon i väntrummet bredvid frågade om hur länge till de skulle behöva vänta med sin hund som hade svalt en metallbit. (Något helt klart mer akut, än Siggi's sår på skuldran..) Kvinnan som frågade hade väntat nästan en timme och sa att hennes hund började bli rastlös.. Till svar fick hon att hon stod som nummer två på listan.. (vad det nu innebar..) och jag insåg att jag och Siggi förmodligen skulle få vänta lika länge till, innan det blev vår tur att få träffa en veterinär..?!

Irritation började växa inom mig och strax innan klockan 14:00, kände jag hur en klump i halsen började ta form..

Jag sa tyst för mig själv och Siggi, att jag skulle ge det 22 minuter till, innan jag (efter då fyra timmars väntan) tänkte ge upp..

- Tick, tack.. Tick, tack.. Klumpen i halsen växte..

Jag klarade inte 22 minuter.. Vi lämnade 12 minuter senare, med orden:

- Hoppas det blir bättre, från tjejen i receptionen.. 

Besviken över nästan fyra förlorade timmar, slängde jag mig i soffan när vi kom hem. Fortfarande med klumpen i halsen, som nu fått sällskap av en tryckande känsla över bröstkorgen. Det kändes inte alls bra, men med erfarenhet av ångest och oro, försökte jag ignorera känslan..

Jag gick ner i tvättstugan för att slänga in en maskin tvätt och valde sedan att lägga mig ner i sängen pga. att trycket ökade och andningen kändes mer ansträngd.. Nu hade klockan passerat 15:00..

20-30 minuter senare var det något, eller någon (?) som fick mig att lämna sängen, för att gå ut och sätta mig där ute. Trycket i bröstet var fortfrande påtaglig, men jag kan inte säga att jag kände mig direkt orolig.. Jag tände en cigg (ja, jag vet..) och försökte att hitta lugnet inom mig och att andas..

Strax efter klockan 16:30, fortfarande sittandes på min stol ute i trädgården, eskalerade trycket och det började göra ont i bröstet när jag andades.. Och inom en kvart hade trycket i bröstet spridit sig till hela min överkropp och värken från klumpen i halsen hade spridit sig ner från vänster axel, långt ner i samma arm..

Tårarna började rinna och jag ringde in till Tomas som kom ut kort därpå..

När han såg mig frågade han mig om jag kanske skulle köra in på akuten, men insåg ganska så snart att jag inte tänkte köra någonstans och att han själv inte vågade chansa genom att själv köra mig in.. och ringde därför efter en ambulans.

Ambulansen kom.. Tester gjordes.. Jag kördes till sjukhuset..

Jag blev inlagd.. Nya tester gjordes..

Trycket i bröstet höll sig kvar och varje andetag gjorde ont.. trots att tiden gick..

Jag blev flyttad.. Dropp sattes in.. Fler blodprover togs.. och tiden gick..

Strax efter att klockan passerat 21:00, kom läkaren in och sa att där fanns inga fel att hitta på mitt hjärta. Alla värden såg bra ut och rent fysiskt var jag helt frisk i mitt hjärta.. men kanske behövde jag någon att "prata" med.. Han frågade mig om jag hade någon terapeut och lovade sedan att han skulle försöka skynda på mitt kommande besök (väntat i september) med en remiss.. Och med det blev jag utskriven..

Tomas kom och hämtade upp mig, i samma skick som när jag lämnade hemmet i ambulans, men nu med vetskapen om att mitt hjärta inte skulle kollapsa.. Ett brustet hjärta kan tydligen göra lika ont som ett sjukt hjärta och nu hade jag i alla fall uteslutit fysisk sjukdom..

Jag ville dock ha en bättre förståelse för vad som hänt mig och valde därför att se anledningen till min smärta, som stressrelaterad.. Kanske kunde det ha varit panikångest..?! Jag har ju hört många berätta om hur det kan ge symptom med känslan av att man håller på att dö.. och jag har ju haft hjärtklappning flera gånger, som jag sett som stress- eller ångest relaterade, så varför inte, tänkte jag.. Men när jag googlade panikångest, för att få svar på hur länge en sådan typ av attack kan hålla i sig.. (Min smärta hade ju pågått i flera timmar vid det här laget..) blev jag dock något fundersam när alla sökresultat gav samma svar:

"Några minuter".. "En kort stund".. "Ett ögonblick, som känns som en evighet"..

Något som jag hade svårt att relatera till efter alla dessa timmar.. Det stämde ju inte alls in på mig..?! 

(Och det var här, någonstans i tiden, som jag publierade bilden ovan på min instagram..)

För att fortsätta historien efter tankarna som lades ut på insta under söndagskvällen.. däckade jag i soffan efter en stund i hopp om att få titta lite på tv.. Helt utmattad av allt som varit, hänt och känts.

Tomas som varit utom sig av oro, vaknade flera gånger den natten för att se om jag fortfarande andades, vilket jag naturligtvis gjorde, varje gång.. dock med kortare andetag än normalt.. som han berättade morgonen därpå..

Måndagen kom och gick.. och även om trycket i bröstkorgen hade lättat en aning, hade jag fortfarande ont vid varje andetag. Och jag insåg ganska så snart att jag var tvungen att hålla mig still ett dygn till..

När jag vaknade på tisdag morgon kände jag mig riktigt bra. Men efter att ha klivit upp ur sängen och efter allra minsta ansträngning, insåg jag att jag fortfarande blev påtagligt påverkad av vad det nu var som fått mig ur balans.. så det fick bli ännu en dag av stillasittande vila..

När jag skriver detta, är det lördag 22 augusti och det har gått nästan en hel vecka sedan det inträffade.. 

Jag känner mig okej, återställd om man så säger.. men går under utredning via vårdcentralen..

Under fredagen var jag tillbaka på jobb och allting gick bra.. inga smärtor alls..

Däremot kände jag mig mindre engagerad än vanligt och blev vid ett tillfälle riktigt rädd för mig själv, när jag vid inte mindre än tre gånger använde mig av ordet gaffel istället för kniv när jag vid lunch pratade med ett av barnen runt bordet..?!

Jag vet inte om det är något som grundar sig i mitt inre, om det är mina demoner som spelar mig ännu ett spratt..?! Eller om det faktisk är så att det är något som är fel på riktigt..?! (Något som låter konstigt kanske, men ändå inte.. med tanke på att jag krigat med mina inre demoner i stort sett hela mitt liv.) Någonstans hoppas jag på demonerna, då jag på något sätt vant mig vid deras sällskap.. Jag vet att jag kan kriga. Och jag vet att jag gör det bra!

Samtidigt hade det varit en gåva från ovan om en läkare hade kunna hitta "felet" och därigenom också kunna ge mig svar på hur jag skulle kriga för att ha chansen att vinna..

Hur som helst..

Jag andas och mår bra.. och jag är tacksam för erfarenheten.. 

Och säger därmed Kärlek & Ärtor.. tills vi ses igen.

Regnet smattrar ihärdigt mot bilen, men ljudet är lugnande och jag känner hur trött jag är..

Åskan gör mig sällskap och mullret skapar en skön känsla av välbehag inom mig.

Som en trygg kram, både värmande och skyddande.. 

Under bara några minuter eskalerar vädret och regnet faller allt tätare och åskmullret blir allt

kraftigare. Vid det här laget är asfalteringen runt omkring täckt av vatten och människorna som

tidigare kunde ses, avslappnat ta sig till eller från sina bilar, är nu alla borta.

Som om man tryckt på en delete-knapp..?!

Ytterligare en stund senare upphör regnet nästan helt för en stund och åter igen fylls omgivningen

av människor med mål.. Åskan fortsätter och solen börjar lysa..

Med ens går mina tankar åt att se om jag kan hitta och få en glimt av regnbågen..
-Det kan jag inte.

Jag öppnar bildörren och gör mig synlig.

Inte för att någon tittar, men den friska luften hittar mig och jag känner hur skönt det är att andas.

Funderar på om jag ska åka hem igen, men tanken tar emot..

Känns bra att sitta här och kunna andas för en stund. Jag vill inte hem.

Jag vill inte möta allt det där som hänger över mig innanför dörrarna..
Tvätten som jag hängde på tork i trädgården igår kväll, som förmodligen är genomvåt igen

pga. regnet som passerat.. Berget av äcklig disk som fyller hela köket.. Kaoset som står staplat

upp mot varenda vägg i hela huset, som skriker "panik" varje gång jag ser det..

Jag pallar inte ett steg fram och tre steg bak.. Jag är så innerligt trött på att alltid vara den som

manar på, om vad som ska göras.. som om resten av familjen inte hade egna ögon att se med..?!

Att hela tiden behöva böna och be om hjälp, för att saker ska tas omhand.. samtidigt som jag får

göra det själv.. Samtidigt som jag ska göra mig tillgänglig för alla andra behov..?!

Jag krackelerade tidigare idag.. på vägen ut genom dörren..

Jag hade ett mål, som fick vänta.. Men som jag senare misslyckades med

ändå, pga. att jag inte förstått instruktionerna, eller var det kanske som jag hade glömt..?!

Jag slås av tanken på hur det var första gången, tiden strax innan jag brakade in i väggen

för första gången på riktigt 2011..
Hur jag gång på gång försökte göra mig hörd med orden: Jag orkar snart inte mer..
Och drar parallellen till det jag hör mig själv säga nu, om och om igen: Jag klarar inte detta.

Jag kommer inte ihåg och jag får panik när jag inte kommer ihåg..

Det må vara stress, eller depression, eller vad fasiken det nu finns för finare termer.. men

jag blir mer och mer övertygad om att det är något fel i huvudet på mig. 

Jag har fallit så många gånger.. och jag har rest mig igen varenda gång..

Men den här gången är det annorlunda. Smällen den här gången kom helt utan

någon förvarning och av historiken att läsa har symptomen bara blivit värre från

gång till gång.. Hårdare smällar, djupare hål, svårare att ta sig tillbaka ifrån. 

Åskan har dragit vidare, men ösregnet är tillbaka.. mer intensivt än tidigare..

Jag skulle kunna sitta här och gömma mig en lång stund till.. men de ringde precis från

fritids och berättade att dotera behöver hem, så jag återgår till rollen som kan allt och åker

och tar mitt ansvar..

Kärlek & Ärtor..

.. och längtar hem till dessa två..

Spira..

och Siggi..

Jag hoppas alla har en bra dag där hemma och att de vet att jag tänker på dem..

-Kärlek & Ärtor

Nästan precis hemkommen, från en spontan aw (after work) tillsammans med mannen i mitt liv..
Ja jag har semester fortfarande.. men Tomas har börjat jobba igen och eftersom det var hans påhitt så vågar jag kalla det för aw.. trots allt.

Det började med ett telefonsamtal från honom, vid 15 tiden.. där han berättade sin plan om att åka till La Greppia i Lomma efter jobb.
- Och eftersom jag inte är den som är den, så blev det som det blev..

Och trevligt som alltid blev det..!!
- Skumpa, pizza, GT, charkbricka, rödvin, espresso, glass, kaffe och ännu mer GT..

Pyttelitet men jättegott.. Espresso- Gulligt men sant.

- Jag älskar överraskningar !!

Kärlek & Ärtor.

Igår fick jag ett meddelande från en tjej som också har adopterat hund genom organisationen "Amigos Mios" (se direktlänk i sidomenyn vid intresse)

Hon hade sett att jag nu, för inte så länge sedan, har adoterat min andra hund och hade en del frågor gällande detta..

- Fantastiskt roligt att hon tog steget och ställde frågan om jag ville dela med mig av min erfarenhet, då jag älskar att få hjälpa andra.. Både fyrbenta och tvåbenta..

Det blev ett långt svar, då hon var nyfiken på mina tankar runt att ha två hundar. Hon ville veta om jag hade några speciella tips och råd och som sagt vad min egen erfarenhet tyckte och tänkte..

Jag brukar säga att jag inte är någon expert, men eftersom jag är uppvuxen med hund och har haft egen hund sedan 2005, anser jag mig själv kunna en del. Inte bara för den sakens skull, men för att jag faktiskt har läst på en hel del genom åren. Jag har gått olika kurser både med och utan hundar och jag har tack vare tiden, fått erfarenheter både med hund från uppfödare och rescuehundar. 

Spira min första rescue, var en nöt att knäcka..

Hon kom till Sverige som 7 månader gammal och hade blivit lämnad på gatan av sin mamma (av okänd anledning) troligen alldeles för tidigt. När hon kom in i mitt liv var hon  orolig, hela tiden på tå.. Hon var rädd för allt, bilar, mörker, höga ljud, snabba rörelser, mm.. Men det svåraste att få bukt med var hennes tuggande på precis ALLT. 

- Det var lyckligt att hon kom till oss.. till mig, som vägrar ge upp något som jag tagit mig an.. Annars hade hon nog blivit omplacerad nästan direkt.. (?!) Vi snackar "tuggskador" för tusentals kronor..

Skor, väggar, dörrkarmar, jackor, leksaker, stumpor, mattor, plånbok med innehållande betalkort, körkort, mm.. Hon rev ner ljusknappar från väggarna. Rev stora märken i dörrarna.. Ja alltså.. Spira var verkligen en crazy liten själ.. Men så fantastiskt mild och fin med alla!

Jag såg potensialen och jag hade bestämt mig redan från början.. Och jag kämpade!!

Och ja, herre gusseness, vad jag kämpade.. Med beröm i ena handen och tårar i den andra.. En galen resa, men som resulterade i en fantastiskt fin familjehund! 

Idag är Spira fyra år gammal och allt som har varit är som bortblåst.. (Lite grann som taket jag nämde i förra inlägget.. *smile..)

Hon är trygg med oss och i sig själv. Hon vet vad hon får och inte får.. (vilket dock inte hindrar henne till att hitta på bus..) Hon är initiativrik och egen, rolig, lugn och som sagt fantastiskt mild och fin med alla hon möter. 

- Min älskade hund Spira!

Och nu har Siggi kommit in i våra liv.. En helt annan liten personlighet, adopterad via oranisationen "Hundar utan Hem" (se direktlänk i sidomenyn vid intresse) 

En lika mild och fin pälskling med livsglädje likt en valp utan några som helst bekymmer..

Siggi har just fyllt ett år, men upplevs mer som valp än unghund.. Hennes livsglädje smittar av sig och hennes starka vilja av att vara tillags, gör henne till en lite lättare rescuehund.. 

Det har gått lite mer än tre veckor, sedan Siggi "the irish Lurcher" kom till vår familj och tryggheten börjar visa sig mer och mer.. Jag tänker mest på hetsen runt maten.. (som är näst intill en garanti när det gäller rescues) som nu har lagt sig anmärkningsvärt. När maten serveras kan både hon och Spira äta med ro, till och med lämna skålarna, gå ett varv och komma tillbaka, utan oro för att maten ska försvinna. Siggi's päls är inte matt och livlös längre, utan gläner som sig bör och hennes höft- och revben är mer en del av henne än påtaglig synliga. 

Naturligtvis finns här en hel del att jobba på, även när det kommer till Siggi.. Hon gillar att gräva.. vilket Spira också hade som sitt stora intresse som valp.. och mina rabatter ser ut därefter, men det är det lilla i jämförelse..

Kolla skägget på denna donnan..

Helt frågande om hur jag kunde veta vad som just hänt runt husknuten.. *smile..

Siggi kunde inga kommandon när hon kom, men med sin enorma tillgivenhet och sitt stora intresse för gott, tog det bara några dagar innan hon knäckte koden för både "sitt" och "ligg".. Och hon är en fena på inkallning.. Sitt namn Siggi, som vi bytte från Alannah, har hon kopplat sedan dag ett.. (Mycket träning, med mycket gott kan göra underverk om det vill sig väl.. *smile..) 

Tanken är att vi ska gå allmänlydnad, Siggi och jag.. Jag tänker till hösten.. Och hennes stora intresse för att hoppa, kanske blir kurs i agillity eller om jag hittar något kul med någon form av klicker träning.. så småningom..?!

Just nu kör vi "hemmet" som "träning"..

Det är rutiner och regler som ska läras in, ensamhetsträning, samt vårt sätt att leva med allt vad det innebär: sena kvällar, stor familj med mycket ljud och spring, vi som individer, mm, mm..

Siggi är en fantastiskt charmig hund och hon har redan tagit en stor del av mitt

(och familjens) hjärta..Vi drog verkligen vinstlotten, när det kommer till detta lilla energifyllda, milda, lilla sagoväsen.. *smile..

Kärlek & Ärtor!

Paws out.. 

Jag trodde, eller rättare sagt hoppades på att det skulle hjälpa att skriva av mig igår.. Att tömma huvudet på eld och erkänna för världen att jag är dödlig som alla andra, för att lätta på trycket över bröstkorgen och kunna andas igen.. Men det gjorde det tyvärr inte.

När allting lagt sig och alla hade somnat tog demonerna över mina tankar på nytt och det var lögn i he*vete att kunna somna.. (trots ljudet av hundarnas djupa andetag..)

Så jag tog ett beslut.
Att sluta streta emot och lyssna på min kropp, tanke och själ..

Ångestladdat att stanna hemma från jobb, med bara två dagar kvar till semester.. men ändå bara en bråkdel av de annars så vanliga tunga känslor. Och tack vare hundarna har jag kunnat sätta mig ner på gräsmattan.. och bara vara.. flera gånger under dagen.. Precis så som kropp och själ så länge skrikit efter..

Efter dagen har jag lovat mig själv att låta folk tro vad de vill.. Själv vill jag tro att mina kollegor (som förmodligen haft en övermaxad dag på jobb pga. min frånvaro..?) ändå innerst inne förstår, att jag inte lämnat de i sticket bara för att jag kan.. utan för att jag verkligen inte kunde göra något annat..

Nu ska jag göra ett nytt försök i att somna. Och hoppas denna natten vill mig mer väl än gårdagen..

Så god natt alla kungens prinsar och prinsessor, drängar och pigor, bönder och soldater. Imorgon är en ny dag.

Kärlek & Ärtor!

På frågan om man kan le trots att man håller på att gå sönder på insidan, är svaret ja.
Lika ärligt som att gråta floder, utan att någon ser..

Jag har, eller ska jag säga håller, en fasad utåt, som fungerar som en illusion likt magikernas bästa trolleritrick..
- Ingen ser vad som egentligen händer..

Ibland blir jag rädd för mig själv och hur jädra bra jag kan spela för det yttre..

Ni tror att jag är glad. Eller att jag är arg.. Ni tror att jag är ointresserad, nonchalant, besserwisser.. Ni kan till och med tro att allt handlar om er.. och sen tycka synd om er själv för att jag bara ger 85% av mig själv.. (vilket är 90% mer än vad jag har..)

Ni frågar hur det är och jag svarar oftast att det är bra.. eller att det är okej.. eller att det går framåt.. Inte för att jag vill vara oärlig, men för att jag helt enkelt inte orkar att förklara, än mindre låta murarna rasa och låta mitt innandöme brista. (Även om det är väldigt nära gränsen just nu, oavsett mina metoder för att undvika ämnet..)

Ingen vet.. mer än det de antar sig tro..
Känner mig jagad, hela tiden förföljd av någon som behöver mig, drar i mig, piskar mig..

Egentligen är det bara harmlösa frågor, som vad gör du, eller enkla grejer som, kan du ta den till mig.. Eller det som gör mest ont.. jag ville bara krama dig.

Jag förstår att det är svårt för utomstående att förstå.. Hur kan man älska någon och ändå vara så avvisande..?! Men jag orkar inte..

Jag är så trött.
Jag älskar så att det gör ont, men ändå tror ni att jag skiter i vilket. Ni tror att jag är arg och beter er därefter.. Vassa kommentarer, hårda ord.. och ni knäcker mig..

Jag vet att ni älskar lika mycket som jag.. men allting gör så ont.. Och jag är så trött.

De som kanske egentligen kräver mest just nu, men ändå upplevs som de minst krävande..
- Mina två flickor, som nöjer sig med min närvaro. Att jag bistår med tillsyn, mat och motion.. Inga misstolkningar, inga förklaringar, inga hårda ord.. Bara ren och skär villkorslös kärlek.

Så.. ja, man kan vara lycklig fastän man är trasig på insidan..
- Lycklig och oerhört tacksam, trots att man gråter.

Kärlek & Ärtor..
Ta hand om er och var rädda om varandra..

Det är alltid lite nervöst i början, innan man lär känna den nya hunden och får se hur den fungerar ihop med den som redan är på plats.. Men nervositeten varade inte länge.

Det tog inte många minutrar innan vi insåg att detta är rätt. Vårt nya lilla yrväder är underbar, precis som berättat om och jag är så glad för mina två fina tjejer! *smile*

Nu ligger det många dagar framför oss, som vi ska vänja Siggi (the lurcher) in i våra rutiner och med träning på olika kommandon.

Älskade lilla troll kan absolut ingenting vad gäller sitt, ligg, eller dylikt.. men hon är relativt duktig på att komma när man kallar.. än så länge.. *smile*

Nåväl.. Det blev en kort presentation av Siggi, då lunchrasten snart är slut och jag måste återgå till arbete.

Längtar tills jag får åka hem till familjen och våra två hundar!

Ha en underbar måndag.

Kärlek & Ärtor!