Inlägg publicerade under kategorin Jag Kritiserar..

Av Jenny-Blue - Fredag 26 feb 12:55


..den här veckan har varit jobbig.

Trött. Hårda krav på mig själv. Stressad inombords. Irriterad på allt..

Så när helgen kommer.. om tre timmar och fem minuter.. är den mer än välkommen!!

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - Fredag 12 feb 13:08


Såg att mitt senaste inlägg, även det, handlade om solen. Men hur ointressant det än må vara, med ytligt snack som vädret, så känns det just nu som om det är det mest väsentliga för att hålla mig igång..

Jag känner mig slutkörd, trött och ointresserad.. Nästan så att jag skulle vilja göra slut med mig själv.. Skulle vilja slå bakut. Kasta något. Resa ut allt svart jag har omkring mig..

Men så lyser solen.
Jag kräket på att vara positiv. Jag kräker på att vara duktig. Jag kräker på att vara den som håller huvudet högt.. ler.. och säger:
- Kämpa på. Upp igen. Du kan. Du är bra. Jag tror på dig..

Kom till insikten igår att jag är olycklig.. vilket smärtar mig på så många sätt. För många sätt för att nämna här.

- När skrattade jag hjärtligt, senast?

Nätterna är värst.. men så kommer dagen och solen skiner i mitt ansikte.. och ännu en dag kan passera..

Må väl.
Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - Torsdag 14 jan 00:55


Så vad gör du, såhär klockan 00:54 på natten..?!
Själv flyttar jag mina kuddar, mitt täcke och min väckarklocka.. från ett högljutt sovrum i källaren till en ensammare tystnad på ovanvåningen.. igen..

För vem vill inte ligga i en hård bäddsoffa i sitt eget hem..?!

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - 31 december 2020 19:34


.. men man kan inte förbjuda allt som har med raketer och smällare att göra..

Sjukvården kryper på knäna som det är.. och ikväll kommer de dessutom tvingas laga en massa idioter som genom eget val orsakat sig skador..

Brandkåren kommer att behöva ta av våra skattemedel pga. idioter, som leker med smällare och sätter fyr på både det ena och det andra..

Alltså.. Ni anar inte hur arg jag är..?!!
Allt ovan är väl grundade anledningar till att förbjuda skiten, men det som gör mig så arg är tanken på alla djuren.. Mina två hundar främst, men även alla andra hundar och katter, mm som bor i området.

Strax innan 18:00 satte de igång i parken. Ett stort sällskap med en massa ungar.. Efter en halvtimme och fortfarande igång, gick jag ut i parken i ren frustration, men insåg mig maktlös inför deras stora sällskap och vände tillbaka in igen.

Det slutade att smälla efter typ 45 minuter, och bara några minuter sedan kom brandkåren. Det hade börjar brinna på fotbollsplanen intill lekplatsen där sällskapet stod. Samma sällskap som försvann två minuter tidigare, efter att civilpolisen kommit körandes..

Nu är det tyst i parken, men det smäller så klart överallt ändå. Lyckades dock hinna ut med båda hundarna mellan knallarna..

-Må idioterna känna innerlig rädsla varje gång de ska sätta sig ner för att skita, tänker jag och lovar mig själv och mina hundar att vi inte kommer att vara i stan nästa nyår.

Kärlek & Ärtor..

Och ja.. gott nytt år.

Av Jenny-Blue - 19 december 2020 09:00


Dagens tanke och känsla för den delen är:


Så länge man inte kan agera det man säger, ska man bara precis knipa igen sin lilla foderlucka. 

Att säga en sak och sedan göra en annan, får mig att tappa förtroende, tillit och respekt..


Om du som vuxen snackar mer än agerar inför ett barn, och du gör det tillräckligt många gånger, kommer du sätta dig själv i en sits där barnet tillslut inte kommer tro på vad du säger.. Framför dig kommer du att ha en "trotsig" femåring, "uppnosig" tioåring, eller en tillsynes "respektlös" tonåring..

- Och det finns inget du kan göra åt det.. (Skyller du dessutom ifrån dig och anklagar barnet för att vara "problemet" är du där och då, tyvärr redan lost.)


Kanske om du inte låter det pågå i allt för många år.. om du inser vad du håller på med, ändrar ditt beteende och lägger ofantligt mycket tid och tålamod på att stärka anknytningen mellan er.. då kanske.. Men jag vågar säga, att jag är tveksam.. Ett svek är och förblir ett svek och det ska väldigt mycket till, från båda parter, för ett kunna laga ett brustet förtroende. 



Kärlek & Ärtor!

Ps. Att överraska barnen med en timme av din tid, är så mycket bättre än att lova en timme i framtiden.. 

Av Jenny-Blue - 1 november 2020 23:12


Det är en sak att man själv går in i mörkret lite då och då.. det är okej att hamna där. Men när människor runt omkring en faller pladask och inte verkar vilja ta sig upp, känns det motigt.

Att falla är okej. Helt naturligt, om du frågar mig.. men någonstans måste man ta tag i sig själv och börja jobba för att komma på fötter igen! Ljuset kommer inte av sig själv. Lösningen kommer inte att dimpa ner i brevlådan, eller serveras på silverfat!

Jag vet att det kan vara svårt. Jag vet att ilskan inte handlar om mig.. (även om den riktas mot mitt håll näst intill dagligen..?!) Jag ger allt vad jag har.. även om det kanske uppfattas som ingenting.. Jag är öppen med mig själv och jag försöker ge råd.. (sånt som har funkat för mig) men det räcker inte..

Jag slår undan mina egna känslor, i tankar om att någon måste stå stadigt när båten gungar. Och jag har kommit till punkten där jag inser att jag håller på att bygga en mur runt mig själv för att inte själv falla. En mur som får mig att verka kall och ointresserad. En mur som skapar distans mellan mig själv och de jag har runt omkring mig..
- Hälsosamt..?! Svar nej!

För största gången i mitt liv har jag lyckats få tid hos min psykolog nu såhär i höstmörkret.. och jag tackar gudarna för detta.

Lustigt nog tror jag inte att jag hade behövt det, så som jag gjort tidigare.. eftersom jag egentligen mår bra. Det som tär på mig nu är egentligen andras bekymmer som håller på att färga min värld i de dystraste färger.. Vilket är något helt nytt för mig att handskas med, då jag alltid bara behövt jobba med mig själv.
- Och ja, det är väldigt frustrerande att se på någon i sin närhet, som uppenbarligen mår skit, men som inte verkar vilja göra något åt det..?! Hur gärna jag än hade velat, kan jag inte fixa det åt denna någon. Och nu har jag då mina egna bekymmer att ta hand om.. *suck*

Det ledsamma är att jag vet ett sätt att kunna skydda mig själv.. bortsett från murar och känslomässig tystnad. Men grejen med det är att jag inte vill göra det jag tror jag skulle mått bäst av.. Det är en lösning, men inget alternativ för en envis, blåhårig tant som jag.. Så det ska bli skönt att få gå och prata med min psykolog.. då mitt huvud och mitt hjärta bråkar dagligen om vad som är bäst för mig..

Jag trotsar mitt huvud och går efter hjärta.. blir ledsen och låter huvudet styra ett tag.. om och om och om igen.. Och nu har det gått så långt att jag bara är trött..

Jag känner mig ensam.. även om jag vet att jag har en massa människor omkring mig..*

*Förr i tiden tog jag alltid mina mörka strider i ensamhet. En flaska vin, musik, papper och penna och floder av tårar.. en eller två, ibland tre timmar.. inget ovanligt alls.. Idag är det annorlunda!
När jag känner mig hjälplös, sträcker jag ut en hand och ber om hjälp. Som häromdagen till exempel.. När jag skrev några rader på Facebook om att det var en sådan dag som jag skulle kunna ge upp.. (inte livet, men min situation..) Och i ett jämt flöde under hela förmiddagen kom det peppande kommentarer, både från väntat och oväntat håll..
- Så mycket omtanke..!! Djupt rörd och det fick mig att klara ännu en dag..

Jag säger inte att jag vet eller kan mer.. Jag klandrar ingen för att falla. Men snälla låt dig inte bli ett offer.. Eller jo. Bli ett offer. Tyck synd om dig själv. Men kom ur det! Ta tag i dig själv och i alla fall försök att ta dig upp igen..

Jag har jobbat sååå hårt med mig själv sedan jag totalkraschade 2018.. I min värld ger man inte upp! Kan jag så kan du! Och jag förväntar mig inget annat än att du i alla fall försöker..

Kärlek & Ärtor!
Och du.. jag tror på dig..

Av Jenny-Blue - 11 juni 2020 13:12


Jag har en stark vilja och ett väldigt starkt tycke, i saker och ting. Detta innebär att jag sällan kan hålla käften när det kommer till saker som berör..

Det som stör mig dock, är att de flesta i min omgivning, upplevs behöva försvara sig själva och sina egna handlingar, när jag yttrar mina tankar..

Jag ser till mig själv och säger åt mig själv att bara sluta. Att jag måste lära mig att hålla käften, även om jag vet att någon annan kommer att få kred för samma tankar om ett halvår.

Varje gång det händer, att jag säger för mycket och blir utbuad för min feltolkning (som det inte är eftersom det enligt mig är jag som blir feltolkad) slutar det oftast med att jag stänger av och skiter i vilket.

Detta i sin tur, stör mig så in i helskotta, när det senare visar sig att jag hade rätt från början..

Jag har skrivit om något liknande för länge sedan, då jag strax efter min och Tomas separation kunde känna samma ointresse gällande regler, rätt och fel, mm..

Jag vet att det kommer att bli okej i slutändan i alla fall, även om jag håller tyst.. Men det kan också innebära tio gånger så mycket jobb, för att fixa något som kunde gjorts redan från början.

Ointresset som råder i min kropp påverkar hela min utstrålning och jag vet i ärlighetens namn inte varför jag skulle vara på plats.

Upplevelsen av att jag tycker synd om mig själv, retar kräkreflexernan och jag skjuter det ifrån mig i tankar om att andras tolkningar får stå för dem själva. Att jag inte lägger deras oförstånd på mitt skämmas bord..

Bha!!

Kanske är det bara så enkelt att det ÄR jag som har fel, eftersom det klart och tydligt stör, när jag öppnar foderluckan..

Kärlek & Ärtor.

Av Jenny-Blue - 16 mars 2020 19:45


Jag fattar att alla är lika pressade över situationen som råder.. men som heltidsarbetande trebarnsmamma är det f*n helt omöjligt att få ihop allting!!

Min yngsta som går på lågstadiet (och som fortfarande går i skolan på dagarna) har fått hemuppgifter. Min mellersta som går i mellanstadiet och som är hemskickad pga. huvudvärk, har däremot inte fått några hemuppgifter.. (Båda dessa barn går på samma skola)
Min äldsta, som går på gymnasiet, åker till skolan för att få åka hem igen då det inte finns några lärare som kan hålla i lektionerna. Och när jag går in på skolans hemsida blir jag bara hänvisad till Malmö stad om hur de hanterar och hur de vill att vi ska hanterar själva smittan.. INGENTING om skolarbetet..??!!

Åter igen. Jag fattar läget! Men jag kan inte för mitt liv hitta tiden för extrauppgifter för den som redan går i skolan och leta information till de som är hemskickade.. SAMTIDIGT som jag är på jobb i nio timmar..?!!

Den som inte har gått in i väggen innan kommer garanterat göra det inom kort.

Lättast lösning.. och helt klart ett väldigt lockande beslut, hade varit att bara stanna hemma.. PUNKT.

Något irriterad.. men tänker ändå
Kärlek & Ärtor..

LITE MER OM MIG...

KALENDER

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2021
>>>

SIDOMENYN UPPDATERAD

 

    14 juni 2021

 

      

 

BLOGGFÄRG UPPDATERAD

 

    14 juni 2021   

 

      

MIN VARDAG I BILDER..

     jenny78blue 

     

 

 

KATEGORiER

MINA PÄLSKLINGAR

    SPIRA - Amigos Mios

      

   

    SIGGI - Hundar utan Hem

       

SE MINA TAVLOR

     jenny78blue_art

    

 

     Blogg: 

       

 

SMAKPROV PÅ MINA MÅLADE TAVLOR

             

 

DIREKTLÄNKAR

     

         

     

        

     

 

     

 

     

 

 

ARKiV

BELLA i mitt minne

   7 sep 2005 - 15 jun 2016

PitaPata Dog tickers

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se