Inlägg publicerade under kategorin Jag Kritiserar..

Av Jenny-Blue - Måndag 7 okt 23:16


Det tog närmare två dygn.. av semestern, för mig att varva ner och bli av med rastlösheten i min kropp.. Alltså 48 timmar, eller 2880 minuter, eller 172 800 sekunder om man så vill..

Det tog ungefär tio sekunder för mig att greppa det faktum att jag var hemma igen, efter det att jag klivit in genom dörren. Överdrivet räknat, tog det nog sju sekunder innan jag var tillbaka i mitt 120 tempo..

Packa ur väskan, tvätta, gå ut med hunden, plocka undan på diskbänken, sortera grejer från vardagsrummet, dammsugit källaren.. osv.. osv.. Strax efter kl 22, hade jag fixat och donat, plockat och ordnat sedan vi kom hem kl 18 typ.. och jag satte mig äntligen ner i soffan. Strax efter jag insett att jag varit uppe sedan kl 07.. och att jag åkt buss, flyg och bil mellan kl 10 och 18.. och sedan hållt tempo på 120 mellan klockan 18 och 22.. tog det inte många minuter förrän jag däckade som vanligt i soffan.. (Härligt att vara hemma igen.. NOT!)

Imorse vaknade jag tidigt, typ uppe klockan 06.. och tänkte ta tillfället i akt för att skapa de bästa förutsättningarna på den första dagen på resten av våra liv..

Jag fixade frukost.. och väckte barnen något tidigare än vanligt.. för att hinna äta tillsammans, något vi aldrig brukar hinna annats.. Vilket faktiskt blev jättetrevligt!!
Och det var jättemysigt.. tills jag fick reda på tio i åtta, att jag skulle köra och lämna barnen på skolan också..
Något som jag inte alls var inställd på?!

- Krasch i mitt huvud..
Jag har SÅ svårt för att få så kallade sena krav över mig. När jag inte får tid till att ställa in mig mentalt på vad som krävs av mig förrän bara några minuter innan, havererar min hjärna och det blir totalt kortslutning..
(Inget nytt dock.. Det har varit så sedan jag gick in i väggen för typ sju eller åtta år sedan.. Så det skrämmer mig inte längre, men det är nog så irriterande ändå..!!)

Men jag fick ihop mig.. fick ut barnen i bilen, som dessutom behövde skrapas.. (Jag har för fasiken inte varit hemma sedan nattfrosten kom..?!)

Barnen kom till skolan i tid.. och jag kom iväg med hunden på en något krispig morgon-spring i hundrastgården..

Allt efter det är bara som ett stort blurrigt moln av måsten i tempo..

Jag började med att läsa av vattenmätaren, något som hängt över mig (?!) länge.. sedan mejlade jag lönekontoret ang. sparade semesterdagar, min psykolog för att ändra tid och till vasyd för att beställa en extra uppsättning etiketter till våra nya fyrfacks-kärl, som jag läst någonstans att man kunde beställa vid behov..

Sedan gjorde jag en reservation via nätet på kuddar från Jysk, då de två yngsta barnen beklagat sig över dåliga kuddar och tjatat om nya sedan jag vet inte hur långt tillbaka..?!

Jag har tvättat två maskiner tvätt. Hängt tvätt, sorterat tvätt, vikt tvätt, stoppat ner tvätt.. Jag har höst/vinter- städat trädgården och fått in alla ömtåliga krukor med växter in i uterummet. Jag har tömt diskmaskinen. Jag har fyllt diskmaskinen. Jag har sorterat och städat ett skåp i köket. Jag har hämtat barnen, handlat mat, hämtat kuddarna (och bokhyllan jag kanske missade nämna tidigare..?!) Jag fick reda på att vi har personal som är sjuka på jobb och fick därför också frågan om jag kunde stänga imorgon.. Jag har lagat mat. Dukat bordet. Dukat av bordet. Satt disken i diskmaskinen. Matat hunden.. både morgon och kväll. (Man vill ju inte bli anmäld för djurplågeri..) Jag har lyssnat på min dotter som har läst sina 20 minuter. Hjälpt till att hitta örngott till de nya kuddarna. Satt på örngott på de nya kuddarna. Borstat tänderna på dotera. Nattat de två yngre barnen. Varit ute med hunden. Lagat kaffe och nu sitter jag död i soffan, något frusen i uterummet och beklagar mig över hur sjuk i huvudet jag faktiskt är..

Tomas har städat och vinter-nattat Robban.. (vår motorgräsklippare) och varit iväg med barnen och köpt nya skor. Och för bara en liten stund sedan kom han hem med vår äldsta son, som han skjutsat både till och från fotbollsträningen ikväll..

- Tummen upp för livet..?!

Jag har så sjukt ont i mina axlar, ner längst ryggen och ut i ena benet.. Jag är trött i kroppen, tappar känseln i fingrarna i kylan och har en huvudvärk som skulle kunna komma från helvetet. Jag får stickningar i ena armen, som om den somnar mitt i en rörelse..?! Och jag har myggbett på fötter och ben, från Rhodos som håller på att driva mig till vansinne.. Gad!! Det är f*n inte mycket som är bra nu..!

Sa jag att mitt kaffe blivit kallt..?!

- - - -

Efter att ha suttit här och reflekterat över mitt vansinne, har jag nu insett att jag inte kommer att lyckas med att få den ordningen som jag så länge strävat efter..
När vi satt och åt middag tillsammans hela familjen igår, kom min vädjan än en gång om hjälpen jag behöver. Anledningen till den och tanken/ faktan om att alla i familjen hade mått bättre.. Men efter idag, där jag gett 120% för att föregå med gott exempel.. För att visa mitt helhjärtade engagemang inför det som sades (och faktiskt bestämdes gemensamt) igår.. Men för att ändå bara mötas av samma gamla skitiga beteende-mönster.. Ger jag härmed upp på riktigt.
(Kan vara så att det var kommentaren:
-Är du fortfarande sur, som blev den avgörande faktorn till mitt beslut.)

Jag kommer att fortsätta tjata på barnen.. Har hopp om att de faktiskt kommer att lära sig med tiden.. (Har börjat ana vissa förbättringar. Även om de fortfarande är väldigt små, finns de troligtvis där inne någonstans..)
Om inget annat får jag väl helt enkelt lösa det med en sopsäck eller två..?!

Vad gäller mig själv och alla mina sjutusen saker.. är jag inne i en drive just nu med sortering. Hjälporganisationer som tar emot begagnat, kommer antingen jubla, eller gråta..?! Oavsett så kommer de att få en hel del påsar med både det ena och det andra..

Det jag måste komma i harmoni med just nu.. är att det kommer att ta tid. Och jag måste få lov att ge det tid.. Jag tänker, det är den 7:de oktober idag.. Om jag ger mig själv två månader, landar vi på den 7:de december.. och det kan ju verka rimligt..?!

Två månader.. =61 dagar.. varav 17 dagar är helgdagar.. Säg 2 timmar a? 17 dagar.. och 1 timme a? 44 dagar.. Då blir det 34 timmar + 44 timmar.. alltså 48 timmar totalt..
Med andra ord.. ger jag mig själv lika mycket tid till städning och rensning, under två månaders tid, som det tar för mig att varva ner från 120 till noll..?! Om jag nu inte har räknat helt i nattmössan..?! (Vilket jag mycket väl skulle kunna göra då jag är sämst på matte.. Men som jag bjuder på eftersom jag inte bryr mig ett jota..)

- - - - -

Okej.
Nämen va roligt att du tittade in till mig idag..?! Upplyftande bajsapa-inlägg verkligen..?! Samtidigt kanske en skön kontrast till de overkliga feelgood bilderna jag lagt ut på instagram under den senaste veckan..?!
- Ett typiskt exempel på hur livets bilder kan se ut, glitter och glamour.. Samtidigt som verkligheten finns i varje vrå av min kropp..
Jag är i alla fall ärlig, tänker jag och låter dig avgöra själv vilken sida du väljer att se.. om du nu inte väljer båda..?!

Kärlek & Ärtor!

ANNONS
Av Jenny-Blue - Måndag 19 aug 12:38


.. men det går ändå bara sådär..

Måndag igen och det känns tyngre än vanligt.. Kommer på mig själv med att irritera mig över bagateller. Bagateller som tar både min fokus och energi.. Försöker stoppa mig själv, bryter mitt i en handling. Säger nej till mig själv. Släpp det och gå vidare, tänker jag högt och försöker hitta tillbaka till det som stunden egentligen kräver..

Tappar som sagt fokus.. Kommer av mig när hinder uppstår på vägen.. och trots att klockan inte är mer än typ halv ett, är jag totalt slut i huvudet.

Försöker tänka rationellt, men det går inte så bra, då jag tycks tappa tråden i vart och varannat steg jag tar..

Försöker se det utifrån. Lägga känslorna som bubblar inom mig och som tar över titt som tätt, åt sidan.. och leva som jag lär istället..

Jag är ju en fantastisk pedagog..
- Hur i hel*ete, kan det då bli så fel, när det kommer till mig själv??!! Jag kan ju det här! Jag vet ju vad som krävs.. Hur tankarna ska vändas.. Att bara ta det lugnt.. Att inse mitt eget värde.. Att ta EN sak i taget.. osv.. osv..

Tiden. Stressen. Känslorna. Irritationen. Kraven. Tempot..

Fortsätt kämpa. Inte ge upp. Sakta ner. Andas. Låt saker passera.

- Bah!
Jag vill ju så gärna säga att jag har koll på läget.. För jag HAR koll på läget.. Men VARFÖR kan jag inte hålla läget under kontroll?!

I så många år nu.. Psykologer, utbildningar, erfarenhet.. *suck* Blir så trött på mig själv!

- Hur svårt kan det vara liksom??!!

Kärlek & Ärtor!

ANNONS
Av Jenny-Blue - Onsdag 2 jan 19:31


Såg just ett inlägg på instagram publicerat av hundstallet, där de berättar om att det senare kommer att läggas upp fler hundar på deras hemsida för adoption, då det idag hämtat upp 29 stycken hundar.
- TJUGONIO STYCKEN??!!

Och mitt hjärta går sönder när jag ser att rasen på de omhändertagna hundarna är av podenco/podengo (?) ras..
Min första tanke och känsla är att det är någon som adopterat och som sen avlat vidare, då raserna fortfarande är ganska ovanliga i Sverige. Notera här att det är helt och hållet min egen tes, då det inte är bekräftat! (Mest för att påpeka att spridning av detta inte är faktabaserat och kan vara helt felaktigt!)

Men även om min tanke eller känsla är faktabaserad, så kan jag inte låta bli att känna OERHÖRD TACKSAMHET för att organisationen jag volontärar för, Amigos Mios, har som regel att alltid kastrera sina hundar innan ankomst till Sverige! Just för att sådant här inte ska kunna hända!!

Att adoptera för att avla vidare är vidrigt och jag får kräksmak i munnen. Att adoptera innebär att HJÄLPA ett nödställt djur.. inte något man gör för att hjärtlöst tjäna pengar till sig själv.

Att driva kennel är en sak.. ett yrke som utövas enligt lagar och bestämmelser, under kontrollerade former. Men att avla hundar på löpande band utan egentligen efterfrågan är för mig inget annat än vidrigt!

Jag vet, som ägare av en föredetta spansk hund, att många kan tycka lite si och så om adoption av importerade hundar, då vi redan har alldeles för många nödställda hundar (och katter) i Sverige.. Och när man ser sånt som jag just gjorde på instagram, förstår jag varför.. och kan trots min egen adoption hålla med till 100%!! (Även om det fortfarande rör sig om mina egna spekulationer, gällande inlägget..)

Hoppas innerligt att de 29 omhändertagna hundarna får den lyckliga framtid de förtjänar, men känner mig trygg i vetskapen om att de nu är i tryggt förvar under vingarna av de fantastiska människorna på Hundstallet.

Kärlek & Ärtor till alla rätt funtade människor.. och nej jag tänker inte be om ursäkt om någon IQ-befriad hundplågare känner sig kränkt.

Det finns inget ärligare än en trogen hund.. För om du är värdig, är det precis vad den kommer att vara..

Ds.

Av Jenny-Blue - 20 november 2018 21:29


Efter det att jag skrev det förra inlägget har jag varit i kontakt med både polis och länsstyrelse för att ta reda på fakta gällande anmälningarna på min hund.. Hos polisen var det tvärstopp.. Man har tydligen ingen rätt till att få veta antal..?! (Eller så är det så att det helt enkelt inte sparas, då kvinnan på andra sidan luren sa att hon tyvärr inte kunde ge ut denna information..?!) Jag hade förstått om jag fått avslag på information om VEM, vilket jag struntar fullständigt i, men ett antal tycker jag nog att jag borde ha rätt till att få veta..?!

Ländstyrelsen var mer tillmötesgående och inom några minuter hade jag fått information från de tre gjorda anmälningar, sänt via mail.. Som alla är avskrivna efter kontakt via telefon mellan mig och de.. då de fått en klarare bild av verkligheten och den egentliga faktan som ligger bakom.. bör tilläggas, känner jag.

Och ja, så var det med det..

Härom kvällen när jag var ute med Spira, träffade vi på en av de engagerade.. kan vi kalla henne för.. som jag hade ett snack med gällande Spiras första äventyr i parken, efter att hon hotat min mellersta son med polisen, i början av sommaren.. Och även om känslorna inom mig fick mig att vilja kräkas, stannade vi till för att visa vår allra trevligaste sida..

Den engagerade kvinnan frågade om ?han lugnat ner sig då hon inte sett han på ett tag..? Jag svarade att vi gått in i hårdträning, för att undvika det som så många människor avskyr, varpå kvinnan säger ?ah det är synd.? Hon menade att det nu skulle vara synd om min hund för att vi tränar på att inte hitta på egna äventyr ensam ute i parken..?!

Och ja, vad säger man då..?!
Spontant ville jag skrika henne upp i huvudet att hon får skicka in en anmälan, men valde istället att förklara i stilla ton att träningen är konsekvensen av alla anmälningar och hot från polisen om att bli av med min hund..
Jag tror att hon förstod, men skulle inte sätta mitt liv på det.. Samtalet avrundades och vi gick åt vars ett håll..

- Är det konstigt att jag är nojig över folket i min omgivning..?! Först anmäls man för att hunden hittar på bus, alternativ är undernärd, alternativ aldrig setts tillsammans med varken matte eller husse.. sen tycker de att det är synd om hunden när man börjat träna med den..?! Omg?! Hetsjakt är vad det är..

Men ja.. Jag skiter i det nu! Folk får tycka som de vill.. Jag vet vad jag gör och inte gör med min hund. Folk får helt enkelt spekulera i det bäst f*n de vill. Och vill de lägga tid på att skriva långa brev om vad det TROR för att skicka det till länsstyrelsen, istället för att våga komma och prata med mig personligen (de vet ju min adress) så får det vara upp till dem. Jag har ALDRIG nekat någon att ställa frågor. Jag har till och med haft främmande människor inne på min tomt, för att stilla deras oro.. Så åter igen.. jag vet vad jag gör och inte gör..!!

Av Jenny-Blue - 12 oktober 2018 22:50


Jag är ganska så säker, att i de flesta fall, medmänniskan i var och en hade tagit över om man orkat ta redan på fakta innan man gått till anfall..

Helt och hållet övertygad.. (kanske jag lurar mig själv..?!) att näst intill alla hade haft någon form av medlidande, eller i alla fall en gnutta bättre förståelse, gentemot någon som lider av psykisk ohälsa, stress, panikångest, etc. då det i dagens läge ligger så många nära till hands..?!

Anledningen till att jag skriver idag, är att jag är både galet j*vla skitförbannad, men samtidigt väldigt, väldigt ledsen..

Idag, för andra gången sedan i somras, har länsstyrelsen tagit kontakt med mig gällande min hund.. *suck* (here we go again)

Någon har gett sig självaste fanken på att sätta dit mig för att jag skulle missköta min pälskling och gör tydligen allt.. utom att komma till mig personligen och faktiskt fråga om hur vi, men framför allt hur hunden har det..?!

Första samtalet jag hade med länsstyrelsen var huvudsakligen riktat gällande Spiras vikt, då den anonyma anmälaren menade på att hunden var kraftigt undernärd..?!
Och ja, om man jämför med en golden eller schäfer, så är Spira några kilo lättare.. Men nu råkar det faktiskt vara så att Spira varken är en golden eller schäfer.. Spira är en podenco/vinthund alltså en väldigt smärt och smidig hund med en normalvikt runt 20kg..

Detta ärende lades ner efter jag berättat FAKTA för tjejen från länsstyrelsen. 1. Att rätta Spiras ras från dingo-liknande, till podenco/vinthund. 2. Att hon är en adopterad gatuhund från Spanien och INTE från Rumänien.. och 3. Att hennes mening här i livet (instinkt via gener) är att jaga.. samt 4. Skickat bilder på min ?fina hund? som tjejen på länsstyrelsen själv sa efter hon sett min hund från alla vinklar.

Dagens telefonsamtal från länsstyrelsen kom pga. ett inskickat brev skrivet i september i år.. Detta brev hade en avsändare och jag ger personen i fråga ett poäng för att våga stå för sitt namn.. (som jag givetvis inte tänker skriva här!) men tar genast tillbaka samma poäng, då hen valt att skriva ett långt brev till länsstyrelsen istället för att komma direkt till mig.. Enligt brevet (som jag fick uppläst) har hen koll på både min adress och till och med hur länge jag har bott här, så tekniskt sett borde det kosta mindre, både i tid och handling att bara palla sig hit och få svar på sina frågor.. ISTÄLLET FÖR ATT ANTA!!

Jag har absolut ingenting att dölja! Skulle kunna visa upp, till och med VILJA visa upp hur min hund har det här hemma. Inte för att det är min skyldighet att tvunget visa dessa nyfikna, trångsynta, okunniga människor mitt hem, eller för den delen ens behöva förklara.. men jag gör det gärna för att skapa sinnesro för dessa stackars individer om det är det de behöver för att kunna sova gott om natten..?!

Jag har inte adopterat en hund ifrån gatorna i Spanien, för att missköta henne här hemma i Sverige..!!

Jag är uppvuxen med hund. Och i hela mitt liv har jag älskat dessa fyrbenta pälsklingar.

Min förra hund Bella, hade jag vid min sida i elva år och även om en del av mig dog när hon lämnade jordelivet för några år sedan, kan jag inte leva utan hund. Så jag adopterade Spira.. En sju månaders valp, övergiven utan mamma och hem. Hittad och räddad två månader gammal, tillsammans med sin syster, ensamma och rädda, från en tyst och mörk kyrkogård.

När Spira kom till Sverige för två år sedan, var hon rädd för allt! Men med kärlek och trygghet fick hon mer och mer tillit till mig, min familj och framför allt till sin egen förmåga. Det första året var minst sagt krävande, men helt klart värt varenda minut, då hon är en sådan fantastiskt fin hund idag!!

Knepet är hennes IQ, som jag tyvärr måste benämna negativt pga. allt som hänt, då hon är så galet smart.. Något som tydligen få hundägare i min omgivning klarar av att förstå.. Och jag köper det om man kanske saknar erfarenheter av att ha en fd. gatuhund fostrad alldeles för kort, av en mamma som förmodligen även hon levt ensam på gatan..?! Ni får tro vad ni vill, men det räcker med ETT försök, EN gång, och ett lyckat resultat, så har hon lärt sig. Spira vet hur man låser upp dörrar. Hon vet hur man trycker nosen under en hasp så till exempel grinden öppnar sig. Hon ser hur vi gör och efterliknar det och vips har vi en galet smart hund, med hela världen (läs parken) inför sina tassar.. Och det tillsammans med hennes smidighet, hennes otroliga snabbhet och hennes förmåga att lätt hoppa från stillastående rakt upp på till exempel ett köksbord, gör henne till just den fantastiska hund hon är.. och som JAG ser. Hennes milda personlighet, nyfikenhet och egen vilja gör henne till en av de trevligaste och roligaste hundar jag någonsin har träffat, än mer fått äran att vara ägare till..

Men hur funkar nu detta, min känsla för min älskade galenpanna till hund i samband med återkommande anklagelser om att jag på ett eller annat sätt skulle missköta, misshandla, eller plåga min hund..?! Nja, det rimmar ganska så dåligt faktiskt, om jag nu behövde säga det..?! Kombinerar vi dessa två med ytterligare en nackdel, som min depression i somras tillexempel, skulle vi kunna få en omplacering av ännu en hund alternativ självmord på ägaren, när det var som värst..

För det är inte bara, ett eller två telefonsamtal om hur min hund egentligen har det.. Det är iakttagelserna, antaganden, förföljelsen, hoten till mina BARN (?!) om att ringa polisen.. Polisens hot om att komma och ta min hund ifrån mig för att de är trötta på alla samtal gällande denna hund som setts springa lös i parken hela sommaren.. osv.. osv.

Jag skriver inte detta i hopp om att få medlidande.. Jag behöver inget medlidande! Jag behöver FÖRSTÅELSE!!

För j*velen.. PRATA med MIG! Ni människor som (mest troligt) aldrig kommer att läsa detta, men som hellre väljer att skriva långa brev till länsstyrelsen eller ringa till polisen.. (och ta deras dyrbara tid) ni anar inte hur mycket ni sårar en medmänniska.. nämligen MIG.

Jag har krigat.. (om jag nu vågar skriva så utan att få ännu en anmälning kastad i nacken..?!) ..mot min smarta hund hela sommaren! Hon har sett en möjlighet, löst hindret och älskat friheten ute i parken. Jag har höjt ribban så att säga.. satt upp fler, svårare hinder.. Spira har löst de och än en gång lyckats.. och så har vi hållet på Spira och jag.. sedan början på maj till början av september..

Det började med ett enkelt missförstånd när grannen tog bort en del av staketet och Spira hittade en väg ut.. Ut till en ännu större gräsmatta än den i trädgården, som dessutom var full av roliga kaniner att springa efter. Och det räckte. EN GÅNG. För staketet kom upp illa kvickt igen, redan efter första gången, men då hade Spira redan fått smak för äventyren utanför och sen var kriget igång.

-Amen varför sätter du inte bara fast henne med en löplina i ert stora träd då? Har jag fått höra..
- För den tuggar hon av.. och helt ärligt tänker jag inte kedja fast henne som om hon var kvar i Spanien, för det är det enda alternativet om man ska, så kallat binda fast henne.

- Du får ha koll på din hund! Du kan inte bara släppa ut henne i parken! Har jag också fått höra..
- Helt ärligt! Det är bara kränkande! Tror ni att jag är dum i hela huvudet eller?!

- Du ska kanske sätta upp ett staket så hon inte rymmer..
- Eh, ja?! 90cm högt (som fungerat i 1,5 år innan missödet med grannen) har byggts på.. och byggts på.. förstärkts.. och byggts på.. och är nu närmare två meter högt, något obehagligt och nästan farligt..?! Men absolut ett staket.. Vilken bra idé!!

- Är du medveten om att din hund är ute och springer i parken?!
- Vad vill du egentligen att jag ska svara här?

- Varför går du inte efter din hund, den springer i parken?
- Jo du förstår, ju närmare jag går min hund, desto tryggare känner hon sig.. och desto längre bort springer hon..

Ja, som ni säkert förstår, skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om vad främmande människor, mer eller mindre trevliga, har sagt och påstått om mig och min hund.. Och det är bara i verkligheten.. irl som det förkortas numera.. Sen har vi alla de meddelande via messenger med bilder hämtade från Facebook tillsammans med ett litet: Är inte detta Spira? Och alla kommentarerna i trådarna under dessa bilder på Facebook sen.. herre min skapare vad somliga människor kan vara grymma mot personer de aldrig ens träffat..??!! Men det värsta är att jag ändå, oavsett hur illa berörd jag än blivit ändå haft förståelse för ALLA..?!
Känner att jag bör tillägga här dock, att inte alla varit otrevliga! En del underbara, på riktigt- hjälpsamma människor (irl) har stöttat och till och med gått emellan och förvarat mig när stämningen på nätet taggats upp rejält.. och er är jag evigt tacksam!!

Men nu undrar jag.. Är det någon av alla dessa ettriga människor, som någonsin har varit medvetna om min inre kamp VARJE GÅNG Spira gett sig ut på äventyr..?! Inte nog med att jag varit fruktastvärt orolig för min hund.. kommer hon hem igen? Tänk om någon galning tar henne? Och plågar henne? (Världen är full av sjuka djurhatare) Blir hon påkörd? Kommer någon fara illa pga. henne? Bilolycka? Cykelolycka? Ve och fasa att några barn sitter i parken med sin kopplade tamkanin i famnen och Spira kommer och rycker kaninen mitt framför deras ögon? Vi snackar traumatisering på hög nivå..
Fruktansvärda tankar, när man faktiskt försöker att ta ansvar och innerligt gör allt man kan..

Min hund, mitt ansvar, min ångest.. Och det har ju på något sätt varit rätt åt mig, jag är fullt medveten om detta.. men ändå.. Att sitta och bokstavligen vara fylld av alla dessa ångestladdade tankar, med oron inför allt som skulle kunna hända.. samtidigt som skräcken inombords får kroppen att skaka så fort någon passerar den öppnade grinden (i hopp om att hundjävern ska komma hem igen) är obeskrivlig. Jag blev alltså på allvar rädd för människor och säker på att de skulle vara arga på mig.. En känsla jag inte skulle önska ens min värsta fiende..

(Ah sluta gnäll och ta ditt ansvar, tänker säkert vissa.. och ja, absolut, jag är med på det för det är precis vad jag har gjort! Jag har stannat kvar, trots att hela mitt inre vrålat efter att gå och gömma mig. Jag har blottat mig för aggressiva människor med många tankar och starkt tycke. Jag har svarat på frågor som jag inte haft någon skyldighet till. Jag har visat upp mitt hem för oroliga personer som verkat tveksamma inför mina ord om att hunden har kommit hem och att hon faktiskt mår bra.. Jag HAR tagit mitt ansvar och jag gör det fortfarande, tills dagen då jag slutar andas. Men bara för att folk har åsikter betyder inte det att de har rätt till att kränka, hota, eller förfölja varken mig eller mina barn!

För att inte tappa fotfästet helt och hållet under sommaren som har gått, med allt vad den inneburit med anmälningar, polissamtal, klagomål, etc, .. har jag försökt att intala mig själv att det här egentligen handlar om människor som kanske helt enkelt bara bryr sig..?! Djurvänner som är/har varit oroliga över min hunds välmående.. och jag har försökt att se det fina i det, hellre än att alla hatar mig.. Men det har liksom gått till en viss gräns. Och idag, efter dagens telefonsamtal med länsstyrelsen kände jag bara att måttet var rågat. Jag blev uppriktigt sagt skitförbannad! Nu räcker det!!

På måndag är det jag som tar reda på fakta. Jag vill veta HUR MÅNGA klagomål polisen har fått in. Om de är från en och samma person eller om det rör sig om flera olika personer. Jag tänker också fråga polisen om de verkligen har rätt till att ta hunden ifrån mig, med enbart springer lös i parken som anledning. (För jag vet att Spira aldrig går fram till främmande, varken hundar eller människor..)

Sen tänker jag ringa till länsstyrelsen och be om kopior på de anmälningar som gjorts gällande mig och min hund.. Inte för att jag är säker på att jag skulle få några, men jag tänker är det mig det gäller borde väl jag om någon ha rätt till dessa papper?!

Och min och Spiras nyfunna disciplinträning kommer naturligtvis att fortsätta.. och kommer att vara fram tills det att våra gemensamma dagar är räknade.. med eller utan ingripande av myndigheterna..?!

Kärlek & Ärtor (till alla som förtjänar det..)
Pest & Kolera till resten.. (Ni vet vem ni är, för jag har ingen aning och jag tänker inte anta..)


Av Jenny-Blue - 14 juni 2018 19:20


Jag är så sjukt nära på att ge upp allting nu.. Finns fan inte en enda sak som kan gå min väg..?! Hela tiden är det något eller någon som kräver min tid och jag är bara så less på allt och alla..

Blir arg så jag skakar. Tårarna som fyller mina ögon, men som vägrar rinna över irriterar mig nått sjukt.
- Det hjälper fan inte med att böla!

...

(Blev ett litet avbrott.. tårarna försvann.. Polisen ringde och jag fick skärpa till mig..?! Men det löser sig nog snart.. uppgivenheten växer fortfarande.)

Man talar om karma.. ?Du behöver inte hämnas då karma sköter det åt dig..? och jag tänker Fy helvete vad jag måste ha varit elak och hemsk i mitt tidigare liv.. eftersom min karma suger big time!

Det hjälper inte att vilja göra gott.. tydligen?! Kanske om jag hade orkat verkställa mina önskningar och drömmar för andra..?! Men som det ser ut nu finns där ingen energi kvar till nått..

Hunden har rymt.. igen! Tredje gången den här veckan och jag blir arg på så mycket..
Folk som inte ser eller kan fatta att min hund är sjukt smart.. folk som på fullaste allvar tror att jag medvetet släpper ut henne lös i parken. Jag blir arg på det faktum att jag inte kan underhålla min hund på det sätt som hon brinner för inombords. Jag blir arg på tiden som går åt att (av någon jävla aning) försöka förklara för gamla kärringar att jag faktiskt är en skötsam person som fan i helvete vet, kan och faktiskt följer och gör mina skyldigheter. Mina skyldigheter och fan mer därtill.. men det är det fan ingen som poängterar..?!

Jag blir arg på att det känns som om hela jävla världen är emot mig och att jag ska stå ensam i ett hörn och dessutom skämmas för det.

Och ja. Jag ber om ursäkt! Förlåt för att jag förpestar hela min omgivning. Jag gör allt som står i min makt, för att ta hand om allt och alla, men alltid slutar det med att mitt inre försvar triggas igång.. för jag är trött.. och det blir kattskit av alltihopa.

Och ja. Jag ber om ursäkt för att jag är så jävla ärlig hela tiden. Jag ber om ursäkt för att jag inte orkar hålla minen hela tiden. Kag ber om ursäkt för att jag inte är bättre, starkare, duktigare. Jag ber om ursäkt för att jag håller på att gå under. Och jag ber om ursäkt om jag får dig att känna dig illa till mods.

...

Jag brukar inte publicera dessa inlägg, men idag blev det så.. Jag vet att jag behöver tömma huvudet på eld och det går inte genom lama försök till att försöka skriva något fluffigt, sockersött, ursäktande positivt med allt jävla skit som sparkar mig i huvudet hela tiden.

Nåväl.. Hunden är hemma igen och nu måste jag lista ut hur fasiken jag ska göra för att hon aldrig rymmer igen..?!

Må gott mina vänner och vila i frid ni som kan.. Jag får helt enkelt vänta..

Kärlek & Ärter

Av Jenny-Blue - 10 december 2017 20:36


Tiden mellan inläggen blir längre och längre..?! Inte för att jag inte loggar in, för det gör jag ganska ofta.. men för att jag allt oftare raderar det jag skrivit och lämnar bloggen tom..

Jag är liksom alldeles för känslosam när jag skriver.. Mina ord blir hårda och jag ser de som alldeles för starka för att publicera..?!

Känslorna bakom, får meningarna att vrida till det och får det att låta som om jag lever ett uselt liv..
- Det gör jag inte.. men eftersom jag skriver som jag tänker.. i bilder.. är det svårt att skriva av mig, utan att trampa någon på tårna.. (alltid retar det någon..?!)

Svårt att förklara.. Kanske borde jag göra som jag brukar..?! Och radera även detta..?!

Nej, den här gången låter jag bli.
Tar ett glas rött istället och hoppas på att det kommer att göra susen..?!

Kärlek & Ärtor..
..och en ljuvlig andra advent..?!

Av Jenny-Blue - 10 mars 2017 06:28


Jag vet att jag inte är unik i mitt behov av att få vara ensam, men ändå är det långt ifrån alla som kan förstå mig när jag säger att jag behöver en paus ifrån allt och alla.. Jag vet att jag stressar alldeles för mycket, men när fighten om att bli förstådd inte orkas med ger jag upp och tuffar på.. Stressen är så laddad att jag oftast bryter ihop när jag väl sätter mig ner och andas.. Det börjar som en rysning genom kroppen och sen kommer tårarna..

Jag hör mig själv säga "jag orkar inte mer" eller "jag blir så trött" men vad hjälper det..?!
Att vara öppen som en bok, med mina känslor har upplevts som en ärlig väg att gå genom hela mitt liv, men nu har jag tappat förtroendet för att det verkligen skulle vara så..?!
- Det hjälper inte ett skit, när jag berättar om hur slutkörd jag är.. Upplever det mer som om personerna här hemma är trötta på mitt tjat och att ingen lyssnar längre.. Så jag har bestämt mig för att sluta berätta om mina känslor.. Jag ger ironiska, enligt mig nervärderande "JA, men va roligt.." eller "Åh så BRA" med en klämkäck ton.. och det verkar fungera bättre, trots att det är helt och hållet lögn ur min mun.. Detta får mig att idiotförklara de som helt plötsligt lyssnar, då det känns som om de lyssnar på mig bara för att det är ord som DE vill höra..?!

Panik på att alltid känna att jag gör saker för att andra vill, och inte för min egen skull.. Helst skulle jag vilja sparka bakut.. Sätta mig på tvären.. som en trotsig tonåring eller något..?! Skita i allt ansvar och bara fly från allt det där som alla förväntar sig att jag ska göra..

Men nej.. Det är ju totalt opassande.. Vuxen kvinna..?! Ta ditt ansvar.. Skippa det du brinner för, det som ger ditt livet mening.. Håll truten och fortsätt behaga alla andra..

Förmodar att det är detta som gör mig så arg..?!
Att veta att det är nuet vi ska leva i.. att det är nu jag lever och inte sen.. men att jag ändå hela tiden känner att jag måste vänta med mitt..?!

Det fanns en tid då jag såg positivt i allt.. Då kunde ingen älska som jag.
Nu är det mesta negativt och till skillnad från tidigare, finns det ingen som kan hata så mycket som jag kan just nu..?!

Men för att inte trampa någon på tårna, gör jag som jag bör och önskar alla en trevlig och riktigt skön dag..
- Kärlek & Ärter (även om jag känner krig)

Lite mer om mig..

Ni vet väl att..

.. ni alltid är välkomna med egna tankar, reflektioner och livserfarenheter..?!

 

-Skriv en kommentar, som jag publicerar efter godkännande.

 

    

SIDOMENYN UPPDATERAD

   

BLOGGFÄRG UPPDATERAD

    

Spira - Min älskade hund

   

Min vardag i bilder..

jenny78blue 

   

 

 

 

 

 

 

 

 

KATEGORiER

Direktlänkar:

 

 

 

 

ARKiV

Tänkvärt

 

 

 

 

 

 

 

 

BELLA i mitt minne

   7 sep 2005 - 15 jun 2016

PitaPata Dog tickers

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se