Har du förmågan att kunna stanna upp..?! Att för en stund verkligen kunna se, höra

och känna..?! Kan du hitta det lilla positiva och njuta av det, trots "kaos" i din omgivning..?

Kaos i världen, med krig, miljöförstöring, djurplågeri, misshandel av olika slag, mm.. Eller "bara"

personliga kriser som stress på jobbet, barn som trotsar, förhållanden som knakar, bilar som inte

startar, mm.. Oavsett vilket som är viktigast för dig, just nu.. var du än befinner dig i livet..

- Hinner du se något annat?! Kan du sortera dina känslor?

Om du har det svårt.. Kan du se ljuset..?! Är du medveten om att det kommer att bli bättre?

Om du har det bra.. Kan du njuta fullt ut..?! Allting har sin tid och motgångarna tar aldrig slut?

Härom dagen, efter jobb.. åkte jag till B. Center (var annars? *hihihi*) där jag gick runt och lullade, i nästan tre timmar.. Köpte en Latte Vanilj på Espresso House.. Gjorde storfynd på Cubus.. Handlade räkmacka inne på Coop.. Inga måsten, ingen stress, bara precis lugnt och sansat.. När jag senare satte mig i bilen, för att köra hem, hände det.. Någonstans mellan säkerhetsbältet och vrida om nyckeln, föll det liksom över mig och jag kunde inte låta bli att säga högt: "Jag älskar detta"..

Orden som jag sagt, till mig själv (?!) fick mig att stanna upp och bara känna.. njuta.. 

Automatiskt kom tankarna och gjorde mig sällskap och "vi" kom fram till att detta - tre timmar,

för mig själv, utan några som helst krav - är något som jag verkligen älskar. Något som jag fullständigt njuter av..! Samtidigt blev jag medveten om att möjligheten för dessa små events inte kommer att vara för evigt.. Det kommer en tid då jag inte kan "ge mig själv" detta.. då annat kommer att kräva min tid. MEN till skillnad från tidigare i livet, kan jag fortsätta att njuta, för jag är säker på att när dagen kommer.. då just denna möjligheten försvinner.. kommer jag att kunna känna samma välbehag och harmoni igen, men det är något annat som skapar det..

Vanligtvis, hade jag nog blivit lite ledsen, då jag redan sett "slutet".. men just denna dagen tänkte jag bara på att känna mer.. och njuta ännu mer!! Suga ur varje droppe lycka, som om det var för sista gången, men i hopp om att det kommer att hända igen..

Jag är inte rädd för framtiden längre..?! Eller är det nuet, som skrämt mig..?! Somliga har sagt att jag lever i en drömvärld.. eller snarare.. att jag lever för mina drömmars skull.. Och ja, så är det fortfarande! Det är mina drömmar, kalla det mål om du vill, som driver mig framåt, men jag sörjer inte längre för den tid som jag lever i.. Allting har sin charm.. Det gäller bara att hitta det.. stanna upp.. och njuta..!!

När man separerar, är det inte bara en själv och ens partner som drabbas.. inte heller bara barnen.. även om det är dessa tre "grupper" som står i själva centrum, av en separation.. Det är även familjen runt omkring, som blir drabbade.. Föräldrar, syskon, syskonbarn, kusiner, osv.. hamnar ju också i en sorts "kris", där man kanske inte riktigt vet hur man ska hantera problemen..

I vår separation, var vi väldigt noga med att hela tiden informera våra barn om läget. Hela tiden göra det så naturligt som möjligt, för att inte "skapa" mer problem än nödvändigt.. Tankarna på resten av familjen var inte lika påtagliga.. något som jag blev påmind om, när Tomas syster berättade att hennes dotter, kusin till barnen (jämngammal med Jonathan) ställt frågan om de aldrig mer skulle få träffa mig igen..?! Jag hade ju varit så noga med mina egna barn, men helt och hållet "glömt" de närstående kusinerna..?! Frågorna runt en separation är oändliga och det är inte alla gånger så lätt att hantera för vuxna, än mindre för barn..!!

Lika svårt kan det vara för mormor eller farmor, då samma typ av fråga kan få de att känna obehag.. Kanske mest för en farmor, då mammor tenderar att träffar sina föräldrar något mer än pappor..?! (missförstå mig rätt.. alla är vi olika..) Men för att ta ett exempel, tar vi en farmor..

Farmor, håller ingenting emot mamman, trots att hon och hennes son separerar. Farmor säger gång på gång, till mamman, att hon alltid finns där.. om och när mamman behöver hjälp.. (farmor vill ju fortfarande vara en del av barnbarnens liv) Mamman tackar för omtanken.. och känner tacksamhet, men ändå blir det inte att hon hör av sig till sina barns farmor, trots att hon flera gånger är i behov av hjälp, i form av avlastning, mm..

Detta i sin tur kan få farmor att bli lite arg, mest besviken kanske, men det är en känsla som stör och det är här "poängen med att förstå" kommer in.. Farmor, som förmodligen fortfaranade lever tillsammans med samma karl, sedan 30 år tillbaka, kan inte förstå.. Hon vill ju bara hjälpa, men hjälpen verkar inte vara välkommen..?! Från mammans synvinkel, handlar det inte om att hon inte vill ha någon hjälp.. inte heller om att hon håller något emot farmor.. Det handlar om att "gå vidare".. vilket är ganska svårt, om man inte bryter med sitt gamla liv..

Olika typer av anledningar till separationen, spelar klart in i hur man känner.. och hur man går tillväga med sitt "avslutande" gentemot den andras familj.. Men i det stora hela.. Om en separation är ett faktum, utan någon återvändo.. är det egentligen inte alls svårt att förstå att man inte vill umgås med den andres föräldrar, syskon, mfl.. Och det är inte det att man inte vill umgås.. Det handlar om överlevnad.. Man måste bryta för att kunna gå vidare.. läka.. och hitta en ny plats i livet..

Att inte förstå, borde egentligen vara en öppen dörr till att söka efter nya infallsvinklar.. Svaret kan vara det samma.. Bara för att jag förstår, betyder inte det att jag måste ändra min inställning, eller ens acceptera.. Men jag tycker, att man saknar rätt till att dömma någon/något innan man har tagit sig tiden till att i alla fall försöka förstå vad och hur situationen ser ut..

.

.

.

.

Fortsättning följer..

Som vanligt blir det inte som jag hade tänk mig..?!!
Tanken var att jag skulle fortsätta mitt skrivande från igår.. men tyvärr.. Så blir inte fallet..
Lämnade Jasmine på dagis i morse, där spåren av runda nummer två, av magsjuka låg som en tjock ridå i luften.. Kräklukten slog oss direkt när vi kom in genom dörren.. och trots alla böner under dagen, om att Jasmine inte skulle bli drabbad, var det ett faktum strax efter det att vi kom hem efter jobb, skola och dagis..

- En helt ny upplevelse för mig, kan jag berätta, då ingen av pojkarna blivit magsjuka i så liten ålder.. Vi snackar spya!! Något stressigt där ett tag.. MEN.. En matta, två "mammatröjor", en stol, två snuttefiltar, ett köksgolv, två par byxor, ett par "mammastrumpor", en skarfs, fyra tröjor och en dusch senare.. somnade mitt lilla troll på en ny filt, sidan om brorsan i soffan.. utmattad efter en minst sagt händelserik eftermiddag och kväll..

Så.. Jag hoppas att ni har överseende, med att jag väljer att gå och nanna kudden istället för att fortsätta gårdagens tankar..

Det fanns en tid, då jag inte förstod..

Jag kunde inte för mitt liv, ens sätta mig in i situationen, där man ställs inför ödet.. där hela ens liv rasar samman.. Att bli lämnad, till kännes övergiven, av den man älskar mest på hela jorden..?! Att vara mamma varannan vecka och "partypingla" -sökandes efter en ny livspartner, varannan vecka..?! Nej, det fanns inte på kartan..!! Trots många vänners erfarenheter, runt omkring mig, genom åren, kunde jag inte riktigt förstå! Jag hade ALDRIG kunnat leva så!! Att inte ha mina barn hos mig varje dag..?! ALDRIG!! Varannan jul med barnen, varannat nyår utan..?! Påsk, midsommar, födelsedagar.. osv. osv.. Nej ALDRIG!!

Inte för att jag dömde någon i min närhet/ i deras frånvaro, för att de kunde leva så.. Jag fattade ju att det inte fanns så mycket för dem att välja på.. Men jag tyckte att det var så fruktansvärt hemskt, att tankarna runt omkring det bara stannade..

Men så kom dagen.. Den där kvällen.. i soffan.. då samma öde skulle drabba mig..?!

Det absolut första som ploppade upp i mitt huvud.. och det låter kanske lite tokigt..?! Eller nej, det låter helt galet..!! Men den allra första tanken som slog mig, efter att jag hade insett fakta, var: "Hur fasiken fungerar ComHem?!" *ha ha ha* Jag kan skratta åt det nu, men just då, just i den sekunden var det mitt absolut största problem.. *ha ha ha* ?!

Det var först två, tre veckor senare.. som jag blev införstådd i att jag inte skulle ha mina barn hos mig alltid.. och åter igen rasade min värld.. (Jag och Tomas kom överens om att vi skulle separera, men vi bodde ihop ytterligare i cirkus sex månader innan jag flyttade "hemifrån"..) Jag vet i ärlighetens namn, inte hur jag hade tänkt med barnen ifrån början..?! Men jag minns att jag blev näst intill chockad, när Tomas tog upp ämnet och föreslog att vi skulle ha barnen en vecka var.. Jag hade i min lilla fantasi, målat upp en bild av att Tomas behövde en paus.. (kalla det förnekelse, om du vill) och att han kanske skulle vilja ha barnen lite då och då, när han orkade..?! Inte att han skulle ta dem ifrån mig varannan vecka!

Detta var i november 2011.. alltså lite mer än, för två år sedan.. och jag kan nu, 

med stolthet, berätta att jag faktiskt sedan ett tag tillbaka, äntligen förstår..!!

Det är ingenting man önskar ens sin värsta fiende.. men det händer hela tiden.. Relationer knakar, förhållanden spricker.. Människor separerar/ skiljer sig, hela tiden.. Vissa kämpar längre än andra..?! Somliga ger upp direkt..?! Men det spelar egentligen ingen roll.. inte när man förstår! *smile*

.

.

.

.

- Fortsättning följer..

Så var det fredag igen!
Några timmar kvar på jobbet, sen håller vi helg.. I alla fall jag.. *smile*

- Ha en underbar dag Alla!

Ps. Om ni behöver låna en penna.. så har jag några stycken..?! *ha ha ha*
Ds.

- Oj så gott det luktar i min lägenhet.. och det är inte för att jag har städat, tro

det eller ej..?! *smile* Jag har faktiskt inte gjort någonting sådant alls idag, förutom

att ha slängt ut soporna.. (ooops)

Nej.. det är faktiskt så att jag har pysslat om mig själv ikväll..

Eller ja..?! Började redan direkt efter jobb, om jag ska vara ärlig..

- Inga barn denna veckan, så varför inte passa på att ladda batterierna..?!

Ordentligt!! Känns nästan dumt att låta bli..?!!

Och hjälp, vad mycket jag har hunnit med..?!

Med tanke på hur galet trött jag var, de sista två timmarna på jobb,

trodde jag inte att jag skulle orka någonting, när jag åkte därifrån, men jo..?!

Förutom en del smått plock, som att titta igenom posten, fylla på mat och vatten

till hunden, mm.. har eftermiddagen erbjudit: Lyxshake från Max. Långpromenad med

hunden i villaområdet. Ett glas rött.. och anledningen till varför det luktar så gott i min

lägenhet.. Ett långt, varmt och skummigt bad!

- Vi snackar badsalt, hårinpackning, musik på plattan, värmeljus på toastolen.. och

det där "röda glaset".. *smile* Ren njutning, med andra ord..!!

Efter badet.. olja, deo och luktegott.. gjorde jag iordning en dröse knäckemackor, alla med ost och till dessa en kopp kaffe.. för att senare kunna glida ner i soffan.. för att äta och strötitta på "Arga snickaren".. (som förövrigt verkar reta de flesta jag känner..?!)

Mmmh.. Mycket mer än så, har det inte varit idag..?!

- Igår däremot, tappade jag min telefon i betonggolvet på jobb..?!! Från det ena till det andra..?!

Utseendemässigt, har denna dramatiska händelse ingen betydelse, då skärmen klarade sig tack vare skalet.. Menyknappens funktion däremot, genomgick ett något större trauma och bestämde sig för att hamna i koma..?! Allting annat fungerar.. ALLT utom menyknappen..?! Detta innebär att jag numera måste stänga av telefonen HELT varje gång jag vill lämna en app, eller gå in i någon annan..?! *SUCK!* Inte jättesmidigt.. men egentligen ingen större katastrof heller..?! Telefonen är försäkrad och skadeanmälan är inskickad.. Lite tradigt är det ju.. Klyddigt, att fixa och aningen glyttigt.. att sluta fungera på det viset..?! Kanske inte så räligt, mer än mitt hjärtstillestånd i synen av fallet.. men himla, jätte-otroligt dumt, att låta telefonen få "röra sig fritt i fabriken"..?!

Ja, ja.. Så är det.. och nu tänker jag lämna er!

- Eller med lite mindre dramatik.. Vi ses vänner!

- En god vän till mig, hade lagt ut den på facebook.. och även om den är ganska så "hemsk", kan jag inte låta bli att visa den här på bloggen.. Tack Johan.. för att du delar med dig.. #Duckface.. *smile*

#Duckhunting.. När den är som bäst..?! *ha ha ha*

Idag sov jag INTE till klockan 10-11, som jag fått äran att göra under tidigare lediga juldagar.. Idag kom jag faktiskt upp ur sängen redan klockan 7.. Tro det eller ej..?! Och även om jag inte gillar att gå upp tidigt, var det faktiskt ganska så mysigt att få en stund på morgonen, tillsammans med Tomas ute på balkongen, med kaffekoppen i handen.. och med barnen fortfarande sovandes sött i sina sängar..

Jo, jag har gjort det förr, så jag vet att det kan vara rätt så behagligt att vakna innan barnen kommer upp.. Men det räcker tyvärr inte, för att jag ska orka göra det mer än två, tre gånger om året.. eller vad det nu kan vara..?! Kanske bättre lycka med det sen när den yngsta av barnen blir tonåring..?!

Ja ja.. Känner mig inte helt upplagd för att skriva mycket mer än så här idag.. Kan det kanske ha med min galet tidiga (?!) morgon att göra..?! Eller är det kanske för att jag känner mig lite okoncentrerad, med ishockeymatchen Sverige - Slovakien som under tiden jag sitter i soffan och skriver, rör sig i ögonvrån..?! Oavsett, så säger jag tack för idag.. På återseende *smile*