Alla inlägg under augusti 2020

Av Jenny-Blue - 31 augusti 2020 21:29


Det har varit en bra dag, med planering utan barn, på jobb.. Givande..

Vi har gått igenom info gällande hösten.. Beslut har tagits.. Grovplaneringar har gjorts.. Och jag har hunnit med en del av det som står på min att-göra-lista..


Vi har skojat, ätit lunch, druckit kaffe och arbetat tillsammans hela dagen och jag njuter av hur bra vi är.. Både som arbetslag och individuellt.


Efter jobb följde jag med en av mina arbetskamrater hem.. för att tillsammans med henne ta en powerwalk på ca en timme i strålande solsken.. När jag kom hem var jag ganska så trött, men det var en skön trötthetskänsla som jag kunde acceptera.


Efter en stund med mannen ute i trädgården, gick jag in för att lyssna på vår dotter som skulle läsa i 20 minuter + göra sin läsläxa.. (två olika böcker..) Detta tog det sista av min energi.. men innan jag kunde sätta mig ner för att slå på datorn för att skriva här.. lyckades jag att göra toast till två av tre barn, ge hundarna mat, borsta tänderna på dottern OCH bli dissad av min man.. *suck*


.. Och det räckte.

Jag vet inte om det var bristen på energi, eller om det var på grund av något annat..?!

För egentligen var det bara en tråkig kommentar, eller ska jag säga onödigt agerande,

som fick mig att känna mig innerligt ledsen..?!


Jag sa något om tejpen som låg på bordet och hann inte ens avsluta min mening, innan min man reste sig upp för att gå och lägga tillbaka den i förrådet.. vilket han också sa högt, med syrlig ton, samtidigt som han lämnade bordet.  


Jag känner känslan av vemod inom mig, men orkar f*n inte agera på den..

- Jag är så innerligt trött på att, från strålande solsken, falla trettio meter ner och skrapa nyllet i asfalten..!! Igen..


Hur f*n kan det gå så fort..?!

Vad är det som är fel på mig?!


Under mina 58 minuters powerwalkande tidigare idag, pratade jag om att "Man kan falla och ge upp.. Eller så faller man, reser sig och fortsätter att kämpa.." 

- Jag kände mig så stark! På riktigt jä*la stark i både kropp och själ..


Två timmar senare faller jag hejdlöst och börjar någonstans fundera på att bara ligga kvar när jag väl landar..?! 


Vad är meningen med att hela tiden.. om och om igen.. gång, på gång, på gång.. lysa.. falla.. äga världen.. förlora allt..?!


- Ja, jag vet..!!

Det kallas livet.. Men jag ÄR SÅ TRÖTT på det.. Det känns liksom inte rättvist.. 


Jag insåg, härom kvällen, att jag har hållt på såhär i snart trettio år..

(om man bortser från barndomen och räknar från tonåren..)

- Trettio år..?! Hur f*n är det ens möjligt..?! 


- Finns det någon annan här som verkligen hade pallat så länge..?! Trettio år..?!

Bara tanken, gör mig ännu tröttare.. Hur det nu ens är möjligt..?!


Jag är en kämpe. En krigare.

Jag slåss för mig själv, utmanar mig själv, övervinner rädslor, återfår kontroll, kräver min rätt..

Och jag är stolt över mina vinster.. Men jag är också så fruktansvärt trött..


Kärlek & Ärtor..



Av Jenny-Blue - 27 augusti 2020 23:48


Jobbveckan som snart är slut har varit förvånandevis rolig. Och tiden från måndag till imorgon fredag, har gått i en väldans fart..

Jag hade haft en hel del som jag skulle kunna skriva om.. men jag är så galet trött att jag helt enkelt inte orkar..
Så därför ska jag istället, om bara några minuter, gå och borsta tänderna, för att avsluta dagen i min (idag extra) sköna säng.

- Imorgon är det fredag och då rockar vi sista dagen på jobb för den här veckan.

Kärlek & Ärtor!!
Och sov gott..

Av Jenny-Blue - 23 augusti 2020 16:51


Jag vet inte var tanken kom ifrån.. men den slog mig igår när jag stod och

borstade tänderna inför nattens skönhetssömn..


Alla blir vi ju (förhoppningsvis) äldre och visare med åren som går och jag undrar:

 

Blir man mer tacksam, för att man blir mer ödmjuk ju äldre man blir..

Eller blir man mer ödmjuk för att man känner sig mer tacksam..?

 

  Är det för att vi, någonstans på livets väg, inser hur mycket som är till vår fördel, eller är jag, som ser mig själv som optimist, ensam om att uppleva det så..?!

 

Jag räknar mig själv till de "inte så unga längre".. men anser mig själv ändå vara ungdomlig..

Jag trivs i min ålder.. med minnen och erfarenheter från det yngre och trygghet i att äga min roll som äldre.

Jag har mina tankar och mina värderingar och anser mig vara ganska bra i den rollen jag spelar.. med har ett stark behov av möten med både yngre och äldre generationer, för att få mer insikt om tiden vi lever i..

 

Jag njuter av de mindre barnens fria tankar.. av ungdomarnas vågade berättelser, med ord jag aldrig själv hade vågat uttala högt i samma ålder.. Jag glädjs åt de äldre, som tillsynes verkar tacksamma för det "lilla".. och jag mår så bra av att vara någonstans där mittemellan..

 

Att se människor utan fördomar, med ett öppet sinne.. ger bästa resultat.

 

Surgubben som verkar hata allt och alla, är kanske egentligen bara ensam.. Med ett leende och kanske en hjälpande hand, inser man snart hur trevlig han egentligen är..

 

De skikiga barnen ute på gården kanske låter mycket, med tittar man en stund på vad de gör, så inser man snart att de har jätteroligt tillsammans och det blir lättare att be de dämpa sig, utan sura miner och hårda ord..

 

Och med de skräniga ungdomsgängen lika så. De sitter i klungor och håller låda.. som om de ägde världen, men jag tror inte att de vill någon illa.. För om man lägger sin rädsla åt sidan (Ja, jag tror det handlar om det..) och vågar prata med de, inser man snart att de inte har någon annanstans att vara.. och man kan till och med känna medlidande när man får höra att föräldrarna kanske kastat ut de för att få lugn och ro vid sin så viktiga skärm..

 

Jag minns när jag var yngre.. Överallt hörde man att "man ska respektera de äldre.." och jag minns att jag redan då opponerade mig i tanken, då jag ansåg att det var minst lika viktigt för de äldre att respektera de yngre..

 

Idag lever vi i ett samhälle som verkar ha tappat respekten helt och hållet.. och jag anklagar de äldre generationerna för att ha misslyckats med att förmedla just de tankar jag hade som ungdom.. Vi måste leva som vi lär.. annars blir det fel.. och det borde alla veta vid det här laget, året är ju trots allt 2020..?!

 

Jag är tacksam för att jag är jag..

För att jag kan hjälpa en surgubbe, genom att hålla upp dörren och ge honom ett smile, trots att han inte ger mig ett spår tillbaka.. För att jag kan se förbi oljudet av fotbollsspel ute på gården, för att jag ser hur barnen lyser av lycka och jag är tacksam för deras hälsosamma val av aktivitet framför skadegörelse eller självförakt.. Jag mår bra av att höra hur ungdomarna försöker ta sig an livets alla svårigheter och när jag får dela med mig av erfarenheter och få en chans till uppmuntran.   

 

Så för att svara på min egen fråga..

Jag tror att man blir mer ödmjuk, för att man känner sig mer tacksam..

 

Kommentera gärna om du känner, tycker, upplever eller vet annat.. *smile*

 

Kärlek & Ärtor!

 

 

Av Jenny-Blue - 23 augusti 2020 16:26


Lika lugn och stilla, som hon kan vara både inne och ute..

 


.. lika tokig kan hon bli när hon får sina galen-panna-fnatt..


 

- Det är aldrig tråkigt att ha hund..!! *smile*   


Kärlek & Ärtor..
 

Av Jenny-Blue - 23 augusti 2020 15:38


Förra året, när hela familjen var i Spanien, föddes en ny familje-aktivitet som vi sedan dess har hållt hårt i..

Den är enkel, billig och kan vara fantastiskt underhållande för hela familjen trots ålderskillnad..


Jag pratar om Yatzy..

Tärningsspelet som funnits sedan urminnes tider.. *smile*

- Eller sedan 1950-talet om man läser på Wikipedia..


Det är enkelt, oförutsägbart och behöver inte ta en hel kväll (om man inte väljer att spela fler rundor än en..)

Ibland vinner man och ibland förlorar man.. och allt görs i sällskap av varandra.


 


Igår satt jag och Tomas och spelade, som vi ofta gör numera, ute i vår senast tillkomna utehörna..

Vanligtvis brukar jag inte ha någon vidare tur i spel.. (då jag är välsignad med mer tur i kärlek..?) men dra på trissor när jag igår vann fem gånger i rad.. *smile*


Kärlek & Ärtor..


#sällskapsspel



Av Jenny-Blue - 22 augusti 2020 14:11


 


Söndag 16 augusti 2020


Dagen innan lade jag ut en lånad text-bild på min insta-stories.. med de egna orden: "bara för en stund".. Jag mådde för tillfället inte så bra, men egentligen inte jättedåligt heller.. Men jag hade en känsla av vemod inom mig och tanken med inlägget var mest en bekräftelse på att jag tänkte krascha lite, så jag kunde resa mig igen.. Precis så som jag brukar, när det känns tungt..


Och jag gjorde precis så.. Men det var kanske inte tillräckligt..?!


Bilden ovan, visar inlägget jag skrev dagen senare, efter att ha kraschat totalt..


.. och här kommer förklaringen:


Det var som sagt söndag..

Siggi, min galenpanna till hund nummer två, hade under lördagsnatten gjort sig illa i ena frambenet. Något som oroade mig så pass mycket under följande morgon, att jag valde att åka in "akut" till djursjukhuset vid 10- tiden. Sköterskan som tittade på såret, bekräftade att det var rätt av mig att ha åkt in, men berättade också att väntetiden skulle kunna bli lång. Deras policy var att ta de mest akuta fallen först och eftersom Siggi's sår inte var livsavgörande, var det bara att vänta..


Förtående som jag är, lät detta helt okej och vi tog plats i väntrummet..

Efter en och en halv timme, meddelade jag i receptionen att jag och Siggi bara skulle ut en kort stund, för att blossa och kanske kissa lite.. fortfarande fullt förstående för väntetiden.. (och tacksam över att inte vara på plats för allvarligare orsaker..)


Två timmar gick..

Tre timmar gick..

Och jag började känna av hur förmiddagen passerat..


Klockan var 10:22 när vi satte oss i väntrummet för första gången.. När klockan var 13:40 cirka, hörde jag hur någon i väntrummet bredvid frågade om hur länge till de skulle behöva vänta med sin hund som hade svalt en metallbit. (Något helt klart mer akut, än Siggi's sår på skuldran..) Kvinnan som frågade hade väntat nästan en timme och sa att hennes hund började bli rastlös.. Till svar fick hon att hon stod som nummer två på listan.. (vad det nu innebar..) och jag insåg att jag och Siggi förmodligen skulle få vänta lika länge till, innan det blev vår tur att få träffa en veterinär..?!


Irritation började växa inom mig och strax innan klockan 14:00, kände jag hur en klump i halsen började ta form..

Jag sa tyst för mig själv och Siggi, att jag skulle ge det 22 minuter till, innan jag (efter då fyra timmars väntan) tänkte ge upp..

- Tick, tack.. Tick, tack.. Klumpen i halsen växte..


Jag klarade inte 22 minuter.. Vi lämnade 12 minuter senare, med orden:

- Hoppas det blir bättre, från tjejen i receptionen.. 


Besviken över nästan fyra förlorade timmar, slängde jag mig i soffan när vi kom hem. Fortfarande med klumpen i halsen, som nu fått sällskap av en tryckande känsla över bröstkorgen. Det kändes inte alls bra, men med erfarenhet av ångest och oro, försökte jag ignorera känslan..


Jag gick ner i tvättstugan för att slänga in en maskin tvätt och valde sedan att lägga mig ner i sängen pga. att trycket ökade och andningen kändes mer ansträngd.. Nu hade klockan passerat 15:00..


20-30 minuter senare var det något, eller någon (?) som fick mig att lämna sängen, för att gå ut och sätta mig där ute. Trycket i bröstet var fortfrande påtaglig, men jag kan inte säga att jag kände mig direkt orolig.. Jag tände en cigg (ja, jag vet..) och försökte att hitta lugnet inom mig och att andas..


Strax efter klockan 16:30, fortfarande sittandes på min stol ute i trädgården, eskalerade trycket och det började göra ont i bröstet när jag andades.. Och inom en kvart hade trycket i bröstet spridit sig till hela min överkropp och värken från klumpen i halsen hade spridit sig ner från vänster axel, långt ner i samma arm..


Tårarna började rinna och jag ringde in till Tomas som kom ut kort därpå..

När han såg mig frågade han mig om jag kanske skulle köra in på akuten, men insåg ganska så snart att jag inte tänkte köra någonstans och att han själv inte vågade chansa genom att själv köra mig in.. och ringde därför efter en ambulans.


Ambulansen kom.. Tester gjordes.. Jag kördes till sjukhuset..

Jag blev inlagd.. Nya tester gjordes..

Trycket i bröstet höll sig kvar och varje andetag gjorde ont.. trots att tiden gick..

Jag blev flyttad.. Dropp sattes in.. Fler blodprover togs.. och tiden gick..


Strax efter att klockan passerat 21:00, kom läkaren in och sa att där fanns inga fel att hitta på mitt hjärta. Alla värden såg bra ut och rent fysiskt var jag helt frisk i mitt hjärta.. men kanske behövde jag någon att "prata" med.. Han frågade mig om jag hade någon terapeut och lovade sedan att han skulle försöka skynda på mitt kommande besök (väntat i september) med en remiss.. Och med det blev jag utskriven..


Tomas kom och hämtade upp mig, i samma skick som när jag lämnade hemmet i ambulans, men nu med vetskapen om att mitt hjärta inte skulle kollapsa.. Ett brustet hjärta kan tydligen göra lika ont som ett sjukt hjärta och nu hade jag i alla fall uteslutit fysisk sjukdom..


Jag ville dock ha en bättre förståelse för vad som hänt mig och valde därför att se anledningen till min smärta, som stressrelaterad.. Kanske kunde det ha varit panikångest..?! Jag har ju hört många berätta om hur det kan ge symptom med känslan av att man håller på att dö.. och jag har ju haft hjärtklappning flera gånger, som jag sett som stress- eller ångest relaterade, så varför inte, tänkte jag.. Men när jag googlade panikångest, för att få svar på hur länge en sådan typ av attack kan hålla i sig.. (Min smärta hade ju pågått i flera timmar vid det här laget..) blev jag dock något fundersam när alla sökresultat gav samma svar:

"Några minuter".. "En kort stund".. "Ett ögonblick, som känns som en evighet"..

Något som jag hade svårt att relatera till efter alla dessa timmar.. Det stämde ju inte alls in på mig..?! 


(Och det var här, någonstans i tiden, som jag publierade bilden ovan på min instagram..)


För att fortsätta historien efter tankarna som lades ut på insta under söndagskvällen.. däckade jag i soffan efter en stund i hopp om att få titta lite på tv.. Helt utmattad av allt som varit, hänt och känts.

Tomas som varit utom sig av oro, vaknade flera gånger den natten för att se om jag fortfarande andades, vilket jag naturligtvis gjorde, varje gång.. dock med kortare andetag än normalt.. som han berättade morgonen därpå..


Måndagen kom och gick.. och även om trycket i bröstkorgen hade lättat en aning, hade jag fortfarande ont vid varje andetag. Och jag insåg ganska så snart att jag var tvungen att hålla mig still ett dygn till..


När jag vaknade på tisdag morgon kände jag mig riktigt bra. Men efter att ha klivit upp ur sängen och efter allra minsta ansträngning, insåg jag att jag fortfarande blev påtagligt påverkad av vad det nu var som fått mig ur balans.. så det fick bli ännu en dag av stillasittande vila..


När jag skriver detta, är det lördag 22 augusti och det har gått nästan en hel vecka sedan det inträffade.. 

Jag känner mig okej, återställd om man så säger.. men går under utredning via vårdcentralen..


Under fredagen var jag tillbaka på jobb och allting gick bra.. inga smärtor alls..

Däremot kände jag mig mindre engagerad än vanligt och blev vid ett tillfälle riktigt rädd för mig själv, när jag vid inte mindre än tre gånger använde mig av ordet gaffel istället för kniv när jag vid lunch pratade med ett av barnen runt bordet..?!


Jag vet inte om det är något som grundar sig i mitt inre, om det är mina demoner som spelar mig ännu ett spratt..?! Eller om det faktisk är så att det är något som är fel på riktigt..?! (Något som låter konstigt kanske, men ändå inte.. med tanke på att jag krigat med mina inre demoner i stort sett hela mitt liv.) Någonstans hoppas jag på demonerna, då jag på något sätt vant mig vid deras sällskap.. Jag vet att jag kan kriga. Och jag vet att jag gör det bra!

Samtidigt hade det varit en gåva från ovan om en läkare hade kunna hitta "felet" och därigenom också kunna ge mig svar på hur jag skulle kriga för att ha chansen att vinna..


Hur som helst..

Jag andas och mår bra.. och jag är tacksam för erfarenheten.. 

Och säger därmed Kärlek & Ärtor.. tills vi ses igen.

Av Jenny-Blue - 19 augusti 2020 13:45


Regnet smattrar ihärdigt mot bilen, men ljudet är lugnande och jag känner hur trött jag är..

Åskan gör mig sällskap och mullret skapar en skön känsla av välbehag inom mig.

Som en trygg kram, både värmande och skyddande.. 


Under bara några minuter eskalerar vädret och regnet faller allt tätare och åskmullret blir allt

kraftigare. Vid det här laget är asfalteringen runt omkring täckt av vatten och människorna som

tidigare kunde ses, avslappnat ta sig till eller från sina bilar, är nu alla borta.

Som om man tryckt på en delete-knapp..?!

Ytterligare en stund senare upphör regnet nästan helt för en stund och åter igen fylls omgivningen

av människor med mål.. Åskan fortsätter och solen börjar lysa..

Med ens går mina tankar åt att se om jag kan hitta och få en glimt av regnbågen..
-Det kan jag inte.

Jag öppnar bildörren och gör mig synlig.

Inte för att någon tittar, men den friska luften hittar mig och jag känner hur skönt det är att andas.

Funderar på om jag ska åka hem igen, men tanken tar emot..

Känns bra att sitta här och kunna andas för en stund. Jag vill inte hem.

Jag vill inte möta allt det där som hänger över mig innanför dörrarna..
Tvätten som jag hängde på tork i trädgården igår kväll, som förmodligen är genomvåt igen

pga. regnet som passerat.. Berget av äcklig disk som fyller hela köket.. Kaoset som står staplat

upp mot varenda vägg i hela huset, som skriker "panik" varje gång jag ser det..

Jag pallar inte ett steg fram och tre steg bak.. Jag är så innerligt trött på att alltid vara den som

manar på, om vad som ska göras.. som om resten av familjen inte hade egna ögon att se med..?!

Att hela tiden behöva böna och be om hjälp, för att saker ska tas omhand.. samtidigt som jag får

göra det själv.. Samtidigt som jag ska göra mig tillgänglig för alla andra behov..?!

Jag krackelerade tidigare idag.. på vägen ut genom dörren..

Jag hade ett mål, som fick vänta.. Men som jag senare misslyckades med

ändå, pga. att jag inte förstått instruktionerna, eller var det kanske som jag hade glömt..?!


Jag slås av tanken på hur det var första gången, tiden strax innan jag brakade in i väggen

för första gången på riktigt 2011..
Hur jag gång på gång försökte göra mig hörd med orden: Jag orkar snart inte mer..
Och drar parallellen till det jag hör mig själv säga nu, om och om igen: Jag klarar inte detta.

Jag kommer inte ihåg och jag får panik när jag inte kommer ihåg..

Det må vara stress, eller depression, eller vad fasiken det nu finns för finare termer.. men

jag blir mer och mer övertygad om att det är något fel i huvudet på mig. 


Jag har fallit så många gånger.. och jag har rest mig igen varenda gång..

Men den här gången är det annorlunda. Smällen den här gången kom helt utan

någon förvarning och av historiken att läsa har symptomen bara blivit värre från

gång till gång.. Hårdare smällar, djupare hål, svårare att ta sig tillbaka ifrån. 


Åskan har dragit vidare, men ösregnet är tillbaka.. mer intensivt än tidigare..

Jag skulle kunna sitta här och gömma mig en lång stund till.. men de ringde precis från

fritids och berättade att dotera behöver hem, så jag återgår till rollen som kan allt och åker

och tar mitt ansvar..


Kärlek & Ärtor..


     

Av Jenny-Blue - 19 augusti 2020 12:52


Jag vet inte riktigt, men tror vi åkte tur och retur tre gånger, innan vi gick av igen i Helsingborg för att ta tåget tillbaka till stan. Där käkade vi en god middag tillsammans innan vi tog en taxi hem till oss för att njuta av resten av kvällen i vår trädgård.

Kärlek & Ärtor

LITE MER OM MIG...

KALENDER

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2020 >>>

SIDOMENYN UPPDATERAD

 

    14 juni 2021

 

      

 

BLOGGFÄRG UPPDATERAD

 

    14 juni 2021   

 

      

MIN VARDAG I BILDER..

     jenny78blue 

     

 

 

KATEGORiER

MINA PÄLSKLINGAR

    SPIRA - Amigos Mios

      

   

    SIGGI - Hundar utan Hem

       

SE MINA TAVLOR

     jenny78blue_art

    

 

     Blogg: 

       

 

SMAKPROV PÅ MINA MÅLADE TAVLOR

             

 

DIREKTLÄNKAR

     

         

     

        

     

 

     

 

     

 

 

ARKiV

BELLA i mitt minne

   7 sep 2005 - 15 jun 2016

PitaPata Dog tickers

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se