Alla inlägg under juli 2020

Av Jenny-Blue - 29 juli 2020 03:29


Jag packade mina väskor.. Tog med mig en av hundarna.. (Siggi) och körde hem till mina föräldrar.


Anledningen till att jag bara tog Siggi med mig, och att Spira inte fick följa med, var att jag ville se hur Siggi är när hon är ensam.. (med mig.)

Det har gått ungefär fem veckor, sedan hon kom till oss och sakta men säkert har vi börjat lära känna varandra. Nästa steg kändes som en bra idé. Att åka ensam med bara Siggi, för att lättare kunna se hur hon agerar när hon inte har Spira vid sin sida.


Och jag blev aningen förvånad över hur lugn hon var, trots allt nytt på egen hand.


Det blev sköna långpromenader i skogen, vilket kändes drömlikt, eftersom Siggi går fantastiskt bra i koppel. Är ganska säker på att hon hade kunna gå utan koppel också, men eftersom inkallningen inte är helt hundra och eftersom hon fortfarande visar tecken på att vilja fly, om hon blir skrämd.. (hellre än att söka skydd hos mig) kändes det bara dumt att utmana ödet. Jag minns när Spira kom till mig och att hon agerade precis likadant.. dock kommer jag inte ihåg hur det blev sig att hon hittade sin "trygga plats", ståendes mellan mina ben..?! Men jag tänker att Siggi kommer att hitta sin "trygga plats" tids nog.. 

Under helgen som var, upptäckte jag också Siggi's enorma kärlek till sitt halsband.. då hon nästan kastade sig över mig i sängen där vi låg när jag tog av det fredag natt.. Hon kastade sig framåt, över mig, och tryckte huvudet in under halsbandet igen, som om hon ville att jag skulle sätta på det igen..?! Som om hon varit med om detta förut, men då med tragiska följder..?! Men det är ingenting som är bekräftat.. Bara en tanke som slog mig i ögonblicket..


Jag kliade/klappade henne över nacke och hals, samtidigt som jag lovade henne att hon skulle få på sig sitt halsband imorgon igen.. Att jag aldrig kommer att lämna bort henne. Hon tryckte huvudet mot mig och jag såg det som ett tecken på att vi var överrens..



Bilden ovan visar precis när vi vaknat lördagmorgon. Sekunden senare fick hon tillbaka sitt halsband runt halsen och vi fick bråttom att komma ut för morgonbehoven.. *smile*


Att vandra i skogen var både spännande och stundvis skrämmande.. Mest stolt blev jag när Siggi vågade stanna upp och faktiskt snusa vidare på vad det nu var hon stannade vid, trots att jag fortsatte att gå. Hon går som sagt jättebra i koppel, intill min sida, lite bakom, eller lite framför.. men i skogen vågade hon släppa min sida och utforska lite på avstånd.. Hemma i stan följer hon alltid Spira och får aldrig riktigt chansen till att stanna och utforska om Spira inte stannar.. (Spira är inte lika duktig att gå i koppel tyvärr..)


När vi kom tillbaka hem till mina föräldrar, efter lördagens långpromenad i skogen, blev det som vanligt fika.. Kaffe och kanelbullar till oss människor och Siggi fick en bit av vattenmelonen som serverade vid sidan om..



Mumsigt värre och passande i värmen. 
Siggi är duktig på att äta både frukt, bär och grönsaker..



Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - 22 juli 2020 23:47


Nästan precis hemkommen, från en spontan aw (after work) tillsammans med mannen i mitt liv..
Ja jag har semester fortfarande.. men Tomas har börjat jobba igen och eftersom det var hans påhitt så vågar jag kalla det för aw.. trots allt.

Det började med ett telefonsamtal från honom, vid 15 tiden.. där han berättade sin plan om att åka till La Greppia i Lomma efter jobb.
- Och eftersom jag inte är den som är den, så blev det som det blev..

Och trevligt som alltid blev det..!!
- Skumpa, pizza, GT, charkbricka, rödvin, espresso, glass, kaffe och ännu mer GT..

Pyttelitet men jättegott.. Espresso- Gulligt men sant.

- Jag älskar överraskningar !!

Kärlek & Ärtor.

Av Jenny-Blue - 22 juli 2020 02:39

Jätteprästkrage.. En av de vackra och ståtligaste blommorna i min trädgård.

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - 17 juli 2020 01:44


Idag har jag och min man varit på Nordanå Grus och beställt plattor till pergolan. Innan vi köpte möblerna förra året, hade vi en jättefin gräsmatta där. Men efter det att vi skaffade möbler och faktiskt började använda oss av platsen, har gräset tyvärr gett upp. Nu är det mest jord och grus och några enstaka grästuvor kvar.. Och när vi i våras bestämde oss för att bygga om hela pergolan.. göra den lite större och lite kraftigare, kom vi också fram till att vi skulle lägga marksten. Lättare att hålla snyggt och bättre förutsättningar för möblerna som i nuläget gärna vill borra ner sig i jorden.

Det tog ett tag att komma tillrätta med vilken typ av sten vi skulle ha, men till slut kunde vi ändå bestämma oss. Sen när stenen var klirrad skulle även kantsten och fog utses.. men det gick relativt fort och lätt.

Eftersom staket intill syrenhäcken fortfarande inte är helt klart, passar det nog perfekt att stenen kommer på tisdag som nu bokat.
- Och det känns bra i hela kroppen!

I höstas hade vi en kille här som satte in vår nya dörr in till gården/ trädgården.. och planen var att det skulle komma en annan snubbe som skulle fortsätta med en del andra grejer vi behövde få gjort.. Men sen vet vi ju alla hur det är med hantverkare..?!
- Mycket snack och lite hockey..?!

(Gäller säkert inte alla hantverkare, men jag har alldeles för mycket erfarenhet av just den typen tyvärr.. mycket pga. mitt tidigare yrke som dekoratör, där jag då jobbade mycket sida vid sida av många hantverkare som tyvärr satte ryktet för flertalet..)

Hur som helst. De hantverkare som anlitades i höstas var genom personliga kontakter, vilket vi hade hoppats på betyda något..?! Men tydligen hade de bättre platser att vara på än hemma hos oss, så tiden gick och inget hände..

Men så kom vår nuvarande hemmafixare vår väg. Han, en fenomenal hantverkare, helt och hållet utanför hantverkaryrke-träsket, med egentligen ett helt annat jobb till vardags.. Pga. Covid-19 har han gått hemma sedan flera månader.. och när våra vägar möttes var det som om det var meningen för båda parter.
Vi behövde någon kunnig som hade tid.. och han behövde någon som kunde ge honom sysselsättning..

Det kom sig i alla fall att mannen jag talar om fick ett uppdrag, att slutföra det som var tänkt redan i höstas, samt lite till.. *smile.. Och det är väl där vi är just nu..?!


Staketet känns som ett måste, då jag är trött på att kriga med Spira om hennes ständigt nya sätt och vägar att ta sig ut genom häcken. Där finns galler.. tro mig!! Jag har hållt på i över två år att sätta nytt, sätta mer, sätta ännu högre, ännu tätare, osv, osv.. Men nu räcker det! Och jag hoppas att ett staket INNANFÖR häcken kommer att göra susen.. (Senaste versionen av gallret är dock fortfarande kvar inne i häcken, som extra trygghet.. *suck..)

Nu ska jag gå och nanna semesterkudde (som om det skulle vara någon skillnad..?! *smile..)

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - 12 juli 2020 13:15


Igår fick jag ett meddelande från en tjej som också har adopterat hund genom organisationen "Amigos Mios" (se direktlänk i sidomenyn vid intresse)


Hon hade sett att jag nu, för inte så länge sedan, har adoterat min andra hund och hade en del frågor gällande detta..

- Fantastiskt roligt att hon tog steget och ställde frågan om jag ville dela med mig av min erfarenhet, då jag älskar att få hjälpa andra.. Både fyrbenta och tvåbenta..


Det blev ett långt svar, då hon var nyfiken på mina tankar runt att ha två hundar. Hon ville veta om jag hade några speciella tips och råd och som sagt vad min egen erfarenhet tyckte och tänkte..


   


Jag brukar säga att jag inte är någon expert, men eftersom jag är uppvuxen med hund och har haft egen hund sedan 2005, anser jag mig själv kunna en del. Inte bara för den sakens skull, men för att jag faktiskt har läst på en hel del genom åren. Jag har gått olika kurser både med och utan hundar och jag har tack vare tiden, fått erfarenheter både med hund från uppfödare och rescuehundar. 


Spira min första rescue, var en nöt att knäcka..

Hon kom till Sverige som 7 månader gammal och hade blivit lämnad på gatan av sin mamma (av okänd anledning) troligen alldeles för tidigt. När hon kom in i mitt liv var hon  orolig, hela tiden på tå.. Hon var rädd för allt, bilar, mörker, höga ljud, snabba rörelser, mm.. Men det svåraste att få bukt med var hennes tuggande på precis ALLT. 


- Det var lyckligt att hon kom till oss.. till mig, som vägrar ge upp något som jag tagit mig an.. Annars hade hon nog blivit omplacerad nästan direkt.. (?!) Vi snackar "tuggskador" för tusentals kronor..

Skor, väggar, dörrkarmar, jackor, leksaker, stumpor, mattor, plånbok med innehållande betalkort, körkort, mm.. Hon rev ner ljusknappar från väggarna. Rev stora märken i dörrarna.. Ja alltså.. Spira var verkligen en crazy liten själ.. Men så fantastiskt mild och fin med alla!


Jag såg potensialen och jag hade bestämt mig redan från början.. Och jag kämpade!!

Och ja, herre gusseness, vad jag kämpade.. Med beröm i ena handen och tårar i den andra.. En galen resa, men som resulterade i en fantastiskt fin familjehund! 


Idag är Spira fyra år gammal och allt som har varit är som bortblåst.. (Lite grann som taket jag nämde i förra inlägget.. *smile..)

Hon är trygg med oss och i sig själv. Hon vet vad hon får och inte får.. (vilket dock inte hindrar henne till att hitta på bus..) Hon är initiativrik och egen, rolig, lugn och som sagt fantastiskt mild och fin med alla hon möter. 


      


- Min älskade hund Spira!

 


Och nu har Siggi kommit in i våra liv.. En helt annan liten personlighet, adopterad via oranisationen "Hundar utan Hem" (se direktlänk i sidomenyn vid intresse) 

En lika mild och fin pälskling med livsglädje likt en valp utan några som helst bekymmer..


Siggi har just fyllt ett år, men upplevs mer som valp än unghund.. Hennes livsglädje smittar av sig och hennes starka vilja av att vara tillags, gör henne till en lite lättare rescuehund.. 


     


Det har gått lite mer än tre veckor, sedan Siggi "the irish Lurcher" kom till vår familj och tryggheten börjar visa sig mer och mer.. Jag tänker mest på hetsen runt maten.. (som är näst intill en garanti när det gäller rescues) som nu har lagt sig anmärkningsvärt. När maten serveras kan både hon och Spira äta med ro, till och med lämna skålarna, gå ett varv och komma tillbaka, utan oro för att maten ska försvinna. Siggi's päls är inte matt och livlös längre, utan gläner som sig bör och hennes höft- och revben är mer en del av henne än påtaglig synliga. 


Naturligtvis finns här en hel del att jobba på, även när det kommer till Siggi.. Hon gillar att gräva.. vilket Spira också hade som sitt stora intresse som valp.. och mina rabatter ser ut därefter, men det är det lilla i jämförelse..


     

Kolla skägget på denna donnan..

Helt frågande om hur jag kunde veta vad som just hänt runt husknuten.. *smile..


Siggi kunde inga kommandon när hon kom, men med sin enorma tillgivenhet och sitt stora intresse för gott, tog det bara några dagar innan hon knäckte koden för både "sitt" och "ligg".. Och hon är en fena på inkallning.. Sitt namn Siggi, som vi bytte från Alannah, har hon kopplat sedan dag ett.. (Mycket träning, med mycket gott kan göra underverk om det vill sig väl.. *smile..) 


Tanken är att vi ska gå allmänlydnad, Siggi och jag.. Jag tänker till hösten.. Och hennes stora intresse för att hoppa, kanske blir kurs i agillity eller om jag hittar något kul med någon form av klicker träning.. så småningom..?!


Just nu kör vi "hemmet" som "träning"..

Det är rutiner och regler som ska läras in, ensamhetsträning, samt vårt sätt att leva med allt vad det innebär: sena kvällar, stor familj med mycket ljud och spring, vi som individer, mm, mm..


 


Siggi är en fantastiskt charmig hund och hon har redan tagit en stor del av mitt

(och familjens) hjärta..Vi drog verkligen vinstlotten, när det kommer till detta lilla energifyllda, milda, lilla sagoväsen.. *smile..


Kärlek & Ärtor!

Paws out.. 



Av Jenny-Blue - 12 juli 2020 12:11


Jag sitter i skrivande stund, på platsen i trädgården som senast inretts med nya stolar och dynor, mattor och lite annat smått och gott..


 

..och jag känner mig tämligen nöjd med utsikten.

- Älskar mina lavendelbuskar vid trappan, som blommar för fullt!


När vi flyttade in i huset fanns där inga blommor vid trappan.. Bara sjösten och ogräs.. Men för två år sedan.. (eller kan det vara tre ?) bestämde jag mig för att anlägga en stensättning med lite större stenar och naturligtvis skulle jag ha blommor också! 


Lavendeln som jag satte var inte större än de normalstora krukorna man köper i vilken handel som helst, men idag är de gigantiska och insekterna älskar de, lika mycket som jag. 


     

Ett evigt surrande i behaglig klang..


Anledningen till att jag äntligen har kunnat inreda denna hörna, är taket som äntligen kommit på plats. Här fanns ett tak när vi köpte huset, men det lyckades slita sig loss i stormen som var strax innan vi flyttade in. Som tur var skedde det inga större olyckor runt omkring, men det var olyckligt nog att det blåste av..


Nåväl.. plåttaket som blåste av är nu ersatt med ett ljusare alternativ och jag är så nöjd! 


 


Där finns fortfarande en del ändringar jag vill göra, men i det stora hela är det en trevlig plats och det bästa av allt är att det är ännu ett rum i trädgården att njuta av. 


Kärlek & Ärtor!



Av Jenny-Blue - 3 juli 2020 00:46

Jag trodde, eller rättare sagt hoppades på att det skulle hjälpa att skriva av mig igår.. Att tömma huvudet på eld och erkänna för världen att jag är dödlig som alla andra, för att lätta på trycket över bröstkorgen och kunna andas igen.. Men det gjorde det tyvärr inte.

När allting lagt sig och alla hade somnat tog demonerna över mina tankar på nytt och det var lögn i he*vete att kunna somna.. (trots ljudet av hundarnas djupa andetag..)

Så jag tog ett beslut.
Att sluta streta emot och lyssna på min kropp, tanke och själ..

Ångestladdat att stanna hemma från jobb, med bara två dagar kvar till semester.. men ändå bara en bråkdel av de annars så vanliga tunga känslor. Och tack vare hundarna har jag kunnat sätta mig ner på gräsmattan.. och bara vara.. flera gånger under dagen.. Precis så som kropp och själ så länge skrikit efter..

Efter dagen har jag lovat mig själv att låta folk tro vad de vill.. Själv vill jag tro att mina kollegor (som förmodligen haft en övermaxad dag på jobb pga. min frånvaro..?) ändå innerst inne förstår, att jag inte lämnat de i sticket bara för att jag kan.. utan för att jag verkligen inte kunde göra något annat..

Nu ska jag göra ett nytt försök i att somna. Och hoppas denna natten vill mig mer väl än gårdagen..

Så god natt alla kungens prinsar och prinsessor, drängar och pigor, bönder och soldater. Imorgon är en ny dag.

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - 1 juli 2020 21:32


På frågan om man kan le trots att man håller på att gå sönder på insidan, är svaret ja.
Lika ärligt som att gråta floder, utan att någon ser..

Jag har, eller ska jag säga håller, en fasad utåt, som fungerar som en illusion likt magikernas bästa trolleritrick..
- Ingen ser vad som egentligen händer..

Ibland blir jag rädd för mig själv och hur jädra bra jag kan spela för det yttre..

Ni tror att jag är glad. Eller att jag är arg.. Ni tror att jag är ointresserad, nonchalant, besserwisser.. Ni kan till och med tro att allt handlar om er.. och sen tycka synd om er själv för att jag bara ger 85% av mig själv.. (vilket är 90% mer än vad jag har..)

Ni frågar hur det är och jag svarar oftast att det är bra.. eller att det är okej.. eller att det går framåt.. Inte för att jag vill vara oärlig, men för att jag helt enkelt inte orkar att förklara, än mindre låta murarna rasa och låta mitt innandöme brista. (Även om det är väldigt nära gränsen just nu, oavsett mina metoder för att undvika ämnet..)

Ingen vet.. mer än det de antar sig tro..
Känner mig jagad, hela tiden förföljd av någon som behöver mig, drar i mig, piskar mig..

Egentligen är det bara harmlösa frågor, som vad gör du, eller enkla grejer som, kan du ta den till mig.. Eller det som gör mest ont.. jag ville bara krama dig.

Jag förstår att det är svårt för utomstående att förstå.. Hur kan man älska någon och ändå vara så avvisande..?! Men jag orkar inte..

Jag är så trött.
Jag älskar så att det gör ont, men ändå tror ni att jag skiter i vilket. Ni tror att jag är arg och beter er därefter.. Vassa kommentarer, hårda ord.. och ni knäcker mig..

Jag vet att ni älskar lika mycket som jag.. men allting gör så ont.. Och jag är så trött.


De som kanske egentligen kräver mest just nu, men ändå upplevs som de minst krävande..
- Mina två flickor, som nöjer sig med min närvaro. Att jag bistår med tillsyn, mat och motion.. Inga misstolkningar, inga förklaringar, inga hårda ord.. Bara ren och skär villkorslös kärlek.

Så.. ja, man kan vara lycklig fastän man är trasig på insidan..
- Lycklig och oerhört tacksam, trots att man gråter.

Kärlek & Ärtor..
Ta hand om er och var rädda om varandra..

LITE MER OM MIG...

KALENDER

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2020 >>>

SIDOMENYN UPPDATERAD

 

    14 juni 2021

 

      

 

BLOGGFÄRG UPPDATERAD

 

    14 juni 2021   

 

      

MIN VARDAG I BILDER..

     jenny78blue 

     

 

 

KATEGORiER

MINA PÄLSKLINGAR

    SPIRA - Amigos Mios

      

   

    SIGGI - Hundar utan Hem

       

SE MINA TAVLOR

     jenny78blue_art

    

 

     Blogg: 

       

 

SMAKPROV PÅ MINA MÅLADE TAVLOR

             

 

DIREKTLÄNKAR

     

         

     

        

     

 

     

 

     

 

 

ARKiV

BELLA i mitt minne

   7 sep 2005 - 15 jun 2016

PitaPata Dog tickers

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se