Jag packade mina väskor.. Tog med mig en av hundarna.. (Siggi) och körde hem till mina föräldrar.

Anledningen till att jag bara tog Siggi med mig, och att Spira inte fick följa med, var att jag ville se hur Siggi är när hon är ensam.. (med mig.)

Det har gått ungefär fem veckor, sedan hon kom till oss och sakta men säkert har vi börjat lära känna varandra. Nästa steg kändes som en bra idé. Att åka ensam med bara Siggi, för att lättare kunna se hur hon agerar när hon inte har Spira vid sin sida.

Och jag blev aningen förvånad över hur lugn hon var, trots allt nytt på egen hand.

Det blev sköna långpromenader i skogen, vilket kändes drömlikt, eftersom Siggi går fantastiskt bra i koppel. Är ganska säker på att hon hade kunna gå utan koppel också, men eftersom inkallningen inte är helt hundra och eftersom hon fortfarande visar tecken på att vilja fly, om hon blir skrämd.. (hellre än att söka skydd hos mig) kändes det bara dumt att utmana ödet. Jag minns när Spira kom till mig och att hon agerade precis likadant.. dock kommer jag inte ihåg hur det blev sig att hon hittade sin "trygga plats", ståendes mellan mina ben..?! Men jag tänker att Siggi kommer att hitta sin "trygga plats" tids nog.. 

Under helgen som var, upptäckte jag också Siggi's enorma kärlek till sitt halsband.. då hon nästan kastade sig över mig i sängen där vi låg när jag tog av det fredag natt.. Hon kastade sig framåt, över mig, och tryckte huvudet in under halsbandet igen, som om hon ville att jag skulle sätta på det igen..?! Som om hon varit med om detta förut, men då med tragiska följder..?! Men det är ingenting som är bekräftat.. Bara en tanke som slog mig i ögonblicket..

Jag kliade/klappade henne över nacke och hals, samtidigt som jag lovade henne att hon skulle få på sig sitt halsband imorgon igen.. Att jag aldrig kommer att lämna bort henne. Hon tryckte huvudet mot mig och jag såg det som ett tecken på att vi var överrens..

Bilden ovan visar precis när vi vaknat lördagmorgon. Sekunden senare fick hon tillbaka sitt halsband runt halsen och vi fick bråttom att komma ut för morgonbehoven.. *smile*

Att vandra i skogen var både spännande och stundvis skrämmande.. Mest stolt blev jag när Siggi vågade stanna upp och faktiskt snusa vidare på vad det nu var hon stannade vid, trots att jag fortsatte att gå. Hon går som sagt jättebra i koppel, intill min sida, lite bakom, eller lite framför.. men i skogen vågade hon släppa min sida och utforska lite på avstånd.. Hemma i stan följer hon alltid Spira och får aldrig riktigt chansen till att stanna och utforska om Spira inte stannar.. (Spira är inte lika duktig att gå i koppel tyvärr..)

När vi kom tillbaka hem till mina föräldrar, efter lördagens långpromenad i skogen, blev det som vanligt fika.. Kaffe och kanelbullar till oss människor och Siggi fick en bit av vattenmelonen som serverade vid sidan om..

Mumsigt värre och passande i värmen. 
Siggi är duktig på att äta både frukt, bär och grönsaker..

Kärlek & Ärtor!