Jaha, så var dagen kommer då gästerna kommer..

Jag startar dagen med en kopp kaffe i uterummet och värmer på så sätt upp inför det sista jag har att färdigställa på listan. Jag har skymtat två av de yngsta barnen, de andra två (ungdomarna, varav en kompis till Jonathan som sovit över) ligger nog fortfarande och sover..?! Konstigt vore det väl annars..?! *smile* Och Tomas, som kom upp bra mycket tidigare än mig, ligger i soffan och tittar på formel 1, vad jag förstod det som, när jag gick förbi och serverade honom en kopp kaffe..

Jag känner mig inspirerad inför dagen, men har samtidigt en tryckande känsla i kroppen som får mig att skaka lite lätt i händerna.. men jag är nästan säker på att det försvinner när musiken sätt på och städtagen får kroppen att svänga med..?!

Ja ja.. Har inga planer på att bli långrandig här idag.. ville bara titta inom och säga hej.. Vilket jag anser mig själv ha gjort nu, så bye bye.. Vi ses en annan gång. 

Kärlek & Ärtor.. och fågelkvitter..

Idag har vi rockat sockorna på jobb.. Skulle vara mer konstigt om vi inte gjorde det eftersom jag jobbar som pedagog.. (Vill tro att de flesta pedagoger känner till detta, men kan bara hoppas att alla tycker att det är viktigt..?!)

För mig personligen, är det inte lika viktigt, som i min yrkesroll.. Men jag tycker att det är en dag som är klart värd sin uppmärksamhet! Anledningen till att jag, på det personliga planet, inte känner mig överdrivet engagerad, är pga att jag anser att vi borde rocka sockorna alla dagar om året och inte bara en.. något vi också (indirekt) gör i min familj, då det sällan hittas två likadana strumpor på morgonen.. Budskapet om allas lika värde är för mig en självklarhet oavsett.. och därav kan jag inte känna speciellt annorlunda en dag som denna.. Bra dock att den uppmärksammas, då jag vet att inte alla tänker som jag..

Hur som helst.. Väldigt många olika strumpor under dagen. Vi har sjungit sången, pratat om anledning och innebörd och lärt oss ett och annat nytt tecken, så dagen har varit givande för oss alla..

Nu håller jag paus ifrån jobb ett tag, även om jag fortfarande är kvar på plats.. Vi ska ha möte efter stängning och jag känner inte för att stressa.. så jag håller mig cool och bloggar en stund.. *smile*

Kärlek och Ärtor! Och naturligtvis udda strumpor..

Vaknade imorse till ett vitt vinterlandskap.. igen..?!! Kanske inte jättekul i min värld, då jag känner att det räcker med vinterkänsla nu, men hunden däremot verkade bli desto gladare.. Och ja, inte kan väl jag tycka något annat än att hålla med då.. när hon fullständigt sprudlar och öser glädje omkring sig..?!

- Stå inte där och frys.. LEK med mig!!

Attack!! Spira tar tag i leken själv, när jag inte verkar fatta vad som gäller..

- Älskade hund, vad du får mig att må bra!! *smile*

(Kärlek & Ärtor..)

För en tid sedan, skrev jag ett inlägg om mina våndor inför inbjudningar till ett eventuellt firande av min födelsedag.. När jag går ner i svackor, har jag svårt att se min mening och varför någon i min närhet, närastående eller ej, skulle vilja spendera tid med en trasig själ som jag..?! Än mindre ?Vem skulle vilja komma och fira min födelsedag..?!!? Men jag fick hjälp med att skriva listan, med de personer som jag inte själv kunde se som självklar.. och när listan var skriven och inbjudningarna var skickade kändes det faktiskt riktigt bra..

Men så kommer då verkligheten ifatt..
När mina tidigare tankar blir bekräftade i svaren från inbjudna.. Till min känsla vaga ursäkter, om att man tyvärr inte kan komma, eller när svaren helt enkelt bara uteblir.. börjar hjärnan jobba igen, samtidigt som jag inte är ett dugg förvånad, samtidigt som jag känner styrkan i att jag faktiskt redan visste..

Det gäller så klart inte alla! Naturligtvis förstår jag att folk har annat för sig.. Men jag kan inte hejda mina tankar från att gå igång på hur det hade kunnat se ut om det var ?någon annan? i familjen som skulle firas istället för mig.. Omständigheterna kan vara många, men det förändrar inte känslan av att jag inte skulle vara lika bra..?!

Blir förbannad på mig själv när jag ?tänker fel?.. Det är inte kvantitet det handlar om, utan kvalitet som är det väsentliga! Och trots att det kanske inte är de faktiska familjemedlemmarna som väljer att ställa sig närmast, är det mer ärlig kärlek och omtanke från de som faktiskt vill lägga några timmar på att förgylla min dag med din närvaro.

Men åter igen.. det förändrar inte känslan av besvikelse även om jag vet att jag borde släppa min sorg och göra desto mer för de som ser mig värdig av deras tid.

Som vanligt vill jag be om ursäkt om någon känner sig ?kränkt?. Jag skriver inte detta för att ge någon dåligt samvete.. Jag helt enkelt, bara berättar hur jag har det på insidan.

Den syniska människa, som jag har blivit genom åren, pga erfarenheter jag fått (många mot min vilja) får tankarna att vandra mot bitterhet och hjärnan lurar mig till att vilja säga: ?Synd att du inte kom på festen i lördags. Eftersom jag blivit sjuk var det egentligen en avskedsfest, där jag ville berätta för dig hur viktig du är för mig och hur mycket jag uppskattar dig som person.. eftersom jag kommer att dö inom en månad..?

- Ja, ni får tycka som ni vill.. men det är så mitt inre fungerar. Och jag är ganska så säker på att jag inte är den enda på denna jord som lider av inre demoner vardagligen..

Ja ja.. Det går över. Jag kommer inte gråta fler tårar över detta.. men med ännu en ofrivillig erfarenhet, vet jag med mig själv att min mur kommer att vara ännu högre, ännu tjockare och ännu svårare att ta sig igenom.

Jag kanske inte kan se min mening.. men jag vet att den fan inte är att vara andra tillags. Jag tänker aldrig tvinga någon till att delta i mitt liv, men jag har rätt till att få sörja de som hellre avstår.
..För det är just det som händer numera, eller ja sedan några år tillbaka, att jag hellre tar avsked av de relationer som sårar mig. Jag placerar de på andra sidan muren och försöker att gå vidare.. Skulle de sedan, mot förmodan, vilja ?komma tillbaka? har de tyvärr en svår mur att riva, men de är alltid välkomna om de lyckas. Kan tyckas att jobbet läggs över på de stackarna som kanske inte ens förstår varför de hamnat på andra sidan, men jag behöver göra så för att veta om de fortfarande är värdiga mitt förtroende och mina känslor.

Nu tänker du kanske att det verkar helt sjukt.. Som om jag var en bomb nära explosion, aldrig riktigt säker att vara i närheten av.. Men jag lovar, det krävs mer än en fis på tvären för att jag ska ta avstånd. Den utlösande faktorn är mestadels beteende i mönster.. När min egentliga ?oro? gällande relationen blir bekräftad och det visar sig att jag hade rätt. Bevisa mig motsatsen, till det förutsedda (vilket oftast är i negativ mening) och du kan simma lugnt.. Överseende ja. Omständigheter ja naturligtvis. Men det är ändå ett starkt behov av ärlighet (för mig själv) som råder inom mig och samtidigt som det förmodligen kommer att bli min död, är det ett galet måste, för att hålla mina inre demoner i schack.

Jag tror det är kopplat till min näst intill oändliga anpassningsförmåga..?! Jag har alltid, sedan små barnfötter kunnat anpassa mig till det mesta. Handlingar som kanske sårade, gick över, för jag kunde se så mycket annat gott i relationen.. Saker som jag kanske inte höll med om i alla lägen, men som gick okej i alla fall, eftersom jag var den enda som tänkte annat.. Jag kan vänta.. Jag kan vara tyst.. Jag kan göra det sen. Ja, du fattar..?!
Men det hände något när jag och min sambo separerade, för hundra år sedan känns det som nu..?! Med en rad omständigheter från många olika håll, var det något som hände.. Jag förändrades. Jag tror att uppfattningen om mig då, sa att jag var stark, men få förstod nog hur illa det egentligen var. Men så hittade jag ett sätt, att ta farväl, och styrkan kändes även på insidan.. Och idag står jag här med kilometervis av murar som fortfarande gör allt i sin makt, för att skydda mig mot alla de ?faror? som lurar där ute.. Och jag kan inte anpassa mig längre.. Jag kan inte ha överseende.. Jag kan inte se tama ursäkter som något lätt att skaka av sig, för i min värld spelar allting roll.

Jag har så galet mycket kärlek att ge, men när de jag vill ge den till, inte ens kan/orkar/kommer ihåg att svara på en sketen liten inbjudan, som varit en kamp i sig själv, då blir jag barnsligt ledsen och som här obehagligt ärlig.

Nåväl.. Jag gör som jag brukar. Jag gormar om mitt inre, som många ändå sällan förstår. Jag tömmer huvudet på eld, lyfter blicken och upptäcker att solen lyser. Och så fortsätter jag framåt ännu en dag..

Kärlek & Ärtor

Med en smaksatt latte i ta-med-kopp med sugrör, sitter jag och njuter till synen av
alla (de tillsynes) stressade människor som passerar.. Jag njuter av känslan som råder inom mig:
- Inga direkta måsten.. (just nu.)
- Ingen som drar i eller skriker efter mig.. (just nu.)
- Ingen som behöver mig.. (just nu.)
Och jag andas ut! Just nu!

Jag har inte all tid i världen, men just nu tar jag en paus och bara precis låter mig själv få andas en stund.

Det har varit en hektisk vecka.. Men underligt nog har den varit lika fantastisk som krävande.. Vi är ett sjutusan till arbetslag och det är när, som i dessa krävande tider, vi blir ännu bättre..!!
- Jag älskar min arbetsplats, helt enkelt.. Jag älskar det jag gör, det vi åstadkommer tillsammans.. Att vi kan rodda saker som egentligen inte är helt självklara och känna hur vi växer tillsammans i grupp, men också individuellt som enskilda personer.. ger mitt liv en mening på något vis.. Det förgyller mitt mörker med ljusglimtar, som i det stora hela är livsviktiga och som i det lilla får vardagen att gå fortgå..

Nåväl.. Jag hade inte tänkt sitta här mycket längre.. i alla fall inte med ögonen på skärmen.. Så jag avslutar här och nu.. *smile*

Kärlek & Ärtor!!

De flesta som känner mig, vet att jag sedan en tid tillbaka engagerat mig i kampen om att omplacera nödställda hundar ifrån Spanien..

Det började med en egen adoption..
När jag fick hem min älskade Spira, hade jag läst allt om organisationen och intresset för deras arbete eskalerade.. Med tiden fick jag chansen att ge mitt bidrag till organisationen, genom att göra kollage med presentation på hundarna via organisationens instagramkonto.. (som legat vilande pga. tidsbrist.) Och idag känner jag som en i gänget, då jag vet att min insatts spelar roll.

Ikväll gjorde jag några ny kollage på fyra av de sk. "Mellan hundarna" vilka jag tänkte dela med mig av även här..

Är du intresserad av att adoptera några av dessa söta hundar, eller vill se fler..?!

Gå in på www.amigosmios.se
Där kan du läsa mer, se videoklipp och även göra intresseanmälan. Eller se amigosmios_sverige på instagram, där det finns en direktlänk till deras hemsida.

Kärlek & Ärtor!

Wow, vilket vinterlandskap vi vaknade till imorse!

Helst av allt skulle jag vilja spendera denna dagen med en fet systemkamera och ta en massa bilder, men det blev att jag gick ut och skottade uppfarten och runt huset istället.. Och inom snar framtid bör jag sätta mig i bilen för att kasa till jobb. Ska bli spännande att se om jag kommer fram..?! 

Jag vet inte om ni märker någon skillnad.. men jag uppdaterade bloggen lite smått igår.. Något som jag har velat göra i evigheter, men som först nu har varit möjligt, tack vare min fina födelsedagspresent jag fick av familjen i tisdags.. *Kärlek*

Nåväl.. Jag måste hinna dricka en kopp kaffe innan jag kör hemifrån, så jag avslutar här.. Hoppas du får en fantastisk dag denna vintervackra torsdag!!

Kärlek & Ärtor!