Alla inlägg under januari 2020

Av Jenny-Blue - 30 januari 2020 14:54


(Innehållet i detta inlägg kan upplevas som stötande, ilskeframkallande, och fruktansvärt hjärtskärande.)

Jag brukar säga att jag utmanar mig själv.. I hopp om att växa som människa, inse min potential och kunna ge mig själv en ärlig klapp på axeln.. Jag gör därför saker, hela tiden, som kanske inte är svåra för andra, men som är svåra för mig.. Som att stoppa ner händerna utan handskar i diskhon full av ursköljda matrester.. (som är något av det äckligaste jag vet.) Eller att ta på mig tidiga uppdrag, fast jag är livrädd för att försova mig.

I de flesta av dessa situationer, är det upp till mig och bara jag själv som avgör hur och vad jag kan pusha mig själv till att klara av. Känner jag mig stark, tar jag det med en klackspark och kastar mig in i utmaningen. Känner jag mig däremot inte stark nog, så hittar jag en lösning och nöjer mig med det.

Ingen ser dessa utmaningar. Ingen vet när jag genomgår de, om jag avstår från de, eller om jag klara av de. Det sker helt och hållet inom mig. Och det är okej. För det handlar om mina val av mina handlingar, om jag kan eller inte, om jag gör eller avstår..

Igår ställdes jag däremot inför ett val, som jag inte bestämt själv. (Och det var betydligt större än hur matresterna skulle tas upp ur diskhon.)

- Jag ställdes mellan valet att göra det enda rätta, med fruktansvärt obehag, eller att blunda, slippa obehaget och köra vidare..
Jag gjorde det jag ansåg vara rätt, även om det var en av de värsta sakerna jag gjort på många år..

Jag kom körandes på en väg som jag passerat typ en kvart tidigare.. och ser något ligga mitt på vägen. Det ser ut som en mössa eller något liknande när jag närmar mig, men när jag sakta passerar inser jag att det är en katt.

Jag hinner köra 10-20 meter innan jag stannar för att backa tillbaka bilen. När jag öppnar bildörren och tittar ut bekräftas min mardröm och här ställs jag inför mitt oönskade val.

Jag ser mig omkring och jag är mitt ute i ingenstans. Med bara några hus intill vägen är det inte svårt att förstå att katten bor i något av dessa. Det är mörkt överallt. (Kom ihåg att jag körde samma väg för mindre än en halvtimme sedan och då utan någon katt på vägen.)

Min enda tanke är att jag måste få bort katten från vägen! Tänk vilken fasa att hitta sin katt, inte bara överkörd, utan kanske också sönderköttad av andra trafikanter..
- Fruktansvärt!!

Jag satte på varningsblinkersen och gick ut ur bilen. Livrädd för att katten fortfarande skulle leva men vara illa skadad, hittade jag en papperspåse i bilen. Jag insåg ganska snart att katten var helt död och även om det var en form av lättnad, gjorde det ont i hela kroppen. Tårarna rann, kroppen skakade.. och jag kunde knappt titta på dess huvud, då bilden av skräck i kattens utputande ögon och öppna mun skrämde mig. Stackars katt. Stackars familj.. Mitt hjärta blödde och jag ville egentligen bara därifrån.

Men jag gjorde det som var rätt. Jag fick upp den livlösa katten på papperspåsen och kunde lyfta ner den i diket intill olycksplatsen. (Här skulle jag ha kunnat köra vidare, men hur hade det sett ut..?!)

Fortfarande mörkt och tomt, slog jag av varningsljusen på bilen, vände om och körde in på gården till närmast liggande hus. Klockan var sent och hur skulle jag nu kunna få uppmärksamhet från husägaren utan att skrämmas. Jag knackade på en dörr, men ingenting hände. Ljuset från en tv fladdrade i ett av fönsterna och jag knackade på lite lätt. En äldre dam såg mig och jag backade för att visa mina goda avsikter.

Det var inte damens katt, men hon kände kvinnan som ägde den och sa att hon skulle ringa henne och berätta det inträffade. Sedan tackade hon mig för min gärning och stängde dörren.

Jag satte mig i bilen och körde ut från gården. Och sedan släppte chocken.

Tårarna sprutade och känslan av hur ondskefull världen är, borrade sig in i själen. Jag grät hela vägen hem. Helt utan någon klapp på axeln för att jag gjort rätt, eller för att jag klarat av utmaningen.. Allting kändes bara så hopplöst..

Jag har varit ganska så arg den senaste tiden, men igår var det bara sorg. Ren och skär sorg som fyllde hela min kropp. Jag kunde inte ens förmå mig att vara arg på den skyldiga till smitningsolyckan.. bara ledsen över mänskligheten.
- Som om något dog inom mig..

Nåväl.. Må ångesten plåga smitaren och karman göra sitt.. och må den lilla svarta katten få vila i frid.

Kärlek & Ärtor!





Av Jenny-Blue - 29 januari 2020 19:49


.. och jag undrar vad fasiken jag håller på med egentligen..?!

- Är det verkligen såhär det ska vara..?!
- Ska det verkligen kännas såhär..?!
- Och vad är det jag känner egentligen..?!

Dag in.. och dag ut.. samma jäkla göra..

- Det känns som om alla tar mig förgivet.. ingen som bryr sig liksom, så länge maten ställd på bordet och strumporna sorteras.

Dag in.. och dag ut.. samma krav.. samma otacksamhet..

.. och jag känner mig så ensam.

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - 25 januari 2020 01:29


Lite lustigt det där med att vara arg.. se mitt förra inlägg och förstå hur rätt jag hade i min parantes om att folk skulle ta åt sig och bli illa berörda..
- Tråkigt dock att samma folk inte känner sig trygga nog i min omgivning (efter alla dessa år) till att enkelt bara ställa frågan om varför, istället för att gå bakom min rygg..?!

Men, men.. Jag har varit där förr och detta bevisar bara var jag har dem.
- Utanför min cirkel.

Det borde vara ledsamt.. men som sagt.. Det är inte första gången jag känner kniven i ryggen.. Det är inte heller första gången jag blir överkörd, trampad på, och kastad till råttorna för att jag är mig själv. Tvärtom stärker det min tro på mig själv och min beslutsamhet växer sig starkare. Och det kan ju bara räknas till det bättre, tänker jag..?!

Nåväl. Livet är som det är och det kommer att gå vidare oavsett vad folk stör sig på eller inte. Vilket gäller lika mycket mig som alla andra.

Jag tänker så här:
Första gången det händer kan det vara den enda gången.. alltså ingenting att hispa upp sig över. Man hanterar det och går vidare.

Andra gången det händer, är det en lärdom. Då ska man förstå att det är så det är och blir i den situationen. (Och här räknar jag med att alla inblandade lär sig något för att inte hamna i samma situation igen..)

Tredje gången.. även räknad som den sista gången.. anser jag att man har fastnat i ett mönster. Och om det får mig att må dåligt, (som första och andra gången) måste jag skydda mig själv och se till så att jag inte hamnar där en fjärde gång.. (och nej, jag tänker inte kväva mig själv för att behaga någon annan, när det är någon annan som skapar grund för mitt beteende..)

- Jag är för gammal för sånt.. *smile*
(känns gött att äntligen kunna säga så..)


Passar på att göra lite reklam för ett av mina favoritkonton på Instagram: #Fuckology, där personen bakom, är enligt mig en av de (h)ärligaste.. *smile*
Jag fullständigt älskar den råa ärligheten som andra inte vågar säga..!! Och det är svårt att inte känna igen sig själv..


Jag glömde säga att jag inte är arg längre..

Jag har känt känslan, ältat känslan, insett fakta.. och accepterat läget.
Jag vet vad jag behöver göra och jag känner mig trygg i att veta vad som är bäst för mig.

- Att vara mig själv är prio. Jag följer min magkänsla och litar på vägledningen från de högre makterna.. (Något som blir lättare att uppfatta när man vågar släppa kontrollen, öppnar ögonen, stannar upp och lyssnar och vågar känna inåt.. - the ting I was born to do)

Jag är en känslomänniska, vilket gör mig beroende av alla mina känslor. Alla känslor är inte lika sköna att känna, men alla känslor är viktiga. De hjälper mig att förstå. De hjälper mig att kunna hantera olika situationer. Och de hjälper mig att kunna hjälpa andra. Men framför allt så gör de mig till den jag är!

Om jag är arg, finns det en anledning. Precis som att det finns en anledning till att jag är glad eller att jag gråter.. Simpel logik enligt mig, men kanske inte så enkelt för alla..?! Oavsett.. Jag tänker inte hålla någons okunskap emot de som inte förstår, men jag kommer inte heller dalta med de trångsynta som inte ser sitt eget mönster ens efter tredje gången..

Jag kan ha överseende, förståelse och kan acceptera mer än många, men även jag har min gräns.

Jag är långt ifrån bäst, men jag är jävligt bra.. Jag trugar ingen. Har aldrig gjort och kommer aldrig göra. Jag behöver inga haters och de behöver definitivt inte mig..!

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - 22 januari 2020 13:01


..tar sjukt på kropp och knopp och kräver enormt mycket energi.. Därför laddade jag morgonen med en Red Bull.

- För idag tänker jag vara arg hela dagen.

Inte för att det kommer lösa någonting. Inte heller för att jag har planer på att reta någon, eller för att få någon att må sämre med sig själv. (Även om jag vet att det kommer att bli så..) Men jag tänker.. i hopp om att dränera ilskan inom mig och att kanske.. kanske kunna sova bättre.. när det väl händer..?!

Jag bestämde mig redan igår.. Att jag skulle vara arg hela dagen idag. Och på något sätt lider jag inte av det.. Tvärt om!! Ilska är ett fantastiskt redskap att ta till när man vill få något gjort, komma framåt, ta sig i kragen och faktiskt göra något åt saker och ting som skaver, håller en tillbaka, eller helt enkelt bara sabbar ens inre flow..

Jag har bestämt mig och idag är jag ostoppbar!

Av Jenny-Blue - 18 januari 2020 18:00


Det borde vara skönt med helg.. men det är det inte idag.. Jag känner mig frustrerad och därför också irriterad, vilket får mig till att banka onödigt hårt i saker jag tar i..

- Dagar som dessa bör jag varken göra hushållssysslor eller vara i närheten av folk..

Frustrationen inom mig eskalerar lätt när jag försöker vara flitig. Jag blir effektiv, men fasiken inget roligt att vara i närheten av.

Det värsta är att jag tror jag vet var frustrationen kommer ifrån, men jag är allt annat än säker på hur jag ska göra..
Jag försöker fokusera min energi till att hitta en lösning på mitt problem, men kommer ingen vart och blir anti istället. Detta medför känslor av att ha kastat bort dagen och det slutar i början av cirkeln där jag blir frustrerad och irriterad igen.. *suck*

Kärlek & Ärtor.

Av Jenny-Blue - 15 januari 2020 13:04


Jag vet inte hur många gånger jag har öppnat bloggen, för att göra ett inlägg.. för att sekunden senare inte hittat orden och därför lämnat igen.

Känns som om jag har många tankar i huvudet som snurrar för tillfället.. För många tankar.. och de liksom bråkar om vilken som ska komma först.. Ingenting hör ihop med något.. och därav blir det ingenting skrivet..

Kanske blir det bättre nu när jag erkänt och har bekräftat kaoset i mitt huvud..?! Kanske blir det bättre när jag får tiden till att sortera mina tankar..?! Oavsett, så blir det ingenting vettigt skrivet idag heller..

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - 10 januari 2020 19:40


Med röd dag i måndags, har veckan sprungit fortare än vanligt.. Men efter dagens planeringsdag (sju timmar fullsmockad av information, besluttagande, utvärderingar, bollande av ideer, mm, mm..) välkomnar jag helgen med öppna armar, som om det var väldigt länge sedan vi sågs..


- Kärlek & Ärtor!


 

Av Jenny-Blue - 6 januari 2020 21:45


Bortsett från att ha ätit en både härlig frukost och trevlig middag tillsammans med hela familjen.. Ett besök i hundrastgården tillsammans med Spira.. Och lite ditt och lite datt.. har jag i stort sett suttit och målat hela dagen. 


       


Satte mig lite spontant i förmiddags och plockade fram penslar, färg och duk.. och tänkte inte göra något avancerat.. 

- Men så vet vi ju alla att kreativitet gör som den vill.. och tar sig den tid den behöver..?! Med andra ord.. Det tog mig en hel dag.. (med vissa avbrott för livet utanför..) att bli klar med mitt Sagoväsen..


Imorgon är det tillbaka till verkligheten och vardagen igen..

Jag har förvisso jobbat i mellandagarna, så jag känner mig inte helt urled.. men det hade inte gjort något med en veckas ledighet till..


Kärlek & Ärtor!


Ps.

Passar på att visa er mina miniatyrer, som jag gjort under julen..


 

(Mattan och den "stora" blomman sidan om hyllan är inte gjorda av mig..)









LITE MER OM MIG...

KALENDER

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< Januari 2020 >>>

SIDOMENYN UPPDATERAD

 

    14 juni 2021

 

      

 

BLOGGFÄRG UPPDATERAD

 

    14 juni 2021   

 

      

MIN VARDAG I BILDER..

     jenny78blue 

     

 

 

KATEGORiER

MINA PÄLSKLINGAR

    SPIRA - Amigos Mios

      

   

    SIGGI - Hundar utan Hem

       

SE MINA TAVLOR

     jenny78blue_art

    

 

     Blogg: 

       

 

SMAKPROV PÅ MINA MÅLADE TAVLOR

             

 

DIREKTLÄNKAR

     

         

     

        

     

 

     

 

     

 

 

ARKiV

BELLA i mitt minne

   7 sep 2005 - 15 jun 2016

PitaPata Dog tickers

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se