Alla inlägg under mars 2017

Av Jenny-Blue - 30 mars 2017 00:20


Känns som om jag målat in mig i ett hörn.. och att mina inlägg pendlar drastiskt mella "uppe" och "nere"..?! Hörnet jag refererar till, är mitt sätt att ha format min blogg till en soptipp, fylld av tråkig gegga.. med stänk av små tuvor av grönska..

Förr skrev jag om min vardag.. Vad som hänt, vad som sagts, mm..
Idag upplever jag det mer som om jag skriver för att enbart tömma det känslomässiga fördärv jag innebär.. Kalla det depression..?! Eller bara se det som livet..?! Själv är jag inte riktigt säker på vad jag ska tycka eller tänka..?!
- Vilsen, är kanske ett passande ordval, som beskriver det i korthet..?!

Många tror att jag mår pest.. men det är inte hela sanningen..
För i själva verket, trots mina negativa vibbar som jag till och från spyr ur mig här på bloggen, mår jag faktiskt mycket bättre nu än vad jag har gjort tidigare.. Mina inre demoner är inte längre de samma som de en gång har varit och jag upplever att jag är mer drabbad av stress och alla dess följder, än av renodlad depression.. (om det ens går att säga så..?!)

För ett halvår sedan kunde jag inte känna något.. tro det eller ej.. Mina känslor gick som i en vågrät linje genom dagarna och jag kunde varken bli glad eller ledsen.. Skönt stt slippa de jobbiga känslorna.. så som nedstämdhet, sorg, längtan, osv.. men ytterst tärande att gå miste om lycka och glädje, förväntan och hopp..

Idag är det som sagt, sååå mycket bättre!

Jag kan skratta hjärtligt (ärligt) igen och verkligen känna hur det kittlar i magen och hur det drar i ansiktsmusklerna, vilket är underbart! Samtidigt slås jag av minneskänslor som svek och sorg, vilka gör lika ont nu som när jag fick de för första gången.. Känslan av att någon, eller något dör och man blir alldeles tom i själen.. När hela kroppen skriker efter att få slippa obehaget och man bara vill sjunka ner under jorden eller krypa ihop i fosterställning och gömma sig i ett mörk hörn för att aldrig återvända..

Jag är långt ifrån hel.. och i ärlighetens namn tror jag aldrig att jag någonsin kommer att bli hel igen.. men jag är säker på att jag kommer att bli tillfreds med mig själv så småningom.. Mina inre demoner som jag krigat mot i så många år, fick mig tillsammans med stressen att tappa fotfästet och även om demonerna inte längre har samma makt över mig idag, så är jag ytterst känslig mot stressen som dagligen gör mig påmind om hur bräcklig jag egentligen är.. eller har varit.. eller ja.. vad man nu säger..?!

Min kamp idag handlar om att klara av tider.. att nå utsatta mål, som att lyckas att hämta barnen, handla och laga mat utan att bryta ihop av alla ljud och rörelser omkring mig.. Att kunna fokusera på vad människor omkring mig säger och att ha tålamod nog till att stanna kvar utan att vilja fly från ansvar och medmänsklighet.

Jag hoppas bara att alla de jag älskar, kan, vill och orkar stanna kvar..
Jag vet att ett liv med mig är krävande och jag förstår om man skulle vilja ge upp.. Samtidigt vill jag ändå tro att jag är värd det..?! Och sen å andra sidan.. Tycker man inte det, att jag är värdig, är det kanske ändå bäst att ge upp trots allt..?!

Jag vet att jag är saknad.. mitt sprudlande, positiva jag..
- Jag saknar också!
Nyttigt att höra ibland, men obehagligt att behöva försvara.. Jag vet ju vart jag vill komma med mig själv.. Jag ska bara komma på hur fasiken jag ska bära mig åt för att kunna ta mig dit..

Kärlek & Ärtor!

Ps. Det fanns en tid då jag ofta var inne på andras bloggar och skrev orden: "Jag tror på dig" i syfte att kanske vara den som gjorde någon skillnad.. (Det fanns/finns många bloggare som lider av psykisk ohälsa..) Och det slog mig just att jag faktiskt tror det samma om mig själv.. "Jag tror på mig".. vilket är en riktigt bra grund stt bygga på, om jag får säga det själv.. *smile*

Ds.

ANNONS
Av Jenny-Blue - 27 mars 2017 21:23


Det är så innerligt svårt att förklara och rättfärdiga sitt beteende och sina behov när man mår psykiskt dåligt.

Huvudet vet vad jag behöver. Kroppen vet vad jag behöver.
Men det är fan inte så lätt, när alla andra runt omkring behöver minst lika mycket.

Jag ger vad jag har.. och lite till. Men ibland har jag inte så mycket att ge och då känner jag mig dålig för det.

Ibland får jag för mig att folk runt omkring mig ser mig som egoist för att jag hela tiden gnäller om att jag är trött, att jag inte orkar mer, att jag skiter i allt.. men jag gör sakerna ändå.. Mitt gnäll är egentligen en signal på att jag vill få en paus.. för i det stora hela har jag fruktansvärt svårt för att ge den till mig själv. Jag tuffar på trots att jag är medveten om att jag kommer allt närmare stupet. Och ju längre jag driver på desto större blir faran för att jag faller och inte kommer kunna ta mig upp igen.

Jag gnäller och skäller, som ett larm, i hopp om att min omgivning ska hinna stoppa mig.. Jag kan inte själv, hur gärna jag än vill.

Tusen gånger, har jag drömt tanken om att få hamna på hispan eller bli inspärrad någonstans, där jag likt rehabilitering hade fått den pausen jag så innerligt känner att jag behöver.

Men jag kan inte lämna livet i två, tre månader.. Alla runt omkring behöver mig.

Orättvist beskrivet, men det känns som om det hela tiden är någon som drar i mig. Alla måsten kväver mig, trots alla desperata försök till att få bukt på mitt inre.

- Jag kan inte för mitt liv begripa hur alla andra bara klarar av det..?! Hur de kan koppla på och sen koppla av för att ha den där fantastiska balansen som livet handlar om.. Jag begriper det helt enkelt inte..?!

Kärlek & Ärtor

ANNONS
Av Jenny-Blue - 19 mars 2017 23:47


Så kom då äntligen dagen då sängen kunde lämna vardagsrummet och få en alldeles egen plats..


Det är förvisso ännu en temporär lösning, då detta rum är tänkt att bli ett allrum så småningom.. Men eftersom väggen (som ska byggas i det som faktiskt ska bli vårt sovrum) inte är färdig än och med tanke på att vår gigantiska soffa levereras hem på tisdag, blev det att sängen fick flytta ifrån vardagsrummet och in i allrummet så länge..

- Om jag är lycklig?! JA!!
Att äntligen få ha ett sovrum igen känns helt underbart!! Ett rum som bjuder in till lugn, istället för middag, samling vid tv:n eller barn som hoppar rundor bara för att de kan.. känns riktigt lyxigt!

Jag var lite orolig över att hunden skulle reagera negativt på "flytten" och att hon skulle känna sig stressad av det hela, men se där hade jag fel.. Tvärtom verkar hon komma lättare till ro nere i vårt nya krypin..?! Sängen är förvisso en av hennes favoritplatser och det verkar som att placeringen inte spela henne någon roll..?! Så länge hon fortfarande får hoppa upp och sträcka ut sin långa kropp känner hon sig nöjd. *smile*

Hur som helst..
Golvet i källaren är äntligen på plats och det känns som om "proppen" som fått allting att nästan stå still, har lossnat och att vi äntligen kan komma vidare med vår inflyttning..

Som sagt kommer soffan på tisdag och sen rullar det vidare med vardagsrummet.. Väggfärg, val av gardiner, taklampa, inköp av tv-bänk, passande matta och ett soffbord i rätt storlek och höjd..
- Åh, det är så roligt! Jag känner mig så inspirerad nu, och energin ligger på topp! Ska bli så kul att få ordning på allting i vårt lilla hus.. Och med dagens insatser, känns det som att vi redan har kommit en bra bit på vägen.

Kärlek & Ärtor!!

Ps.. Glömde berätta att vi också hunnit byta toalettsits inne på lilla toaletten idag..
- Inte så illa pinkat va..?! *smile*

Av Jenny-Blue - 17 mars 2017 11:13


Igår var det en rörig dag, med många bollar i luften, hög ljudnivå och massa påbörjade projekt utan avslut..

På eftermiddagen var vi iväg och vi kom hem sent.. Detta resulterade i att jag aldrig fick den där stunden för mig själv, att kunna varva ner i ensam tystnad och få ordning på tankarna..

Summa summarum.. Dagen är som den är idag. Öppnade på jobb imorse och viljan att beklaga mig, måste jag motvilligt erkänna att jag är mer än splittrad idag..?!

- Tur att det är helg snart, med andra ord! *smile*

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - 15 mars 2017 20:26


Det har varit en aningen rörig dag, med många bollar i luften.. men jag vill ändå påstå att den har varit riktigt bra!

Tänkte inte skriva så mycket, utan istället ge er några bilder från det som har varit.. och vi börjar med dagens bild som jag inte kunde motstå att ta när jag var ute och gick under lunchen..

Krokus.. dessa fantastiska små blommor.. som med sina underbara färger sträcker sig mot solen lite varstans man ser, nu såhär i vårtider.. *lycka*

Motsatsen till vårkänslor.. snö.
Här en enkel, något grynig bild, tagen i trädgården en kväll när jag kom hem sent från möte på jobb.. Det var alldeles vindstilla och sådär dämpat tyst som det blir i ett snötäckt landskap.. och även om jag inte är speciellt glad i själva årstiden njuter jag av dessa vackra stunder som faktiskt händer ibland.. *smile*

Här är en bild på min vackra hund.. tagen förra helgen, när vi var på kurs.. *kärlek*

Jag fyllde år för ett tag sedan och blev firad med denna bild.. En av mina söta arbetskamrater hade "klippt och klistrat" och resultatet blev sann glädje.. Tack än en gång till min fina vän!

Är det en staty..?! Ja, kvinnan till höger.. Men hunden är livs levande och tror sig bestämt vara en katt..?! *smile*

Ännu en hundbild, men ni måste förstå att jag är kär..!! Och håll med om att bilden är rolig..
- Spira med tungan rätt i mun..?! (Hon firar sin ett-årsdag med ett märgben ute i trädgården under solens värmande strålar..)

Jag vet inte vad du gör på ditt jobb, men jag gör bland annat sånt här.. (Sätter dekorplast på pallar..) Detta är en av fyra pallar.. än så länge.. *smile*

En liten före- och efter bild på den lilla gången bakom vårt garage och förråd..
- Gissa om jag njuter av att ha trädgård..?!

Sist men inte minst, avslutar jag dessa lilla foto-inlägg med en söndagsbild på mig och Spira, liggandes tillsammans i sängen.. Med håret på alla håll och kanter njuter jag av min hunds sällskap (som är något störd av mitt fotograferande) och bjuder på detta helt och hållet bara för att jag kan..

Och med det sagt (och visat) säger jag "god kväll" och
- Kärlek & Ärtor!!

Av Jenny-Blue - 12 mars 2017 22:36


Idag har jag haft ett planerat spontanbesök, om man nu får lov att vara motsägelsefull..?!
En fin vän till familjen och hennes barn kom för att titta till oss i vårt nya hus och ta en fika i flyttröran..

Jag blir så glad och stolt över mig själv när jag äntligen kan se sådana här tillfällen för vad det verkligen är.. och inte längre som de kanske borde vara..?! Missförstå mig rätt..! I mitt tidigare liv ville jag ha ordning runt omkring mig och stressade alltid upp mig inför varje besök.. Nu har jag lärt mig att våga inse att personerna som kommer inte kräver lika mycket som jag själv.

Jag är övertygad om att det har med flytten att göra.. Det finns INGEN som flyttar och får iordning allt på en dag.. så varför skulle jag vara annorlunda..?! Glädjen ligger i mötet med personen/personerna och inte huruvida vitrinskåpen är placerade.. Vårt hem är kaos (om man ser till bilderna på instagram #interiör,) men det bekommer mig inte. Vi har fikabröd i skåpet och kaffekokare som är van att gå varm.. och även om jag är stressad i själen, känns det rätt skönt att få sätta sig ner och bara vara en stund..!!

Helgen är slut och imorgon är det dags för nya tag i en ny vecka..
Jag älskar mitt jobb.. och jag gör vad jag kan och hinner med kaoset här hemma.. och jag har en underbar familj.. som gör vad jag säger när jag hotar med piskan.. *smile* så ja..
-Måndag, jag är redo.. Ska bara sova en stund först, men sen drar vi igång!

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - 11 mars 2017 10:12


Precis nu.. i skrivande stund.. sitter jag, som jag tidigare bara gjort i drömmen, på trappan i trädgården med en kopp kaffe under solen.. Lyckan borde vara obeskrivlig, men efter allt som har varit, med stress och resten av livet, så kan jag bara erkänna ett lugn.. Men med en stor nypa tacksamhet, för att jag faktiskt orkade och klarade av hela vägen hit..

Igår skrev jag ett inlägg om min pessimism.. Något som jag egentligen inte tycker om, men som gnager i mitt inre.. Någonstans blev jag hörd och det blev att jag mot min vilja fick lämna jobb för att hämta hem en av sönerna från skolan med magont.. Ångest och dåligt samvete för att behöva lämna alla i sticket på jobb, lättade när jag väl kom hem och jag tog tillfället i akt att försöka varva ner.. Att göra något bara för min egen skull.. Sonen i soffan, ett märgben till hunden, så hon höll sig sysselsatt och sen rensade jag rabatter i två timmar..
-Så fantastiskt skönt och tillfredsställande för själen!

Det är ett helvete att lida av stress.. Och när det har pågått under en så lång tid, som det har gjort i mitt fall, krävs det tyvärr mer än två timmars sinnesro för att man ska kunna koppla av.. men jag känner ändå att jag är på rätt väg.. Mina känslor som varit avtrubbade, näst intill helt borta, är sakta på väg tillbaka och det har faktiskt hänt att jag känt innerlig glädje hela tre gånger sedan årsskiftet.. Något som många kanske tar lite för givet..?!

Jag vet att min sorg kommer från besvikelse..
Bristen på tillit och förtroende har satt djupa spår i mitt inre och jag är övertygad om att en del av min inre stress kommer från att jag hela tiden känner behovet att vara på min vakt när det gäller människor i min omgivning.. Jag vill tro, men kan inte.. (Jag har försökt, men gång på gång visar det sig att jag får sota för saker som jag litar på att andra ska hjälpa mig med.. vilket inte behöver vara en big deal, men som gör lika ont ändå..)

Gällande min ilska är det svårare.. Tror att den grundar sig i att jag blir besviken på mig själv..?!
(En kväll när jag skulle ta ut gummibandet ur håret på min dotter, förmodar jag att jag visade tendenser på irritation, varpå dottern säger: "Du behöver inte bli arg på dig själv mamma. Det var faktiskt pappa som gjorde knuten.." Barn är så smarta och deras sinnen är så fantastiskt öppna..*smile*)

Nåväl.. Jag kan älta mina känslor och bristen av de, hur mycket som helst.. blir nog inte mycket klokare ändå..?! Men det slog mig att jag nog behöver skriva mer än vad jag gör, eller har gjort, under de senaste månaderna.. Det har varit en naturlig väg att gå, att inte skriva.. då jag egentligen lagt allting som ger mig sinnesro åt sidan, då det snarare har gjort mig ämne mer stressad, när jag hela tiden har blivit avbruten av allt och alla som kräver min tid.. (Lite grann som nu, när hunden kommit ut och springer runt och skäller på allt och alla.. och tiden säger att jag måste göra mig iordning för att komma iväg till kursen med Spira..*suck*)

Önskar er, på riktigt, en bra dag!
Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - 10 mars 2017 06:28


Jag vet att jag inte är unik i mitt behov av att få vara ensam, men ändå är det långt ifrån alla som kan förstå mig när jag säger att jag behöver en paus ifrån allt och alla.. Jag vet att jag stressar alldeles för mycket, men när fighten om att bli förstådd inte orkas med ger jag upp och tuffar på.. Stressen är så laddad att jag oftast bryter ihop när jag väl sätter mig ner och andas.. Det börjar som en rysning genom kroppen och sen kommer tårarna..

Jag hör mig själv säga "jag orkar inte mer" eller "jag blir så trött" men vad hjälper det..?!
Att vara öppen som en bok, med mina känslor har upplevts som en ärlig väg att gå genom hela mitt liv, men nu har jag tappat förtroendet för att det verkligen skulle vara så..?!
- Det hjälper inte ett skit, när jag berättar om hur slutkörd jag är.. Upplever det mer som om personerna här hemma är trötta på mitt tjat och att ingen lyssnar längre.. Så jag har bestämt mig för att sluta berätta om mina känslor.. Jag ger ironiska, enligt mig nervärderande "JA, men va roligt.." eller "Åh så BRA" med en klämkäck ton.. och det verkar fungera bättre, trots att det är helt och hållet lögn ur min mun.. Detta får mig att idiotförklara de som helt plötsligt lyssnar, då det känns som om de lyssnar på mig bara för att det är ord som DE vill höra..?!

Panik på att alltid känna att jag gör saker för att andra vill, och inte för min egen skull.. Helst skulle jag vilja sparka bakut.. Sätta mig på tvären.. som en trotsig tonåring eller något..?! Skita i allt ansvar och bara fly från allt det där som alla förväntar sig att jag ska göra..

Men nej.. Det är ju totalt opassande.. Vuxen kvinna..?! Ta ditt ansvar.. Skippa det du brinner för, det som ger ditt livet mening.. Håll truten och fortsätt behaga alla andra..

Förmodar att det är detta som gör mig så arg..?!
Att veta att det är nuet vi ska leva i.. att det är nu jag lever och inte sen.. men att jag ändå hela tiden känner att jag måste vänta med mitt..?!

Det fanns en tid då jag såg positivt i allt.. Då kunde ingen älska som jag.
Nu är det mesta negativt och till skillnad från tidigare, finns det ingen som kan hata så mycket som jag kan just nu..?!

Men för att inte trampa någon på tårna, gör jag som jag bör och önskar alla en trevlig och riktigt skön dag..
- Kärlek & Ärter (även om jag känner krig)

Lite mer om mig..

Ni vet väl att..

.. ni alltid är välkomna med egna tankar, reflektioner och livserfarenheter..?!

 

-Skriv en kommentar, som jag publicerar efter godkännande.

 

    

SIDOMENYN UPPDATERAD

   

BLOGGFÄRG UPPDATERAD

    

Spira - Min älskade hund

   

Min vardag i bilder..

jenny78blue 

   

 

 

 

 

 

 

 

 

KATEGORiER

Direktlänkar:

 

 

 

 

ARKiV

Tänkvärt

 

 

 

 

 

 

 

 

BELLA i mitt minne

   7 sep 2005 - 15 jun 2016

PitaPata Dog tickers

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se