Inlägg publicerade under kategorin Livet efter Separation

Av Jenny-Blue - 17 mars 2018 13:13


För en tid sedan, skrev jag ett inlägg om mina våndor inför inbjudningar till ett eventuellt firande av min födelsedag.. När jag går ner i svackor, har jag svårt att se min mening och varför någon i min närhet, närastående eller ej, skulle vilja spendera tid med en trasig själ som jag..?! Än mindre ?Vem skulle vilja komma och fira min födelsedag..?!!? Men jag fick hjälp med att skriva listan, med de personer som jag inte själv kunde se som självklar.. och när listan var skriven och inbjudningarna var skickade kändes det faktiskt riktigt bra..

Men så kommer då verkligheten ifatt..
När mina tidigare tankar blir bekräftade i svaren från inbjudna.. Till min känsla vaga ursäkter, om att man tyvärr inte kan komma, eller när svaren helt enkelt bara uteblir.. börjar hjärnan jobba igen, samtidigt som jag inte är ett dugg förvånad, samtidigt som jag känner styrkan i att jag faktiskt redan visste..

Det gäller så klart inte alla! Naturligtvis förstår jag att folk har annat för sig.. Men jag kan inte hejda mina tankar från att gå igång på hur det hade kunnat se ut om det var ?någon annan? i familjen som skulle firas istället för mig.. Omständigheterna kan vara många, men det förändrar inte känslan av att jag inte skulle vara lika bra..?!

Blir förbannad på mig själv när jag ?tänker fel?.. Det är inte kvantitet det handlar om, utan kvalitet som är det väsentliga! Och trots att det kanske inte är de faktiska familjemedlemmarna som väljer att ställa sig närmast, är det mer ärlig kärlek och omtanke från de som faktiskt vill lägga några timmar på att förgylla min dag med din närvaro.

Men åter igen.. det förändrar inte känslan av besvikelse även om jag vet att jag borde släppa min sorg och göra desto mer för de som ser mig värdig av deras tid.

Som vanligt vill jag be om ursäkt om någon känner sig ?kränkt?. Jag skriver inte detta för att ge någon dåligt samvete.. Jag helt enkelt, bara berättar hur jag har det på insidan.

Den syniska människa, som jag har blivit genom åren, pga erfarenheter jag fått (många mot min vilja) får tankarna att vandra mot bitterhet och hjärnan lurar mig till att vilja säga: ?Synd att du inte kom på festen i lördags. Eftersom jag blivit sjuk var det egentligen en avskedsfest, där jag ville berätta för dig hur viktig du är för mig och hur mycket jag uppskattar dig som person.. eftersom jag kommer att dö inom en månad..?

- Ja, ni får tycka som ni vill.. men det är så mitt inre fungerar. Och jag är ganska så säker på att jag inte är den enda på denna jord som lider av inre demoner vardagligen..

Ja ja.. Det går över. Jag kommer inte gråta fler tårar över detta.. men med ännu en ofrivillig erfarenhet, vet jag med mig själv att min mur kommer att vara ännu högre, ännu tjockare och ännu svårare att ta sig igenom.

Jag kanske inte kan se min mening.. men jag vet att den fan inte är att vara andra tillags. Jag tänker aldrig tvinga någon till att delta i mitt liv, men jag har rätt till att få sörja de som hellre avstår.
..För det är just det som händer numera, eller ja sedan några år tillbaka, att jag hellre tar avsked av de relationer som sårar mig. Jag placerar de på andra sidan muren och försöker att gå vidare.. Skulle de sedan, mot förmodan, vilja ?komma tillbaka? har de tyvärr en svår mur att riva, men de är alltid välkomna om de lyckas. Kan tyckas att jobbet läggs över på de stackarna som kanske inte ens förstår varför de hamnat på andra sidan, men jag behöver göra så för att veta om de fortfarande är värdiga mitt förtroende och mina känslor.

Nu tänker du kanske att det verkar helt sjukt.. Som om jag var en bomb nära explosion, aldrig riktigt säker att vara i närheten av.. Men jag lovar, det krävs mer än en fis på tvären för att jag ska ta avstånd. Den utlösande faktorn är mestadels beteende i mönster.. När min egentliga ?oro? gällande relationen blir bekräftad och det visar sig att jag hade rätt. Bevisa mig motsatsen, till det förutsedda (vilket oftast är i negativ mening) och du kan simma lugnt.. Överseende ja. Omständigheter ja naturligtvis. Men det är ändå ett starkt behov av ärlighet (för mig själv) som råder inom mig och samtidigt som det förmodligen kommer att bli min död, är det ett galet måste, för att hålla mina inre demoner i schack.

Jag tror det är kopplat till min näst intill oändliga anpassningsförmåga..?! Jag har alltid, sedan små barnfötter kunnat anpassa mig till det mesta. Handlingar som kanske sårade, gick över, för jag kunde se så mycket annat gott i relationen.. Saker som jag kanske inte höll med om i alla lägen, men som gick okej i alla fall, eftersom jag var den enda som tänkte annat.. Jag kan vänta.. Jag kan vara tyst.. Jag kan göra det sen. Ja, du fattar..?!
Men det hände något när jag och min sambo separerade, för hundra år sedan känns det som nu..?! Med en rad omständigheter från många olika håll, var det något som hände.. Jag förändrades. Jag tror att uppfattningen om mig då, sa att jag var stark, men få förstod nog hur illa det egentligen var. Men så hittade jag ett sätt, att ta farväl, och styrkan kändes även på insidan.. Och idag står jag här med kilometervis av murar som fortfarande gör allt i sin makt, för att skydda mig mot alla de ?faror? som lurar där ute.. Och jag kan inte anpassa mig längre.. Jag kan inte ha överseende.. Jag kan inte se tama ursäkter som något lätt att skaka av sig, för i min värld spelar allting roll.

Jag har så galet mycket kärlek att ge, men när de jag vill ge den till, inte ens kan/orkar/kommer ihåg att svara på en sketen liten inbjudan, som varit en kamp i sig själv, då blir jag barnsligt ledsen och som här obehagligt ärlig.

Nåväl.. Jag gör som jag brukar. Jag gormar om mitt inre, som många ändå sällan förstår. Jag tömmer huvudet på eld, lyfter blicken och upptäcker att solen lyser. Och så fortsätter jag framåt ännu en dag..

Kärlek & Ärtor

ANNONS
Av Jenny-Blue - 24 september 2016 17:06


Jag vet så klart vad jag har gjort, men jag fattar ta mig tusan, inte att det verkligen har hänt..?!!
Det var strax efter klockan 17, i torsdags (22/9) som det hände.. Det som jag har längtat efter att få göra.. i sexton år..?!

Jag har skrivit i gåtor.. Om pusselbitar som håller på att falla på plats, om inre harmoni, osv.. Och somliga har säkert redan listat ut vad som kanske har gått att läsa mellan raderna? Men för dig som inte vet kommer jag nu att skriva i klartext..

- I torsdags eftermiddag, skrev jag och Tomas på ett kontrakt, till det som ska bli vårt hus!
Jag och Tomas flyttar ihop igen och vi gör det i ett HUS!!
- ÄNTLIGEN!!

Resan har varit lång.. och jag vet att de kommande månaderna kommer att bli krävande.. Men va' fasiken?!
- Än så länge har vi överlevt allt som har ansetts vara "pain in di ars".. som har kommit vår väg genom åren.. Vi är ett sjutusan till team, Tomas och jag.. och det finns ingen annan som gör "oss" så bra som vi! *smile*

För dig som inte vet, tog det oss fem år, innan vi blev tillsammans.. Trots att det var kärlek redan vid första ögonkastet..?!

Vi har flyttat ihop.. flyttat tillsammans.. och flyttat isär.. Vi har bott själv, bott sambos, separerat, återförenats.. bott särbos..
.. och nu.. *hahaha* ska vi flytta in i vårt första hus tillsammans..!!

Enligt mig då, borde vi ha gjort detta för länge sedan.. Men nu, med alla erfarenheter snart i flyttlådorna, finns det inget som känns mer rätt än att vi gör det först nu..!

För finns det någon som verkligen har satt sin kärlek på prov, så är det jag och Tomas.. Om och om och om igen..?! Men varje gång.. Efter varje storm.. Hur brutal den än har varit.. Har solen alltid kommit fram igen.. Och varje gång har himlen känts lite klarare..

Någonstans vill jag se detta som "vårt mål", som jag så länge har strävat efter.. Men jag vet att detta, bara precis är början.. på fortsättningen, på vårt gemensamma liv..

Jag är något speedad och upprymd, naturligtvis.. Med tanke på att min otroliga längtan och inre skavande drivkraft, som har plågat mig i nästan sjutton år, äntligen verkar vara över.. (Vilket ni borde förstå själva, utan mina lama försök till att försöka förklara, hur fantastiskt skönt det ska bli..) Och det låter kanske dumt, men jag känner mig redan lugnare i själen..
---

Det kommer att bli en kämpig tid framöver.. De närmast kommande månaderna kommer att kantas av kartonger och sortering, diskussioner om inredning, adressändring, flyttstädning, uppsägningar av hyreskontrakt och tv-abonnemang, telefonsamtal till elbolag, försäkringsbolag och bokförlag. Skolor ska informeras, vänner och bekanta ska informeras, familjen ska involveras.. Flytthjälp ska bokas, tippen ska besökas, mm, mm, mm..

-Ja, alla älska flyttkaos..?! Eller vad är det man säger..?!
Men hur som helst.. Jag är där nu..
Jag har haft perioder av att inte känna mig redo, inre panik, separationsångest av min lägenhet till fasa inför att bli sambo igen.. Men jag är där nu..!!

Jag vet att det kommer att bli tufft ett tag, men jag är redo! Jag ska bli husägare och sambo.. Det bästa av allt är att jag kommer att få hela min galna, men underbara familj under samma tak igen.. Det näst bästa är att jag äntligen kommer att finna ro i själen, då jag äntligen ska få komma till min rätta plats att vara på!

Kärlek & Ärtor!!
-Med dränering och nytt tak..

ANNONS
Av Jenny-Blue - 4 september 2016 13:57


Wow vilken inspirerande förmiddag.. Har nästan precis kommit hem, efter att ha varit på husvisning.. Eller ja, två stycken faktiskt..!

Det första huset vi var och tittade på var lite av en otippad chansning.. Medvetna redan innan vi kom dit, om att renoveringsbehovet var stort, blev det ändå en upprymmande upplevelse.. Det var ett litet hus, med förvånansvärt stora rum, fördelat på två våningar.. Planlösningen var jättebra och i priset fanns det gott om utrymme för kommande kostnad för renovering som skulle sätta vår prägel på huset. Bonus var den stora trädgården, med stora möjligheter för att kunna skapa en harmonisk miljö, utan att först behöva riva bort en massa..
- Ja det kändes riktigt bra! Helt klart av intresse..

Andra huset, skulle man kunna säga vara nästan det motsatta.. bortsett från att vi faktiskt gillade det också..
Bra planlösning, men med lite mindre rum.. Allt fördelat på ett plan, men näst intill helt utan renoveringsbehov. Klappat och klar för att flytta in och börja leva direkt.. Trädgården var betydligt mycket mindre och galet belamrad av växter, men eftersom allting var så nice inne i huset, kändes det ändå befogat på något vis..

Så ja.. Två helt olika typer av hus.. Båda av intresse..
- Det blir till att diskutera, sen när fotbollsmatchen är slut och Tomas och Jonathan kommer hem igen..

Fortsatt trevlig söndag!
Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - 9 juli 2016 13:18


Sedan Bella dog, har jag varit aningen ostabil i mitt inre och jag har därför kraschat några gånger under veckan som har gått.. Inte helt konstigt kanske, men det dåliga samvetet får mig att minnas hur jag en gång var, alltid..

Trivs inte alls med mig själv, inuti för tillfället.. Jag försöker att inte analysera varje känsla som hugger mig i bröstet, så som jag alltid gjorde förr.. och jag vet att jag kan, men det är svårt.

Det var ett tag, som jag kände att jag hade full kontroll.. Jag minns inte riktigt när det började..?! Men jag kunde sortera mina känslor och "plocka bort" de som jag ansåg vara oväsentliga och på så sätt må genuint bra inombords. En fantastiskt skön grej, när man har levt ett helt liv med tusentals känslor att analysera varje dag.. Däremot kommer jag ihåg, på dagen, när harmonin i kroppen försvann.. och det har varit en strid (ändock om något mindre än tidigare) med mina inre demoner, sedan jag förlorade min hund. Samma sak som tidigare, kan jag känna mig kall och oberörd, samtidigt som jag kan bryta ihop fullständigt, helt utan förvarning.. Cirkeln är svår att bryta, men som sagt.. Jag vet att det går.

Har kommit till insikt med att jag har blivit mer långsint i de känslor som fastnar.. Och tyvärr är det så att känslan som håller sig fast hårdast, den som känns allra starkast, är ilskan. (Och om sanningen ska fram, har det nog alltid varit just ilskan, som fått mig att må dåligt?) Den förgiftande bitterheten, som jag är fullt medveten om, trotsar mig påtagligt dagligen och jag försöker hitta ett sätt att komma loss från dess klibbiga grepp.. Att förlåta en handling är ingenting man gör i en handvändning.. Att förlåta något oundvikligt, som känslan av orättvisa i att förlora sin hund, känns omöjligt..?!

Jag vet inte hur jag ska förklara det.. Kan jämföra det kanske, eller ja, jag kommer att tänka på, min pappa..?!
För att göra en lång historia kort: Han blev sjuk.. och jag blev arg.. Efter många år av ilska, fick jag höra att jag sörjde min pappa, som efter sjukdomen inte var sig lik. Enligt personen som sa orden, så sörjde jag min pappa.. och hon sa att det var okej.. Och sedan dess har allting, med pappa, varit lättare på något vis..?!

Och kanske är det så..?! Min ilska kanske egentligen är sorg..?!
Det skulle förklara en del i det som pågår just nu, med att jag sörjer hunden, men att det visar sig i ilska..?!

Det känns motigt att se framtiden.. Inte för att jag känner mig speciellt deprimerad.. Men orken till det lustfyllda är låg.. Jag är igång, jobbar och får saker gjorda.. både på jobb och på fritiden.. Men "glimten" saknas på något vis och det påverkar mig.. och det är väl därför mitt analyserande satt igång igen, i ett desperat behov av att hitta harmonin igen..?!

Men.. Det finns mycket att vara tacksam över! Och jag tvingar mig själv att stanna upp och se de små mirakel, som faktiskt sker dagligen..

Kärlek & Ärtor!

Ps.. Bara för att förklara lite om vad min ilska innebär, är det allt annat än litet..
När jag blir arg, är det som en explosion.. Som från en vilande vulkan i ena sekunden, till ett fullt utbrott i nästa.. Ingen förvarning med rök eller lava som sakta sipprar ut, utan en fullständig utbrott direkt.. Kroppen skakar och det liksom bultar inuti, som om hela jag skulle kunna explodera likt en bomb, vilken sekund som helst.. Jag kan inte tänka klart.. Min röst blir mörk och hotfull och kraften bakom skulle kunna välta en skog om den kom i min väg..
- Med andra ord, jag blir ett monster.
(Ett monster som jag hatar.. och cirkeln är sluten..?!)

Av Jenny-Blue - 29 maj 2016 02:27


Jag sitter på balkongen hemma hos Tomas.. Har precis publicerat ett inlägg om min stora vinst i en skrivtävling.. (ett inlägg som tog mig runt en timme att skriva, distraherad av musik i lurarna..)

Det börjar bli aningen kallt om fingrar och tår, men jag kan inte riktigt slita mig från harmonin som råder.. Musiken i öronen får världen att gunga och rödvinet i blodet smeker själen.. Jag är skitig i håret, men naglarna är fixade - slipade och målade, så jag känner mig ändå nöjd, här i nattens mörker i egen vald ensamhet, där jag sitter..

Skulle vilja berätta om veckorna som gått, då jag bott hemma hos Tomas sedan den 13/5.. men vet med mig själv att jag kanske inte borde..?! Kommer i tankar på jobb.. tänker utvärdering.. Ni vet, där man objektivt tittar på för OCH nackdelar..? Allt för att ha ett så ärligt material som möjligt, att se tillbaka på, för att kunna förbättra och växa..?!

Vi har inte gjort någon gemensam "utvärdering" av veckorna som gått ännu, men jag kan säga "svårt".. Man brukar ju säga att "det är svårt att lära en gammal hund att sitta".. och lite så är det nog..?! Inte för att Tomas har gjort något fel!! Absolut INTE! För är det någon som har vuxit under de senaste åren, så är det min älskade Tomas..! Problemet i frågan är väl mer den, att jag också har vuxit en hel del.. Det går fort att vänja sig vid att bo ensam, i alla fall har det varit så för mig som är trygg ensamvarg.. Och det är inte helt lätt att lämna sitt eget, för att dela någon annans..

Men jag älskar min Tomas. Oavsett allt som varit.. Han är en av de finaste människor jag känner, med ett hjärta av guld.. Tacksamt nog är jag i harmoni med mig själv. Jag har accepterat det som varit.. Har nästan förlåtit.. men absolut gått vidare..

Framför allt har jag dock mina drömmar kvar..
Lösningen är luddig, men hoppet finns..
Med min erfarenhet håller jag huvudet högt.
Jag tror på mig själv och jag kämpar vidare..

Demonerna i mitt huvud ligger vilande och jag har inga planer på att väcka de till liv genom att tappa fokus. Jag är koncentrerad på det goda och uttalar min tacksamhet dagligen. Med min enorma empati och fantastiska förmåga till att anpassa mig, låter jag månen vägled mig. Jag går på magkänsla och det ska mycket till för att jag ska brytas ned mentalt just nu.. (Bortsett från min ärligt, dock sällan förekommande, negativa magkänsla, som kan få mig att tänka om och agera annorlunda.)

Jag känner mig trygg.
Jag har nog aldrig varit så säker på vem jag är, som jag är just nu.. Det går liksom inte att rubba på det jag känner. Jag har bojkottat mig själv från att vela i osäkerhet om att mitt svar måste "passa" den som frågar..?! Jag jobbar fortfarande på att säga nej, utan följande anledning eller ursäkt.. men i mitt medvetande har jag redan kommit långt..

Mina känslor är fortfarande stora och mina tankar rusar
fortfarande som på Autobahn.. Men jag har läget under kontroll.

- Jag är inte ett dugg orolig inför framtiden och det känns oerhört befriande att våga tillåta alla känslor att få flöda fritt igen. Att få vara jag, utan ursäkter för att inte stöta kanterna på de som står i min närhet. Jag vet vad besvikelse innebär.. Lika hjärtskärande som det kan vara att bli sårad av de som man trodde man kunde lita på, är det stärkande att veta att man kan överleva om det skulle visa sig att människan i fråga inte vill ingå i min värld. Det låter kanske kallt, men jag har lärt mig att släppa taget om det, eller de, som inte längre visar sig vara värdiga mitt förtroende eller min respekt. Jag vet att det finns fler (andra) som faktiskt vill ha mig som jag är. Människor som uppskattar ALLA mina sidor och som inte är rädda för att säga ifrån, både i gott och ont..

Jag har sagt det förr, men jag säger det igen.. För det gäller fortfarande, som något av det starkaste och mest naturliga inom mig: "Ärlighet varar längst." !!

Ja.. Och med det sagt har jag kanske tappat den röda tråden, som vanligt (?!) Eller, jag vet inte..?! Spelar det någon roll? Jag tycker inte det. Jag har ju fått sitta här en stund till och med sweet musik i lurarna har jag fått mysa i harmoni ännu en timme, eller två..?! (Tiden flyger iväg, när man har roligt..)

Nu ska jag gå in i värmen, börjar bli riktigt kallt om fingrarna nu..
Och när jag har tinat en stund och lederna fungerar som de ska igen, ska jag borsta tänderna, pussa Tomas godnatt, titta till barnen och gå och nanna kudden!

Kärlek & Ärtor!!
Må Kraften vara med Er!
(Vilket innebär så mycket mer än det gamla uttryck, vi minns från starwars-filmerna)

Av Jenny-Blue - 24 maj 2016 00:49


Jag skulle vilja beskriva mig själv som en glad, snäll och positiv människa.. Jag har lätt för att läsa av läget, anpassa mig och att se det goda hos människor.. Med åldern har mitt temperament sansat sig avsevärt, mitt tidigare obefintliga tålamod har ökat och jag väljer idag att tänka efter före, innan jag hastar iväg i handling eller vräker ur mig något dumt.. (med undantag för ärlig mening..)

Allt detta är bra. Och det är ju bra.. men ibland önskar jag att jag inte var så där förbaskat fokuserad på att inte trycka till någon eller sätta de på plats. Platsen som jag inners inne tycker att dessa, vissa personer borde sitta på..?! Lite som att verka stark på utsidan, samtidigt som man gråter hejdlöst när ingen ser på..?!

Jag trivs med den jag är.. Jag vet att jag är en bra människa! Men ibland skulle jag så gärna vilja få vara den där andra..?! Den där mörka, elaka satan, som ibland bubblar inom mig efter att få höras.. Att få trycka ner personen i fråga, så hårt ner i sina skor att denne någon bara kunde drömma om en framtid utan misär igen.. Tanken skrämmer mig en aning.. Och det är ju bra.. Det minimerar ju risken, tänker jag.. Men vetskapen om att jag skulle kunna, om jag tillät mig själv, att bli till ett riktigt monster, finns där..

Förut hade jag mina inre demoner.. Ett giftigt mörker jag hade inom mig, som jag inte kunde sätta fingret på.. Ett trassligt nystan av negativitet, där jag oavsett ansträngning, kunde hitta varken början eller slut.. Idag är nystanet utrett och vävt.. Och istället för ett evigt trassel har jag lyckats få en bild av vad det egentligen är som jag går och bär på inom mig.

Detta underlättar en del, men jag är inte så säker på om det är så mycket bättre än tidigare..?! Hatet (för det är det det handlar om) är mer punktmarkerat idag och kanske är det just därför som viljan efter att få vara den där elaka satan, som flippar fullständigt, är så stor..?! Jag tänker, om jag hade fått (läst valt) ..att agera ut, så hade jag kanske kunnat göra mig av med hatet, en gång för alla..?!

Tro nu inte att jag tänker göra något dumt och leva ut några av mina fantasier, jag bara tänker högt här..! Meningen ovan lät nästan som ett hot.. (?!) ..tolka det som du vill, speciellt om du vet med dig själv att du gjort mig orätt, men jag försäkrar er att så var inte varken tanke eller mening! För hör och häpna, det handlar inte om er. Det handlar om mig!

Jag fortsätter mitt sökande efter nya sätt att kunna växa som människa.. I ständig jakt efter det som kan få mig att må bra. Jag kan se glädje i det minsta, finna harmoni oavsett tidpunkt, men ett sätt att få ur mig min ilska på, utan att någon kommer till skada (varken psykiskt eller fysiskt) kommer det att krävas mycket mer än det jag kan idag, innan jag klarar av.

Tills dess finns det hopp om det.. och bodycombat.. *smile*

Kärlek & Ärtor

Av Jenny-Blue - 23 januari 2016 15:16


Det finns stunder som man blir hörd ifrån ovan..?!
Mitt liv kommer att bli bra..
Det kommer att ordna sig.

Även om jag tappat hoppet, förlorat mängder, har brist på förtroende, sörjer vidare.. Har jag en styrka inom mig som för mig framåt.. Tackar mina barn för att de finns och för äventyret vi snart ska ge oss ut i..

Kärlek & Ärtor

Av Jenny-Blue - 23 januari 2016 02:15


På dagen, som en skimrande fjäril.. På kvällen, efter att barnen gått och lagt sig, som en grå liten mus.. ett skadedjur som borde utrots..?!


Ja, jag kanske överdriver en del, men just nu känns det bara svart..

Känslan i magen sprider sig likt tjock, svart rök och fyller mitt inre med obehag..

- Jag tycker inte om känslan av ensamhet.. En känsla jag sällan drabbas av, trots att jag ofta är ensam..


Skillnaden är att den valda ensamheten är när jag fyller på med energi. Tid som jag brukar till självbekräftelse i form av skapande eller enkel avkoppling.. Att få en chans till att reflektera över bra eller dåligt.. Allt ifrån händelser och reaktioner, till känslor och tankar..


- I den valda enamheten känner jag mig trygg..


Motsatsen till min så många gånger valda ensamhet, är ensamhet jag blir tvingad till.. eller ja..?! Egentligen är den kanske inte tvingad, utan mer helt enkelt inte vald av mig själv..


Vet att det sitter i huvudet.. För egentligen är min ensamhet ikväll, precis som många andra av mina kvällar.. Men tanken påminner mig hela tiden om att även om allt är som vanligt, så är det ändå inte det..


Jag skriver i gåtor, förlåt.. Det handlar om Tomas.. Vanligtvis tror jag mig veta att han finns där, på andra sidan korsningen, om det skulle vara så att jag verkligen skulle behöva honom.. Ikväll dock, vet jag att han inte är där.. Han åkte ju imorse, som jag skrev i tidigare inlägg.. och kommer inte hem förrän på söndag..? Kan till och med bli borta så länge som till på måndag..?!


Jag låter mina tankar få vandra lite som de vill och jag blir varse om "Energin".. Eftersom jag ser ett visst mönster i min ensamhetskänsla i samband med att Tomas inte är i närheten, kan jag inte låta bli att tänka på om det är vårt "energi-band" som är brutet i och med att han har lämnat landet.. (räcker med att han åker ifrån stan, ett par dagar..) Om det ens finns något som heter "energi-band"..?! Samtidigt som jag spånar fritt.. allt för att hålla känslorna i chack.. blir jag nästan övertygad om att det faktiskt finns något mellan mig och Tomas som ligger utanför bådas vårt förstånd.. Jag tänker på det faktum att vi trots allt, dras till varandra..


Känns lite pinsam att skriva om..?! Mig och Tomas..

Inte för att jag inte är stolt, över allt som vi har lyckats att ta oss igenom.. men i tanke på att jag faktiskt kan ha fel..?! (Tyvärr fullt medveten om de små spratt livet kan spela oss om vi inte är på vår vakt..) Vi precis som alla andra, är bara människor.. Och precis som alla andra, begår vi fel och misstag..


Nåväl, hur som helst.. Jag har lärt mig att acceptera mina känslor.. både gott och ont.. Jag låter dem få ta plats, jag bekräftar de, känner de, men sen släpper jag de och går vidare.. Det blir dock aningen jobbit och svårt, när känslomönster uppstår och man liksom trillar tillbaka i något som man trodde att man hade släppt..


För cirkus fem år sedan, var Tomas iväg i Stockholm, för ett par dagar, i jobb. Och då, precis som ikväll hade jag samma känsla.. (har hänt vid fler tillfällen sedan dess)  Och då, precis som ikväll, har jag inte hört av honom sedan imorse.. Jag vet att han inte har tid med mig, att han är fullt upptagen med sitt - Ett gäng grabbar på fylleresa, så man ska väl inte begära för mycket..?! Får väl vara tacksam om de hittar hem igen..?! (Att det skulle vara en fylleresa, är kanske bara något som jag har fått för mig.. men det får man ta, när man väljer att spara på informationen..)


- Nåja, så återgår vi till att släppa känslan.. och gör något annat..

Tror att jag ska gå och bädda ner mig i min lagom stora, sköna säng.. och kanske slå på tv:n och somna till ljudet av något ointressant program.. Med hunden ihopkuren i knäväcken, får det ändå anses som en bra avslutning på dagen.. 

Lite mer om mig..

Ni vet väl att..

.. ni alltid är välkomna med egna tankar, reflektioner och livserfarenheter..?!

 

-Skriv en kommentar, som jag publicerar efter godkännande.

 

    

SIDOMENYN UPPDATERAD

   

BLOGGFÄRG UPPDATERAD

    

Spira - Min älskade hund

   

Min vardag i bilder..

jenny78blue 

   

 

 

 

 

 

 

 

 

KATEGORiER

Direktlänkar:

 

 

 

 

ARKiV

Tänkvärt

 

 

 

 

 

 

 

 

BELLA i mitt minne

   7 sep 2005 - 15 jun 2016

PitaPata Dog tickers

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se