Jag är nämligen så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna..

Och fastän jag är expert på att hitta på saker att pyssla med, för att på så vis kunna hålla mig vaken en stund till.. så tror jag bestämt att jag INTE ska göra det idag.. Det kommer ju en dag i morgon också.. hoppas vi..

Och helt fantastiskt.. så är det bara lördag.. Tjohoo!

Jag har nämligen fått för mig att det varit lördag idag.. men det är ju heeeeelt fel!

-Nä.. nu ger jag upp.. annars kommer jag, på grund av grusiga ögon, kanske inte att hitta in till min säng.. Och hur roligt hade det varit, om man hade gått vilse, eller om man hade gått in i dörrkarmen och brutit näsan och få åka in till akuten.. och.. och..

-Nä, det är inte värt det.. så.. God Natt!!

Jag vet att det inte är förrän imorgon, som det är alla helgona.. men eftersom kusinen skulle sova över i kväll, så passade vi på att skrämma grannarna.. Eller ja.. vi och vi..?! BARNEN! De fick ringa på dörrarna själva.. jag var med, men höll mig bara i bakgrunden.

Jonathan tyckte att det var jätteroligt! Och ju fler dörrar de ringde på, dessto modigare blev han. Efter att ha ringt på hos 46 stycken grannar (i fem stycken hus) kände barnen sig nöjda och vi gick hemåt. På vägen hem fick jag påsen som de samlat godis och pengar i och blev något förvånad över hur tung den var. Jag trodde att ungarna var lite lata, när de sa att de inte orkade bära den, men den var ju faktiskt tung.. Ooops..

Väl hemma igen, tömde vi påsen på köksbordet, för att kunna dela upp dess innehåll, mellan de två kusinerna.

Att de båda var lyckliga, var ingen man kunde ta miste på.. och när vi räknade alla de ¨små slantarna¨ som de fått från dem som inte hade haft något godis.. var det så mycket som 282 kronor.. alltså 141 kronor vars!!?

- Ah ja men, shit! Ja, jag sa till Tomas att imorgon är det han och jag som klär ut oss och går och hälsar på grannarna.. Det är ju ett perfekt extraknäck.. ?!

Eller kanske inte..  Grannarna hade förmodligen ringt polisen, mer än att ge oss pengar eller godis..

-Ah ja.. Vi gamlingar..?! får väl nöja oss med de udda godisbitarna som blev över.. och lakritsgodiset, som barnen inte ville ha.. Och faktum med, så räcker det gott och väl.. För glädjen och kommentarerna mellan ungarna, när vi gick från den ena trappen till den andra, var obetalbar!!

Enligt Jonathan, kan vi göra detta igen imorgon.. efter vi vaknat och ätit frukost.. men jag tror nog att vi väntar tills nästa år.. Det är väl lagom slut med godiset då, från ikväll..

Nu har Tomas kommit hem och vi har ätit lite tillsammans.

Det hade varit jätteskönt att få lägga sig i soffan en stund nu.. men det finns det inte tid till.. tyvärr.. Jag ska åka och hämta Jonathan och hans kusin, som ska sova här i natt.. Soffan får vänta.. eller nöja sig med Tomas och Charlie..

Jag har lovat ungarna att de ska få gå halloween ikväll.. vilket blir en ny upplevelse för mig. Kan bli kul..

-Nä.. nu måste jag göra mig klar och komma iväg..

Jag tittar kanske in igen senare.. om jag hinner..

En bild som visar mitt kök.. ur en liiite annorlunda synvinkel..

-Ja.. jag gillar den..

Det är ett tag sedan nu.. men här är bilder från när jag och hela familjen, var på 4H gården på Almvik..

Jonathan älskar djur och tyckte att det roligaste var, att titta på de små, söta griskultingarna, som sprang och busade med varandra och tjivades med mamman. På bilderna ser ni dock inga små, söta griskultingar.. men ungar är det.. En som vill och en som är något reserverad..

-Muuuuuuh..

Tänk om fler visste, hur bra det känns att ge bort glädje.. Det här med att hjälpa en medmänniska i nöd, behöver inte vara speciellt svårt och det ger så mycket!

Jag hade varit i Bokskogen med barnen, svägerskan och kusinerna. Jonathan fick följa med kusinerna, då de skulle iväg och bowla. Själv hade jag en del att göra här hemma, så jag och Charlie begav oss hemåt.. Vägarna slingrar sig, så jag körde inte speciellt fort.. och tur var väl det, för just som jag körde in i en kurva såg jag ett barn ute på vägen. Jag bromsade in och passerade i snigelfart. Väl inne i kurvan såg jag en äldre dam och en lite större pojke till, som också stod ute vid vägkanten.. När jag körde upp längst med sidan, viftade damen åt mig och jag stannade. Det var en farmor som var ute med sina två barnbarn och när jag vevade ner sidorutan, frågade hon om vägen till en lite större parkering, med en skylt på. Det var inte den stora parkeringen vid cafeét, som jag kom ifrån, som hon menade och jag visste inte säkert..

- Om man kör detta hållet, sa jag och pekade rakt fram, kör man mot Svedala.. det är det enda jag vet..

- Ja, men då är vi nog på rätt väg, sa farmorn och tackade för hjälpen. Barnen var jättetrötta och jag såg hur de hasade benen efter sig, i backspegeln, när jag körde vidare.. Efter en liten stund kom jag fram till parkeringen och jag vet inte varför, men jag körde in på den och vände bilen..

Jag körde tillbaka och mötte upp de trötta barnen och den lite vilsna farmorn. Jag stannade och gick ur bilen.

- Ni är på rätt väg, sa jag och fortsatte:

- Men det är en bra bit till att gå. Hoppa in i bilen så kör jag er bort.

Farmorn var jättetacksam och jag har nog aldrig sett så lättade barn förr.. Bara några minuter senare var vi framme på parkeringen och både farmorn och barnen tackade så mycket.

- Du har räddat vår dag, sa farmorn, innan hon tackade en sista gång och stängde bildörren.

På vägen hem, sedan, kände jag mig lycklig.. Så härligt att få ge lite glädje!

Inte för barnkläder, eller leksaker.. inte för grejer till hunden.. inte för saker till sambon.. utan BARA TILL MIG!! Men det var inte för skor.. inte för kläder.. inte för smink.. inte för smycken.. *suck*

- Nä.. för jag har varit hos tandläkaren..

De ska dra datakablar.. och ha grävt upp hela vår gård..

Förstår inte varför de måste göra sådana här grejer, nu på regniga höstdagar, när det blir så geggigt överallt..?! Hade det inte varit bättre att ta det på sommaren..?!

.

.

.

.

.