Det är ett tag sedan nu.. men här är bilder från när jag och hela familjen, var på 4H gården på Almvik..

Jonathan älskar djur och tyckte att det roligaste var, att titta på de små, söta griskultingarna, som sprang och busade med varandra och tjivades med mamman. På bilderna ser ni dock inga små, söta griskultingar.. men ungar är det.. En som vill och en som är något reserverad..

-Muuuuuuh..

Tänk om fler visste, hur bra det känns att ge bort glädje.. Det här med att hjälpa en medmänniska i nöd, behöver inte vara speciellt svårt och det ger så mycket!

Jag hade varit i Bokskogen med barnen, svägerskan och kusinerna. Jonathan fick följa med kusinerna, då de skulle iväg och bowla. Själv hade jag en del att göra här hemma, så jag och Charlie begav oss hemåt.. Vägarna slingrar sig, så jag körde inte speciellt fort.. och tur var väl det, för just som jag körde in i en kurva såg jag ett barn ute på vägen. Jag bromsade in och passerade i snigelfart. Väl inne i kurvan såg jag en äldre dam och en lite större pojke till, som också stod ute vid vägkanten.. När jag körde upp längst med sidan, viftade damen åt mig och jag stannade. Det var en farmor som var ute med sina två barnbarn och när jag vevade ner sidorutan, frågade hon om vägen till en lite större parkering, med en skylt på. Det var inte den stora parkeringen vid cafeét, som jag kom ifrån, som hon menade och jag visste inte säkert..

- Om man kör detta hållet, sa jag och pekade rakt fram, kör man mot Svedala.. det är det enda jag vet..

- Ja, men då är vi nog på rätt väg, sa farmorn och tackade för hjälpen. Barnen var jättetrötta och jag såg hur de hasade benen efter sig, i backspegeln, när jag körde vidare.. Efter en liten stund kom jag fram till parkeringen och jag vet inte varför, men jag körde in på den och vände bilen..

Jag körde tillbaka och mötte upp de trötta barnen och den lite vilsna farmorn. Jag stannade och gick ur bilen.

- Ni är på rätt väg, sa jag och fortsatte:

- Men det är en bra bit till att gå. Hoppa in i bilen så kör jag er bort.

Farmorn var jättetacksam och jag har nog aldrig sett så lättade barn förr.. Bara några minuter senare var vi framme på parkeringen och både farmorn och barnen tackade så mycket.

- Du har räddat vår dag, sa farmorn, innan hon tackade en sista gång och stängde bildörren.

På vägen hem, sedan, kände jag mig lycklig.. Så härligt att få ge lite glädje!

Inte för barnkläder, eller leksaker.. inte för grejer till hunden.. inte för saker till sambon.. utan BARA TILL MIG!! Men det var inte för skor.. inte för kläder.. inte för smink.. inte för smycken.. *suck*

- Nä.. för jag har varit hos tandläkaren..