Jag håller på att skriva ett inlägg om stress.. men har svårt att skriva färdigt, då det är ganska så tungt ämne för mig att skriva om.. Jag har varit på botten flera gånger.. och varje gång har jag trott att det skulle vara den sista..

Nu när jag sitter där igen.. är läget ändå annorlunda än tidigare.. och fortfarande tror jag att detta är sista gången jag ligger och kravlar på botten.. Det tog mig många år innan jag insåg grunden till varför jag hela tiden trillar tillbaka ner i gropen av hopplöshet.. men nu har jag äntligen knäckt nöten! Och jag har vänt upp och ned på livet jag levt.

Efter alla år, har jag insett att det var livet jag levde som fick mig att må dåligt. Inte pga. sträckan jag sprang.. Och nu har jag brutit det mitt itu. Livet jag kände finns inte mer och det är en process i sig att komma över alla känslor som det faktiskt innebär. Ilska, sorg, saknad, som bearbetats genom sina olika faser..

Jag har haft dåligt samvete för att ha lyssnat på mig själv. För att jag har gjort det jag har behövt för att JAG ska kunna må bra. Vilket kanske låter konstigt i dagens "jag, jag jag samhälle"..?! Jag gav allt jag hade för allt och alla i min omgivning, men alldeles för sällan fick jag tillbaka samma mynt.. Detta fick mig att känna mig överkörd, utnyttjad, ohörd, tagen förgivet.. och framför allt väldigt, väldigt ensam..

I över tjugo år trodde jag att det var mig det var "fel" på.. Jag var för mycket. Jag tyckte för mycket.. Jag kände för mycket.. Jag krävde för mycket.. osv.. Och det var det som slog ut mig gång på gång, på gång..

Men nu har jag som sagt gjort slut med mitt gamla liv. Och när jag väl kommit ifatt alla känslor och destruktiva tankar och fått sorterat allting är jag säker på att allting kommer bli till det bättre. 

Sorgen är fortfarande stor.. En del av människorna från mitt tidigare liv, som jag tyckte väldigt mycket om, har valt att inte hålla mig kvar i sina liv.. Många av naturliga skäl, men det gör det inte mindre känslosamt. Och sorgen är insikten av att jag inte betydde mer än den skugga jag levde som.. 

Saken med mig är att jag har full förståelse. Och jag kommer fortsätta med det. Jag är inte arg på någon. Jag förstår. Men jag kan helt enkelt inte anpassa mig efter alla andra längre.. De gör sina val och jag måste göra mina..

Det är som att leva i två olika världar.. även om jag vet att det egentligen "bara" handlar om olika sinnesstämningar.. När jag tänker efter är det nog i brist på balans mellan de båda, som gör kontrasten så stor.. Höga toppar och galet djupa dalar..?! 

För när jag gör det som jag mår bra av.. som igår, när jag var på vernissage och träffade likasinnade.. känner jag mig ostoppbar.. Jag äger marken jag står och går på.. Energin fylls på och jag blir full av framtidstro.. Till skillnad från min "andra värld" där jag dagligen dräneras på energi av olika anledningar. Nära kanten till hopplöshet med dragningskraft till att ge upp..

I torsdags deltog jag i ett webbinarium gällande energibrist. Fick en massa bra tips på hur man kan göra för att spara, men framför allt hur man fyller på sin energi. Tipsen rörde ljus, mat, prioritering och övningar för att sk. nollställa kroppen från stress.. Ser man till mitt läge just nu, så visade det sig att jag redan är en bit på väg till ett mer balanserat liv. Vilket var inspirerande att inse, då det länge känts som om jag tar ett steg fram, följt av tre steg bak.. Jag och mitt dåliga tålamod i ett nötskal..?!

Och det är just det.. mitt tålamod.. För jag inser ju att bara för att jag har fått en massa bra tips upplästa för mig, innebär ju inte detta en direkt förändring.. Jag behöver jobba för att nå resultat.. och det kommer ta tid. Tid som jag själv måste ge mig! 

Jag har skrivit om energitjuvar under många års tid.. Energitjuvar som under senaste åren har fått ett annat namn i form av narcisister.. Jag vet att många redan är trötta på begreppet, men fasiken vad jag är övertygad om att jag hade klarat mig bättre om jag kommit i kontakt med vetskapen tidigare. Inte för att kunna anklaga fler, men för att kunna skydda mig själv..

Tänkt dig att du blir förminskad som individ.. Du bli anklagad för att tänka för mycket. Drömma för stort. Känna för dramatiskt. Du är alltid sur. Du är aldrig nöjd. Du gnäller över bagateller och är ett helt projekt att ha och göra med.. 

Tänk dig samtidigt, att du gång, på gång ber om hjälp till att bli en bättre människa.. Desperat blottar du ditt inre, som ett skrik efter förståelse, men faller alltid tillbaka ner i gropen som hela tiden blir djupare. Känslorna du ger används emot dig och istället för hjälp till att må bättre, mår du ännu sämre..

Du gör allt för att förändra ditt beteende. För du vet att du inte kan förändra andra.. bara dig själv.. Och ju mer du gräver desto mer övertygad blir du om att det måste vara ett seriöst fel på dig.. Och hjulet snurrar bara runt, runt, runt..

Du ger ditt allt.. och lite till.. Tills dagen kommer då du inte mäktar med att ens ta på dig skorna.. 

-Du har misslyckats och hopplöshet fyller din kropp som ett tomrum med giftig gas, som bara väntar på att explodera..

När jag arbetade i fabrik, 2010-2014, var vi tre stycken tjejer som jobbade ihop.. Tomas jobbade på kontoret och jag ute på golvet. Min roll var den samma som de andra tjejernas, men jag fungerade också lite som en mellanhand, med koppling till en av cheferna inne på kontoret. 

Jag kände mig aldrig underminerad trots den mansdominerade arbetsplatsen. Jag har alltid trivts bättre med killar. Mest troligt efter min erfarenhet av långsinta tjejer, falska upp till hakan fulla av skitsnack. Killarna har liksom alltid tagit så mycket lättare på saker.. Mer raka rör liksom.. lite som jag själv.. inte så mycket energikrävande skitsnack.. 

En dag uppstod en dispyt mellan en av mina kvinnliga kollergier och en av de nya snubbarna på arbetsstationen bredvid vår. Hon sa ingenting om det först, men berättade senare när vi insåg att hon verkade ledsen över något.. Lång historia kort, utan att dömma, handlade det om att hon var kvinna och skulle veta sin plats. Han var man och behövde inte lyssna på henne. Detta fick mig att gå i taket. Jag blev fullständigt vansinnig..!

Jag minns inte vilken ordning allting hände.. men jag vet att jag gick in och berättade om det inträffade på kontoret. Jag vet att jag var med i någon forma av diskussion gällande kvinnors talan och röst. Och jag vet att jag tog på mig uppgiften, som just kvinna, att informera den nya snubben om vad som gällde.. om jämstäldhet och allt det där.. Och det var en fröjd att få sätta snubbens beteende på plats, även om det tog flera veckor innan han ens tittade på mig igen..

Jag är inte konflikträdd, men kräver en viss sinnestämning för att ta första steget.. Det som hände i fabriken var mer svar på tal och jag kände mig bra efter att ha kunnat stå upp för min kvinnliga kollega. Hennes röst verkade inte spela någon roll för snubben, i hans sätt att se på kvinnor.. men av någon anledning lyssnade han på mig.

Då trodde jag att det var pga min nationalitet och för att jag faktiskt vågade säga ifrån..

Senare skulle jag dock inse att den faktiska anledningen enbart handlade om att jag var chefens "fru"..

Att snubben hörde vad jag sa, hade ingenting med mig att göra.. Mitt värde låg inte i mig som person.. Det låg helt och hållet i min koppling till en av cheferna.. Och jag tror att snubbens fortsatta beteende nog baserades mer på rädsla för chefen än av respekt för mig..?!

Det har gått en mindre evighet sedan jag bloggade sist.. Skönt för den som inte bryr sig.. Frustrerande för den som "behövt" informationen.. Ledsamt för den som bryr sig.. 

Anledningen till att jag inte har skrivit på ett tag är egentligen många, men främst för att jag inte har vetat var jag ska börja.. När jag slutade skriva hade jag nästan precis tagit klivet ut i det okända.. Papperna för skilsmässan var påskrivna och jag led av ångest för hur jag genom mitt beslut påverkat andra..

Det känns ganska ruttet att stå upp för sig själv, när man har en själ som jag och tänker mer på andra än sig själv.. 

Många pusselbitar har fallit på plats under tiden som jag varit borta och bilden som tagit form är allt annat än vacker.. Det ena ledde till det andra och till slut kunde jag helt enkelt inte hålla ihop längre.. Jenny ni kände dog. 

Skönt för den som inte bryr sig. Frustrerande för den som "behövde" henne.. Ledsamt för de som älskade henne på riktigt. 

Dänerad 

Kärlek &

uppätna Ärtor

Ena stunden starkast på jorden, nästa sekund som sönderslagen.. Känslan jag känner är sorg.

Det är inte min situation.. även om det kanske är just den som lockar känslorna till ytan.. Jag tänker.. hade det BARA varit min situation hade jag fixat det relativt lätt..?!

Det som är jobbigast är sorgen jag känner för allt och alla.. Från det närmaste: min man som kommer att bli lämnad, till främmande barn som far illa, till djur på andra sidan jorden som blir plågade och skogar som skövlas..?!

Det är som om jag är en magnet som tar åt mig av hela världens all ondska..?!

Jag är inte arg.. inte irriterad.. Jag är inte rädd eller
ångestfylld.. Jag sörjer.. Jag är innerligt ledsen och jag gråter.. För det lilla barnet som inte har något val.. För ramen som håller oss fast i det som anses vara rätt.. För djuret som följer sin ledare oavsett hur många slag det får.. För moder jord som i en ändlös kamp försöker att återhämta sig från människans vansinne..

Jag står fast i min sak, men tvivlar på mitt förstånd.. Jag tror jag håller på att bli galen..?! Känner mig större än många runt omkring mig, samtidigt som jag vet hur liten jag är på jorden..


Kärlek & Ärtor..

Så sitter jag här, på Burlöv Center, i soffan på Espresso House och äter saffransbulle och dricker laktosfri vaniljlatte.

Det har gått lite mer än två månader, sedan min senaste uppdateringen.. och jag har sedan dess lyckats vända upp och ner på livet omkring mig. Eller är det kanske tvärt om..?! Att jag helt enkelt har lyckats vända det rätt igen..?!

Egentligen spelar det ingen roll vilket som är vad.. Jag vet bara att det jag hade inte skulle hålla i längden.. och därför har jag rört runt ordentligt i grytan.

Det är långt ifrån smärtfritt, men jag tror det blir bäst såhär..

?

Vet inte varför jag känner en viss skam inför att berätta vad jag gjort.. och det i sin tur gör mig nästan lite förbannad.

- Jag har inget att skämmas för! Jag vet att jag har gjort precis allt som stått i min makt.. Mitt allra yttersta, alldeles för många gånger egentligen..?! Är det något jag borde skämmas över, skulle det i så fall vara det.. Min enorma envishet för att inte ge upp, trots insikten av att redan ha förlorat.

Papperna är påskrivna och inskickade. Avgiften är betald och prövotiden har börjat..
- Jag har ansökt om skilsmässa.