Så!
Känns gött att äntligen ha tagit mig i kragen för att få fart på mig själv gällande mina tavlor.. Har precis skickat iväg ett mail med en intresseanmälan för eventuell utställning.. och klappar mig själv på axeln för att ha fått det gjort.

Jag har en ny vision om att ta mig ann större dukar, men känner att jag bara MÅSTE göra mig av med, i alla fall en del, av mina tidigare verk först..

Så.. för att jag ska kunna komma vidare (och inte drunkna i alla mina tavlor) behöver jag komma ut ur garderoben.. (läs garaget) och göra mig själv synlig.

Så håll alla tummar och tår att det går vägen och att jag får godkänt på det jag gör.. (Kan nöja mig med ett E, så länge jag bara får ställa ut.. *smile*)

Kärlek & Ärtor!

Ps. Texten på tröjan stämmer kanske inte helt och riktigt.. när det kommer till mina tavlor.. *smile*

.

.

.

Det händer titt som tätt att jag börjar blogga via appen på mobilen.. En tanke som slagit mig eller känslor som behöver ventileras.. Något speciellt som hänt i stunden, eller helt enkelt bara för att andan faller på och jag känner för att blogga..?! Anledningarna varierar och är många. Men det spelar egentligen inte så stor roll eftersom det i nio fall av tio, slutar med att jag inte hinner skriva klart.. När detta händer sparar jag vanligtvis inlägget som opublicerat för att senare återkomma när tid ges, då sittandes med datorn istället. (Det är lättast så, med datorn, för att göra ändringar..)

Nåväl.. Det ligger några sparade inlägg (opublicerade) som väntar på att få komma ut, men de får helt enkelt vänta lite till.. Har varit vaken (och uppe) sedan 04 imorse så jag är ganska trött nu.. och dessutom börjar jag tidigt imorgon, så det är nog bäst att komma i säng ganska så omgående..?!

På återseende inom snar framtid!
Kärlek & Ärtor!

Det här med små barn.. som inte kan prata.. Som skriker, snorar, kladdar med maten, ska sitta i knäet, vill bli burna på, osv. osv..?!

Talesättet säger: Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer..
- Nja..?! Vet inte om jag kan hålla med om detta faktiskt..?! Tror i ärlighetens namn att jag föredrar de större bekymmerna i så fall..?!

Missförstå mig rätt.. Jag har egentligen bara haft en tuff dag på jobbet.. Det här med min övergång från de lite större barnen till småbarnsavdelnigen håller på att komma ikapp mig.. Det är några år sedan som jag hade de minsta som uppdrag och som mamma har jag kommit ifrån det helt..

Jag älskar mitt jobb.. och jag älskar barnen.. men det är stor skillnad på (då) att hålla grupp med ett gäng femåringar, jämfört med (nu) en samling ihop med ett gäng 1-2 åringar.. Dessutom har jag denna terminen även bytt arbetslag och lokal.. 

- Spännande men tufft..*suck*

En gång, för några år sedan, satt jag hos frisören och väntade på min tur.. En annan kund satt i stolen bredvid och blev klippt. Och han och frisören samtalade om olika yrken och kom in på det här med barnomsorg.. Eftersom de satt alldeles bredvid mig, kunde jag inte undgå att höra hur de båda var rörande överens om att ingen av de hade orkat en sekund som pedagog. Detta yrke verkade alldeles för krävande och innebar alldeles för mycket ansvar, som ingen av de ansåg sig skulle klara av..

Jag minns inte vem av de som sa det, kunden eller frisören.. men en av de sa i alla fall något i stil med: "..ja, all heder åt förskolepersonalen, för jag hade aldrig pallat." Den andra höll med och upprepade: "Ja, all heder åt de.." Jag log lite för mig själv, lade ner tidningen som jag suttit och bläddrat i, vände mig mot kunden och frisören och log tacksamt. 

- Tack så mycket sa jag och blev med det en i samtalet..

Dagar som denna.. Tuffa dagar.. När ingenting verkar fungera.. När jag anklagar mig själv för misslyckanden. När jag tappar tron på min egen förmåga och tvivlar på min yrkesroll.. Då vill jag säga att jag har gått och blivit för gammal för sånt här.. (de allra minsta barnen i detta fall..) Men så tänker jag på den där eftermiddagen hos frisören och orden som sades.. "All heder åt förskolepersonal." ..Och så ler jag för mig själv och minns att jag faktiskt är en sådan där person som älskar att arbeta som pedagog. Med barn.. även om de skriker, snorar, kladdar med maten, ska sitta i knäet, eller vill bli burna på precis hela tiden.. *smile*

- Kärlek & Ärtor!

.

.

.

#barnomsorg #tuffdagpåjobbet #påjobb #entanke #imitthuvud

Tog en paus ifrån bordet med det härliga sällskapet, för att gå ut och ta ett bloss..

Jag och mannen, tillsammans med dotera, är i Lomma och äter gott på La Greppia. Ett mysigt ställe som tillhör våra mest besökta favoritställen..

I skrivande stund sitter jag på en av de skönaste bänkar jag suttit på.. för att ta ett snabbt bloss, några meter ifrån utgångsstället. Alldeles strax ska jag tillbaka till restauranten och till sällskapet som sitter vid bordet och förgyller livet.

Kärlek & Ärtor!

Det är mer vanligt än ovanligt idag, att man ser skåpbilar av olika slag med en massa reklam på. Olika företag, allt från byggare och VVS:are, till catering och städfirmor, som vill synas på vägarna. Personerna i fråga har säkert tänkt till och vill få upp ögonen för sina företag samtidigt som de tar sig fram mellan olika platser. Och till det säger jag:
-Toppen! Bra tänkt liksom..

Men hoppsan Kerstin, när de glömde hur viktigt det är att faktiskt kunna köra bilen..?!

Exempel:
Transportföretagsbilar, med stor logga som lovar snabb leverans i en klatschig slogan.. men där chauffören verkar mer fokuserad på sin telefon än att nå upp till hastighetsgränsen..?!

Eller som ur en annan trovärdighetsvinkel, (och det här har hänt mer än en gång) när städföretagsbilar, med logga som lovar skinande rent, kört runt med världens smutsigaste bilar..?!
-Motsägelsefullt!! Och det får mig att ifrågasätta företagets kriterier gällande begreppet rent..?!

Reklam är viktigt om man vill synas..

Men enligt mitt tycke är det lika viktigt att även tänka på

det som är runtomkring.. Det så kallade (oskrivna) ryktet..

Igår körde jag bakom en bil som kunde köra på rätt bra, vilket gav

pluspoäng.. men efter en stund kastades det ut en bit papper genom förarrutan..?!
- Hallå där?! INTE okej alltså! Och där tappade de mig!
Företagsloggan som jag just hade lagt på minnet, för ett eventuellt senare bruk,

raderades från "värt-att-kollas-upp-listan" och hamnade direkt i "no-good-kommer-aldrig-hända-listan"..

Summa summarum..

Ryktet är alltså lika viktigt (om kanske inte viktigast) som de fancy orden i företagsloggan.
-I´m just saying..

Kärlek & Ärtor!

.

.

.

#imitthuvud #vardagstankar #reklam

Med småduggande och med svalare vindar, har vi gjort gården under förmiddagen..

Spännande med alla nya inskolningar, fem av åtta än så länge.. Och det är så roligt att se hur barnens värld vidgar sig med nyvunna erfarenheter av ny plats och nya människor. *smile*

Kärlek & Ärtor!

Vaknade i morse, till toner av musik från min lilla klockradio.. vilket brukar bli de bästa morgnarna..

Idag hade jag tid att ligga och lyssna en stund och strax innan jag lämnade sängen blev det dags för nyheter..

Bla, bla, bla.. Jag är inte speciellt intresserad.. In genom ena örat och ut genom det andra..
Men så BAM kom faktan som så många redan visste skulle hända:
Hundarna som alla behövde i sitt liv, när folk blev tvingade att jobba hemifrån pga. Corona pandemin behövs inte längre..?!!

Och jag blir så ARG!!

De organisationer som adopterat ut hundar under Coronatiden har varit väldigt noga med att se till så att just detta inte skulle hända.. Jag har dock fördomsfullt svårt att tro att det vara samma tankar för de som födde upp dessa sk. Coronahundar som yrke..?!

Med om vi struntar i det och inte pekar finger åt uppfödarna, då de flesta faktiskt är seriösa, som jag ändå vill tro..

- Varför i helskotta tar man in en hund i familjen för att sedan slänga ut den?! Jag tänker på alla de barn vars föräldrar en morgon bestämt sig för att slänga ut sin lilla Fido..?! Vad är de för förebilder?!

OM MAN TAR IN ETT NYTT LIV I FAMILJEN, SÅ OM DET ÄR EN GULDFISK, EN HUND, ELLER ETT BARN.. KAN MAN VÄL FÖR HEL*VETE INTE VARA LÄMNA BORT DET NÄR DET BLIR JOBBIGT?!

Jag förstår att livet ibland inte riktigt går som man hade tänkt sig.. Jag vet.. Jag har själv varit där.. Och jag vill verkligen inte dra alla över en och samma kam här.. MEN VA F*N?!! Ni måste ju ändå förstå varför jag blir upprörd?! (Det kan ju inte bara vara jag som känner såhär?!!)

Var det verkligen någon som trodde att vi skulle leva efter Corona restriktioner i resten av tidernas evighet?! Att vi skulle sluta åka till jobb för att kunna jobba hemifrån i 10-14 år framöver?!

- Idioter.. säger jag bara!

Ni får kalla mig för vad ni vill. (Jag kallade ju just dessa människor för idioter..) Men blir ni arga på mig, är det bara bevis på att jag har rätt..

Kärlek & Ärtor!
Främst till alla de som nu har fullt upp med att försöka rätta till andras misstag och hjälpa alla dessa hundar.

Till dig som undrar hur det gick i morse.. för mig att höra larmet, vakna och komma upp ur sängen.. kan jag berätta att det gick förvånansvärt bra.

Betydligt mycket lättare att vakna, än att somna, kan jag säga.. Herre Gusseness, när jag krupit ner under täcket och släckt lampan..?!
Det var ta mig tusan ljud överallt ifrån..
Ljud nerifrån.. äldsta sonen som kom hem..
Ljud utifrån.. grannen som stod och snackade med sina polare..
Ljud från hundarna på golvet..
Ljud från Tomas som somnat bredvid..

- När fasiken blev det SM i göra-så-mycket-ljud-vi-bara-kan..?! *suck*

När ljuden väl tog slut.. äntligen, hann jag bara precis notera att det äntligen blivit tyst, när dotera kom in i sovrummet för att beklaga sig över att hon inte kunde somna..?! Grattis älskade du! Då är vi två!

Men som sagt.. det gick bra till slut. Jag lyckades somna.. och bäst av allt.. jag lyckades komma upp i morse!

Kärlek & Ärtor!