Idag är en sådan dag..
Jag kände igår kväll, hur jag höll på att tappa min sköld och hur det skulle kunnat ha påverkat mig.. Men jag plockade upp den igen och klarade mig ifrån att bryta ihop som ett oskyddat offer.

Det är svårt att gå och bära på den tunga skölden, som distanserar mig från att inte falla offer för vardagens alla faror.. Men jag behöver göra det för att inte bryta ihop.

Samtidigt som jag stänger mig, är alla mina kanaler öppna och det är oerhört svårt att inte ge för mycket.

Så jag ber om ursäkt om jag verkar kall och oberörd, för så är inte fallet.. Jag gör bara det jag måste.. för mig.

Ha en behaglig tisdag.. och skippa antaganden och fördomar..
- Kärlek & Ärtor!

Ps. Ger er en bild från mitt instagram flöde som jag bär med mig under dagen..

Jag hade en tanke, om att hinna skriva några rader igår kväll, men som vanligt.. *suck* ..kom det annat emellan och min bloggtid uteblev.

Det jag tänkte skriva om var egentligen inget speciellt, då det mest var motsatsen till måndagens energi inlägget skulle ha handlat om.

- Upp som en sol, ner som en pannkaka.. kan man säga.. för att inte gå djupare in i det idag.

När klockan hade passerat 22, var jag så redo för sängen att jag höll på att storkna. Ni vet när kroppen är så trött att det känns som om att den skriker efter att få lägga sig ner i forterställning och bara få bli lämnad ifred..?!
Men som sagt.. Med käppar i hjulet, kom jag inte i säng förrän klockan 01:23.

Idag är det en ny dag dock och jag har lovat mig själv att göra rätt för min kropp och ge den vilan den så innerligt suktar efter..
- Vi får väl se hur jag lyckas med det. (Håll tummarna..?!)

Kärlek & Ärtor!

..ska man göra saft..
(Eller vad det nu blir när man översätter det från sitt ursprung:
- When life give you lemons make lemonade.)

Själv skulle jag helst vilja ta citronerna och bara kasta tillbaka de i huvudet på den som gett dem..?!

Bara en tanke..

- Kärlek & Ärtor.. och en nypa salt!

Det har varit en bra dag, med planering utan barn, på jobb.. Givande..

Vi har gått igenom info gällande hösten.. Beslut har tagits.. Grovplaneringar har gjorts.. Och jag har hunnit med en del av det som står på min att-göra-lista..

Vi har skojat, ätit lunch, druckit kaffe och arbetat tillsammans hela dagen och jag njuter av hur bra vi är.. Både som arbetslag och individuellt.

Efter jobb följde jag med en av mina arbetskamrater hem.. för att tillsammans med henne ta en powerwalk på ca en timme i strålande solsken.. När jag kom hem var jag ganska så trött, men det var en skön trötthetskänsla som jag kunde acceptera.

Efter en stund med mannen ute i trädgården, gick jag in för att lyssna på vår dotter som skulle läsa i 20 minuter + göra sin läsläxa.. (två olika böcker..) Detta tog det sista av min energi.. men innan jag kunde sätta mig ner för att slå på datorn för att skriva här.. lyckades jag att göra toast till två av tre barn, ge hundarna mat, borsta tänderna på dottern OCH bli dissad av min man.. *suck*

.. Och det räckte.

Jag vet inte om det var bristen på energi, eller om det var på grund av något annat..?!

För egentligen var det bara en tråkig kommentar, eller ska jag säga onödigt agerande,

som fick mig att känna mig innerligt ledsen..?!

Jag sa något om tejpen som låg på bordet och hann inte ens avsluta min mening, innan min man reste sig upp för att gå och lägga tillbaka den i förrådet.. vilket han också sa högt, med syrlig ton, samtidigt som han lämnade bordet.  

Jag känner känslan av vemod inom mig, men orkar f*n inte agera på den..

- Jag är så innerligt trött på att, från strålande solsken, falla trettio meter ner och skrapa nyllet i asfalten..!! Igen..

Hur f*n kan det gå så fort..?!

Vad är det som är fel på mig?!

Under mina 58 minuters powerwalkande tidigare idag, pratade jag om att "Man kan falla och ge upp.. Eller så faller man, reser sig och fortsätter att kämpa.." 

- Jag kände mig så stark! På riktigt jä*la stark i både kropp och själ..

Två timmar senare faller jag hejdlöst och börjar någonstans fundera på att bara ligga kvar när jag väl landar..?! 

Vad är meningen med att hela tiden.. om och om igen.. gång, på gång, på gång.. lysa.. falla.. äga världen.. förlora allt..?!

- Ja, jag vet..!!

Det kallas livet.. Men jag ÄR SÅ TRÖTT på det.. Det känns liksom inte rättvist.. 

Jag insåg, härom kvällen, att jag har hållt på såhär i snart trettio år..

(om man bortser från barndomen och räknar från tonåren..)

- Trettio år..?! Hur f*n är det ens möjligt..?! 

- Finns det någon annan här som verkligen hade pallat så länge..?! Trettio år..?!

Bara tanken, gör mig ännu tröttare.. Hur det nu ens är möjligt..?!

Jag är en kämpe. En krigare.

Jag slåss för mig själv, utmanar mig själv, övervinner rädslor, återfår kontroll, kräver min rätt..

Och jag är stolt över mina vinster.. Men jag är också så fruktansvärt trött..

Kärlek & Ärtor..

Regnet smattrar ihärdigt mot bilen, men ljudet är lugnande och jag känner hur trött jag är..

Åskan gör mig sällskap och mullret skapar en skön känsla av välbehag inom mig.

Som en trygg kram, både värmande och skyddande.. 

Under bara några minuter eskalerar vädret och regnet faller allt tätare och åskmullret blir allt

kraftigare. Vid det här laget är asfalteringen runt omkring täckt av vatten och människorna som

tidigare kunde ses, avslappnat ta sig till eller från sina bilar, är nu alla borta.

Som om man tryckt på en delete-knapp..?!

Ytterligare en stund senare upphör regnet nästan helt för en stund och åter igen fylls omgivningen

av människor med mål.. Åskan fortsätter och solen börjar lysa..

Med ens går mina tankar åt att se om jag kan hitta och få en glimt av regnbågen..
-Det kan jag inte.

Jag öppnar bildörren och gör mig synlig.

Inte för att någon tittar, men den friska luften hittar mig och jag känner hur skönt det är att andas.

Funderar på om jag ska åka hem igen, men tanken tar emot..

Känns bra att sitta här och kunna andas för en stund. Jag vill inte hem.

Jag vill inte möta allt det där som hänger över mig innanför dörrarna..
Tvätten som jag hängde på tork i trädgården igår kväll, som förmodligen är genomvåt igen

pga. regnet som passerat.. Berget av äcklig disk som fyller hela köket.. Kaoset som står staplat

upp mot varenda vägg i hela huset, som skriker "panik" varje gång jag ser det..

Jag pallar inte ett steg fram och tre steg bak.. Jag är så innerligt trött på att alltid vara den som

manar på, om vad som ska göras.. som om resten av familjen inte hade egna ögon att se med..?!

Att hela tiden behöva böna och be om hjälp, för att saker ska tas omhand.. samtidigt som jag får

göra det själv.. Samtidigt som jag ska göra mig tillgänglig för alla andra behov..?!

Jag krackelerade tidigare idag.. på vägen ut genom dörren..

Jag hade ett mål, som fick vänta.. Men som jag senare misslyckades med

ändå, pga. att jag inte förstått instruktionerna, eller var det kanske som jag hade glömt..?!

Jag slås av tanken på hur det var första gången, tiden strax innan jag brakade in i väggen

för första gången på riktigt 2011..
Hur jag gång på gång försökte göra mig hörd med orden: Jag orkar snart inte mer..
Och drar parallellen till det jag hör mig själv säga nu, om och om igen: Jag klarar inte detta.

Jag kommer inte ihåg och jag får panik när jag inte kommer ihåg..

Det må vara stress, eller depression, eller vad fasiken det nu finns för finare termer.. men

jag blir mer och mer övertygad om att det är något fel i huvudet på mig. 

Jag har fallit så många gånger.. och jag har rest mig igen varenda gång..

Men den här gången är det annorlunda. Smällen den här gången kom helt utan

någon förvarning och av historiken att läsa har symptomen bara blivit värre från

gång till gång.. Hårdare smällar, djupare hål, svårare att ta sig tillbaka ifrån. 

Åskan har dragit vidare, men ösregnet är tillbaka.. mer intensivt än tidigare..

Jag skulle kunna sitta här och gömma mig en lång stund till.. men de ringde precis från

fritids och berättade att dotera behöver hem, så jag återgår till rollen som kan allt och åker

och tar mitt ansvar..

Kärlek & Ärtor..

På frågan om man kan le trots att man håller på att gå sönder på insidan, är svaret ja.
Lika ärligt som att gråta floder, utan att någon ser..

Jag har, eller ska jag säga håller, en fasad utåt, som fungerar som en illusion likt magikernas bästa trolleritrick..
- Ingen ser vad som egentligen händer..

Ibland blir jag rädd för mig själv och hur jädra bra jag kan spela för det yttre..

Ni tror att jag är glad. Eller att jag är arg.. Ni tror att jag är ointresserad, nonchalant, besserwisser.. Ni kan till och med tro att allt handlar om er.. och sen tycka synd om er själv för att jag bara ger 85% av mig själv.. (vilket är 90% mer än vad jag har..)

Ni frågar hur det är och jag svarar oftast att det är bra.. eller att det är okej.. eller att det går framåt.. Inte för att jag vill vara oärlig, men för att jag helt enkelt inte orkar att förklara, än mindre låta murarna rasa och låta mitt innandöme brista. (Även om det är väldigt nära gränsen just nu, oavsett mina metoder för att undvika ämnet..)

Ingen vet.. mer än det de antar sig tro..
Känner mig jagad, hela tiden förföljd av någon som behöver mig, drar i mig, piskar mig..

Egentligen är det bara harmlösa frågor, som vad gör du, eller enkla grejer som, kan du ta den till mig.. Eller det som gör mest ont.. jag ville bara krama dig.

Jag förstår att det är svårt för utomstående att förstå.. Hur kan man älska någon och ändå vara så avvisande..?! Men jag orkar inte..

Jag är så trött.
Jag älskar så att det gör ont, men ändå tror ni att jag skiter i vilket. Ni tror att jag är arg och beter er därefter.. Vassa kommentarer, hårda ord.. och ni knäcker mig..

Jag vet att ni älskar lika mycket som jag.. men allting gör så ont.. Och jag är så trött.

De som kanske egentligen kräver mest just nu, men ändå upplevs som de minst krävande..
- Mina två flickor, som nöjer sig med min närvaro. Att jag bistår med tillsyn, mat och motion.. Inga misstolkningar, inga förklaringar, inga hårda ord.. Bara ren och skär villkorslös kärlek.

Så.. ja, man kan vara lycklig fastän man är trasig på insidan..
- Lycklig och oerhört tacksam, trots att man gråter.

Kärlek & Ärtor..
Ta hand om er och var rädda om varandra..

En tung morgon..
Vaknade i soffan, där jag slocknade strax efter kl 21:30 igår. Ont i kroppen och med en dunkande huvudvärk.. Och inte blev det bättre när mannen kom ut i trädgården, där jag höll på med midsommarstången, med en energi som ett åskmoln..

- Ingen bra dag att ha en dipp på.. med tanke på att vi ska ha gäster ikväll och mycket ska förberedas..

Hur som helst..
Jag får väl rycka upp mig.. på något vis.. och fortsätta med allt.

Hoppas din dag är och förblir fantastisk..
- Det är ju trots allt midsommarafton.

Kärlek & Ärtor!