Jag vet inte varför, men jag gjorde just ett inlägg på facebook som var totalt hittepå..

Jag mår skit.. och jag känner hur jag förpestar min sambos närvaro. Somliga säger att jag försöker för mycket, i mitt strävande efter vår gemensamma lycka.. Men enligt mig själv måste jag försöka ännu mer.. (även om jag börjar få brist på idéer..)

Det här med min öppenhet, att vilja prata om saker och ting och försöka lösa de knutar som uppstår, kan jag nog avskriva nu efter de tjugotal år jag försökt. Känner att jag egentligen inte borde skriva om detta, men något inom mig ber ändå att få komma ut..?!

Jag har aldrig velat smutskasta någon och det vill jag fortfarande inte.. men sen p andra sidan tycker jag heller inte att jag gör det. OM det nu skulle förekomma någon smutskastning så är det helt och hållet riktat emot mig själv! För jag vet att jag misslyckas gång på gång, på gång, på gång..

Inlägget jag skrev på facebook lät såhär:
[Idag har det varit en softens dag. Bara precis chillat med familj och vänner. Ätit gott och skrattat massor! Tack fina ni som bjuder på er själv!]
Men som jag sa, så var det dagens största lögn. Jag har inte alls softat idag. Jag har dammsugit två av tre våningar. Jag har sorterat tvätt, vikt och lagt i lådor. Jag har tvättat två maskiner tvätt och är inne på nummer tre. Jag har plockat ihop sjutusen tomburkar och lagt de i bilen för att kunna göra mig av med de imorgon efter jobb. Jag har samlat ihop sorteringssopor och placerat även dessa i bilen för att få iväg imorgon. Jag har plockat bort julkrans och julkulor från framsidan. Jag har gått ut med sopor, både äckliga matsopor och vanliga hushållssopor.
Jag har varit iväg med hunden, utan gott resultat då där aldrig dök upp någon annan som Spira kunde springa med. Och så har jag varit och handlat med Tomas.

Så nej. Inget jädra softande eller chillande här inte. I goda vänners lag, nja.. Fick sonen att ringa till svärmor och bjuda in henne på en kopp kaffe.. så snarare det än goda vänner. Och alla skratt jag skrev om.. lyser med sin frånvaro..

Som sagt..
Jag vet inte varför jag skrev som jag gjorde på facebook, men jag funderar på om jag vill komma till någon poäng..?!
Alla jävla glada, underbara liv, med alla sina förbannade gulle-inlägg om kärleksmiddagar och familjemys.. Ärliga helt säkert.. (alla utom mitt idag då) .. men den kärleksbombade fasaden får mig att klökas..

Ja, naturligtvis är det mig det är fel på. Jag är bara avundsjuk. Klart att alla människor har sina upp och sina ner..?! Eller..?! För jag kan väl för fan inte vara så jävla unik att jag är den enda som har facebook och som kan tycka livet är pest..?!

Nåväl. Som vanligt måste jag ursäkta mitt språk och ordval.. skulle ju faktiskt kunna hålla inne med svordomarna..?!

Och som vanligt måste jag be om ursäkt för att jag yttrat mig negativt och varit sådär äckligt öppen och ärlig i mina tankar igen.
- Att jag aldrig lär mig..?!

Och som vanligt ber jag om ursäkt för att jag förmodligen sårat någon som inte förtjänar det..
- Sånn är jag.. förpestaren i egen hög person.

.

Men okej då.. Då tacka jag för idag då..?! Kärlek och ärtor och allt sådan där gulligt fluff med glitter på då.. Vi ses..?!

Tiden mellan inläggen blir längre och längre..?! Inte för att jag inte loggar in, för det gör jag ganska ofta.. men för att jag allt oftare raderar det jag skrivit och lämnar bloggen tom..

Jag är liksom alldeles för känslosam när jag skriver.. Mina ord blir hårda och jag ser de som alldeles för starka för att publicera..?!

Känslorna bakom, får meningarna att vrida till det och får det att låta som om jag lever ett uselt liv..
- Det gör jag inte.. men eftersom jag skriver som jag tänker.. i bilder.. är det svårt att skriva av mig, utan att trampa någon på tårna.. (alltid retar det någon..?!)

Svårt att förklara.. Kanske borde jag göra som jag brukar..?! Och radera även detta..?!

Nej, den här gången låter jag bli.
Tar ett glas rött istället och hoppas på att det kommer att göra susen..?!

Kärlek & Ärtor..
..och en ljuvlig andra advent..?!

Tvära kast mellan inläggen, men jag tänker inte ursäkta mig!

När jag blir förbannad.. är explosionen sällan pga just den lilla saken som händer strax innan.

När jag blir förbannad.. på riktigt.. och exploderar är det pga tusen grejer som byggts upp under en tid. Ibland är tiden längre ibland väldigt mycket kortare..

Jag tänker inte gå in på några detaljer gällande någonting, men jag kan berätta.. i min tillsynes stilla och tysta text.. att jag är as-jävla-skit-pisst-förbannad idag. Och att alla gör sig bäst om de bara håller sig på avstånd.

Och ja.. det är fanimej min jävla rättighet att få lov att vara så här jävla-bajs-apa-skrik-arg som jag är just nu! För jag är en bra människa. Jag är snäll, omtänksam, hjälpsam och gör så gott jag kan när det kommer till att anpassa mig till alla lägen. Jag städar upp och städar upp och städar upp.. efter allt och alla hela tiden och allt jag ber om är lite respekt att bli lyssnad på när jag har något jag vill säga, få jag vet med hela min själ att jag har rätt, tills motsatsen bevisas (vilket jag alltid är öppen för OM man bara vågar att öppna käften och säga något.)

Människor som tycker synd om sig själva retar mig. Människor som inte kan ta tag i sitt liv retar mig. Långsamma människor som står ivägen retar mig. TA TAG I DET SOM ÄR FEL OCH FÅ DET TILL ATT BLI RÄTT ISTÄLLET FÖR ATT PIPA OM DET DAG UT OCH DAG IN LÄGG FÖR FAN INTE ALLT PÅ MIG!

Det må hända att jag kanske inte gör rätt första gången jag försöker. Men jag ger FAN inte upp! Jag reser mig igen och försöker med något annat. DET BEHÖVER INTE VARA SVÅRARE ÄN SÅ!!

Tyvärr ingen kärlek eller ärtor idag..
Men jag önskar er ändå en bättre dag än vad jag har..

Måndag vecka 29.. Fabriken där sambon jobbar är stängd.. och det står semester för oss båda..!

Tänk att få vakna måndagsmorgon, klockan nio.. Ingen stress, ingen press.. Solen lyser, fåglarna kvittrar och livet borde vara sådär underbart härligt. Att få äta frukost tillsammans, i lugn och ro.. Prata om vad man ska använda dagen till.. och bara njuta av att vara..

Det är så det ska vara, tycker jag.. men så lever jag ju också i en fantasivärld..?!
Min verklighet idag, är att jag hann säga god morgon till min sambo.. innan han sa hej då, satte sig i bilen och åkte till jobb..
- Ett snabbt ärende, sa han.. Ska bara inom och hämta/kolla/göra en sak.. (minns inte riktigt vad han sa, eftersom min tanke fastnade på ordet jobb..)

Jag vet inte hur det ser ut i andra förhållanden, kanske är det fullt normalt att fira semester ifrån varandra..?!
Även om det inte spelar någon roll om hur andra har det, men jag kan inte låta bli att jämföra då jag inte är helt nöjd med min situation just nu. För det räcker inte med ett snabbt ärende inom kontoret, trots att han har semester.. För efter det, det lilla snabba ärendet inom kontoret på sin semester, har sambon lovat en vän att hjälpa honom i trädgården.. vilket kommer enligt erfarenhet, att ta hela dagen..

Och kvar blev jag med barnen..?!
-Tur att man älskar sina barn..!

Jag menar, varför ska man vara ledig tillsammans med sin sambo..?!
Behöva umgås och bygga relationen?! Trams!
- Sköter du ditt så sköter jag mitt, eller vad är det man brukar säga..?! (Det passar i alla fall bäst in på min verklighet.)

Känner mig aningen bitter, vilket får hela min kropp att skaka.. Kan inte låta bli att tänka på alla de par, som faktiskt har en relation med varandra.. som faktiskt tycker om att vara tillsammans.. Par som det gnistrar om. Där man kan se kärleken för varandra, i deras ögon, när de tittar på varandra.. Relationer som lyser, där de hyllar varandra, växer tillsammans, enas i en fantasivärld fylld av magi..

Min bitterhet får mig att stänga av.. Jag skiter väl i det! Att min sambo alltid har någon ursäkt för att göra något annat, tillsammans med någon annan.. "Jag har lovat.." "Han behöver min hjälp.." "Det finns ingen annan som kan göra det jag gör på jobb.." osv.. osv..

Jag trivs med min ensamhet.. tur är väl det?! Och jag brukar inte ha problem med att göra saker och ting ensam med barnen.. Men just idag, första dagen på vår så kallade gemensamma semester, hade jag kunnat tänka mig att faktiskt vara tillsammans.. Men sen å andra sidan vet jag hur det kommer att bli.. Kalla mig bitterfitta, men under de två kommande veckorna.. som sambon "ska ha semester" är jag övertygad om att han kommer spendera minst en vecka av tiden på jobb.. Han har en bokad lunch och lovade möten, privat förvisso, men ändå allt bokat utan mig.. (Klart att jag får följa med! OM jag fixar barnvakt, men som läget är så kommer han gå oavsett..

Kärleken spirar och ironin haglar.. Och jag mår toppen!
Kall som sten, barriärer av murar.. Det enda som kommer växa denna semestern.. *grrrrr*

Men jag väljer att njuta. Jag plockar bort det som får mig ur balans och kör mitt eget race.. Synd kan romantikern tycka, att låta en relation som kunde varit fantastisk, att gå till spillo.. men det spelar ingen roll.. En fantasivärld kommer aldrig att bli något annat än just en fantasi.. och verkligheten gör sitt avtryck och formar oss till det vi är..

Jag håller huvudet över vattenytan och fortsätter dagen.. i hopp om att finna ro med min verklighet, som just nu gnager mig inifrån.. Lägger ännu en sten på muren, tänker på något annat och går vidare med MIN dag.

För när man tänker efter.. så har jag det bästa av bästa!
Jag har tre fantastiska barn, en underbar hund och en härlig trädgård att växa med och i.. Här finner jag kärleken jag behöver, så varför låta något annat betyda något.. Jag väljer att njuta!

(Ber om ursäkt för min ärlighet, då den kanske anses vara oprovocerad och jag vet att min sambo är högt skattad av många.. Och ja, han ÄR en fantastisk människa, även om jag inte ges tillfälle att se det så ofta..)

Kärlek & Ärtor!

Jag vet att jag inte är unik i mitt behov av att få vara ensam, men ändå är det långt ifrån alla som kan förstå mig när jag säger att jag behöver en paus ifrån allt och alla.. Jag vet att jag stressar alldeles för mycket, men när fighten om att bli förstådd inte orkas med ger jag upp och tuffar på.. Stressen är så laddad att jag oftast bryter ihop när jag väl sätter mig ner och andas.. Det börjar som en rysning genom kroppen och sen kommer tårarna..

Jag hör mig själv säga "jag orkar inte mer" eller "jag blir så trött" men vad hjälper det..?!
Att vara öppen som en bok, med mina känslor har upplevts som en ärlig väg att gå genom hela mitt liv, men nu har jag tappat förtroendet för att det verkligen skulle vara så..?!
- Det hjälper inte ett skit, när jag berättar om hur slutkörd jag är.. Upplever det mer som om personerna här hemma är trötta på mitt tjat och att ingen lyssnar längre.. Så jag har bestämt mig för att sluta berätta om mina känslor.. Jag ger ironiska, enligt mig nervärderande "JA, men va roligt.." eller "Åh så BRA" med en klämkäck ton.. och det verkar fungera bättre, trots att det är helt och hållet lögn ur min mun.. Detta får mig att idiotförklara de som helt plötsligt lyssnar, då det känns som om de lyssnar på mig bara för att det är ord som DE vill höra..?!

Panik på att alltid känna att jag gör saker för att andra vill, och inte för min egen skull.. Helst skulle jag vilja sparka bakut.. Sätta mig på tvären.. som en trotsig tonåring eller något..?! Skita i allt ansvar och bara fly från allt det där som alla förväntar sig att jag ska göra..

Men nej.. Det är ju totalt opassande.. Vuxen kvinna..?! Ta ditt ansvar.. Skippa det du brinner för, det som ger ditt livet mening.. Håll truten och fortsätt behaga alla andra..

Förmodar att det är detta som gör mig så arg..?!
Att veta att det är nuet vi ska leva i.. att det är nu jag lever och inte sen.. men att jag ändå hela tiden känner att jag måste vänta med mitt..?!

Det fanns en tid då jag såg positivt i allt.. Då kunde ingen älska som jag.
Nu är det mesta negativt och till skillnad från tidigare, finns det ingen som kan hata så mycket som jag kan just nu..?!

Men för att inte trampa någon på tårna, gör jag som jag bör och önskar alla en trevlig och riktigt skön dag..
- Kärlek & Ärter (även om jag känner krig)

Jag har inte bloggat på evigheter.. Jag har inte haft ork nog till att älta mitt inre och har helt enkelt stängt av mig själv, i hopp om att slippa mitt mörker..?!

Erkänner såhär i efterhand, att det var rätt outhärdligt ett tag.. men nu tror jag att det har börjat vända igen..?!

Under tiden som jag har varit borta från bloggen, har jag försökt att fokusera på det som får mig att må bra, nämligen min hund och det har väl fungerat rätt bra tycker jag..

( -Finns en blogg i hennes namn också, som är betydligt mer uppdaterad: www.spira-podenco.bloggplatsen.se )

Gällande årets "fantastiska" jul känner jag tragiskt nog bara en stark önskan efter att den ska ta slut! Jag vet att det kommer att vara trevligt, när vi väl träffas.. överallt vi nu ska.. men glädjen saknas och inspirationen är obefintlig..

- Tur att jag jobbar inom barnomsorgen, så att jag i alla fall kan bli påmind genom barnen, hur spännande och glädjefyllt det egentligen borde vara.. Ja, så att jag inte tappar hoppet helt och hållet, menar jag..

Nåväl..
Det är dags att.. som precis ALLA andra.. uttala en önskan om en god jul och ett gott nytt år till er alla.. vilket jag precis gjorde.. och avslutar sedan detta oinspirerade inlägg..

Kärlek & Ärtor!

Igår hade en av grannarna i huset, fest så det stod härliga till..
Musiken dunkade och glada rop kunde urskiljas i takt med dansstegen..

Jag och barnen hade nästan precis kommit hem från att ha varit iväg och ätit gott på resturang, då partajet satte igång.. och jag minns mig själv tänka högt: "vågligt", med vetskapen om hur många sura stofiler vi har som bor i vår trappa..

Eftersom det var lördag, fick barnen lov att sätta på en film inne på rummet.. trots att klockan passerat 21.. Timmen senare, när filmen tagit slut och båda barnen hade somnat, var festen fortfarande igång, vilket var helt okej enligt mig, då jag kände en viss lycka i deras glada skrålande till musiken.. Däremot blev jag mer och mer irriterad på den grannen som fick för sig att det var okej att börja banka i väggen, eller i golvet, eller i taket, vilken våning de nu befann sig på.. för att visa sitt missnöje..?! Efter vart tredje bankande ungefär, tystnade musiken en stund, för att sedan sätta igång igen.. *hahaha*

Jag vet inte hur det gick sen.. Varken för grannen som hade fest, eller för den stackars satan som inte kunde sluta irritera sig.. Men runt halv 23-tiden tystnade musiken helt och så även allt bankande..

Vi har en del äldre personer som har bott i trappan sedan husen byggdes (?!) och som tror sig vara kungar på täppan. Men annars är det ganska så stor omsättning på folket.. Bara under de fyra åren som jag har bott här, har det varit ganska många som har både flyttat in och ut.. Och nu senast under sommaren, är de nog ett par stycken som har flyttat in..

Mina tankar gällande igår, var i stil med "äntligen någon som vågar leva.."
- Ja, man ska respektera sina grannar och inte störa.. men herre gisseness.. En fest, några timmar, en lördag..?! Det är väl ingenting?! Värre hade väl varit, om det hade varit en onsdag.. Eller ännu värre, varje dag i veckan..?!

Nej, då är det mer irriterande, enligt mig, med sur-tanterna och sur-gubbarna, som tror sig vara bättre och som bankar i väggarna i tre timmar, för att de inte vågar ringa på och be om att få sänka ljudnivån.. (Någon borde informera dessa stackars människor, om att det ligger i ungdomars natur att höja musiken ännu mer, när det bankas i väggarna.. då de klart och tydligt glömt bort hur det är att vara ung och rebellisk..?!)

Alltid retar det någon..
Om man letar efter det, hittar man det överallt.
Hundar som skäller, barn som skriker, musik som spelar, par som bråkar, kärringar och gubbar som bankar i väggarna.. Människor som är högljudda i sängen, personer som röker, personer som använder för mycket parfym, personer som duschar sent, personer som inte håller rent, personer som skvalar när de kissar, personer som håller hissdörren.. Det spelar ingen roll, vad man gör, vem man är, eller hur bra man än är som människa, för alltid retar det någon..

Vi är alla olika. Alla med olika typer av liv. Och någonstans tycker jag att vi borde se lite mer till oss själva..?! Ha lite överseende, med att alla faktiskt har rätt till att få leva!

Kärlek & Ärtor!!

Hade en fantastiskt mysig kväll och natt igår.. Tillsammans med hela familjen, var jag hemma hos en av Tomas barndomsvänner och hans trevliga familj.. Vi åt och drack, fick hembakad kaka med glass, var iväg och badade och sällskapet var helt fantastiskt.

- Finns det något bättre än platser, där öppna, ärliga och kärleksfulla människor välkomnar en med öppna armar.. Platser där man känner att man kan vara sig själv helt och hållet. Inga krav, ingen som dömmer, inget skitsnack bakom ryggen.. "Bara" välkommen och ärligt uppskattad för precis den man är..?! Varken mer.. eller mindre..

Alltså.. Jag mådde så bra, ni kan inte ana..?! Svårt att förklara, men det är en känsla som möter en redan i dörren och den skänker så mycket välbefinnande inuti hela kroppen, att man liksom svävar som på moln hela tiden..

Jag höll mig till kaffe och läsk, hela kvällen, eftersom jag var shaufför och jag blev förvånad över mitt lyckliga och lugna inre, trots bristen på alkohol i blodet..?! (För om sanningen ska fram så är alkohol en stor hjälp många gånger, när man är någonstans och man pga. olika faktorer inte riktigt kan slappna av..)

Nåväl.. Kvällen blev, som sagt natt.. Den hann till och med att bli tidig morgon, innan vi kunde slita oss från vårt trevliga sällskap och åka hem.

So far so good..

- Inte lika roligt i förmiddags dock, när det skulle förberedas inför Jasmine's kalas, dom skulle hållas hemma hos mig klockan 15:00..

Vi gjorde så gott vi kunde och tillslut blev äntligen båda tårtorna klara.. Gästerna som började trilla in redan 14:40 (?!) fick vänta en stund, men så fick det bli, när det inte blev som det skulle..?!

Tråkigt nog, lämnade gästerna ganska så snart därefter.. Tror att de väntade längre, än vad det tog för de att dricka upp sitt kaffe och äta sin tårtbit..?! Och därav dagens rubrik..

Det kändes så jädra surt, när jag äntligen blivit klar med allt jox i köket och faktiskt fick chansen till att umgås lite, så skulle mer än hälften av gästerna gå..?!

- Så helt klart INTE värt besväret..!
Hårt kanske, men nä.. Då är det kanske bäst för alla att skita i sånt här istället..?! Jag vet att jag gör fel, men jag tog det väldigt personligt. Som om mitt hem inte är bra nog. Som om det jag bjöd på inte var gott nog. Och framför allt att jag inte var värd mer av deras dyrbara tid..?!

Kontrasten mellan: det hjärtliga, från näst intill okända människor igår, till "snabbt in och snabbt ut" från familj idag.. skaver en aning och mina värderingar får sig en tankeställare, vare sig jag vill det eller inte..

Men skit i det nu.. Jag behöver inte sånt som drabbade mig idag.. Jag har inget som helst behov av att kyssa röva.. Jag gör som jag känner vara ärligast och passar inte det så kan jag ingenting göra. Jag vet hur mycket jag har att ge, men om man inte vill ha det, så finns där ingen anledning för mig att engagera mig.. Då finns det andra som förtjänar mig bättre. Personer som respekterar och värdesätter mig för den jag är.. och som uppskattar mig trots mina fel och brister..

Gnälligt värre nu..?!
Otacksamt av mig att inte uppskatta de gäster som faktiskt stannade kvar och som ville prata även med mig en stund..

Jag är inne i en dipp just nu och upplever allt jag gör som bara fel. Är fruktansvärt självkritisk och ser mitt egenvärde som obefintligt.. Kanske därav min reaktion idag..?! Men jag vill ändå inte ursäkta mig för det jag upplever, då det är sanningen i mina ögon..

Väljer att tänka på igår och försöker att återfinna lugnet. Kommer på mig själv med att sitta och hoppa med ena benet och jag vill tro att det är frustrationen som försöker att få igång mig..

- Helvete.. (Ursäkta min franska)
Allt kommer på samma gång!
Irritation, ilska, rastlöshet, saknad, sorg..

Och till råga på allt borde jag gå och lägga mig, eftersom jag börjar jobba klockan 08:00 imorgon. *suck*

Tror att jag får gå en runda, så kanske allting släpper..?!

Kärlek & Ärtor..
Oavsett om du anser mig vara värdig eller inte.. *smile* (Jag är nämligen större än så.. *hahaha*)