Jag är ganska så säker, att i de flesta fall, medmänniskan i var och en hade tagit över om man orkat ta redan på fakta innan man gått till anfall..

Helt och hållet övertygad.. (kanske jag lurar mig själv..?!) att näst intill alla hade haft någon form av medlidande, eller i alla fall en gnutta bättre förståelse, gentemot någon som lider av psykisk ohälsa, stress, panikångest, etc. då det i dagens läge ligger så många nära till hands..?!

Anledningen till att jag skriver idag, är att jag är både galet j*vla skitförbannad, men samtidigt väldigt, väldigt ledsen..

Idag, för andra gången sedan i somras, har länsstyrelsen tagit kontakt med mig gällande min hund.. *suck* (here we go again)

Någon har gett sig självaste fanken på att sätta dit mig för att jag skulle missköta min pälskling och gör tydligen allt.. utom att komma till mig personligen och faktiskt fråga om hur vi, men framför allt hur hunden har det..?!

Första samtalet jag hade med länsstyrelsen var huvudsakligen riktat gällande Spiras vikt, då den anonyma anmälaren menade på att hunden var kraftigt undernärd..?!
Och ja, om man jämför med en golden eller schäfer, så är Spira några kilo lättare.. Men nu råkar det faktiskt vara så att Spira varken är en golden eller schäfer.. Spira är en podenco/vinthund alltså en väldigt smärt och smidig hund med en normalvikt runt 20kg..

Detta ärende lades ner efter jag berättat FAKTA för tjejen från länsstyrelsen. 1. Att rätta Spiras ras från dingo-liknande, till podenco/vinthund. 2. Att hon är en adopterad gatuhund från Spanien och INTE från Rumänien.. och 3. Att hennes mening här i livet (instinkt via gener) är att jaga.. samt 4. Skickat bilder på min ?fina hund? som tjejen på länsstyrelsen själv sa efter hon sett min hund från alla vinklar.

Dagens telefonsamtal från länsstyrelsen kom pga. ett inskickat brev skrivet i september i år.. Detta brev hade en avsändare och jag ger personen i fråga ett poäng för att våga stå för sitt namn.. (som jag givetvis inte tänker skriva här!) men tar genast tillbaka samma poäng, då hen valt att skriva ett långt brev till länsstyrelsen istället för att komma direkt till mig.. Enligt brevet (som jag fick uppläst) har hen koll på både min adress och till och med hur länge jag har bott här, så tekniskt sett borde det kosta mindre, både i tid och handling att bara palla sig hit och få svar på sina frågor.. ISTÄLLET FÖR ATT ANTA!!

Jag har absolut ingenting att dölja! Skulle kunna visa upp, till och med VILJA visa upp hur min hund har det här hemma. Inte för att det är min skyldighet att tvunget visa dessa nyfikna, trångsynta, okunniga människor mitt hem, eller för den delen ens behöva förklara.. men jag gör det gärna för att skapa sinnesro för dessa stackars individer om det är det de behöver för att kunna sova gott om natten..?!

Jag har inte adopterat en hund ifrån gatorna i Spanien, för att missköta henne här hemma i Sverige..!!

Jag är uppvuxen med hund. Och i hela mitt liv har jag älskat dessa fyrbenta pälsklingar.

Min förra hund Bella, hade jag vid min sida i elva år och även om en del av mig dog när hon lämnade jordelivet för några år sedan, kan jag inte leva utan hund. Så jag adopterade Spira.. En sju månaders valp, övergiven utan mamma och hem. Hittad och räddad två månader gammal, tillsammans med sin syster, ensamma och rädda, från en tyst och mörk kyrkogård.

När Spira kom till Sverige för två år sedan, var hon rädd för allt! Men med kärlek och trygghet fick hon mer och mer tillit till mig, min familj och framför allt till sin egen förmåga. Det första året var minst sagt krävande, men helt klart värt varenda minut, då hon är en sådan fantastiskt fin hund idag!!

Knepet är hennes IQ, som jag tyvärr måste benämna negativt pga. allt som hänt, då hon är så galet smart.. Något som tydligen få hundägare i min omgivning klarar av att förstå.. Och jag köper det om man kanske saknar erfarenheter av att ha en fd. gatuhund fostrad alldeles för kort, av en mamma som förmodligen även hon levt ensam på gatan..?! Ni får tro vad ni vill, men det räcker med ETT försök, EN gång, och ett lyckat resultat, så har hon lärt sig. Spira vet hur man låser upp dörrar. Hon vet hur man trycker nosen under en hasp så till exempel grinden öppnar sig. Hon ser hur vi gör och efterliknar det och vips har vi en galet smart hund, med hela världen (läs parken) inför sina tassar.. Och det tillsammans med hennes smidighet, hennes otroliga snabbhet och hennes förmåga att lätt hoppa från stillastående rakt upp på till exempel ett köksbord, gör henne till just den fantastiska hund hon är.. och som JAG ser. Hennes milda personlighet, nyfikenhet och egen vilja gör henne till en av de trevligaste och roligaste hundar jag någonsin har träffat, än mer fått äran att vara ägare till..

Men hur funkar nu detta, min känsla för min älskade galenpanna till hund i samband med återkommande anklagelser om att jag på ett eller annat sätt skulle missköta, misshandla, eller plåga min hund..?! Nja, det rimmar ganska så dåligt faktiskt, om jag nu behövde säga det..?! Kombinerar vi dessa två med ytterligare en nackdel, som min depression i somras tillexempel, skulle vi kunna få en omplacering av ännu en hund alternativ självmord på ägaren, när det var som värst..

För det är inte bara, ett eller två telefonsamtal om hur min hund egentligen har det.. Det är iakttagelserna, antaganden, förföljelsen, hoten till mina BARN (?!) om att ringa polisen.. Polisens hot om att komma och ta min hund ifrån mig för att de är trötta på alla samtal gällande denna hund som setts springa lös i parken hela sommaren.. osv.. osv.

Jag skriver inte detta i hopp om att få medlidande.. Jag behöver inget medlidande! Jag behöver FÖRSTÅELSE!!

För j*velen.. PRATA med MIG! Ni människor som (mest troligt) aldrig kommer att läsa detta, men som hellre väljer att skriva långa brev till länsstyrelsen eller ringa till polisen.. (och ta deras dyrbara tid) ni anar inte hur mycket ni sårar en medmänniska.. nämligen MIG.

Jag har krigat.. (om jag nu vågar skriva så utan att få ännu en anmälning kastad i nacken..?!) ..mot min smarta hund hela sommaren! Hon har sett en möjlighet, löst hindret och älskat friheten ute i parken. Jag har höjt ribban så att säga.. satt upp fler, svårare hinder.. Spira har löst de och än en gång lyckats.. och så har vi hållet på Spira och jag.. sedan början på maj till början av september..

Det började med ett enkelt missförstånd när grannen tog bort en del av staketet och Spira hittade en väg ut.. Ut till en ännu större gräsmatta än den i trädgården, som dessutom var full av roliga kaniner att springa efter. Och det räckte. EN GÅNG. För staketet kom upp illa kvickt igen, redan efter första gången, men då hade Spira redan fått smak för äventyren utanför och sen var kriget igång.

-Amen varför sätter du inte bara fast henne med en löplina i ert stora träd då? Har jag fått höra..
- För den tuggar hon av.. och helt ärligt tänker jag inte kedja fast henne som om hon var kvar i Spanien, för det är det enda alternativet om man ska, så kallat binda fast henne.

- Du får ha koll på din hund! Du kan inte bara släppa ut henne i parken! Har jag också fått höra..
- Helt ärligt! Det är bara kränkande! Tror ni att jag är dum i hela huvudet eller?!

- Du ska kanske sätta upp ett staket så hon inte rymmer..
- Eh, ja?! 90cm högt (som fungerat i 1,5 år innan missödet med grannen) har byggts på.. och byggts på.. förstärkts.. och byggts på.. och är nu närmare två meter högt, något obehagligt och nästan farligt..?! Men absolut ett staket.. Vilken bra idé!!

- Är du medveten om att din hund är ute och springer i parken?!
- Vad vill du egentligen att jag ska svara här?

- Varför går du inte efter din hund, den springer i parken?
- Jo du förstår, ju närmare jag går min hund, desto tryggare känner hon sig.. och desto längre bort springer hon..

Ja, som ni säkert förstår, skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om vad främmande människor, mer eller mindre trevliga, har sagt och påstått om mig och min hund.. Och det är bara i verkligheten.. irl som det förkortas numera.. Sen har vi alla de meddelande via messenger med bilder hämtade från Facebook tillsammans med ett litet: Är inte detta Spira? Och alla kommentarerna i trådarna under dessa bilder på Facebook sen.. herre min skapare vad somliga människor kan vara grymma mot personer de aldrig ens träffat..??!! Men det värsta är att jag ändå, oavsett hur illa berörd jag än blivit ändå haft förståelse för ALLA..?!
Känner att jag bör tillägga här dock, att inte alla varit otrevliga! En del underbara, på riktigt- hjälpsamma människor (irl) har stöttat och till och med gått emellan och förvarat mig när stämningen på nätet taggats upp rejält.. och er är jag evigt tacksam!!

Men nu undrar jag.. Är det någon av alla dessa ettriga människor, som någonsin har varit medvetna om min inre kamp VARJE GÅNG Spira gett sig ut på äventyr..?! Inte nog med att jag varit fruktastvärt orolig för min hund.. kommer hon hem igen? Tänk om någon galning tar henne? Och plågar henne? (Världen är full av sjuka djurhatare) Blir hon påkörd? Kommer någon fara illa pga. henne? Bilolycka? Cykelolycka? Ve och fasa att några barn sitter i parken med sin kopplade tamkanin i famnen och Spira kommer och rycker kaninen mitt framför deras ögon? Vi snackar traumatisering på hög nivå..
Fruktansvärda tankar, när man faktiskt försöker att ta ansvar och innerligt gör allt man kan..

Min hund, mitt ansvar, min ångest.. Och det har ju på något sätt varit rätt åt mig, jag är fullt medveten om detta.. men ändå.. Att sitta och bokstavligen vara fylld av alla dessa ångestladdade tankar, med oron inför allt som skulle kunna hända.. samtidigt som skräcken inombords får kroppen att skaka så fort någon passerar den öppnade grinden (i hopp om att hundjävern ska komma hem igen) är obeskrivlig. Jag blev alltså på allvar rädd för människor och säker på att de skulle vara arga på mig.. En känsla jag inte skulle önska ens min värsta fiende..

(Ah sluta gnäll och ta ditt ansvar, tänker säkert vissa.. och ja, absolut, jag är med på det för det är precis vad jag har gjort! Jag har stannat kvar, trots att hela mitt inre vrålat efter att gå och gömma mig. Jag har blottat mig för aggressiva människor med många tankar och starkt tycke. Jag har svarat på frågor som jag inte haft någon skyldighet till. Jag har visat upp mitt hem för oroliga personer som verkat tveksamma inför mina ord om att hunden har kommit hem och att hon faktiskt mår bra.. Jag HAR tagit mitt ansvar och jag gör det fortfarande, tills dagen då jag slutar andas. Men bara för att folk har åsikter betyder inte det att de har rätt till att kränka, hota, eller förfölja varken mig eller mina barn!

För att inte tappa fotfästet helt och hållet under sommaren som har gått, med allt vad den inneburit med anmälningar, polissamtal, klagomål, etc, .. har jag försökt att intala mig själv att det här egentligen handlar om människor som kanske helt enkelt bara bryr sig..?! Djurvänner som är/har varit oroliga över min hunds välmående.. och jag har försökt att se det fina i det, hellre än att alla hatar mig.. Men det har liksom gått till en viss gräns. Och idag, efter dagens telefonsamtal med länsstyrelsen kände jag bara att måttet var rågat. Jag blev uppriktigt sagt skitförbannad! Nu räcker det!!

På måndag är det jag som tar reda på fakta. Jag vill veta HUR MÅNGA klagomål polisen har fått in. Om de är från en och samma person eller om det rör sig om flera olika personer. Jag tänker också fråga polisen om de verkligen har rätt till att ta hunden ifrån mig, med enbart springer lös i parken som anledning. (För jag vet att Spira aldrig går fram till främmande, varken hundar eller människor..)

Sen tänker jag ringa till länsstyrelsen och be om kopior på de anmälningar som gjorts gällande mig och min hund.. Inte för att jag är säker på att jag skulle få några, men jag tänker är det mig det gäller borde väl jag om någon ha rätt till dessa papper?!

Och min och Spiras nyfunna disciplinträning kommer naturligtvis att fortsätta.. och kommer att vara fram tills det att våra gemensamma dagar är räknade.. med eller utan ingripande av myndigheterna..?!

Kärlek & Ärtor (till alla som förtjänar det..)
Pest & Kolera till resten.. (Ni vet vem ni är, för jag har ingen aning och jag tänker inte anta..)

Eftersom det var första arbetsdagen idag, efter att ha varit ledig i tre veckor, gick jag och lade mig strax efter klockan 00.. Sen att det tog lite mer än drygt en timme, för mig att komma till ro och somna, behöver vi ju inte prata högt om.. Att jag sen dessutom vaknade en gång i timmen fram till det att jag skulle gå upp klockan 07, behöver vi inte heller diskutera.. Det räcker med att vi är överens om att det var en tuff natt, jobbig morgon och aningen seg start på arbetsdagen..
- Men jag hann att dricka mitt kaffe.. ta en uppfriskande morgondusch.. OCH att gå en runda med hunden, innan det var dags att sätta sig i bilen och åka till jobb..?!!

Arbetskamraterna är oroliga för mitt välbefinnande.. och jag tänker inte klandra de för det.. Jag känner ju själv hur loj och ointresserad jag är och kontrasten till den annars så entusiastiska Jenny är ganska så drastisk, om jag får sätta orden själv..?!

Nåväl.. Dagen började lite avigt, men jag kände nog ändå hur det mojnade upp framåt eftermiddagen.. Och efter min stängning, när jag satt och drack vaniljlatte i min ensamhet, kändes det nästan riktigt bra..

Nu är dagen slut.. i stort sätt.. Klickan har passerat 22 och eftersom jag öppnar klockan 06 imorgon, vill det till att jag släpper alla mina viljor och går och trynar istället..

Tveksamt att jag kommer att sova bättre inatt, även om det borde vara lättare efter en energikrävande dag som denna.. Men jag hoppas innerligt, borstar tänderna och går och knyter mig.

Kärlek & Ärtor!

Kärlek & Ärtor!
- God natt..

Jag är en människa fylld av inre kaos.. och jag vet inte om det är därför jag mår bättre av att ha ordning på materiella ting runt omkring mig, alltså på utsidan.. eller om det bara är ett personlighetsdrag i sig själv..?!
Oavsett så gillar jag att städa/ skapa ordning.. men jag fullständigt HATAR att städa efter andra. Känns som om jag kämpar för mitt liv, när jag går och plockar och plockar och plockar..

Att vara mamma till tre kräver ju så klart sitt, och jag kan ha överseende med detta i mångt och mycket.. (även om jag låter en del under tiden..) Men att behöva göra det ensam.. *suck* det suger!

Att städa upp efter någon annan, innebär inte bara disk från vardagsrumsbordet.. utan kan lika gärna vara att göra det som den andra vuxna inte orkar, glömde, eller har missat..

Det står mig upp i halsen och jag kräker dagligen över allt som motarbetar mig. I ett normalt skede och i rätt sinnesstämning kan detta anses som petitesser, men i min värld är det krig med atombomber och giftig gas.

I morse skulle jag få en lugn start på dagen.. Några timmar helt utan krav, men det sket sig big time då resten av familjen försov sig och jag blev involverad i ännu en knut av panikslagna måsten..

Lugnet som skulle ha varit, blev istället en klump i magen.. igen.. och kroppen skakar så det gör ont.

Jag söker desperat i tankarna efter ett svar på frågan: vad är meningen med allt detta här? Men med en hjärna som är totalt utslagen av stresspåslaget tidigare, hittar jag inget svar som låter rimligt.

Jag stannar upp. Fokuserar blicken på den vackra rosen jag har framför mig i trädgården och andas in. Försöker slappna av i kroppen, för att bli av med spänningen som får mina händer att skaka.. och andas ut.. Jag fortsätter att andas med djupa, lugna andetag.

Jag sluter ögonen och lyssnar..
Jag hör småfåglarna kvittra. Vinden i träden ute i parken. Någon sågar.. Ett flygplan passerar. Duva. Fiskmås. Skata. Barnskrik ifrån skolan. Någon tutar och jag hör en accelererande bil köra iväg.

Jag öppnar ögonen som ser allting i blått, efter att ha blundat mot solen.. Mina händer skakar inte lika mycket mer och jag inser hur jag, mitt i allt känner en viss tacksamhet, trots att hjärtat fortfarande dunkar hårt i mitt bröst.

Jag inser att jag varken är arg, ledsen.. eller glad. Jag är nollställd.. Ett välkänt tecken på att jag nått vändpunkten (vilket händer näst intill dagligen, mer eller mindre..) I hopp om att kunna ta ett steg uppåt, i önskad riktning, suckar jag djupt och tar nya tag..

Det börjar bli tjatigt det här.. Det är svårt att vara hoppfull, när vetskapen säger att om några timmar är jag tillbaka till att städa igen..

För alla er andra.. som lever det där harmoniska livet, som vaknar med glädje, som ser fram emot vad dagen har att ge, som känner sig trygga och omhändertagna, sedda och hörda.. önskar jag en underbar dag.
Till oss andra, inklusive mig själv, säger jag kämpa vidare! (Det är egentligen en underbar dag..?!)

Kärlek & Ärtor!

Jag är så sjukt nära på att ge upp allting nu.. Finns fan inte en enda sak som kan gå min väg..?! Hela tiden är det något eller någon som kräver min tid och jag är bara så less på allt och alla..

Blir arg så jag skakar. Tårarna som fyller mina ögon, men som vägrar rinna över irriterar mig nått sjukt.
- Det hjälper fan inte med att böla!

...

(Blev ett litet avbrott.. tårarna försvann.. Polisen ringde och jag fick skärpa till mig..?! Men det löser sig nog snart.. uppgivenheten växer fortfarande.)

Man talar om karma.. ?Du behöver inte hämnas då karma sköter det åt dig..? och jag tänker Fy helvete vad jag måste ha varit elak och hemsk i mitt tidigare liv.. eftersom min karma suger big time!

Det hjälper inte att vilja göra gott.. tydligen?! Kanske om jag hade orkat verkställa mina önskningar och drömmar för andra..?! Men som det ser ut nu finns där ingen energi kvar till nått..

Hunden har rymt.. igen! Tredje gången den här veckan och jag blir arg på så mycket..
Folk som inte ser eller kan fatta att min hund är sjukt smart.. folk som på fullaste allvar tror att jag medvetet släpper ut henne lös i parken. Jag blir arg på det faktum att jag inte kan underhålla min hund på det sätt som hon brinner för inombords. Jag blir arg på tiden som går åt att (av någon jävla aning) försöka förklara för gamla kärringar att jag faktiskt är en skötsam person som fan i helvete vet, kan och faktiskt följer och gör mina skyldigheter. Mina skyldigheter och fan mer därtill.. men det är det fan ingen som poängterar..?!

Jag blir arg på att det känns som om hela jävla världen är emot mig och att jag ska stå ensam i ett hörn och dessutom skämmas för det.

Och ja. Jag ber om ursäkt! Förlåt för att jag förpestar hela min omgivning. Jag gör allt som står i min makt, för att ta hand om allt och alla, men alltid slutar det med att mitt inre försvar triggas igång.. för jag är trött.. och det blir kattskit av alltihopa.

Och ja. Jag ber om ursäkt för att jag är så jävla ärlig hela tiden. Jag ber om ursäkt för att jag inte orkar hålla minen hela tiden. Kag ber om ursäkt för att jag inte är bättre, starkare, duktigare. Jag ber om ursäkt för att jag håller på att gå under. Och jag ber om ursäkt om jag får dig att känna dig illa till mods.

...

Jag brukar inte publicera dessa inlägg, men idag blev det så.. Jag vet att jag behöver tömma huvudet på eld och det går inte genom lama försök till att försöka skriva något fluffigt, sockersött, ursäktande positivt med allt jävla skit som sparkar mig i huvudet hela tiden.

Nåväl.. Hunden är hemma igen och nu måste jag lista ut hur fasiken jag ska göra för att hon aldrig rymmer igen..?!

Må gott mina vänner och vila i frid ni som kan.. Jag får helt enkelt vänta..

Kärlek & Ärter

När jag kom hem i dag efter jobb och kastade av mig skorna i hallen, för att gå direkt ut i trädgården igen, kände jag mig ärligt lycklig!
Det händer allt oftare att jag ?drabbas? av insikten av att jag lever min dröm och att jag är lycklig över att se det.. att få uppleva det.. men lika lycklig som jag kan vara.. lika fort kan det slå över och jag blir ett bittert, rastlöst och fler irriterar monster..?! Det kan ta mindre än tre sekunder från total lycka och harmoni, till totalt vrede.. och allting omkring mig blir smittat..

De äldsta, mannen och sonen drar sig helst undan, de tystnar som om de fryser till is.. Min mellersta (om han är närvarande) hakar mer på och bangar inte två sekunder för mothugg och egna flipp, medan min yngsta mer tar illa vid sig och blir mer tillsynes ledsen..

Idag drabbade jag ?bara? de äldsta och sekunderna efter mitt utbrott, inser jag hur jag precis kanske har förstört en fram tills dess bra dag för de båda..?!

Jag drar mig själv undan efter explosion, men det förändrar inte det faktum att det faktiskt ägt rum.. och mitt dåliga samvete tar över.. ibland mer än vanligt.. ibland, som idag, näst intill obefintligt.
- Orkar inte bry mig..
Jag borde! Men orkar ärligt inte.. Stormen har blåst över och vad tjänar det liksom till..?!

Nåväl. Jag fick tömt och fyllt diskmaskinen i alla fall.. Jag missade min tv-kväll.. men som jag sa så orkar jag inte bry mig..

Blir lite rädd för mig själv när jag inser hur det kan gå från 250 i lycka till minus 32, på mindre än tre sekunder, men orkar inte analysera fram något vettigt..

Störigt som f*n, men va tusan.. Jag har försökt att tämja mina inre demoner i över fyrtio år nu.. och jag är fortfarande besatt..?!

Ser fram mot en ny start imorgon.. förhoppningsvis med mer tålamod än idag och kan bara be om en bättre sinnesstämning än den som kust nu tynger min kropp..

-De säger att sömn gör saken bättre, även om jag vet att man vaknar nästa morgon fortfarande som samma person.. Men jag tänker i alla fall försöka och kryper därför ihop i sängen för att se om utopin kan bli sann..?!

Kärlek & Ärtor, alla vackra människor.. och till alla er andra säger jag faktiskt det samma..

Det första jag lägger märke till, när jag kommer ut i köket, är torkade saftfläckar på hela bänken.. Jag låter det bero, men utsätter mig snart för nästa fantastiska upplevelse, då jag ska sätta disk i maskinen och häller ett helt glas vatten över golvet.. *suck*

Dotter hittar inga strumpor.. (utan ?knölar?) Jag glömmer smörja in barnen innan de åker till skola och förskola.. Den äldsta sonen kommer missa sin simträning IGEN.. pga. en fotbollsskada.. Jag tappar nästan hunden, som får nys om en kanin på morgonpromenaden.. Jag spiller kaffe i bilen och hamnar bakom den ena lastbilen efter den andra och får pilutta mig fram i minifart hela vägen till jobb.

Det brukar ordna upp sig när jag väl kommer till jobb.. och jag trodde faktiskt att jag hade lyckats.. men för mindre än tio minuter sedan satte jag mig i en myr-stig..?!!

Ser med (ironisk) spänning, fram emot eftermiddagens eventuelle överraskningar.. (-Stänger på jobb idag..) Men har redan ställt in mig på det värsta så jag är beredd.

- Bring it on!!

Hoppas ni har en bättre tisdag än jag..
Kärlek & Ärtor!

För en tid sedan, skrev jag ett inlägg om mina våndor inför inbjudningar till ett eventuellt firande av min födelsedag.. När jag går ner i svackor, har jag svårt att se min mening och varför någon i min närhet, närastående eller ej, skulle vilja spendera tid med en trasig själ som jag..?! Än mindre ?Vem skulle vilja komma och fira min födelsedag..?!!? Men jag fick hjälp med att skriva listan, med de personer som jag inte själv kunde se som självklar.. och när listan var skriven och inbjudningarna var skickade kändes det faktiskt riktigt bra..

Men så kommer då verkligheten ifatt..
När mina tidigare tankar blir bekräftade i svaren från inbjudna.. Till min känsla vaga ursäkter, om att man tyvärr inte kan komma, eller när svaren helt enkelt bara uteblir.. börjar hjärnan jobba igen, samtidigt som jag inte är ett dugg förvånad, samtidigt som jag känner styrkan i att jag faktiskt redan visste..

Det gäller så klart inte alla! Naturligtvis förstår jag att folk har annat för sig.. Men jag kan inte hejda mina tankar från att gå igång på hur det hade kunnat se ut om det var ?någon annan? i familjen som skulle firas istället för mig.. Omständigheterna kan vara många, men det förändrar inte känslan av att jag inte skulle vara lika bra..?!

Blir förbannad på mig själv när jag ?tänker fel?.. Det är inte kvantitet det handlar om, utan kvalitet som är det väsentliga! Och trots att det kanske inte är de faktiska familjemedlemmarna som väljer att ställa sig närmast, är det mer ärlig kärlek och omtanke från de som faktiskt vill lägga några timmar på att förgylla min dag med din närvaro.

Men åter igen.. det förändrar inte känslan av besvikelse även om jag vet att jag borde släppa min sorg och göra desto mer för de som ser mig värdig av deras tid.

Som vanligt vill jag be om ursäkt om någon känner sig ?kränkt?. Jag skriver inte detta för att ge någon dåligt samvete.. Jag helt enkelt, bara berättar hur jag har det på insidan.

Den syniska människa, som jag har blivit genom åren, pga erfarenheter jag fått (många mot min vilja) får tankarna att vandra mot bitterhet och hjärnan lurar mig till att vilja säga: ?Synd att du inte kom på festen i lördags. Eftersom jag blivit sjuk var det egentligen en avskedsfest, där jag ville berätta för dig hur viktig du är för mig och hur mycket jag uppskattar dig som person.. eftersom jag kommer att dö inom en månad..?

- Ja, ni får tycka som ni vill.. men det är så mitt inre fungerar. Och jag är ganska så säker på att jag inte är den enda på denna jord som lider av inre demoner vardagligen..

Ja ja.. Det går över. Jag kommer inte gråta fler tårar över detta.. men med ännu en ofrivillig erfarenhet, vet jag med mig själv att min mur kommer att vara ännu högre, ännu tjockare och ännu svårare att ta sig igenom.

Jag kanske inte kan se min mening.. men jag vet att den fan inte är att vara andra tillags. Jag tänker aldrig tvinga någon till att delta i mitt liv, men jag har rätt till att få sörja de som hellre avstår.
..För det är just det som händer numera, eller ja sedan några år tillbaka, att jag hellre tar avsked av de relationer som sårar mig. Jag placerar de på andra sidan muren och försöker att gå vidare.. Skulle de sedan, mot förmodan, vilja ?komma tillbaka? har de tyvärr en svår mur att riva, men de är alltid välkomna om de lyckas. Kan tyckas att jobbet läggs över på de stackarna som kanske inte ens förstår varför de hamnat på andra sidan, men jag behöver göra så för att veta om de fortfarande är värdiga mitt förtroende och mina känslor.

Nu tänker du kanske att det verkar helt sjukt.. Som om jag var en bomb nära explosion, aldrig riktigt säker att vara i närheten av.. Men jag lovar, det krävs mer än en fis på tvären för att jag ska ta avstånd. Den utlösande faktorn är mestadels beteende i mönster.. När min egentliga ?oro? gällande relationen blir bekräftad och det visar sig att jag hade rätt. Bevisa mig motsatsen, till det förutsedda (vilket oftast är i negativ mening) och du kan simma lugnt.. Överseende ja. Omständigheter ja naturligtvis. Men det är ändå ett starkt behov av ärlighet (för mig själv) som råder inom mig och samtidigt som det förmodligen kommer att bli min död, är det ett galet måste, för att hålla mina inre demoner i schack.

Jag tror det är kopplat till min näst intill oändliga anpassningsförmåga..?! Jag har alltid, sedan små barnfötter kunnat anpassa mig till det mesta. Handlingar som kanske sårade, gick över, för jag kunde se så mycket annat gott i relationen.. Saker som jag kanske inte höll med om i alla lägen, men som gick okej i alla fall, eftersom jag var den enda som tänkte annat.. Jag kan vänta.. Jag kan vara tyst.. Jag kan göra det sen. Ja, du fattar..?!
Men det hände något när jag och min sambo separerade, för hundra år sedan känns det som nu..?! Med en rad omständigheter från många olika håll, var det något som hände.. Jag förändrades. Jag tror att uppfattningen om mig då, sa att jag var stark, men få förstod nog hur illa det egentligen var. Men så hittade jag ett sätt, att ta farväl, och styrkan kändes även på insidan.. Och idag står jag här med kilometervis av murar som fortfarande gör allt i sin makt, för att skydda mig mot alla de ?faror? som lurar där ute.. Och jag kan inte anpassa mig längre.. Jag kan inte ha överseende.. Jag kan inte se tama ursäkter som något lätt att skaka av sig, för i min värld spelar allting roll.

Jag har så galet mycket kärlek att ge, men när de jag vill ge den till, inte ens kan/orkar/kommer ihåg att svara på en sketen liten inbjudan, som varit en kamp i sig själv, då blir jag barnsligt ledsen och som här obehagligt ärlig.

Nåväl.. Jag gör som jag brukar. Jag gormar om mitt inre, som många ändå sällan förstår. Jag tömmer huvudet på eld, lyfter blicken och upptäcker att solen lyser. Och så fortsätter jag framåt ännu en dag..

Kärlek & Ärtor