Händer det dig också.. att du inte blir lyssnad på..?

Känslan av att du bara är bra att ha, när någon annan behöver dig..? 

Ibland önskar jag att jag vågade tala ärligt rätt ut. Att jag inte hade haft den inre spärren som gör mig till en medberoende.. Att hålla mina tankar och känslor instängda fräter i magen och jag känner hur bitterheten står mig upp i halsen. Samtidigt är jag väl tacksam för att jag har den.. spärren alltså.. (född som den jä*la optimist som jag är) då jag är övertygad om att jag hade gjort mig själv mer illa än andra, genom att tala fritt..?!

Jag skulle så gärna vilja bli förstådd.. sedd.. Få känna mig uppskattad.. älskad.. och trygg..

Allting är så jädra komplicerat.. Utifrån ser allting så jädra bra ut.. Jag har allt jag kan önska mig i saker.. och har jag inte det så kan jag köpa det.. Jag är fri till att göra som jag vill.. när jag vill.. och vill jag inte, behöver jag inte..

Med andra ord borde jag vara lycklig..?! 

Jag kanske bara inbillar mig.. Låter mina inre demoner övertala mig om att det inte "känns" tillräckligt bra..?! Men så var det ju det här med att vara känslomänniska.. Jag kan inte bara strunta i vad mina känslor säger.. eller snarare inte säger i detta fallet.. Jag behöver bekräftelse. Bekräftelse på att jag är värd någonting. Bekräftelse på att jag är säker.. att jag är på en trygg plats..

Jag läste en artikel härom dagen som handlade om drömmar.. Forskningen tydde på att vi drömt mer negativa drömmar under pandemin än vad vi gjort tidigare.. Vi ska även ha drömt fler antal drömmar, under testperioden, och dessutom minnas våra drömmar tydligare efter vi vaknat. (Fråga mig inte hur de kom fram till resultatet, för det kommer jag inte ihåg.)

Jag har sedan länge kommit underfund med att jag minns mina drömmar som bäst, när jag mår som sämst.. Som ett sätt att hitta problemet genom att analysera dem. Jag har också kommit på att jag ofta drömmer om hus, lägenheter, gårdar.. om alla olika typer av boenden egentligen. Olika drömmar har olika händelser, alla med olika människor som jag antingen känner eller inte känner.. Genom mina analyser har jag kommit fram till att händelsen står för mina känslor.. Huset, eller vilken typ av bostad det nu kan vara symboliserar mig.

Jag har en rad olika drömmar som jag minns, men skulle trötta ut dig om jag skulle berätta alla.. Men vi tar  

drömmen som jag hade när jag väntade mitt första barn.. Bara soml exempel:

Jag gick runt ensam. Letade efter någon. Och jag befann mig på något som liknade ett hotell. Långa korridorer med heltäckningsmattor på golven och massor av dörrar längst sidorna. Jag gick in genom en massa olika dörrar för att hitta det jag letade efter, men allt jag kunde se var öde rum som typ glömts bort. Det var slitet. Tavlor som hängde på sned. Tapeter som börjat flagna. Blomkrukor som fallit till golvet och gått sönder.

Jag gick och gick. Genom den ena korridoren efter den andra..

Orädd, lite nedstämd, men fast besluten om att jag skulle hitta det jag letade efter..

Så plötsligt kom jag ut ur byggnaden och jag befann mig på en jättestor, härligt grön gräsmatta. Gräset sluttade lätt uppåt mot ett buskage typ hundra meter längre bort. Och där såg jag något.. Ett litet barn kommer tultande mot mig. Det är mitt barn. Och jag inser att det är honom jag har letat efter! Allt eftersom han kommer närmare mig ser jag honom tydligare. Så får jag se hans ansikte. Det är helt deformerat. Det skrämmer mig, men han är min son. Jag känner ansvar. 

Han kommer mot mig och jag sträcker ut mina armar för att ta emot honom. I nästa ögonblick har han passerat mig och jag vänder mig om efter honom. Gräsmattan sluttar nu neråt och ligger i anslutning till kortsidan av hotellbyggnadens tak. Jag följer efter mitt barn och inser att han är på väg ut på taket. En oro börjar gro inom mig och jag går fortare för att hinna fram. Jag vågar inte springa. Jag vill inte skrämma honom. Precis när jag kommer fram till honom och ska grabba tag i honom, faller han över kanten och jag ser hur hans lilla kropp faller ändlöst ner mot marken.

Sen vaknade jag.. 

Det skabbiga hotellet var jag.. Jag kände mig vid tidpunkten rörig, ensam, oförstådd och övergiven..

Barnet var min son, som jag var gravid med. Jag visste inte att jag väntade en son och jag visste inte om han skulle födas frisk. Men framför allt visste jag inte om jag skulle klara av att spela den stora huvudrollen som mamma..

Efter den hemska drömmen med mitt fallande barn, pratade jag mycket med min mamma. Och hon med båda sina fötter stadigt på jorden, med all sin erfarenhet, kunde ge mig den trygghet jag då behövde.

Så.. Nu tillbaka till det där med pandemi-drömmar..

Jag hade en dröm för inte så länge sedan, som var allt annat än vad jag är van vid..?

Eller ja.. Kanske egentligen inte, men ändå.. (?!) *sorry*

I drömmen befann jag mig som i en husvagn.. Lite som ett tåg med många vagnar att komma vidare till. Men inredningen sa mig inte så mycket.. Det var varken det ena eller det andra. Kanske ombonat och mysigt, men ändå inte helt klart..?! Och så fanns det två stycken tjejer där. Jag vet inte vem de var. Och även med de två tjejerna var det varken det ena eller det andra. De var inte vackra, inte heller fula.. Inte milda, eller tuffa.. Bara anonyma, helt utan att ge mig någon som helst känsla. (Ytterst obehagligt i det verkliga livet enligt mig.)

Jag tror att vi hade ett samtal, jag och de två tjejerna.. Jag stod stilla på golvet en bit innanför dörren. En av tjejerna satt mittemot dörren och den andra tjejen rörde sig mellan oss hela tiden. Och så från ingenstans låste hon plötsligt dörren, samtidigt som den sittande tjejen reste sig upp och kom mot mig.

Jag minns inga detaljer.. Jag vet inte vad som hände sedan.. Men när jag vaknade kände jag mig lurad och utnyttjad. Som om jag förträngt händelsen..

Jag vet inte vad denna drömmen betyder.. Och det skaver lite i mig eftersom den fått mig att känna mig skamsen, förnedrad.. nästan som kränkt.. (Ni vet.. luddigt trams som alla kan tolka olika..)

- Jag stannar upp, låter fingrarna vila från tangentbordet och reflekterar.. och säger medberoende..

Där har vi det..?! Kanske är det just det..? En väldigt annorlunda dröm, som försöker få mig att inse att jag behöver göra något åt min önskan efter att våga tala fritt..?!

Hokus pokus..

Ja det är flummigt, jag vet..

Men det är lite flummigt ibland att vara känslomänniska..

Jag har ett behov av att hela tiden förstå.. Jag behöver bekräftelse.. Och om det innebär att jag måste tyda drömmar lite då och då, eller prata med mina änglar vilket också händer.. så får det vara så.

Kärlek & Ärtor.

.

.

.

.

.

#tankar #drömmar #imitthuvud #ensam #känslor

Ena dagen är det kylig vår.. 

Nästa dag är det sommar och strålande solsken..

Dagen därpå påminner mer om höst..?!

Och varför är vintern alltid så fruktansvärt lång?

Alltså detta svenska väder..??!

- När ska någon komma på hur man styr detta fenomen?

Jag FRYSER!

Kärlek & Ärtor.

Sluta anta saker om din partner och börja prata istället.
Säg vad du vill. Vad du inte vill. Berätta vad du har gjort under dagen.

Berätta om det du inte hann med. Våga ställa frågor.

Det är bättre att säga att man inte vill prata, än att inte prata alls.

(Och kan man ge orsaken till varför man inte vill prata, är det klart ännu bättre!)

Utan kommunikation är det svårt att veta var man har varandra.. och antagandet är lätt att ta till.

Ett antagande skapar känslor. Oftast inga bra känslor. Och utan fakta kan de växa sig större för varje minut som går.
Helt obefogade känslor, baserade på fantasi och kanske tidigare erfarenheter, men som pga. dessa obehagliga känslor, får oss att agera annorlunda än vad vi kanske hade gjort som obekymrade. Detta beteende skapar då i sin tur, kanske antagande från den andra partnern och misstron tilltar.

Ett sunt förhållande bygger bland annat på trygghet och tillit..

Något som är så mycket lättare att uppnå, när man  k o m m u n i c e r a r  med varandra.

- Bara ett litet tips från verkligheten..

Kärlek & Ärtor!

Jag ligger i skrivande stund på golvet i mitt (och Tomas rum), raklång på mage med fötterna i luften och skriver.. Känner mig som jag gjorde när jag gjorde samma sak som tonåring.. Fast då hade jag varken hundar i min säng, eller en dotter i rummet bredvid som höll på att flytta sina möbler.. För det är just det som händer just nu..

Om jag skulle vara tvungen att gissa ett blivande yrke för dotera, hade jag utan att tveka sagt inredningsarkitekt.. Hon har haft samma stora intresse för inredning sedan hon var liten, typ de senaste tre åren.. Jag minns att det tog ett tag innan hon vågade flytta runt möblerna själv, men nu finns det inget som hindrar henne.. Oftast börjar hon med att göra en skiss på hur hon tänker, på sin lilla whitboard-tavla, innan hon verkställer sin planering.. Men idag tror jag dock att det hela gick ganska spontant till..?!

- Oavsett, så är det en kul grej.. (tycker jag som gjorde precis likadant med mina möbler som yngre.. och egentligen gör jag så fortfarande i den mån jag kan flytta runt familjens möbler.. *smile*)

Nåväl.. Mina tonår är förbi sedan länge och tyvärr kan jag inte ligga kvar här på golvet i mitt rum och göra bara det jag vill.. Jag behöver ta tag i mina mamma-sysslor.. och gå ner i köket och laga lite mat till mina barn.. Men det var mysigt att få känna sig som egen för en stund.. och jag är tacksam för allt jag har, kan och behövs till..

Kärlek & Ärtor!

- April månad är här.

Tiden går fort när man har roligt sägs det.. så jag förmodar att det är det jag har.. Roligt..?!

Nja.. en ska inte klaga! Jag har det ganska så bra just nu.. Kanske inte så roligt.. men jag lider inte i alla fall.. och om ärligheten ska fram så har det hänt en hel del grejer som fått mig att dra på smilbanden..

Har haft fullt upp med att organisera på min ateljé, med flyttlådor som sorterats och förvaringslådor som staplats. Har en plan om nya hyllor, för bättre förvaring och lättare tillgång för allt mitt pyssel.. som jag har ÖVERALLT..?!!

Nåväl.. hinner inte skriva mer än så just nu, då rasten snart är slut.. Är ju tillbaka från långhelg med påsk, som de flesta andra. Jag får helt enkelt återkomma när andan faller på.

Kärlek & Ärtor !!

Redan torsdag.. och jag njuter av att denna vecka snart är över.. Har haft galet många bollar i luften att hålla koll på, med spridda skurar över skola, jobb och hem.. Så kraften ligger inte på topp om man så säger..

Men som sagt.. veckan börjar lida mot sitt slut och jag tror på mig själv till att klara av resterande krav, innan jag kan ta helg och samla kraft.

Jag hoppas ni njuter av solen lika mycket som jag och att ni tar hand om varandra och er själv.

Kärlek & Ärtor!

Kommande utgifter tänker kanske någon som tror på skrock.. Våren är nära, säger jag..

Vår dotter fyller nio om några månader..
Redan som litet barn, övertygade hon sin pappa om att hon kommer att ha ett eget land när hon blir stor, vilket han fortfarande tror på.

Hennes envishet har gjort mig stolt många gånger, men vi har pratat om de kommande tonåren då vi förmodligen kommer vara ovänner minst två gånger om dagen.. Mor och dotter, lika men ändå inte.. Två starka viljor, som kommer att krocka i både humör och tänk..

Idag hände dock det första, vad ska jag säga, stora tecknet på vad som komma skall.. och även om det inte är någon bra grej, kan jag inte låta bli att än en gång känna stolthet över min smarta avkomma..

Imorse var det bråk, mellan dottern och hennes pappa. Det gällde ett par alldeles för smutsiga byxor som pappa ville ha i tvätten hellre än på i skolan.
Med stora protester fick dottern till slut bytt byxor och de båda försvann ut genom ytterdörren.

Det var först när de båda kom hem igen, som jag skulle få reda på dotterns genialiska idé.. där hon med list lyckats grundlura båda sina föräldrar. Det visade sig nämligen att när hennes pappa kom till skolan för att hämta hem henne, var hon klädd i samma smutsiga byxor, som vi båda trodde låg i tvätten. Hon hade alltså stoppat ner de smutsiga favoritbyxorna i väskan, istället för i tvättkorgen. Tagit med de till skolan och bytt tillbaka till de så fort hon fått möjlighet.

Jag vet att jag som mamma borde vara i alla fall lite arg.. Det är inte ok att luras på det viset. Men jag kan inte låta bli att le i tanken på hur smart hon är.

Så ja.. Det där med att få gråa hår över barnen.. är nog bara förnamnet, när det kommer till dotterns kommande tonår..?! För som sagt.. det har bara precis börjat. *smile*

Kärlek & Ärtor!