Varje år är det samma sak.. Jag älskar hösten, med alla dess färger och den krispiga luften som soliga dagar får mig att hellre vilja vara ute än inne.. Men det finns en baksida av allt det vackra och har alltid gjort..?! Jag blir fruktansvärt lättpåverkad och fastnar lätt i långa inre konflikter mellan mig själv och mina demoner..

Min kända, men inte efterlängtade, höstdepression har förföljt mig ett tag och jag måste erkänna att den har jagat upp mig mer än vanligt..?! Att jag tar åt mig, lätt blir ledsen och tappar hoppet är sådant som jag egentligen kan hantera vid det här laget, men nytt för i år är stressen som håller pulsen på en alldeles för hög nivå, som i sina tur, mixat med allt det där andra, får mig att tappa fotfästet lite till och från.

Mina nerver håller inte och av erfarenhet orkar varken kropp eller huvud försöka förklara varför, vilket ofta slutar i att jag bara stänger av.. Som en mixer som står på och innehållet som hackas och blandas i turbofart symboliserar mitt inre.. Mina känslor, min starka vilja, alla besvikelser.. för att aldrig bli klar, för att aldrig få ihop saker som jag tänkt.. och allt får mig att bli arg.. Jag hatar när det blir för mycket av allt inom mig. Ilskan ger mig dåligt samvete och jag vill försöka rätta till mina misstag.. Jag misslyckas naturligtvis och ännu sämre samvete fyller mina tankar.. År efter år, efter år, har jag försökt att förklara.. Dels för mig själv, men också för de som står mig absolut närmast. Men hur jag än försöker, kan jag inte.. Frustrationen växer och tillslut snurrar mixern så fort att den håller på att explodera..?! Förr hände det ganska ofta, att jag exploderade, idag försöker jag bara att stänga av.. Ibland är det till och med så illa att jag inte ens själv väljer att trycka på off-knappen.. utan det blir kortslutning och strömmen bara bryts.. och kvar blir jag, totalt likgiltig..

Jag är tacksam för att jag känner mig själv, men sörjer det faktum att jag aldrig någonsin kan begära förståelse från någon annan.. Jag är fullt medveten om att de flesta verkligen gör sitt yttersta för att försöka förstå, vilket också är en av de anledningar till mitt dåliga samvete..

Ni ser.. Allt går i en cirkel.. Det krävs oerhört mycket av alla i min närhet..!

Jag är gammal nog till att förstå att jag faktiskt har ett värde, men kan sällan se det själv under vinterhalvåret. Och när min stora tacksamhet till alla de som faktiskt fortfarande finns kvar i mitt liv (som fortfarande anser mig vara värd att värna över) får det bevisat med min ärligaste insida, med mitt för tillfälligt regerande sinnestillstånd, i form av en snäsig, avig, tråkig, sur och tillbakadragen Jenny finns det ingenting som säger att denne någon måste förstå hur mycket jag egentligen älskar dessa människor..

Det finns underbara människor som jag har förlorat under årens lopp och jag är övertygad om att de aldrig lyckades riktigt se, det som jag så dåligt förmedlade.. Och visst är det tragiskt, men i mina ögon kan egentligen ingen få skulden.. Alla har vi vägar att välja och vi kan inte alltid välja samma.

Hur som helst.. Det finns ett ljus i mörkret (egentligen flera stycken) och jag vet att mina inre demoner kommer att tystas.. Men min starka vilja har ingen åverkan på stressen när den tar över.. Demonerna sitter i mitt huvud, stressen däremot tar över min kropp. Jag har sett varningsljusen, den stora stoppskylten och alla viftande flaggor.. Jag har berättat om dem och tacksamt finns de dem som tar mig på allvar. De som inte lyssnar eller till och med försöker bräcka mitt rekord, försöker jag att hålla mig ifrån, då jag vet med mig själv att jag i ärlighetens namn inte är säker på att jag klarar av att hantera eventuella situationer som min sinnesstämning bäddar för..

Alla gör vi vårt bästa. Jag vill i alla fall utgå ifrån det. Och jag vill säga, trots att jag är dyster och tråkig och kanske just nu anses vara socialt inkompetent (har faktiskt fått den i huvudet, en gång *hahaha*) och kanske är världens sämsta, mest patetiska människa du någonsin har träffat eller knappt precis har hört talas om.. (?!) .. är jag fortfarande tacksam för att just du berikar mitt liv med det du ger.. Alla har sina olika anledningar och även om jag inte alltid kanske kan se de som självklara, så respekterar jag varje individs tankar och beslut (då jag tror på att ge det man vill få) och försöker sedan anpassa mig så gott jag kan..

Kärlek & Ärtor!

Ps. "Du är aldrig ensam"

 

Hafdis

4 november 2016 07:03

❤❤❤

Jenny-Blue

10 november 2016 12:24

Kärlek och Ärtor!!
Och kramar i massor!

 

Maria

4 november 2016 11:33

Min älskade vän 😘.
Det gör ont i mig när jag vet hur du mår.
Jag hoppas att du snart ska känna dig bättre,
Du vet att jag finns om du behöver prata.
Många kramar
😘❤️💜

Jenny-Blue

10 november 2016 12:22

Tack söta du!
Känns tryggt att veta att du finns och det värmer mig i tanken att jag faktiskt aldrig är ensam!!
Kramar tillbaka!!

 

Louise

10 oktober 2017 12:18

Hej Jenny!
Va tvungen att skriva till dig, halkade in på din blogg av ngn anledning . Det bara slog mig av nyfikenhet. Tänkte högt för mig själv när jag knappade in Jennyblue på min mobil liggandes helt kolugn i soffan, i MITT hus med dörren på glänt. Solen skiner och med den där jag är lycklig känslan.....
Måste säga att blevjag ledsen när jag hoppade mellan inläggen och insåg att du kommer bli riktigt sjuk om du inte stressar ner ordentligt. Jag har själv varit där för några år sen, tyvärr! Något som gjorde mig glad va att du verkar trivas i ditt hus, Spira, barmen och att du flyttat in med barnens pappa.
Du e grym på att sätta ord på dina känslor, du borde verkligen bli författare, det hade passat dig till 100%
Jag hoppas att du en dag kan ta ditt förnuft till fånga, stannar upp på riktigt och vaknar.... Du måste snäckan!
Du kommer gå under annars, livet är inte en dans på roset, jag vet... Du har haft det tufft så många år, du måste sätta stopp för den stressen du utsätter dig och din kropp för, helt ärligt!
Vet att det är dubbel lycka med hus, mycket man vill och massor att fixa! MEN bränn för sjutton inte ut dig!
Du är verkligen värd att få vara lycklig, det e din tur nu gumman.
All styrka till dig Jenny💕
//Louise (vi sågs på Vellingeblomman)

Jenny-Blue

15 oktober 2017 16:55

Hej Louise!
Va roligt att höra ifrån dig! Det var ju inte igår.. ;)
Sakta men säkert är jag på väg att släppa taget om mycket.. Är numera medveten, och gör därför vad jag kan för att prioritera "rätt" alltså det som verkligen betyder något i det stora hela.. Småsakerna får bero liksom..
Tack söta du för din omtanke och de fina orden *kärlek*
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag har tagit bort mitt förra inlägg. Ber om ursäkt och yrkar på sinnesförvirring..  - Kärlek & Ärtor till alla!      ...

  Idag har jag haft en hel rad av tänkbara rubriker att blogga om.. fram tills nu..?! Så jag skriver bara några rader om hur tacksam jag är för att jag har så fina barn. Jag är så stolt över alla tre, att jag skulle kunna spricka emellanåt.. Känner...

  Igår var jag i Åkarp med uppdrag aniktsmålning för barn. En givande uppgift en solig lördag, för mig som pedagog och konstnär..    Man skulle kunna säga att det är den perfekta kombon..?! Även om ansiktsmålning är något helt annat än akryl ...

  För ett halvår sedan kunde jag knappt hantera frågan. "Vad ska vi äta idag mamma?"   Idag kör jag och handlar efter jobb.. åker hem och packar in matvarorna i kylen, för att sätta mig i bilen igen och köra bort till fotbollsträningen som jag ...

  Jag har ändrat runt lite i menyn och uppdaterat några texter.. Och jag firar att jag varit driftig som attan under dagen..    Först jobb, med start 7:30.. som jag överlevde.. ?! (Bara det är en bedrift..) Sedan lyckades jag hitta ett spec...