När man jobbar som vi gör, engagerade pedagoger i en liten grupp, krävs det ett gott samarbete.. Alla med stor passion för yrket, lyhörda för varje individs olika behov, studerar, diskuterar och utvärderar vi vår omgivning dagligen.. och det gäller allt ifrån vår lokal, till barngrupp, till oss själv.. egen individ som i grupp..

I början av en yrkesrelation, vill jag tro att man går/är/arbetar som en egen/fristående person, tillsammans med resten. Men efter några år av ett så nära samarbete som vi har, känner jag mig mer som en del av en helhet, mer än en egen. Alla har vi våra olika roller, men tillsammans är vi en helhet vars styrka ligger i varandra.

Det som har bundit oss samman under åren som har gått, är det som fått oss att växa. Både individuellt och i enad grupp. Vi har kämpat oss igenom tuffa tider och klarat uppgifterna tillsammans. Vi har skrattat och gråtit och likväl som lidit i det svåra, har vi njutit av det goda. Alltihop tillsammans. Grunden är vår passion för vårt yrke, men också vår ärliga relation sinsemellan och vår gemensamma respekt för varandra.

Det är omöjligt, i alla fall för mig, att inte känna en enorm tacksamhet inför mina kära arbetskamrater. Arbetskamrater som egentligen anses mer som familj, än kamrater.. För hur man än vrider och vänder på det, är vi ju trots allt tillsammans större delen av vår vakna tid, måndag till fredag, vecka in, år ut.. Jag känner mig välsignad över att ha hamnat rätt. Människorna som jag har omkring mig, stora som små, förgyller mina dagar och jag vet att jag gör det samma för de.

Vårt arbetslag jobbar aktivt med att skapa trygghet för "våra" barn, men jag vill tro att vi likväl gör det samma för oss vuxna. Vi stärker och bygger, utmanar och bekräftar, tillrättavisar och berömmer, allt fullt medvetna om våra uppgifter och vårt enorma ansvar gentemot barnen.. Men när det kommer till relationen oss pedagoger emellan, vill jag tro att allt det där pedagogiska sker mer i det undermedvetna..?! Vi liksom bara är..? Det liksom bara blir.. när vi faktiskt ser varandra, utifrån varandra och oss själv.

Inom vårt yrke ligger vårt fokus på barnen, men som pedagog kan man inte bara sluta vara pedagog bara för att man har rast, eller för att det sista barnet har gått hem. Min roll som pedagog varar yrkesmässigt i åtta timmar, men mitt brinnande intresse för människor och deras välmående varar hela tiden, oavsett vad klockan visar, eller vilket årtal personen är född.. Och de människor jag jobbar tillsammans med.. samma människor som gör mig till en del av helheten.. är för mig bland de viktigaste personer som finns! Det finns ingenting som säger, att det måste vara någonting som varar för evigt.. alla relationer har sin mening oavsett.. En del genom att bli, en del genom att förloras.. Men just nu i den tid jag lever just NU, är den relation jag har med mina arbetskamrater jätteviktiga för mig!

Jag är en känsloperson, med obefintlig kontroll över att inte bli berörd av vad mina arbetskamrater går igenom, lycka som sorg.. Och jag skulle måla hela världen full med blommor om jag hade kunnat.. Allt för att göra en regnig dag lite ljusare, när det är som svårast.. Men eftersom jag "bara" är en människa, trots all pedagogik och alla erfarna känslor.. håller jag mig till att fortsätta med att "bara" vara jag och göra det som bara händer.. i hopp om att vetskapen finns där..?!

Det är alltså med glädje, som jag sätter mig i bilen och kör till jobb varje morgon. Igår, idag och imorgon.. Och visst är det passionen för vårt yrke som driver mig, men det är lika mycket för, den enkla anledningen, att jag älskar mina arbetskamrater.

- Tack för att ni finns! Och tack för allt ni gör varje dag!

Kärlek & Ärtor!

 

Hafdis

17 september 2017 07:17

Så fint skrivet Jenny❤
Precis så känner jag också, nu när jag äntligen hamnat rätt.Efter tjugo år på villovägar, har jag nu äntligen hittat hem och arbetar på förskola. Och jag känner för första gången att jag längtar till jobb varje dag😀
Massor av kramar till dig😀

Jenny-Blue

18 september 2017 10:55

- Underbart att höra Haftan! Tack för att du delar med dig! Kramar tillbaka!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag har tagit bort mitt förra inlägg. Ber om ursäkt och yrkar på sinnesförvirring..  - Kärlek & Ärtor till alla!      ...

  Idag har jag haft en hel rad av tänkbara rubriker att blogga om.. fram tills nu..?! Så jag skriver bara några rader om hur tacksam jag är för att jag har så fina barn. Jag är så stolt över alla tre, att jag skulle kunna spricka emellanåt.. Känner...

  Igår var jag i Åkarp med uppdrag aniktsmålning för barn. En givande uppgift en solig lördag, för mig som pedagog och konstnär..    Man skulle kunna säga att det är den perfekta kombon..?! Även om ansiktsmålning är något helt annat än akryl ...

  För ett halvår sedan kunde jag knappt hantera frågan. "Vad ska vi äta idag mamma?"   Idag kör jag och handlar efter jobb.. åker hem och packar in matvarorna i kylen, för att sätta mig i bilen igen och köra bort till fotbollsträningen som jag ...

  Jag har ändrat runt lite i menyn och uppdaterat några texter.. Och jag firar att jag varit driftig som attan under dagen..    Först jobb, med start 7:30.. som jag överlevde.. ?! (Bara det är en bedrift..) Sedan lyckades jag hitta ett spec...