.. gudarna vet att jag ville inget hellre..!! Men det gick inte, trots mitt inre begär..?!

Jag gjorde ett försök. Plockade fram allting, penslar och färger.. Men eftersom varken Jonathan eller Charlie kunde respektera mina ord om att komma i säng, blev det att jag gav upp och gick ut och satte mig på balkongen och grät i två timmar istället..

Drabbades av en utanför-kroppen-känsla, där jag satt och tröstlöst grät i min ensamhet.. En känsla som jag aldrig önskar mig uppleva igen.. Jag liksom satt där, tätt intill husväggen, när jag kunde känna mig själv resa mig upp och kasta mig ut över räcket.. Jag tog tag i filten och dynan jag satt på, som om jag motvilligt ville uppleva känslan.. som fick mig att gråta ännu mer..

*Jag skriver detta för att jag inte orkar hålla tillbaka mer.. Har alltid varit öppen med tankar och känslor, men många gånger "hållit igen" för att dels skydda andra från oro, men också för att inte verka desperat och servera några fördomar på ett silverfat.. Det är har blivit mer och mer viktigt för mig att skriva öppet om mina inre demoner, för att visa andra att de inte är ensamma om att kanske ha ett ständig inre krig med sig själv.. Jag har alltid skrivit i tankar om att hellre försöka bli klassad som stark på rätt väg, än ett självvalt offer som gör allt för att få lite uppmärksamhet.. men som sagt, nu orkar/kan jag inte längre sortera.. Och någonstans, trots att det är tabubelagt, känner jag att detta är en viktigt del av vissa depressioner som faktiskt finns! Oavsett om vi pratar öppet om det eller inte, så finns det!

Jag kan skriva i all ärlighet, att ingen behöver oroa sig för att jag skulle ta klivet och faktiskt hoppa.. Men sen samtidigt är jag lika ärlig med att säga att jag faktiskt inte vet..?! Kanske för de som kan och vet bättre än jag.. Tänker utbildade personer, som har mer erfarenhet av sånt här än vad jag har.. Kanske kan de se varningssignaler, som jag inte kan..?! Även om jag kanske inte kan tolka den rätt, så kan jag också se någon form av signal, men samtidigt vill jag tro att jag känner mig själv och att jag är alldeles för envis för min egen överlevnad, att jag inte skulle utsätta mig själv för medveten fara..

Nåväl.. Nu är det sagt och jag känner mig stolt över mitt mod..
Sen vad dina fördomar säger, om du nu fått de serverade (?!) kan jag inte rå för..
Jag kan då istället (i försvars-mood) säga "grattis" då du måste leva ett helt fantastiskt bra och simpelt liv..?!

Kärlek & Ärtor