Säg att en "vanlig människa".. (Skriver jag helt utan några faktiska bevis) .. kanske gör i snitt, tre riktiga tabbar under en vecka.. Jag tänker.. Kör och krockar, bryter nyckeln i låset, eller tappar sin plånbok..?! (Saker som gör livet svårare, som krånglar till det liksom..tänker jag nu..) Men ändå ser dessa "vanliga människor" ljuset i soluppgången, istället för dammet på hyllan..?!

Mina räknade misstag/fel/tabbar, vad vi nu väljer att kalla dem (?) ligger väl på i genomsnitt 48 stycken på en dag..?! Men så kan jag ju då inte heller riktigt skilja på de där avgörande, faktiska "värda-att-räknas-som-fel-saker", utan kan se en sådan obetydlig sak som att hamna bakom en regelrikrig trafikant på vägen till jobbet, som livets största hinder..?!

Om jag backar ett steg.. och ser till min predikan gällande "det egna valet" som jag kan tjata om till förbannelse under sommarhalvåret, så blir jag med ens övertygad om att det i alla fall finns minst två personligheter i min kropp..?! Och ju mer jag tänker på det, desto tydligare blir bilden av den varma, glada, ljusa "sommar-personligheten" kontra den kalla, deprimerade, mörka "höst-och-vinter-personligheten"..

Fullt medveten om att jag inte är ensam i världen, om att ha det som jag har det med mina känslokrockar, total lycka, älskar livet [PANG] jag är värdelös och duger ingenting till..?! Men vetskapen hjälper inte och jag undrar: Hur fasiken bär alla andra sig åt..?!!

Det är inte hopplöst idag.. Men även om det har varit en dag som jag anser vara bra, så har jag "stört mig på" alldeles för många saker.. vilket göder den inre stressen, som dagligen äter upp mig från insidan..

Att vara jag, Jenny.. innebär att dagligen känna sig fast i en värld av slowmotion.. Allt och alla som rör sig i min närhet är så fruktansvärt långsamma.. och det kryper i hela kroppen, när jag gång på gång tvingas stanna upp och vänta på att få komma fram.. Men sen när jag väl kommer fram är det som om alla andra stått och väntat på mig i evigheter, trots mitt skyhöga tempo.. och jag blir hånad för att inte kunna klockan..?!

Nåväl.. Det kan lika väl vara påhittat i mitt huvud, men känslan fås och ångesten bultar på och i slutändan är jag inte bra nog.. Inte lika bra som alla andra..?! (Hade det nu varit sommar och jag hade hört detta från någon annan, skulle jag sagt i all ärlighet och med innerlig tro, att man ändå inte vill vara som alla andra. Att varje människa är unik och att de som inte kan älska och se de egenskaper som en underbar personlighet, är bortkastad tid och de verkliga förlorarna.. Men ja, nu är det ju inte sommar.. *suck*)

Nej vet ni va! Det är för f*n fredag.. Inte ska vi väl tjata ihjäl oss om tråkigheter nu, såhär dags dessutom..?! Känner att jag behöver lättas upp en aning.. blev aningen djupt, känner jag.. Tror att jag ska gå och göra mina pojkar sällskap, som sitter och pärlar i köket..

Kärlek & Ärtor

Som om de läst min blogg..?! Hörd från ovan..?! Eller ja, via nätet..!

Jag beklagade mig, aningen motvilligt men ändock, igår.. över det (trots bokade) uteblivna telefonsamtalet från vårdcentralen i onsdags..

Men som ett brev på posten.. blev jag uppringd några timmar senare, på eftermiddagen. (Tar det som en seger..) Vi pratade en stund och samtalet slutade med att jag fick tid hos en läkare nästa vecka..

Anledningen till läkarbesöket är, helt och hållet, behovet av att få komma vidare, då jag behöver en remiss till psykolog/samtalsterapeut.. Något bara en läkare kan ge.

Tjejen jag pratade med igår var lugn och harmonisk.. och helt på det klara med min kamp om att komma ur min sinnestillvaro som jag befinner mig i. Hon ställde några rutinfrågor (som jag svarat på även vid tidigare tillfällen, alltså inget konstigt, eller svårt) Enkla frågor ang. min sömn, antal timmar per natt och eventuella sömnsvårigheter.. Alkohol, hur ofta, hur mycket.. Om jag är rökare, hur många cigg om dagen, mm..

Hon berömde mig i form av bekräftelse av min viljestyrka och drivkraft efter behovet av att komma ur min onda cirkel.. Och hela tiden kändes det som om hon förstod mitt lidande..?! Väldigt bemötande och rar.

Så.. Nu är jag på väg igen..!
På onsdag nästa vecka går jag ännu ett steg framåt på spelplanen och trots att det kommer ta tid, kan jag nästan redan nu skymta rutan markerad med "mål"..

Kärlek & Ärtor

Ps. Ska tilläggas för er som kanske planerar en liknande resa, i hopp om att också få hjälp..?! Man har rätt till att själv välja vilken psykolog/samtalsterapeut man vill gå till. Finns att hitta på nätet, vilka som samarbetar och ingår i regionens sjukvård.. Ett tips, som jag fick idag, är att ringa runt till de olika "klinikerna" och kanske fråga hur lång väntetid för samtal är, så man kan få snabbare hjälp.. (Om man inte redan har ett ställe man varit på tidigare och som man vill tillbaka till..)

Kan också passa på att berätta att om man går via vårdcentral, går samtalskostnaden under högkostnadsskyddet.. Och ja, det kostar inte heller lika mycket, som om du går till någon inom den privata sektorn.. Mest bara för att ha fått det sagt!

-Hjälp finns att få!!

Mer Kärlek, fler Ärtor.. Vi ses!