Jag har tänkt på hur svårt det måste vara, att veta hur man ska beté sig i sällskap av en deprimerad person..? Naturligtvis har det stor betydelse av hur nära man står personen i fråga.. men ändå..?!

När jag mår som sämst, vill jag helst bara vara ensam.. Slippa tänka på social kompetens.. Att inte behöva svara på frågor, som man ändå aldrig kan ge begripliga svar på..?! Samtidigt dock.. finns det inget skönare eller mer trygghetsingivande, än när den som står en allra närmast och varmast om hjärtat, tar sig tiden och verkligen visar att de finns där.. Som en klippa att luta sig mot, när stupet gapar alldeles bredvid..!

Jag tror.. att om man som deprimerad kan vara ärlig (både mot sig själv och inför andra) och våga berätta att man inte alltid mår så bra, så hjälper det mycket! Kanske inte det allra lättaste att göra när man är som djupast i hålet.. men klart tänkvärt att kanske göra under de perioder som man mår lite bättre..?!

Kommunikation är A och O i alla förhållanden.. till alla människor.. Det räcker inte att man säger något en gång.. För även om man vet, innerst inne, så behöver man höra det igen och igen och igen.. Som en återkommande bekräftelse.. Precis som att vi behöver höra "Jag älskar dig" lite då och då, behöver man säga "Jag mår inte så bra just nu"..

Somliga har tydliga signaler.. andra inte.. Somliga kan tydligt känna/läsa av andra människors energier, medans somliga inte skulle uppfatta energierna ens om de så skulle explodera i huvudet på dem.. Vi är alla så olika..! Därför ska man inte ta någonting förgivet..! Varken den som är deprimerad, eller den som står bredvid..

För att skapa den bästa tänkbara grunden för att över huvudtaget kunna förstå varandra, gäller kommunikation! Våra hjärnor spinner gärna vidare på galna tankar, som uppstår lite då och då.. Allt ifrån det där man trodde att arbetskamraten tyckte, till att ingen älskar mig..?! Vilket händer oss alla, mer  eller mindre.. Men sen är vi olika i hur vi låter det påverka oss..

För att återgå till hur man som närstående ska agera i deprimerades närhet, vill jag lite luddigt säga "gå på känsla".. (?!) Förhoppningsvis känner du personen i fråga så pass väl, att du vet när du ska backa alternativ kramas..?! Om man dock inte känner personen så väl, skadar det inte att ställa frågan "Hur är det?" Och vill man innerligt, så kan man höra, om man verkligen lyssnar.. förstå svaret, oavsett vilka ord svaret ger..

- Det är min uppfattning i alla fall..

Som deprimerad uppskattar man de allra minsta tankar som fås i form av sms, meddelanden på facebook, handskrivna lappar i handväskan eller i jackfickan.. och via samtal per telefon..

Egentligen är det relativt lite som krävs.. men om man som närstående inte vet, kan det kännas väldigt krävande..

Kärlek och Ärtor!

Jag är inne i en sådan period, just nu, då jag känner mig så in i *censur* effektiv..?!

Det tar förvisso mycket av min "fria tid", men det känns så gött att faktiskt få någonting klart! Kom inte ifrån jobb igår förrän klockan 18:30.. (slutade kl 17) men WOW! Blev nästan klar, har bara lite sortering kvar, inne på kontoret, med min ommöblering och organisering..

Förra veckan, när jag inte hade barnen, alltså för två veckor sedan, var det personalrummet som fick sig en omgång.. Hörnsoffan fick en ny hörna att "hänga i".. Tavlor sattes upp på väggen.. Bord, vilstol, hylla och mattan fick också nya platser och som pricken över i:et blev belysningen mysigare med bättre fördelning/placering..

Jag vet att man kanske lätt glömmer bort sig själv i vår verksamhet, då det är barnen som står i fokus.. Men som pedagog är det minst lika viktigt att trivas själv, för att man ska kunna prestera bra!

Kärlek & Ärtor