Få lyckas.. men de som verkligen kan, skulle jag kunna plocka ner månen för, eftersom jag blir totalt trollbunden av deras förmåga..!!

Har nästan precis sett klart en film, som visades på en av filmkanalerna på tv..
- En fransk film.. Precis sådär lagom stimulerande, för mina överaktiva hjärnceller.. Det skulle ta en hel kväll att försöka förklara vad den handlade om, men jag kan ge er några nyckelord, så får ni i alla fall en hint.. lite på ett ungefär, vad det rörde sig om..
"Skilsmässa".. "Kärlek".. "En annan kvinna".. "Förtvivlan".. "Mardrömmar".. "Föredetta liv".. "Förklaringar".. (?!..)

- Ja..?! Ne..!! Det sa kanske inte så mycket..?! *hahaha* Ni får helt enkelt se filmen själv, om ni ska kunna ha en chans att fatta sammanhanget..!! Filmen hette "Café De Flore", var som sagt fransk.. och enligt mitt tycke helt okej..

Jaja, nog för idag.. Börjar tidigt imorgon, så jag säger God Natt nu..
- God Natt!

En liten fråga, till dig som är tillsammans med någon.. Sambo, gift, särbo.. what ever..?!!

Om du skrev en (ärlig) kontaktannons, med önskningar om din drömpartner.. skulle den stämma in på din nuvarande, partner..?!

Känns inte helt hundra, att vara ensam idag.. men det får väl gå..?!
Jag är stark.. Jag vet vad jag vill.. Och jag ska ta mig dit en dag..?!

Även om jag egentligen bara ville skrika rakt ut..
- Hur jävla svårt kan det vara?! Bara kasta dig ut, över kanten.. och lita på att allting kommer att bli bra..!!

Jag vill måla den sötaste tavlan, som går att måla.. Samtidigt som jag skulle vilja slå den i huvudet, på någon som inte fattar dess innebörd..?! Jag vill med de mjukaste orden, linda in den hårda verkligheten.. samtidigt som jag skulle vilja skära sönder varenda jävla dröm..

Nu undrar du om jag verkligen mår bra..?!
- Nja, det kan diskuteras..?! Just nu är det inte jättebra, men jag håller ihop.. Jag är starkare än vad jag själv är medveten om..?! Det svåra just nu, är bara att hålla "god min".. även om jag aldrig har skrivit något annat, än just det jag känner..

För ja.. precis sån är jag.. Bra eller dåligt, men jag är rak..! Är jag glad, så ÄR jag det.. Är jag inte glad, så är jag verkligen inte glad.. Jag njuter av ord som kan beskriva känslan.. och jag har förmågan att omformulera mig.. Men jag kan aldrig vara något som jag inte är.. Däremot, kan jag efter livets erfarenheter, passa mig för de kända faror som lurar runt hörnet.. Skulle egentligen vilja var sådär "putte-nutte-gulle-söt", men känner mig tryggast i rollen som avig, kall och ointresserad.. Om jag inte släpper min guard, kan inte heller någon ta sig in och såra mig.. (Tycker jag har fått lite mer än vad jag behöver, gällande den punkten, redan..??) Sen vad priset av detta blir, kan bara stjärnorna svara på..?! Kanske är det meningen att jag ska leva.. och dö.. som ensam..?! Inte fasiken vet jag..?! And I don't give a f* just nu..?!

Jag är som jag är.. En känslomänniska, som tycker och tänker.. Jag är en sjuhelvetes jävla ragga, som kan köra över vem som helst.. (som förtjänar det).. Men jag är också en fantastiskt människa, med många, galet bra egenskaper.. Det enda kruxet är att det ena kommer med det andra.. Allt i ett paket, med utseende - Jag.

- Mmh.. Jo, jag ska bespara er från detta nu.. om du inte redan har slutat läsa..?! (Skatta dig lycklig, du som kan välja..)
Inte en av de bästa kvällar, men den kom och den försvann.. Ännu en dag.. borta.. för alltid..

Oroa er inte för mig.. jag är bara frustrerad.. Ska gå in i sovrummet och bädda (läs banka) rent sängen nu.. Sen tänker jag göra något som alla förstår.. - "putte-nutte-gulle" nanna kudden.. See you.. Over and out!

Det underbara som ligger i att drömma om något..
Det sköna, jobbiga som finns i att sakna någon/något..
Det fantastiska som gömmer sig i att längta efter något..

Allt det här är känslor, som kanske tas lite för givet..?! Känslor som egentligen inte alls måste finnas där, men som är så härliga att ha..?! Detta (inlägg) är baserat på min erfarenhet, då jag är en typisk känslomänniska.. Känslor som kanske inte alla går runt och tänker på dagligen.. och så inte heller jag.. Men om jag jämför idag, med för ett år sedan, inser jag att jag faktisk har börjat känna igen..?!
- Jag drömmer igen.. Saknar igen.. Längtar igen..!!

Under min depression, hade jag fullt upp med att hålla näsan över ytan..
Att hitta ut, upp från den svarta botten jag befann mig på/i..
- Att överleva, helt enkelt..

Jag tror att det var pga. denna självbevarandedrift som alla andra känslor fick ligga på vänt..?!

Som deprimerad, ser man ingen glädje.. i någonting.. alls..
Man saknar inspiration.. Och värst av allt motivation.. och man vill verkligen ingenting..?!
- Man vill inte prata med någon.. Inte träffa någon..inte göra något.. Man har inga drömmar.. Inga förhoppningar.. Ingenting som egentligen säger att det ens är lönt att fortsätta kämpa..?! Men så länge det inte hinner gå för långt.. att man hinner inse fakta, INNAN man blir helt och hållet passiv, finns det ändå hopp..!

Det gör ont i hjärta och själ, när jag säger att jag mådde så dåligt, att jag inte ens kunde se någon glädje i att få träffa mina egna barn.. Samtidigt så är jag innerligt tacksam för min starka kärlek till dem, då det var pga. dem som jag kände mig fast besluten i att kämpa vidare.. (Men förstå dilemmat.. Den fruktansvärda inre konflikten.. med att vilja ha tre barn, sedan jag själv var barn.. och sedan hamna i ett sådant sinnestillstånd, där jag hade kunnat klara mig helt utan att få träffa dem..?! *fruktansvärt*)

Att få äga ett hus, är en av mina äldsta drömmar.. Något som jag, också redan från barnsben.. känt en stark drivkraft till.. Som ett dagligt skrikande i hela kroppen.. både i hjärta och i själ.. År, efter år.. efter år, efter år.. har jag längtat.. väntat.. tjatat.. gnatat.. letat.. och drömt.. Men så kom dagen, under min depression, som jag inte orkade önska längre..?! Plötsligt stod jag med ett blankt "jag skiter i vilket".. och samtidigt som jag verkligen inte brydde mig om något hus, blev jag livrädd för den jag hade blivit.. Och ännu en inre konflikt satte fart..?!

"När Jenny inte vill ha något hus längre, då är det illa.." som min mamma sa..

- Men lugn.. bara lugn.. Älskade Mamma! Jag är tillbaka! Kanske inte helt och hållet: "tipp-topp-jag-är-ostoppbar-tillbaka".. men depressionen ligger bakom mig.. och även om jag fortfarande kan känna mig liten och bräcklig emellanåt.. så är i alla fall mina känslor tillbaka! Jag drömmer på nätterna.. Jag drömmer på dagarna.. Jag längtar, saknar, önskar, hoppas, vill och ser fram mot.. vilket är helt fantastiskt, ljuvligt!!

Mina mål är satta.. och även om vägen dit fortfarande kan vara oklar, så vet jag i alla fall vart jag ska..
- Jag känner mig stark i min vilja, fast besluten om hur jag vill ha det.. vilket är precis så, som det ska vara!!

- - - - - - - - - - - -

Till alla er som inte mår bra.. Till er som lider av egna inre demoner:
- Sök hjälp!! För det finns hjälp att få!!

Det finns absolut ingenting, som säger att du förtjänar att må psykiskt dåligt! Och även om det fortfarande kan finnas en underton av "forntida galenskap" i ett erkännande av att inte må psykiskt bra.. så blir det aldrig bättre av att inte försöka göra någonting åt det!

Jag har skrivit och skriver forfarande om mina inre demoner.. för att på mitt sätt, med min förmåga, dra mitt strå till stacken.. och visa att det ÄR OKEJ att be om hjälp! Att det är mänskligt att må dåligt! Sök hjälp, Inte för någon annan, men för DIG som inte mår bra!! Du förtjänar hela världen.. och tro mig, jag vet.. den kan bli din..! När och om, du får hjälp med att "kontrollera" dina inre demoner.. så kommer även du att kunna känna sköna känslor igen..
- Härliga känslor, med förmågan att fylla på, din kropp med energi, istället för att dränera den på den lilla ork du har..

Börja med att kontakta din vårdcentral.. Kan vara skrämmande, att behöva erkänna inför någon annan att man faktiskt är i behov av hjälp.. men stå på dig. Våga! För din egen skull.. Se det som en bokning inför en synundersökning, eller ett besök på nagelstudion..?! Personalen på vårdcentralen är utbildade och det är deras jobb, samt deras kall, att få ge dig den hjälp du behöver.. (I mitt fall, fanns det ingen hjälp att tillgå på vårdcentralen, just den här gången, men de såg snabbt till att jag fick hjälp på annat ställe.) Dessutom är det till rimliga kostnader, om man går via vårdcentralen.. 160kr/gång.. och "När du under en tolvmånadersperioden debiterats sammanlagt 1100kr för besök inom öppenvården, har du rätt till ett frikort utfärdat för resten av perioden."

- - - - - - - - - - - -

Jaha.. Så fick vi in lite ren fakta i dagens inlägg också.. Inte bara egna erfarenheter.. *smile*

- - - - - - - - - - - - - - - - - -

Nåväl.. Hur som helst.. Det är BARA DU som kan få det att hända! Hårt att höra kanske.. Oftast inte direkt det man vill höra, när man mår botten, men så är det.. Våga visa att du är värd ett bra liv! För det är vi alla!!

(Du får gärna skriva till mig, om du har något på hjärtat.. Inte för att jag har någon som helst utbildning, på papper.. men jag har erfarenheten.. och jag hjälper gärna till i den mån jag kan.. Obs! Om du inte vill att jag ska publicera din kommentar, kan du närma detta, så raderar jag den efter att jag har läst den.. Självklart kan du skriva anonymt.. mest bara så du vet.. *smile*

Love and Peace.. Eller som jag brukar säga.. "Kärlek och Ärtor".. till er alla!!

Mitt nya liv rullar på..

Jag njuter av mitt nya jobb! Varje dag känns som en välsignelse.. och den omstrukturerade vardagen flyter, till skillnad från tidigare kaos..

Lite mer ordning och reda även gällande barnen.. Med bättre struktur även där, gällande vad som egentligen gäller.. Mammas vecka, respektive pappas vecka..

Mitt sociala liv.. som jag inte har haft på länge.. blomstrar.. och det känns riktigt härligt att umgås med människor igen.. Att inte vara rädd för allmänheten och verkligen kunna njuta av att träffa människor och göra saker tillsammans med dessa. Att inte längre stänga in mig och vilja fly från allt och alla, ger en behaglig känsla av frihet.. och jag ler varje dag numera..?!!

Måndag morgon och det är dags för ännu en spännande dag på jobb.

- Önskar eder alla en fröjderfull dag!
På återseende!! Puss & Kram

God kväll i stugan.. Om stugan står kvar det vill säga..?!
För det var ju ett himmelens blåsande ute..!!

Började faktiskt blogga, mycket tidigare idag.. men eftersom barnen sprang runt benen och koncentrationsförmågan därav inte var på topp.. tog jag en paus. Lite senare fick Charlie spela på plattan.. och när jag skulle återgå till mitt halvskrivna inlägg, hade Charlie lyckats radera det jag redan hade skrivit och jag tappade inspirationen.. *suck*

Det handlade om barnen.. det jag hade skrivit.. Mina egna barn alltså.. Saknaden och längtan efter dem, under den gångna veckan.. Jag tänker inte ens försöka skriva om det igen, eftersom "nuet" är borta så som känslan jag hade när jag kom hem till Tomas tidigare idag och började skriva.. Men jag ger er bilden som jag satte ihop.. så får ni i alla fall en hint om mitt raderade inlägg..

- Ett kollage av bilder på Jasmine, som somnade sittandes tätt intill mig i soffan, där vi satt och "farmade" tillsammans, på plattan..

Jonathan och Charlie var väl glada över att få träffa mamma igen, men "Mina Jasmine" hade nog saknat mig aningen mer.. Kanske för att hon inte är lika van (?!) som pojkarna, i det här med att inte ha sin mamma närvarande hela tiden..?! För från stunden då jag kom hem till Tomas, i stort sett fram tills det att hon gick och lade sig, höll hon sig intill mig hela tiden.. *kärlek*

Jaja.. Det är lördag, drygt en timme till.. innan klockan slår över till söndag.. Sista dagen innan ny vecka.. som innebär MIN vecka tillsammans med barnen.. Jippi..!!

Ni ska veta att det känns underbart att äntligen kunna få känna en sådan glädje igen, då jag under min depression tyvärr såg dessa veckor mer som en "tyngd" än lättande glädje.. Något som man helst inte vill erkänna, speciellt inte som förälder, men som faktiskt är sant.. Inte för att kärleken har varit mindre, på något sätt alls.. men för att jag har haft det nog så svårt att ta hand om mig själv under denna tid.. och för att, som alla förstår, hoppas jag.. tre barn kräver sitt.. Sen å andra sidan var det egentligen inte barnen i sig som var det jobbiga.. Det var alla tider som skulle passas, som sabbade min funktion i tillvaron.. Stressen har en galen kraft, när den väl tar över.. och allt som en gång var du, är som bortblåst..?!

Bara en sådan sak som att ta ett enkelt beslut..?! Att ta ställning, bestämma och svara på en enkel fråga.. "Vad ska vi ha till middag idag?" kunde få mig att tappa allt.. och jag kunde bli totalt blank och bara stanna, sluta fungera.. stint stirrandes ut i tomma intet..?! Eller som när minnet svek mig.. HELA TIDEN?! Jag kunde stå och lyssna på någon/ något.. och två sekunder senare, inte ha en aning om vad jag precis hade hört..?! Än mindre kunde jag komma ihåg sånt som till exempel vantar till mina barn.. Som på grund av mitt bristande minne fick låna vantar, eller i värsta fall, frysa om händerna..?!
- Inget att rekommendera, varken för, som eller till en trebarns-mamma.. (Eller för någon annan levande själ heller, för den delen..) *Usch* Alla dessa små, eller ibland större missar, fick mig att känna mig som en ännu sämre människa och som en fruktansvärt dålig mamma..

Galet dock att det inte är mer än typ en månad sedan, som hela mitt inre kunde frysa till is på detta fruktansvärda vis, vid allra minsta motgång..?! För idag när jag mår så bra som jag gör, känns det nästan som om allt bara var en hemsk mardröm, som jag nu har vaknat upp ifrån.. Men jag har gjort resan! Det tog cirkus ett halvår innan jag började känna att mitt inre väsen började opponera sig.. Det tog ytterligare tre månader innan jag förstod att jag nog var tvungen till att göra något åt det.. vilket tog nästan en månad till, innan jag fick min sjukskrivning..

En månad sjukskrivning.. (En välbehövlig paus..) i kombination med antidepressiv medicin och samtalsterapi.. En massa, massa hjälp med barnen från Tomas.. och ett nytt jobb.. och sen var det klart..?! *hahaha* Det låter ju nästan som om jag hittar på, men det tog nog inte mer än två månader, från det att jag fick läkarens diagnos "Depression" till att komma på fötter igen..?! Jag vill hylla nätverket runt omkring mig, men jag är fullt medveten om att det mesta och största kommit från mig själv..!!
- För utan min egen drivkraft och egentliga vilja, hade det tagit mycket längre tid!
Jag går inte ens på mina antidepressiva längre..?! Om jag nu får skryta lite om mig själv..?! Och det får jag ju såklart, eftersom det är min "freaking" blogg.. *smile*

Hej hopp, vad jag spårade ur "barnakärlek".. som jag började inlägget med..?!
Rakt ut ur spår.. och rakt in på depression..?! Men ja, det är ju så jag fungerar..?!
Och det är så min blogg fungerar.. Jag tänker.. Jag skriver.. Tankarna runt allt annat slutar inte, bara för att jag skriver om något specifikt.. utan de flyter på under tiden som jag skriver.. och liksom rinner ut i fingrarna och skapar dessa sidospår..?! Eller nått..?! *hahahaha*

Jaja.. Nej men jo.. Vad?!
Klockan är nu kvart över söndag.. och detta betyder att jag har suttit här och bloggat i över en timme..?! Ett litet inlägg (?!) som kompensation för det tidigare raderade inlägg om kärlek, längtan och saknad gällande mina underbara tre.. som blev mer som en roman, än en snabbis..?! (Hoppas ni inte hade bråttom, när ni satte er ner, för att läsa här lite snabbt..?!!)

- Man vet aldrig vad som händer..!! Man kan planera sig gråhårig, men vad hjälper det..?! Våga vara oberedd.. införstådd med att det som sker, det sker.. Och att det är absolut helt fantastiskt underbart om man bara tillåter sig själv att njuta av livet.. Våga vara..! Kasta dig handlöst ut i det oplanerade, outräknade.. Tillåt dig att misslyckas, då detta egentligen är blivande kunskap, även kallat livserfarenhet.

Tack för att du finns!
Kärlek & Ärtor! Pussar & Karma!

Jag har, sedan i tisdags, försökt att skriva ett inlägg om året som lämnat oss.. och om möjligheterna som ligger framför oss i året som kommer.. Något hände, fråga mig inte vad, men alla bilder jag lagt upp (från januari - maj 2014) försvann.. och jag orkade inte börja om från början.. Gjorde ett nytt försök i onsdags.. men inspirationen trugade, så jag släppte det igen.. I torsdags gjorde jag ännu ett försök, men bröt självmant, då klockan var mycket och ögonen höll på att gå i kors..?!

Egentligen skulle jag velat ha gjort det där inlägget, till årets första.. men..?! Nej.. Jag släpper det helt och hållet..! Känns som om det är bättre att börja om istället.. Kanske kan jag göra något med bilder från 2014 någon annan gång..?! Om jag inte helt enkelt lägger det på er, mina läsare, istället.. att själva blicka tillbaka, om så önskas, genom att läsa tidigare inlägg genom val i "kalendern" eller i "arkiv" i sidomenyn.. (Sorry, kan jag inte länka det här, så du får jobba lite själv..*smile*)

- Gör som du vill.. *smile*

- - - - - - - - - -

Så.. Med det sagt.. Vill jag önska er alla ett gott nytt år.. eller god fortsättning.. eller vad man nu säger, såhär dagarna efter nyår.. Julen kom och den segrade.. Och så gjorde även nyår..?! Allt som heter julstress är i alla fall över och vi njuter av det som är kvar av våra lediga mellandagar, innan verkligheten sätter igång igen..?! En del har kanske redan smakat på en eller annan jobbdag, men i mitt fall är det lugnt fram till den 7/1..

- - - - - - - - - -

Jaha.. Så vad har då år 2015 att erbjuda..?!
Med all säkerhet, känns det redan som om det kommer att bli ett bra år! Jag har till exempel börjat att rita igen..!! Svårt att förklara, men kraften och driften om att få skapa har bubblat inom mig ett tag, men jag har inte riktigt kunna släppa loss det, då det verkat mer som ett "måste" ifrån huvudet, än ett härligt "flow" ifrån hjärtat.. Men som sagt.. Det känns som om "knuten" har lossnat och blanka papper kan återigen få liv i fantasins tecken..

Här är några foto, på några av de senaste skapelserna jag gjort..
       

Från vulgär bild i tusch.. till rosa/röd pudel med krita.. till blomma i blyerts..

Från Disney-inspirerade bilder, från filmernas värld..

.. till en fjäder, ritad från bild via google..

- Riktigt nice.. när det liksom bara flyter på.. Bild efter bild, växer fram och jag har fortfarande mer att ge.. Precis som förr, då jag kunde måla en tavla.. och direkt efter jag var klar börja på en ny.. och en till.. och en till.. *Myser i tanken..*

- - - - - - - - - -

Nåväl.. Jag hoppas att livet känns lika lätt för er, som det känns för mig just nu!
Att 2015 kommer att bli ännu lite bättre, än alla andra bra år.. och att du får möjligheterna du förtjänar..

- Tro på dig själv! Lyssna på ditt inre och låt dig själv få komma i första hand.. Inte mindre empati för andra, men just mer tro.. i, på och om dig själv..!! Det låter kanske hårt, men det finns ingen annan i världen, än du själv, som vet vad just du behöver.. hur du känner, eller vad du tänker.. Detta innebär dock inte att du måste vara ensam.. för det är man aldrig..!! Och detta är ett faktum!! Man väljer själv.. *hårda ord igen*.. Men sanningen är den, att ingen annan än du själv, kan säga eller bestämma, hur du ska välja att se på saker och ting.. Inte ens jag.. *smile* Men jag kan utifrån erfarenhet, tipsa om hur man kan göra det lite lättare för sig själv.. Och mitt största tips och ärliga råd.. är nog, att om du känner att du inte klarar av att läka dig själv, på egen hand - våga sök hjälp!!

Det finns ingenting, jag upprepar.. INGENTING som säger att du är sämre än någon annan för att du ber om hjälp av psykolog, terapeut eller någon annan helare..!! Det spelar ingen roll vem det är, vad det är, eller hur det är.. Allt som kan få dig att må bättre.. (på rätt sidan lagen, vill jag nog tillägga här..) är bra! Om man finner harmoni i vetenskap, religion, eller så i stjärnorna.. så är harmoni alltid harmoni.. Eller hur..?!

Jag tror att vi, som människor, hela tiden söker efter någonting.. Allt ifrån yttre uppmärksamhet, till inre frid.. Somliga nöjer sig med det lilla.. medan andra vill ha mer.. I mitt fall har mitt sökande varit efter något som jag egentligen inte visste om.. och som jag inte heller kan förklara.. men när det en dag plötsligt blev klart för mig, så föll den ena pusselbiten, efter den andra, på plats.. och bilden blir bara klarare och klarare. Jag kan inte påstå att det har varit lätt. Inte heller skryta om att jag har gjort det helt på egen hand, då jag faktiskt tagit hjälp av en hel del utbildade personer, som med sina kunskaper och erfarenheter.. visat mig nya vägar att välja.. Dock kan jag säga att det faktiskt är jag.. och bara jag.. som gjort valet i att vilja må bättre! Jag har inte varit rädd för att kräva min rätt, att få må bra. Och framför allt så har jag aldrig slutat att kämpa!

Har fått höra ibland.. "att alla är inte lika starka som dig".. Men det är ju faktiskt bara en ursäkt, för att slippa..?! För tro mig, när jag säger att jag har fan inte varit så tuff i alla lägen.. Vilket jag är ganska så säker på att man kan läsa om här i bloggen..

- - - - - - - - - -

Men OJ?! Vad jag skriver nu då..?! Som värsta "tömma huvudet på eld"..?!
Inte alls meningen att bombardera er med allt detta, men det liksom bara blir så när jag får uttrycka mig fritt.. För det är ju faktiskt så, mina vänner.. att om man är som jag, en känslomänniska bland annat.. så vill man inget hellre än att dela med sig av sin egen lärdom och sprida kunskapen, man besitter.. Jag önskar inte min värsta fiende, det helvete, jag mentalt har gått igenom.. Och för att dra mitt strå till stacken.. för att hjälpa andra brutna själar, i den mån jag kan, bara måste jag få dela med mig av det jag vet.

- - - - - - - - - -

Nu får det dock räcka för nu..
Charlie ska hem till en kompis och jag har lovat att köra honom dit.

Må kraften vara med er.. Alltså kärleken!
Vi ses igen! Puss & Kram

Det är lätt att glömma bort, hur ledsen och hur dåligt man har mått.. när man helt plötsligt mår mycket bättre.. Jag förmodar att det är ett av livets goda..?! Det där med att man minns det som varit bra, hellre än det som varit dåligt.. Men ändå är det ju ändå det som formar oss till stor del, i resten av våra liv.. Man får en helt annan inblick.. förhoppningsvis.. om hur illa det kan vara för andra.. och hur de egentligen mår, innerst inne.. även om det kanske inte syns tydligt på utsidan..?! Kalla det för ett sjätte sinne.. som faktiskt är en förmåga, att kunna hantera vissa situationer "smidigare" än vad man kanske hade gjort tidigare.. innan sin egen erfarenhet..?!

Sen är det ju långt ifrån alla som vill minnas, vad de faktiskt har varit med om.. Var de kommer ifrån.. Ta bara den lilla gråa musen, som var ingenting.. Tills han gjorde karriär.. och helt plötsligt började att trycka ner sina gråa små mus-kompisar.. (kanske till och med några av de som hjälpt honom att göra karriär..?!) Då han helt plötsligt ansåg sig vara bättre än alla de andra som inte lyckats lika bra som han själv..?! *Långsökt kanske..?! Konstig jämförelse..?! Men jag tror ändå att ni fattar..?!*

Ja ja.. Det jag ville ha sagt med detta inlägg, i alla fall.. är det att det är viktigt att minnas vad man har varit med om. Det är viktigt att förstå vad som har hänt, även om man kanske aldrig kommer att kunna förstå varför det hänt.. Att man vågar minnas.. och tar lärdom av det som hänt.. och att man i bästa fall kan hjälpa andra..!

För är det inte så..? Att vi ska kunna hjälpa varandra..?!

Jag kan villigt erkänna att en av de tydligaste tecken på att någon har blivit utsatt för något tragiskt.. ta mobbing, ensamhet och utanförskap, till exempel.. visar sig kraftigt, i när personen i fråga känner igen sig och vet vad den andra går igenom.. rent känslomässigt.. Ett tecken, som kanse inte kan fås, på samma sätt, från någon som inte vet..

Nu menar jag inte att man inte kan ha empati, för någon som exempelvis blir mobbad.. bara för att man inte själv har blivit det.. men det är betydligt lättare att förstå om man själv har varit "där".. Just i mitt fall, har det inte handlat om mobbing.. utan ren och skär depression.. Men min erfarenhet har visat på att "likasinnade" faktiskt har större förståelse, än vad övriga har..

Sen har vi det här med att kanske inte själv ha vetskapen om vad som faktiskt håller på att hända.. och som den som vet, kanske inte kan förklara.. då den som inte vet vägrar att lyssna, eller förstå allvaret i det hela.. Som när någon, som har gått in i väggen, kan se det ganska så tydligt på någon som är på väg att gå samma väg.. 

(Jag kanske yrar..?! Låter kanske helt galet, det jag skriver..?! Men jag hoppas att ni förstår vad jag menar..)

- Summa sumarum..

Alla har vi våra stenar i fickan, att bära.. En del stenar är tunga, andra skaver.. somliga har många, andra har bara en.. men oavsett, så är det viktigt att vi tar dem med oss.. Inte för att vi ska behöva kämpa med dem i resten av våra liv, men för att vi ska lära oss att hantera dem.. Känna oss starka för att vi faktiskt kan ha de kvar.. och ändå fortsätta leva våra liv.. Att låta dem påminna oss, om vad vi varit med om.. vem vi var.. vem vi blev.. och vem vi kommer att bli.. både för oss själva, men också för andra.. Och ju fler vi är, som hjälper varandra.. desto lättare kommer stenarna bli att bära..

(Samma gäller ju såklart för alla vackra blommor, som vi bär med oss.. men det är ett helt annat kapitel.. som vi tar en annan vacker dag.. *smile*)

Må Gott Vackra Människa!

Ta hand om dig, var rädd om andra.. och glöm inte bort att kramas!