Vilken dag alltså..?! *suck*
En utmaning från tidig förmiddag, till sen eftermiddag.. "Röran" i mitt huvud, kombinerat med ett klumpigt hanterande av kroppen, har bjudit på både en halv kanna utspillt vatten på golvet, till tappande av en hel dröse tallrikar ner i diskmaskinen, till synfel där jag missat saker mTtitt framför mig, till glömska.. osv..?!
- Så ni må tro att mina inte demoner har levt loppan idag.. *suck*

Tack vare min erfarenhet dock, lyckades jag bryta demonernas inövade segerdans innan stressen tog över.. Och tårarna som kom smygande bakom ögonen, drog sig snabbt tillbaka.

Tro nu inte att detta är något bestående.. Och att jag mår trist på jobb.. För så är verkligen inte fallet!!

- Jag fullständigt ÄLSKAR mitt jobb!! Ibland är det bara så, att man har en "dålig dag".. och enligt mig, i det stora hela, behöver man faktiskt sådana också. För hur ska man annars kunna uppskatta de dagar som är bra, om man inte har de dåliga att jämföra med..?!

För dig som kanske inte vet, så har jag varit på botten och brottats med mina inre demoner, som jag har valt att kalla röran av mina känslor och tankar, prestationsångest, mental ensamhet, självanalyser, mm, osv, osv, för..

Det är tre år sedan ungefär, som mitt liv rasade samman och det tog mig hårt. Men tack vare min starka överlevnadsinstinkt, envishet och mina okrossbara drömmar, tog jag mig tillbaka relativt snabbt.. (med hjälp av en psykolog..)

Allt som var innan förändrades..
Jag flyttade. Födde Jasmine. Och jag bytte jobb. Och i takt med att jag hittade tillbaka till mig själv blev livet lättare och lättare..

När man talar om mental sjukdom, vilken man gör alldeles för sällan.. (enligt mig) så är det som en egen inre resa man måste klara av.. Först och främst måste man inse att man inte mår bra. Sen måste man ta tag i sig själv och se till att skaffa hjälp. Och när man är mitt inne i det, när människor, nära som avlägsna, hör och ser vad man går igenom så får man oftast stor respons. (I alla fall var det så för mig.) Det hejas och jublas och man blir förstådd på något vis..?! Men sen kommer dagen då "faran" är över. Man börjar må bättre och människor runt omkring glömmer snart bort allt som de hört och sett..?! (Min upplevelse..) Man själv dock, glömmer ALDRIG sveket, pressen, stressen, orättvisan, eller vad det nu är som har triggat falluckan och som sedan fått den att försvinna spårlöst under ens fötter. Det är ett sår som alltid kommer att finnas, men bara "synligt" från insidan. Och även om man repar sig.. Även om man lyckas ta sig ur skiten man legat och kravlat i så kan såret börja blöda igen. Man mår bättre, men egentligen så blir man aldrig riktigt frisk.

Däremot, kan man lära sig att läsa/tolka de olika signalerna och på så sätt förhindra återfall av totalt breakdown, i tid.. Men det innebär inte att man blir mindre känslig för sveket, pressen, stressen, orättvisan, eller vad det nu var man hade svårt för att hantera..

Jag mår jättebra idag!
Jag tror på mig själv, lyssnar på mig själv, tycker om mig själv och jag är stolt över mig själv. Jag känner det som att jag "lyser", vilket jag känner mig bekväm med och jag "smittar av mig" på min omgivning, vilket jag älskar.

Jag är inte bitter, inte förkrossad. Jag har större tålamod, mer intresse och njuter mer än någonsin förr.
- MEN.. jag är fullt medveten om att såret finns och jag har fortfarande dagar som är dåliga.. Och idag var just en sådan dag.

Imorgon är en ny dag!! Men istället för att stanna fast i de nedstämda känslorna och låta mina inre demoner få dansa sin segerdans.. (som hände nio gånger av tio, dåtid) ..så väljer jag, efter denna dag, att se fram emot morgondagens alla tänkbara glädjeämnen.

- Sköt om er. Ta hand om varandra.
Kärlek & Ärtor!!

Ps.
Våga inse fakta, om du inte mår bra. Ju tidigare, desto bättre! Men framför allt, våga be om hjälp!! Viktigt att veta är att det finns massor av utbildade, duktiga, snälla människor som gärna sträcker ut en hjälpande hand för att fånga, eller dra upp dig. Man behöver inte ha en fet lön på kontot för att kunna söka psykologisk hjälp.. Verkligheten är INTE som på film..! Man kan kontakta närmaste vårdcentral och genom dem få precis den hjälp man behöver och för en billig peng dessutom, som ingår i högkostnadsskyddskortet. (Eller vad det nu kallas..?!) Om jag inte minns helt fel, tror jag att maxsumman är 1200 kronor..?! Men det vågar jag inte etsa i sten.. Kan ju ha skett förändringar som jag inte är medveten om..?! Jag betalade i alla fall 160 kronor per besök.. och det kan väl ett lyckligare liv vara värt..?!

Det blev aldrig några bilder igår..?!
- Pricken över i:et, en inre skit-tisdag..

Hoppas att idag blir bättre..

Jag träffade en vän idag, som jag inte har träffat på länge.. Så det

blev att vi hade en hel del att prata om i vårt spontana möte, där vi

stod rakt upp och ner, mitt på golvet inne på köpcentrat..

Vårt samtal fick mig senare att tänka på hur lustigt livet kan vara..?!

- Inte för att vår uppdatering av varandras liv bestod av high-life, jättekul

saker som hänt.. då det visade sig att min vän gått igenom en hel del sörja

på sistonde.. Men lustigt för att livet kan te sig så olika.. för oss människor..

(Olika, men ändå lika, vill jag nog tillägga där..?!) 

Samtidigt som den ena tar sig upp, trillar den andra ner..?!

Och jag farsineras av det faktum att somliga av oss ens överlever..

Vad är det som driver oss människor framåt..?! Uppåt igen, efter att ha legat

och krälat på botten..?! Fullt medveten om att alldeles för många INTE klarar

sig ur gyttjan de tycks ha hamnat i.. Rådlösa, ensamma själar, som tror sig

ha förlorat kampen och som ger hopplöst upp..

- Usch.. Det tynger mitt hjärta.

Alla dessa vilsna själar som inte får den hjälp som de så innerligt förtjänar..

Det inger dock en hel del respekt till de, som faktiskt lyckas att vända på sin

situation och "komma tillbaka" till ett ändå bra liv..!! För det är ju precis så,

som klyschan säger: "Det vi inte dör av, gör oss starkare"..

Såren läks med tiden.. och ja, det kan jag hålla med om.. men ärren finns

alltid kvar.. Vi lär oss att acceptera dem, men de försvinner aldrig.. och på så

sätt är dem en ständigt återkommande, påminnelse om hur sårad man faktiskt

var.. Men detta innebär samtidigt inte, att vi ska behöva skämmas för våra så

kallade ärr.. Tvärtom, tycker jag personligen, att vi borde bära dem med stolthet!

För samtidigt som dessa visar på en trasigt historia, är de bevis på att vi vågat

leva..?! Ett bevis på att vi vågat släppa in någon i hjärtat.. Ett bevis på att vi 

gjorde ett val, ändock om det kanske var ett felaktigt sådant..?! 

- Ett bevis på erfarenhet och lärdom, med andra ord..

(Oavsett vilken typ av sår det handlar om..)

Och om man dessutom klarar att ta sig ur djupet, tillbaka upp till ytan och upp

på toppen igen, är man ett levande bevis på att vi människor faktiskt kan,

känslomässigt mot alla odds, "överleva" det som vi trodde skulle bli vår död..?!

Kan det vara så att vi hamnar i livets olika skeden, med hjärtesorg, svek,

depression, mm.. kontra lyckliga förhållanden, fantasktiska jobb och underbara

stunder, helt olika i blandad kompott, för att vi ska kunna stötta varandra..?!

Precis som i "Att ge och få".. så kan den på toppen kasta ut repstegen till den

i hålet och hjälpa denne upp, så att säga..?! Men det är ju klart.. För att det ska

fungera.. gäller det ju så klart att man vågar blotta sina sår.. eller visa sina ärr..

Jag är absolut ingen expert.. men jag vill ändå tro att jag har en viss kunskap,

då jag liksom många andra, också har ärr som pryder min själ..

Dessa ärr, blandade med självkännedom och mitt sunda förnufft, *tack mamma*

.. och mitt öppna, ärliga jag.. med ett stort intresse av människor och deras inre,

gör att jag har en viss "fallenhet" för att säga det som andra tänker och kanske

känner?! En förmåga jag är glad över att jag har, eftersom den genom små medel, 

kan ge så otroligt mycket till den som kanske har något den vill berätta, men som

inte kan förklara, då de inte kan sätta ord på vad den känner..?!

Viktiga saker.. Så som trygghet, uppskattning, bekräftelse.. sånt som vi behöver

allihop.. oavsett ålder, kön, ras, eller tro..

Somliga behöver mer än andra.. Andra behöver kanske något annat..?!

Men fakta är att vi alla behöver något..!! 

- - - - - - - - - - - - - - -

Nej.. Nu ser jag att tiden fullständigt rusat ifrån mig.. och jag känner

behovet av mat i min "lilla" mage.. Så nu, mina vänner.. tänker jag stänga av

mina vilt spinnande tankar och avsluta detta otvingade inlägg, för att fixa lite

käk och sedan slänga benen över soffbordet i riktning mot dumburken..

- Må gott!

Ta hand om dig själv och var rädda om varandra!

Ärtor och Kärlek till Er Alla..

Jag tvingar mig själv till att logga in på bloggen..

Ja, det låter ju corny, med tanke på att jag bloggar för min egen skull..?! Men det är just det.. Jag vet att jag behöver skriva av mig, men samtidigt känner jag mig totalt ointresserad av att skriva..?!

- Så! För att inte fastna i mitt "Ah-jag-pallar-inte-mood" så tvingar jag mig själv hit ikväll.

Jag har sedan förra inlägget, känt mig aningen nere.. Känner igen signalerna.. och försöker verkligen att hålla huvudet uppe.. men det är svårt. Det är precis som om varje liten grej, jag snubblar över, blir till berg och även om jag vet att det bara är småsten, måste jag kämpa för att kunna ta mig över..

Idag är en sådan dag, då jag helst av allt egentligen bara skulle ha stannat kvar i sängen..?! Inte för att omvärlden har varit kall, men för att jag ofrivilligt inte har kunnat se något annat än kyla och mörker..

- Känner mig som en looser, med stort L.. Fet och ful.. och dålig på och inom allt.. (Och nej, jag söker ingen sympati idag heller.. Vill inte höra smicker eller tröstord.. Jag bara enkelt förklarar hur jag känner..) och allt som jag rör vid blir kattskit, eller soppa, eller vad vi nu ska kalla det för..?! Min energi har inte sipprat, utan fullständgt runnit ut ur min kropp.. Och trots flertaliga försök, har jag inte lyckats hitta något med möjlighet till att kunna stoppa flödet..?!

När jag satt i bilen, på väg hem ifrån jobb tidigare idag, försökte jag tagga mig själv inför några inspirerande timmar hemma innan läggdags.. men när jag väl kom in genom ytterdörren, ville jag bara krypa upp i soffan och släppa verkligheten med hjälp av tv:n.. Känslan av att få göra det samma, men i en gemensam soffa slog mig.. och de sista dropparna av energi försvann..

Lustigt det där.. med hur det fungerar.. (om man nu kan säga att det fungerar..?) Jag har sedan vecka nio, när jag hade barnen hos mig.. gått och planerat i huvudet om hur och vad jag ska göra inför veckan utan barnen.. Men när veckan kom, blev det att jag bosatte mig hemma hos Tomas.. och sen var det dags för min vecka med barnen igen.. Det är alltså först denna veckan (v.12) som möjligheten för alla mina fantastiska planer skulle kunna gå igenom..

- Och så pallar jag ingenting?!!

Något positivt däremot.. som slog mig nu.. är det faktum att jag börjat att drömma på egen hand igen.. Sedan oktober 2014 har jag varit i behov av läkemedel (antidepresiva) för att kunna vakna i minne av att jag drömt något.. Men som sagt.. Nu fungerar drömeriet av sig själv..

Sen kan det ju kännas aningen trist, att jag måste börja med mina piller igen för att inte deppa ihop.. Något som jag garanterat kommer att göra om jag inte tar signalerna på allvar.. vilket jag kan försäkra er om att jag gör! Jag tänker INTE gå tillbaka "ner dit".. om ni fattar vad jag menar..?!

Nej.. Nu tänker jag göra något åt min situation!

BRA! att jag tvingade mig själv till att blogga ikväll! *Visste jag väl.. smile*

Det blir tillatt tvinga mig till att färga om håret också! En av planerna jag haft, som först började som ett "det är dags".. som blev till ett "jag orkar inte".. som tillslut blev ett "vem f*n bryr sig".. som nu blev ett "jag mår bättre på insidan om det ser ut som om jag trivs på utsidan"..

- Ytligt kanske, men det fungerar faktiskt! Har gjort och gör fortfaranade, i alla fall på mig.

- Åh, varför gjorde jag inte detta tidigare..?! Satte mig ner och bloggade?!

Har haft rubriker i huvudet, näst intill dagligen sedan förra inlägget, men har lagt dem åt sidan i brist på engagemang.. Ja, visst, tiden har väl spelat sin roll i det hela också, men ändå..?! Det gör ju mig gott! Jag känner redan hur energin fyllts på.. med minst en deciliter.. och det borde ju räcka för en timme i badrummet, med huvudet över badkarskanten.. *smile*

- Jepp.. I´m going purple..!! Och så är det med det!!

Innan jag lämnar er dock.. ville jag bara säga Tack! Mycket för att ni inte dömmer mig.. "galenpanna" som jag är.. men även för att ni finns där, på andra sidan så att säga.. Ja, jag skulle i och för sig kunna tacka er, även om ni skulle dömma mig, eller inte finnas där.. För på så sätt vet jag ju bara lättare, vem jag ska hålla närmare hjärtat.. Så.. TACK!

Kärlek och Ärtor!

Nu går denne här och blir med färg i håret! *smile*

Jag predikar hela tiden, om att det är man själv som väljer hur man vill se på saker och ting.. och enbart man själv..! Hur man hela tiden måste tänka positivt, för att kunna se det positivt.. För precis allt kan ses på två olika sätt. Det finns det positiva sättet och det finns det negativa sättet.. Och som sagt, man kan bara bestämma själv, hur man väljer att se på det!

Ibland är det dock jäkligt svårt att vara sådär klämkäckt positiv och kunna hitta det positiva..?! Och jag kan ärligt säga att det är extra svårt, när det kommer till saker som man kanske anser sig vara mindre befogad till att bestämma över.. som hur länge fritids ska vara öppet tillexempel..

Jag har varit nere på botten. Jag har levt livet där man vaknar på morgonen och verkligen inte vill.. någonting.. Men jag kan med stolthet säga att jag även lyckats ta mig ur det negativa hamsterhjulet. Detta innebär, i det stora hela, att jag kan känna igen vissa signaler när kropp och själ tycker att det är dags att tagga ner.. som i sin tur påminner mig om att jag, trots all erfarenhet, fortfarande har sår som kan gå upp..

Hjälplösheten som föll över mig i eftermiddags, var ett sådant tecken.. När jag kom till fritids för att hämta Charlie.. och jag möts av en färdigt påklädd Charlie och två pedagoger som påpekar att fritids faktiskt stänger kvart över och att det var för fem minuter sedan. Där står jag, efter en galet stressig dag på jobb, som jag ändå valt att se positiv, med andan i halsen eftersom jag råstressat från jobb, för att komma fram så fort jag bara kunnat.. och så får jag detta upp i ansiktet.?! Och det slår som en hink iskallt vatten över mig..!

Jag blir så tagen, att jag inte kan stå emot de känslor som fyller min kropp, att jag bara tackar och tar emot.. Jag tar Charlie i handen och går mot bilen och där är såret öppet igen..?!
- För hur fasiken vill de att jag ska göra?! Jag har lyckats få igenom ett schema, där jag kommit ifrån stängningarna.. för att ha en chans till att kunna hämta barnen INNAN skolans verksamhet stänger.. Men nu visar det sig att det tydligen bara är dagis detta gäller, då fritids klart och tydligt stänger en kvart tidigare..?!

Så vad vill de att jag ska göra?! Jag jobbar inte ens hundra procent..?! Jag kan inte ändra mitt schema, då detta skulle innebära väldigt opassande tider för mina arbetskamrater.. något som jag inte kan begära. Det andra och sista alternativ är att jag skulle vara tvungen att säga upp mig, eller barnen för den delen.. något som ställer mig mot väggen.

Jag kan välja att se det som trams. Ta reda på fakta gällande skollagen.. och ta mig an striden.. Eller så kan jag falla tillbaka till den hjälplöshet som får mig att bara vilja sätta mig ner och gråta.. Lojalitet, är ett ord som ringer i mitt huvud.. Barnen har gått på skolan sedan fem år tillbaka.. och jag är inte värd mer än ett påpekande gällande fem minuter..?! En rutten jädra mini detalj, men PANG, där satt den!

Mitt positiva tänk försöker ändå skydda den klumpiga kommentar, som sabbade hela min dag.. Man måste ju få säga ifrån..?! Och ja, det måste man ju, men som pedagog borde man kunna lägga upp det bättre än så! Jag tänker "stackars liten, hon vet inte bättre och hon är ju också bara en människa" .. Men samtidigt blev jag bara så jädra ledsen..! Och arg! Ha lite överseende för fan! Snorvalp, som inte har en aning om vad som väntar i livet..?! *GRRRR!!*

Det är så himla typiskt.. När man separerar och är mitt upp i allt, då har hela världen förståelse för en. Alla vill hjälpa, samtidigt som de känner sig lyckligt lottade då de själv har ett stabilt förhållande.. De klappar en på huvudet och ler hela tiden.. och de har överseende med ALLT.. Men så går det några år.. Man gråter inte längre.. Det börjar lysa om en igen.. Och livet rullar på.. Och allt är som bortblåst.. för de som står runt omkring.. För för mig är det inte borta!! Jag är fortfarande ensam! Varannan vecka ligger det fulla ansvaret på mig.. med att både lämna på morgonen OCH att hämta på eftermiddagen! Visst kan jag ta hjälp av Tomas, men bara ibland! Visst har jag andra som kan hjälpa mig om det skulle vara.. men bara ibland!! Jag kan inte begära att min mamma, ska hämta mina barn varje måndag och tisdag, då jag enligt schema jobbar till klockan 17.. (Som dessutom är en fullt rimlig tid att jobba till!)

Förlåt för att jag spyr galla nu.. men jag blir så jävla arg!!
Ledsen egentligen, men det tjänar ingenting till att böla.. (då är spya bättre?!) På bara några sekunder förvandlas jag från mitt positiva skinande Jenny, till en bitterfitta utan dess like och jag skulle kunna önska livet ur alla tulle-gulliga fungerande förhållanden, bara för att jag inte har det som alla andra vackra människor tycks ha..

Otacksam.. Orättvis.. Elak.. Bitterfitta.. Ett sätt att se mig som nu..?! Om man nu inte väljer att se den andra sidan, som egentligen säger: Otillräcklig.. Hjälplös.. Sårad.. Ärrad och förstörd..

Men vet du vad..?! Jag reser mig igen! För det är sån jag är..
Gång på gång, på gång.. blir jag "slagen".. Jag bryter ihop.. Jag gråter.. Jag blir arg.. Och jag reser mig igen! Och även om jag ibland faller tillbaka och brister i min egen lära och säger emot mig själv, tänker jag fortsätta med mitt predikande! Så om det bara är jag själv som lyssnar, eller behöver höra det..?! Jag vet att det är sant. Jag vet att det är möjligt.. och jag VET ATT DET ÄR BARA JAG SOM KAN VÄLJA hur jag vill se på saker och ting..!!

- Så jag väljer att se rätten på min sida. Jag är inte fel. Jag är inte sämre än alla andra. Jag har lika mycket rätt, som alla de vackra, lyckliga och ännu oförstörda människorna.. till att få barnomsorg efter det behov jag har.. Det må hända att jag blir "nedslagen" igen, men då har jag i alla fall gjort vad jag har kunnat.. Så oavsett utgång, väljer jag att se mig själv som en vinnare..!

Dagens första kopp kaffe, stå på köksbordet, tillsammans med datorn.. och jag gör mig redo för att blogga.. Klockan är oförskämt, inte mer än, halv sex på morgonen, när jag börjar skriva..?! Det finns dock inga garantier, att det skrivna inlägget kommer att publiceras lika tidigt, då jag känner att orden bråkar.. Men jag är vaken.. Kaffet är färdigt.. Radion står på.. och datorn är som sagt igång..

- Så.. Vad är det då för tankar som snurrar.. denna fruktansvärt, tidiga lördagsmorgon..?!

Nja, det är nog mer känslor än tankar just nu, verkar det som..?! Kommer på mig själv med att stirra tomt på reklamrutan här bredvid.. Helt blank vad gällande tankar, med känslan i kroppen säger att jag är ledsen.. Eller nej..?! Det är nog mer som om jag har drabbats av saknad..?!

Tidigare relationer som, för mig, var odödliga, som ändå har dött..

Även om jag kan känna mig färdig i mitt "sorgarbete".. med illska, tårar, uppgivenhet, "begravning", acceptans och lugn.. så händer det ibland att saknaden kommer över mig.. och det känns tomt inuti.

Under hela livet träffar vi människor, som gör olika typer av avtryck på våra liv..

- Allt från ett ögonblick:

Som när killen i kassakön, sjöng "en snabbköps-

kassörska" för mig, när jag jobbade i affär..

- Till fyra veckor:

Som ett sommarjobb, med världens snällaste, trevligaste och 

mest omhändertagande personal, som fick mig att växa inombords..

- Till tre år:

Som tiden på gymnasiet.. och allt vad det innebar..

Allt från personlig utveckling till inre bekräftelse med

och av underbara klasskamrater..

- Till femton år:

Att ha en syster, som jag aldrig trodde att jag skulle få, men som

jag fick.. med gemenskap och skratt.. Hjärtligt nära i vått och tort..

- Till oändlighet..?!

Finns en del "kandidater".. Men som livet har lärt mig så kan man

aldrig vara säker. Oavsett hur mycket man än önskar..

De flesta relationer (i alla fall, i mitt liv).. som inte finns längre, har väl mer runnit ut i sanden.. än att försvinna i ett direkt avslut.. Dessa har då, ändå på något konstigt vis funnits kvar, i alla fall i minnet, som något gott.. Men de som faktiskt verkligen har dött.. De som en dag plötsligt inte fanns kvar.. är de som skapar denna saknad..

- Så nu fick jag gråta lite också.. Tillhör inte vanligheterna numera, att jag gråter.. Då det händer förvånansvärt sällan, sedan jag kunnat acceptera, att relationer faktiskt kan dö tvärt.. Men sorgen finns där, precis som saknaden..

- - - - - - -

Klockan är nu 07:18..

- Sa jag ju, att det skulle ta tid, för mig att skriva..?!

Charlie har vaknat och det är snart dags för att sätta datorn på laddning..

Jag önskar dig därför en bra lördag.. och avslutar morgonens inlägg..

-Må väl. Var rädd om dig och ta hand om varandra.. imorgon kan det vara försent..

Jag vill inte kalla denna dag för en "skitdag".. för det har den fått bot på tack vare jobbet.. Men om jag ska beskriva den rätt, så måste jag nog ändå säga att det har varit en av de svåra dagarna idag.. *suck*

Mötet som var bokat, blev för andra gången avbokat.. Och dagen blev inte alls som jag hade hoppats på..?! MEN!! Efter sol kommer solsken.. och jag är alldeles strax på väg ut genom dörren.. Ska åka hem till en av arbetskamraterna, då jag känner att jag behöver vara allt annat än ensam ikväll..?! Skojsigt, med lite spontanträff!!

- Vi ses..

Nej.. Man kan väl inte påstå att jag har varit direkt aktiv med mitt bloggande, på ett tag..?!
(Ett tecken på att det finns annat att göra, än att sitta med näsan i skärmen.. *smile)

Som vanligt.. om man nu kan säga så..?! Så har mitt huvud haft fullt upp med annat.. Inte för att jag inte har haft något att skriva om, men för att de gånger jag fått en "skrivtanke" så har klockan oftast varit alldeles för mycket, eller så har jag inte kunnat få rätt på orden..?!

Psykiskt har jag, i det stora hela, mått bra.. Men det har ju hänt, vid några tillfällen, att jag känt som om jag står och stampar på samma ställe.. utan att riktigt veta var jag ska ta vägen.. Vilken riktning jag ska gå..
- Med andra ord, har jag känt mig fast.. och vilsen i vad jag vill..?! Men nu tror jag att jag är på G igen..?!

Det svåra är.. att jag egentligen vet precis vad jag vill, men att jag innerst inne vet, att jag förmodligen aldrig kommer att komma dit..?! Och den stora frågan, som alltid.. är om det verkligen är värt min tid.. Hur många år till, ska jag ge..?! De så kallade varningsklockorna, har klämtat ett bra tag redan.. och det stör mig lite att mitt huvud inte kan se det som mitt hjärta känner.. Att ständigt kämpa med de inre konflikter, mellan hjärna och hjärta, tar mycket av min energi.. och jag undrar hur länge till jag ska orka..

Har funderat starkt på att lägga upp en tidsram.. För även om jag innerst inne vill vägra vara bunden till en "tid".. så är det kanske det ända sättet, att komma ur detta hamsterhjul som jag fastnat i..?! En deadline, så att säga..?! Men så är jag en hopplös optimist ända ut i fingerspetsarna..?!

Jag skulle vilja gå in på detaljer, men det känns ändå inte riktigt rättvist, då det inte bara är mig det rör.. Och även om det är jag som står och stampar, vill jag inte trampa någon på tårna..!! Så jag håller det till att vara osagt (oskrivet).. och fortsätter att skriva "luddigt" om mina inre demoner..

För att lämna det mest energikrävande, för en stund.. kan jag berätta att jag mår som fisken i vattnet, vad gällande jobb!! Det har redan gått lite mer än en månad, på min nya arbetsplats.. och jag känner att jag har börjat göra mig "hemmastadd".. - En underbar känsla!

Att varje morgon, oavsett hur det har sett ut hemma, komma in genom dörren.. och mötas av en massa små ÄnglaTroll, som bokstavligen skriker "Hej Jenny".. får mig att le minst en gång om dagen.. Varje dag, måndag till fredag..!! Och som om detta inte skulle vara nog, har jag arbetskollegor som värnar om mitt välmående.. Allt ifrån roligt snack, till välbehövliga kramar!

Ett villigt erkännande: Det är tur att jag tog steget.. och tog mig ut ur fabrikens hårda betongväggar! För jag kan med all säkerhet säga, att om jag inte hade haft mina underbara dagar på jobb, som jag så lyckligtvis har idag.. så hade jag aldrig pallat med "energifällan" under fritiden! Mina dagar på jobb, ger mig sååååå mycket mer än "bara" lönen på bankkontot.. och jag känner mig sannerligen välsignad..!! (Om man får lov att säga så, trots att man inte går i kyrkan varje söndag..?! *smile*)

Nu har det blivit dags att göra ännu en härlig dag på jobb.. och jag måste därför avsluta detta tidiga inlägg.. Näsan ur skärmen och ut i verkligheten!!

Jag hoppas att du får en riktigt bra onsdag!
Ärtor och Kärlek till er alla!!