Ett något omoget inlägg må hända, men de som inte är trångsynta, borde förstå..?!

Ja, ni får hata.. om ni vill..?!
Men jag blir ytterst upprörd, som förälder, som MÅSTE stanna hemma med mina barn om de är förkylda och har feber.. när man möts av dagispersonal, med glansiga ögon och som är näst intill omöjliga att förstå då talet påverkas av täppt näsa och rosslig hals..?!!

Feber är kroppens sätt att hantera ett virus.. Ett virus som redan finns i kroppen och som förmodligen även redan har smittat flertalet i omgivningen, genom nysningar och hostningar..

Vuxna som har bättre immunförsvar än barn, får inte lika ofta feber, men kan likväl vara smittbärare..

Och ja, man kan vrida och vända på det hur man vill.. Jag menar inte att jag hellre ser mitt sjuka barn på dagis, än att få vila upp sig och bli frisk hemma.. Men jag tycker att det är högst jäkla opassande, att personal kan ha rätt att stå och spy galla över mig som förälder, som totalt huvudlöst kommer och lämnar ett förkylt barn på dagis, med allt vad det innebär.. när regeln inte längre verkar gälla, då personalen blir sjuk..?! Vad är det för jäkla regel..?!

Som utbildad personal och ansvarsfull, regelpredikande människa.. borde man kanske veta att det är A och O, att vara konsekvent..?!! Hur ska man annars kunna stå för det man säger..?!

- Barn gör inte som man säger.. Barn gör som man gör!!

Ja, jag är förälder, men denna uppenbara orättvisa, får mig att förvandlas till ett trotsigt, omoget, barn.. Rätt ska vara rätt! Annars blir jag arg!! Och då menar jag riktigt jädra skrik-arg!! *Gaaaahrrrr!*

Jag slår mig ner i soffan, sätter på Tv:n och börjar tugga på kvällens snacks..
Har en miljoner saker jag vill göra, men eftersom jag inte kan bestämma mig för vad, vilket skapar stor stress i kroppen, stänger jag av tankarna och domnar av en stund vid Tv:n istället..

Hoppas att ni har det bra där ute.. i höstmörkret..?!
- Tjingeling..

Jag förväntar mig inte att folk ska förstå..

Även om det är fruktansvärt smärtsamt för själen, när det visar sig att de som man trodde stod nära.. inte vill, kan eller ens försöker.. Så är det något jag måste acceptera.. Jag är annorlunda helt enkelt.

Jag har nog alltid vetat om att jag inte är som alla andra, men det är först nu som det har påverkat mig.. Jag vet inte riktigt vad det är, som gör.. att jag "helt plötsligt" har börjat bry mig om vad andra tycker och tänker.. för innerst inne, gör jag ju faktiskt inte det..?! Jag har vid ett flertal tillfället hävdat att jag vet vem jag är.. och om det inte passar.. så kan det vara.. Men nu så ändå.. mår jag råtta, i tron på vad andra tycker och tänker om mig..?!

- Och jag kan inte förstå varför, jag låter det hända..?!

Kanske är det för att jag har varit omringad av alldeles för många ramar, normer och "normala" människor, som fått mig att tappa tron på mig själv.. Mitt unika jag.. som i mitt eget tycke.. egentligen är så mycket större än alla dessa trångsynta, stackars inramade människor..?! Jag vet att man aldrig kan få någon som inte är öppen för det större, att se längre än till kanten av det de redan vet.. Man kan inte tvinga någon till att förstå..

Min tröst i min "galenskap".. är vetskapen om de stora personerna som idag anses vara kända.. Erkända idoler, högt aktade människor.. men som då ansågs vara mer knäppa än förståndiga.. Da Vinci, Albert Einstein.. ja, där finns hur många som helst..
Inte för att jag kan jämföra mig själv med äkta konstnärer, eller vetenskapsmän.. men om man tittar på historien, så är det "knäppgökarna" som faktiskt fått mänskligheten att gå framåt.. De som ingen trodde på, men som vågade lyssna på sitt kall och fick det att hända.. De lyckades få förståelse tillslut.. och det har de min fulla respekt för..! Något jag skulle önska jag kunde ge många i min omgivning också.. men som tyvärr bara får ett okej, då de i mina ögon, har slutat tro på mig som individ..?! (Kan vara så att det hänt utan deras vetskap..?!)

Min personlighet är allt annat än lätt att ha att göra med.. jag vet det.. Men jag vet också att jag alltid har kunnat se personer till vad de är, utan att dömma.. så varför skulle det vara svårare för de att acceptera mig..?! Precis som att jag är annorlunda för dem i tankar, agerande, tycke och känsla.. är alla dessa människor annorlunda för mig.. Det kanske låter som om jag dömmer, men jag har alltid gett alla en ärlig chans.. Tyck vad ni vill..?!

Nu hade det varit riktigt inspirerande att kunna diskutera detta med någon.. Någon med ett annat sätt att se.. Känns lite ensamt just nu, här i min blogg, att jag maler på om hur jag ser på saker och ting.. Jag kan ju tuffa på hur mycket som helst, i textform, om hur öppen jag är inför andra.. men det är svårt att bevisa, då det bara är min mening som går att läsas här..?! Kanske finns det dem som känner mig, som vågar erkänna att jag faktiskt är större än andra.. men jag är fullt medveten om att de som inte känner mig, kan tro något helt annat..?! Vilket då är helt okej.. *smile*

Hur man än vrider och vänder på det.. så är jag fullt medveten om att man står sig själv närmast.. och att det beror helt och hållet på hur man är och på hur man mår som person, som avgör vad man ser.. Allt handlar om individens egna tolkning.. och så länge man inte diskuterar, pratar om det med varandra, kan det bli hur fel som helst..

Eftersom jag har haft en hel del knäppa tankar gällande andras tankar om mig, kan jag tipsa om att man ska intala sig själv motsatsen.. Om man till exempel får för sig att någon tycker illa om en och att de undviker en bara för att de inte tycker om dig, brukar jag istället försöka tänka på att de är alldeles för upptagna med sig själva.. Att det inte alls handlar om mig utan om dem.. Alltså något som jag inte kan påverka.. (Man kan bara förändra sig själv, inte andra..) Många gånger tror jag att folk är rädda för mig, då de inte vet hur de ska kunna hantera mig.. Jag vet inte om det är så i verkligheten, eller om det bara är som jag hittar på, men jag vill tro det, då det känns som lättast, att hantera för mig..?! Visst är det tråkigt att "skrämma" folk.. men om de inte vågar komma till mig, kan jag ingenting göra..?!

-Ah.. Ja, det är klyddigt.. jag vet.. Motsägelsefullt..?! Dömande..?! Litet..?!
Men ingen kan i alla fall säga att jag inte är öppen.. då jag faktiskt berättar om mina inre demoner..
Bristande kanske, men ärligt..

Jag har en viss förmåga.. att inte tro på mig själv..?! Eller jo.. Jag tror på mig själv, men ändå inte..?!

Ah shit.. Hur ska jag nu kunna förklara detta..?! En tanke dök upp och det slog mig att jag är en jävel på att skriva.. Många har sagt att jag har ett unikt sätt att skriva på.. nästan precis som jag pratar.. Många har också sagt att jag har en viss fallenhet för att kunna sätta ord på känslor.. och jag vill tro att det är för att jag är en lika stor "jävel" på känslor också..?! *hihihi* Hur som helst, så vet jag.. och jag tror verkligen på att jag är duktig på att skriva, men tanken som slog mig just, var.. att jag har väldigt svårt att "glänsa" över mig själv.. (Kanske inte just i stycket ovan.. *hihihi* men rent överlag..) Det är bara precis.. att jag kan "dela" mina inlägg och länka dem via facebook.. och det har väl hänt en eller två gånger att jag visat min blogg via instagram.. Men mycket mer reklam än så har jag aldrig gjort för mig själv..?!

Kanske är det för att jag är feg, för att visa något som någon kanske inte skulle gilla..?! Eller så handlar det bara om att jag inte kan tala för mig själv..?! Ah ja, ni fattar vad jag menar.. "En konstnär kan skapa, men sällan värdesätta sin konst.."

Ja..?! Jag har ingen aning om var jag ville komma med detta inlägg egentligen..?!
Tanken slog mig och jag fick bara en stark känsla av att vilja blogga om den..?!

Kan känna mig lite gammal, i brist på att kunna skryta om mig själv.. Något som kanske kan tyckas vara helt främmande för den senare generationen..?! Inget illa menat! Jag gillar dagens ungdomars självsäkerhet.. och drivkraften, som får dem att bli framgångsrika. All ära till dem! De tar för sig och sånt gillar jag! (Så länge det inte är på någon annans bekostnad, vill tilläggas..)

Ibland tänker jag på att jag kan göra vad jag vill.. Att det inte spelar någon roll hur människor känner mig.. för jag kan ändå vara den jag vill..?! Exempel: Jag känner mig nere. Jag känner mig ful, både på insidan och på utsidan och jag vill varken synas eller höras.. men jag sminkar mig, klär mig fräscht, kör in till stan.. och beställer en latte vanilj som en världsstjärna, på ett av caféerna på gågatan.. Sedan går jag en runda, med min latte i ena handen och en cigg i den andra.. Runt på stadens gator, inspirerad av coola skyltfönster.. och som om jag ägde staden.. När jag då och då får ögonkontakt med någon främling jag möter, man eller kvinna, gammal eller ung, ser jag dem in i ögonen och ler som om jag var moder Theresa själv.. och nio gånger av tio, får jag ett smile tillbaka..

De har ingen aning om att jag är sönder inuti.. Människorna jag möter ser något helt annat..
Förr, när jag var yngre, såg jag detta som en direkt pina mot mig själv.. att "spela någon annan".. Att "vara något jag inte var"..?! Men idag känner jag inte alls så! Jag vet att jag kan vara söndrig inuti och ändå vara en fantastisk människa. Oavsett hur jag ser ut, så är jag ju alltid jag.. Eller har jag fel..?!

Och precis som att jag kanske ser glad ut, men är jättedeppig inuti, så är kanske de människor jag möter och som ler tillbaka, kanske precis lika ledsna på insidan som jag..?! Alla har vi ju våra egna strider att ta oss igenom och överleva.. och så är det!

Något som höll mig över ytan, under tiden då min separation var som jobbigast.. var tanken på alla de som faktiskt hade det mycket värre.. Jag googlade "separation" ganska så ofta i början.. och läste mängder av rena rama skräckhistorier.. Allt ifrån misshandel till förlorad vårdnad över barnen.. Och utifrån denna medvetenhet.. av den totala misär, som alla dessa människor råkat ut för, kunde jag se på min egen situation som relativt bra..

Senast idag fick jag höra dock, att det inte är så konstigt att jag har hamnat där jag sitter idag.. med läkarintyg på att jag lider av en depression.. Att jag, trots medicinering, kämpar dagligen, med att göra de allra enklaste saker.. de mest självklara saker, som finns.. De senaste två åren i mitt liv har innefattat ganska så mycket.. kanske lika mycket som någon annan skulle ha gjort under en livstid..?! Inte vet jag, men jo, det har ju varit en del..?! Graviditet, separation, flytt, förlossning, svek, sorg, ännu mer svek, jobbigt på jobb, mm..

Det finns tillfällen då jag inte ens kan komma in genom dörren och mötas av hund och tre livligt, lyckliga barn.. utan att jag känner att jag behöver en paus..?! Jag känner mig fruktansvärt bräcklig.. samtidigt som jag vet att jag kommer att klara det. Jag har gett mig tusan på att jag ska ta mig igenom detta.. också..

Och ja, visst är jag medveten om att allt detta hänt mig.. komprimerat under två års tid, men samtidigt så har jag inte riktigt velat erkänna det.. Eller jo, men jag har aldrig varit ute efter medlidande.. Jag vill verkligen inte att folk ska tycka synd om mig, något som jag helst avstått från redan sedan tidig ungdom.. (Har en klar bild från hur jämnåriga tonårsflickor stod och bölade över något i hopp om att bli sedda och jag lovade mig själv att aldrig bli som dem, även om jag kanske blev det i alla fall..?! Mot min vilja..) Däremot har jag velat dela med mig av mina erfarenheter.. Skriva av mig för min egen skull och samtidigt upplysa om att vi inte är ensamma.. Som en form av ett stöd, för andra.. Dels i att visa att det finns de som har det värre.. och dels för att visa att man kan, bara man vill..

-------- ?! ------

- Amen herre Gud, vad jag babblar på nu då..?! Allt utifrån en liten tanke som slog mig för.. (?!) .. drygt en timme sedan..?! Ja, jag har sagt det tidigare.. så jag kan säga det igen.. "Jag måste ju vara helt psyko [sajko]" .. *hihihi* Och du, stackars läsare..?! Om du lyckats ta dig hela vägen hit.. Grattis till dig! Du klarade det! En halv roman senare.. *smile*

Imorgon är det utvecklingssamtal gällande Charlie.. På skolan klockan åtta.. Jippi..?! Så jag får väl gå och knyta mig..?! Är fullt medveten om att jag redan har passerat "godkänd" tidsgräns, men det skiter jag i.. Jag är ju en jävel på att skriva.. och sånna sover inte hur som helst..! Det krävs mod och styrka.. en gnutta medicin och en hel del humor, för att kunna bli en sånn, så.. ja.. ramarna kan hänga där de hör hemma.. Jag kör min egen bil..?!

Bara för att visa, att jag fortfarande kämpar på.. och att jag inte har glömt bort min blogg.. skriver jag några snabba rader, här ikväll..

Har jättemycket att skriva om, men jag får liksom inte ordning på det.. och även om det kanske kan verka som om orden bara flyter på, så känns det väldigt "hoppigt" i kroppen..?!

Svårt att förklara.. och extremt jobbigt att försöka bli av med.. men kanske snart..?!

Kan i alla fall, innan jag slutar skriva, berätta att jag varit på mitt första samtal idag.. (Första gällande den här rundan..) Och det gick väl bra..?! Svårt att göra någon bedömning, efter bara ett besök, men det kändes okej i alla fall.. Sen att jag har känt mig hyperstressad i kroppen, sedan jag kom hem, är väl en annan femma..?! Som om musklerna inte kan slappna av på något freaky sätt..?!

Nåväl.. Nog om nu.. mer sen..?!
Love you! Puss & Kram

Dagen i sig, som har varit.. kunde ha varit bättre..

Men med tanke på att jag faktiskt är på G med.. och går på rätt håll,

vad gällande min depression.. tänker jag inte gnälla mer än nödvändigt..?!

Under de senaste veckorna har jag tyvärr kommit till insikt med att

det inte bara är privata saker som ligger i grunden för mitt "icke välmående"..

.. utan att även min arbetsplats skapar stor oro..

Känner inte att jag behöver gå in på detaljer.. men det rör sig mycket om

 hanteringen av saker och ting.. Att från högt ljud, till skitsnack bakom ryggen..

- - - - - - - -

Men ja.. Jag kraschade idag.. igen..

Pratade med vårdcentralen, redan igår.. men fick återkomma idag kl 08.

Så jag hade redan fått en bokad tid (kl 14 idag) när jag brakade ihop, strax innan klockan 09..

- - - - - - -

Kan inte beskriva med ord, hur tacksam jag är för att min läkare Ulrika Lorenzon

verkligen lyssnar på vad jag säger och framför allt att hon tar mig på allvar..

- Det tog lång tid, men jag fann henne tillslut.. *smile*

- - - - - - -

Nåväl.. Klockan börjar bli mycket.. och Tomas har kommit hem, så

det är väl dags att kryp till korgs..?! Får ta en sista runda med

hunden först, innan jag borstar tänderna och går och lägger mig.

Hoppas innerligt på att jag ska kunna somna ikväll.. Har haft problem

med det under de tre senaste nätterna nu..?! (Något som är helt nytt

för mig, då jag alltid somnat som en klubbad säl..?! *Groteskt

talesätt egentligen, men så är det och så har det alltid varit..)

- Kan förknippas med bieffekter av medicinen.. sömnsvårigheterna alltså..

- - - - - - - -

Ja ja.. Nu får det vara bra..

Hoppas att den höstliga uppdaterinen behagar er i färgerna..

och att vi ses snart igen..!! Natti natti, på er!

Att bryta ett visst mönster, innebär inte att man måste plocka bort de goda sakerna.. *smile*

Ikväll blir det därför fredagsmys med pizza och film, tillsammans med familjen..

- Åh vad jag längtar!!

En regning torsdag..

Jag vaknade.. gick upp.. satte på mig kläder.. åt frukost.. kopplade hunden.. och gick ut.. Det småduggade ute och jag hade egentligen inte klätt mig för att traska runt i regnväder.. men av någon anledning fick jag för mig att jag skulle ta hunden med mig ut i det höga gräset.. och gå där jag aldrig hade gått tidigare..

Inget spektakulärt.. Gick längst staketet, utanför kyrkogården.. och ju längre bort mot motorvägen vi kom, desto sumpigare blev det i gräset.. Tog inte många minuter innan både skor och fötter var blöta.. Men det struntade jag i.. Det var bara så skönt att gå där.. med hunden.. och fotografera med telefonen..

Så underbart avkopplande, att stanna upp och verkligen titta.. Att se alla de fantastisa färgerna, allt från skirande vårgrönt, till höstens tunga röda, gula och bruna.. Att lägga märke till hur dropparna lagt sig som små diamanter på blomblad och grässtrå.. Att känna den friska luften fylla lungorna, som utan tanke eller tvång, andades alldeles lugnt..

- Fullständig harmoni..

Efter varvet runt, kom vi tillbaka ut på cykelstigen och fortsatte ner längst vägen.. Ner mot parken och lekplatsen.. Eftersom klockan inte var så mycket, var det alldeles tyst och stilla.. Vi mötte en annan hundägare, som också var ute med sin hund, men de verkade inte bry sig, över att jag stod och fotograferade lyktstolpar i närbild.. *smile*

Det svåra, med att inte ha kontroll över sina inre demoner, uppfattar jag som att i ena stunden är allt som vanligt.. men i nästa stund, är allt bara total kaos..?! Det pendlar fram och tillbaka och man hinner liksom aldrig riktigt förbereda sig på kaoset, innan det bara är där.. och slår undan fötterna på en.. Och när man har trillat tillräckligt många gånger.. vågar man inte riktigt tro på att det som är bra, kommer att förbli bra, utan man är näst intill säker på att man kommer att falla igen.. Men som sagt, man vet inte när..?! Och den onda cirkeln är sluten..?!

Jag vet inte vad som hände igår..?! Kanske är det medicinerna som börjar visa sitt inflytande, eller om det är jag själv, med allt mitt analyserande..?! Men igår var det precis som om jag hade bestämt mig..?!

Nej, jag fick ingenting vettigt gjort.. Har fortfarande svårt för att ta tag i saker och ting, även om jag vet att de är viktigt.. Jag glömmer fortfarande saker.. bokade möten, eller saker jag sagt att jag ska göra.. (Det är precis som om hjärnan vägrar att samarbeta, så fort det gäller ett "måste"..?!) Men något hände.. och hela min syn förändrades..

Helt plötsligt känner jag mig motverad till att komma vidare.. Motiverad att kämpa.. Motiverad att inte ge upp.. Motiverad att klara detta också.. Jag vet ännu inte riktigt hur, men jag känner ett stort lugn inombords.. och jag hoppas att det är här för att stanna.. och inte bara något tillfälligt, för att jag har varit hemma från jobb sedan i onsdags..?!

En liten parantes på att ha varit hemma.. och inte haft tvånget med tider, har visat sig lite kul.. Eller ska jag säga intessant..?! Även om jag har varit hemma.. har jag gått upp runt 07-08.. och jag har kommit på att jag är som deppigast under morgonen och förmiddagen.. På eftermiddagarna har det lättat något.. och framåt kvällarna, runt 18, 18:30, har jag känt mig som mest inspirerad..?!

I förrgår, tog jag hunden med mig och åkte iväg för att handla mat.. (klockan var väl 19 ungefär..) Igår åkte jag ensam till Jägersro Center.. Bara för att komma ut.. och för att klippa av mig håret..?!!

*Hahahaha* Ja, galet.. jag vet!! Men det vet vi ju redan.. att jag är lite psyko..?! *smile*

När jag var färdig hos frisören.. och kom tillbaka ut i bilen, var klockan 19:43.. Jag tittade mig i backspegeln, log och kontaterade att detta skulle jag ha gjort för längesedan!!

Det är sådana här saker, som gör mig till den jag är.. Jag vet att mitt långa hår var att föredra, utifrån andras tycke.. Men att "gå emot" det.. och göra det JAG vill.. känns härligt! Rent utsagt befriande!!

Det handlar inte om att någon annan tvingar mig till saker jag inte vill.. Allt det där sitter bara i mitt huvud.. Det är inte andra som ställer krav.. det är bara jag själv.. Det är ingen annan som låser in mig.. det är jag själv som inte inte vågar att gå ut.. Det finns ingen annan, som hindrar mig från att göra det jag vill.. det är jag själv som sätter begränsningar..

Ingenting av detta är nytt.. Allt detta vet jag redan.. och har vetat, typ i hela mitt liv..?!

Men av någon anledning har mina inre demoner, lyckats att gömma all denna "kunskap"..

och jag har inte för mitt liv kunnat hitta den..?! Förrän igår..?!!

Nu kan det ju vara så.. (Jag vet inte, då jag aldrig hamnat i någon depression tidigare och aldrig heller behövt ta mig ur någon..?!) Men det kan ju vara så att allt är tippe-di-topp nu.. men att allt blir bajs om en vecka igen..?! I don´t know?! Men "I DO know" att jag ska försöka ta tillvara på mitt uppsving och komma på en plan, som hjälper mig på vägen..

Tanken är ju att jag ska få träffa en psykolog, för samtal.. Men enligt bekräftelsen jag fick först i förrgår, så kommer det att ta ungefär fyra veckor till, innan de kommer att ta kontakt med mig för att boka tid..?!

Min lilla Bella-tuss gör mig sällskap ute på balkongen..

- - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Nej, vet ni vad.. Nu är jag jättehungrig..!! Jag tror bestämt att det

är dags för de två kopparna kaffe, som redan hamnat i magen, att

få lite sällskap av lite fast föda..?!

- Vi ses! Puss & Kram