Som om de läst min blogg..?! Hörd från ovan..?! Eller ja, via nätet..!

Jag beklagade mig, aningen motvilligt men ändock, igår.. över det (trots bokade) uteblivna telefonsamtalet från vårdcentralen i onsdags..

Men som ett brev på posten.. blev jag uppringd några timmar senare, på eftermiddagen. (Tar det som en seger..) Vi pratade en stund och samtalet slutade med att jag fick tid hos en läkare nästa vecka..

Anledningen till läkarbesöket är, helt och hållet, behovet av att få komma vidare, då jag behöver en remiss till psykolog/samtalsterapeut.. Något bara en läkare kan ge.

Tjejen jag pratade med igår var lugn och harmonisk.. och helt på det klara med min kamp om att komma ur min sinnestillvaro som jag befinner mig i. Hon ställde några rutinfrågor (som jag svarat på även vid tidigare tillfällen, alltså inget konstigt, eller svårt) Enkla frågor ang. min sömn, antal timmar per natt och eventuella sömnsvårigheter.. Alkohol, hur ofta, hur mycket.. Om jag är rökare, hur många cigg om dagen, mm..

Hon berömde mig i form av bekräftelse av min viljestyrka och drivkraft efter behovet av att komma ur min onda cirkel.. Och hela tiden kändes det som om hon förstod mitt lidande..?! Väldigt bemötande och rar.

Så.. Nu är jag på väg igen..!
På onsdag nästa vecka går jag ännu ett steg framåt på spelplanen och trots att det kommer ta tid, kan jag nästan redan nu skymta rutan markerad med "mål"..

Kärlek & Ärtor

Ps. Ska tilläggas för er som kanske planerar en liknande resa, i hopp om att också få hjälp..?! Man har rätt till att själv välja vilken psykolog/samtalsterapeut man vill gå till. Finns att hitta på nätet, vilka som samarbetar och ingår i regionens sjukvård.. Ett tips, som jag fick idag, är att ringa runt till de olika "klinikerna" och kanske fråga hur lång väntetid för samtal är, så man kan få snabbare hjälp.. (Om man inte redan har ett ställe man varit på tidigare och som man vill tillbaka till..)

Kan också passa på att berätta att om man går via vårdcentral, går samtalskostnaden under högkostnadsskyddet.. Och ja, det kostar inte heller lika mycket, som om du går till någon inom den privata sektorn.. Mest bara för att ha fått det sagt!

-Hjälp finns att få!!

Mer Kärlek, fler Ärtor.. Vi ses!

För några dagar sedan, tror till och med att det har hunnit gå en vecka.. så skrev jag att jag varit i kontakt med vårdcentralen och fått bokat en telefontid, gällande min nära gräns till depression. Något som jag såg som väldigt positivt, då det tidigare alternativet var mer krävande, både pappersmässigt och tidsmässigt, men framför allt energimässigt..

Igår kom dagen jag sett fram mot och jag hade telefonen i högsta beredskap, fortfarande väldigt positiv inför det nya, snabbare systemet..

Och det hade varit superbra.. OM det hade varit någon som hade ringt under den avsatta tiden..?! För döm om min förvåning och stora besvikelse.. telefontiden kom och den tickade förbi.. och kvar blev jag, hängandes mellan min egen vilja, kamp för förbättring och vården som inte kunde hålla sin del av det avtalade..?!

Jag vill inte smutskasta någon! Det finns säkert en väldigt bra förklaring till det som har hänt.. (läs INTE har hänt) .. men jag måste erkänna att det känns rätt sumpigt att bli lämnad åt mitt öde..?! Det kunde ju ha blivit så bra.. men istället blev det nu helt knasigt och jag får börja om från början igen..

(Tur nu att jag inte är den typen som tänker hoppa, för då hade detta varit en alldeles utmärkt anledning till att göra det..)

Kärlek & Ärtor

Idag hände det..
Jag lyfte luren, letade upp numret och ringde..

Skrämmande men sant, när jag säger "vanligtvis".. (inte första gången jag behöver hjälp..) brukar jag ringa till vårdcentralen och be om en självremiss för besök hos kurator, eller psykolog.. Men idag fick jag veta att man numera inte behöver några papper..?! Känns smart, då pappersprocessen brukade ta lång tid: Först skulle man ringa och be om en självremiss. Sen skulle man vänta på att den skulle komma med posten.. (snigelfart..) Sedan skulle man tvunget fylla i och ge en massa svar, vilket kan kännas mer än hopplöst när man befinner sig som i ett vakuum, bortom allt resonemang. Nästa steg var sedan att skicka tillbaka allt, för att slutligen vänta på utvärdering och svar på om det skulle bli någon behandling eller inte..

Men i nuläge är det alltså inte så längre!
Nu får man boka en telefontid, för samtal med kurator utan en massa papper.. och detta kunde bokas direkt, redan vid första kontakten med vården.. Något som jag tycker verkar väldigt mycket bättre, då det är första gången (av fyra gånger) som jag verkligen känner att jag blir tagen på allvar..?!

Dessutom väl mött av kvinnan på andra sidan luren!
Så mjuk och så omtänksam..
(Ja, jag är medveten om att det tillhör yrket, men det finns inga garantier bara för den sakens skull! Jag har råkat ut för en ragata som var iskall i sitt sätt och väldigt otrevlig i sitt språk.. Eller ja, hon var det fram tills det att jag bröt ihop och frågade om jag hade förstått henne rätt om.. "att hon tyckte att jag skulle hoppa, istället för att kontakta henne på vårdcentralen?!"
- Efter det mjuknade hon en aning.. och jag hoppas att hon lärde sig något..!

Nåväl.. Babbel, babbel.. Mitt jädra tjabbel..?!
Idag gjorde jag det jag skulle ha gjort för två, tre veckor sedan.. och även om jag vet att jag gjort bra, så gnager känslan av att jag kunde gjort bättre, men ja.. Nu är det i alla fall gjort..?!

Nog bjäbb för idag..

Kärlek och Ärtor

Jag sitter med stilla sinne, i en virvel av människor.. I väntan på att mitt nyköpta kaffe ska svalna, ser jag mig omkring..

Fokuserade människor, målinriktade, går kors och tvärs. En del går snabbare än andra och jag slås av tanken på att de "långsamma" verkar vara mer i harmoni med sig själva..?! (Helt och hållet baserat på min egen reflektion..) Stressade människor verkar mer spända, strama i ansiktet på något vis..?! Som om deras bekymmer speglar sig i ett ansträngt ansiktsuttryck..?! (Fortfarande baserat på egen reflektion..)

Jag känner hur jag andas.. och det känns riktigt skönt att uppleva nuet.. (något jag har jagat sedan några veckor tillbaka..)

Kaffet är alldeles lagom nu och det smakar så gott.. Mycket bättre idag, än på länge..?!

- Tänk att stressen kan vara så förödande..?! Som om den äter förnuftet och bajsar negativ energi..?! En trögflytande gegga som sprider sig likt en blodförgiftning i kroppen och proppar igen alla tänkbara flyktvägar och ventiler.. Kroppen fylls upp över ögonen, som inte längre kan se klart och man önskar att man kunde försvinna.. Allt för att slippa den frätande stanken.. som man dessutom är övertygad om att alla runt omkring också känner.. Föraktar.

Kaffet i min take-away kopp är slut och jag känner att jag kanske borde resa mig upp och fortsätta med min "att-göra-lista".. Jag andas djupt, fyller mina lungor med uppfriskande syre och lovar mig själv att minnas denna stund av tillfredsställande lugn..

Kärlek & Ärtor..


#stress

När stressen tar över ens kropp, förvandlas det logiska till vansinne..
De tänkta orden, kommer ut ur munnen som något helt annat..? Att hitta sin jacka hängandes i hallen.. kan ta upp till tio minuter, då man letar överallt annars..? Hjärtat i kroppen, som vanligtvis skapar lugn, med ljud och rytm, bultar hårt och fort.. som om det försöker slå sig ut..? Den fasta handen tappar kontrollen och skakar.. som om den skulle vilja säga något..? Det gör ont att andas..

Tar korta andetag för att minimera det obehagliga, men tvingas att kippa efter luft, då resten av kroppen desperat behöver syre..
Obalans råder och allt logiskt är kaos..

Att kunna bekräfta sig själv med ord är inte alltid det bästa, då det i mitt fall många gånger, kan kännas väldigt ensamt.. Trots att jag är fullt medveten om att jag inte är den enda på jorden som lider av inre demoner..
- För vad gör det för nytta, när personerna i ens närhet inte kan ta orden till sig..? Inte för att de inte vill förstå.. men kanske mer att de inte kan.. då de aldrig själv har känt känslan..?! (Måste vara lika frustrerande för de som för mig..)

Nåväl.. Livet ska inte vara lätt, som någon klok människa en gång sa.. (även om jag är rätt så övertygad om att personen i fråga inte blev klassad som klok förrän långt efter sitt uttalande..?!)

Fick för ett tag sedan ett råd om hur man kan ta hand om sig själv, under halvåret med mörker, rusk och kyla.. vilket bland annat, innefattade intag av D-vitaminer.. Något som jag faktiskt brukat sedan dagen jag fick tipset.. Vet inte om det verkligen fungerar, eller om det är en placebo-effekt, men oavsett så vill jag tro att det gör mig gott..?!

Det slog mig igår, till härlig musik som vibrerade.. Att kanske är allt inte så dystert egentligen..?! Kanske är det bara ensamheten av alla de otroligt starka känslorna.. (både goda och onda).. som min kropp utsätts för i dessa mörka tider.. som gör livet så omöjligt att hantera under höst- och vinterhalvåret..?! Kanske är det den enorma styrkan som känslorna besitter, som får allt annat ur balans, då jag inte kan koncentrera mig på något annat..?!

Kanske är det känslorna av fantastisk kärlek, som pulserar i hela mig, som gör att jag inte kan begripa att jackan hänger i hallen.. utan får mig att desperat stressa runt överallt annars..? Totalt blockerad inför det logiska..?! Kanske kan det vara de obegripligt starka känslorna inför allt jag vill göra/ åstadkomma, som kortsluter hjärnan, får hjärtat att bulta, händerna att skaka.. och som får själen att längta efter att få komma ut..?!

- Eller så håller jag helt enkelt bara på att bli galen..?!

Jag har "jobbat" med mig själv, så länge jag kan minnas.. Spårar det tillbaka till tidiga tonår.. Och även om jag vet att jag har blivit en hel jä*la massa klokare med åren.. kan hopplösheten ta över och det kan kännas som om jag inte kommit en millimeter längre fram sedan då.. Kanske lite för att kunskapen sitter osynlig på insidan..?!

Frustrerad över att inte komma på hur jag ska kunna förmedla det jag lärt mig.. Otillräcklig på något vis.. Jag kämpar desperat i olika teorier, allt från legitimerade läkares diagnoser med bokstavskombinationer av olika slag, till flummigt tänk om indigobarn och själavandring.. Lite grann som om jag fortfarande försöker hitta vem jag är.. Som om jag söker efter mina likasinnade, för att kunna tillhöra något, som jag hela livet intalat mig själv att inte behöva..?!

Det finns mycket att lära inom de olika religionerna.. och jag har plockat ut godbitarna av det som passat mig, men där finns ingen religion jag anser passa mig så pass bra, helt och hållet, att jag kan lägga hela min inre tro på den och därefter leva i fullständig harmoni.. Inte av det lilla jag har läst mig till i alla fall.. Har hört historier om bland andra, osäkra kvinnor, som funnit trygghet genom sin religion och som på så sätt kunnat leva bättre liv..?! Som tryggare, lyckligare, mer övertygade individer.. i harmoni med att ha funnit "sin plats"..? Många gånger har jag känt mig avundsjuk, i dessa fall.. då jag samtidigt anser det vara helt fantastiskt, att någon kan finna något att dedikera sin totala tillit till/på/inför..
- En utopi för mig..

Som tonåring, var jag helt inne på att man inte måste tillhöra någon religion för att kunna tro på något.. och där är jag nog fortfarande..?! Jag ansåg då, att jag inte behövde någon "Gud" (jobbigt ord, jag vet..) för att vara berättigad till att tro. Jag hade "min måne", som jag, lite barnsligt anförtrodde mig till.. och så är det nog fortfarande, när jag tänker efter..?! Som barn, handlade det förmodligen om att det var lättare för mig att tro på det jag kunde se..? Nu som vuxen, är det nog bara något som hänger med för att det inte finns några andra alternativ..?! Samt att det ligger en konstig sort trygghet i historien, som följt mig genom åren..?!

Hur jag än vrider och vänder på mig själv.. Hur mycket jag än blottar min insida, tycks jag aldrig riktigt hitta det där jag söker efter..?! I många år har jag hävdat att jag känt mig instängd, att jag längtar ut, men nu är jag osäker på om det verkligen det som är problemet..?! Kanske är det sökandet efter "något" som är den egentliga orsaken..?!

Mitt i allt detta jämmer och elände.. vill jag dock poängtera, att jag har ett fantastiskt liv!!
Jag har tre fantastiskt fina barn, som förgyller mitt liv med sina underbara personligheter..
En hund som enligt mig är världens bästa, som älskar mig oavbrutet, oavsett mitt sinnestillstånd.
Jag har ett givande jobb, ett mysigt hem, mat på bordet, kläder till mig och barnen..
Och det bästa av allt (efter barnen) är mannen vid min sida..!

Utan att trycka ner mig själv, vill jag hylla "min", trots alla sina fel och brister.. (som han så mänskligt besitter).. Jag vet att ett liv med mig inte är den lättaste vägen att gå.. Jag, med alla mina tusen fler, erkända fel och brister, kan skapa kaos hos den allra starkaste människa, då mina inre känslor är så starka att de lyser igenom och smittar av sig.. Men ändå.. finns han alltid där!
Ibland, eller bör nog ärligast säga oftast, vet han vad eller hur han ska göra.. (Även om jag vet att han inte alltid tror sig själv göra rätt..) Han fixar och donar och håller ett tempo som jag bara kan drömma om.. Och trots att han har tusen saker på jobb som kräver hans uppmärksamhet, finns han alltid där på andra sidan luren.. och tröstar, om det skulle behövas.. Hans personlighet, liksom barnens, är utan dess like helt fantastisk! Jag älskar honom med hela mitt hjärta.. med hela min själ, med hela mitt liv! Han är den enda människan på jorden som egentligen känner mig, trots att omständigheterna ibland förvirrar oss.. Men så är också vår gemensamma historia ganska lång..

Många gånger kan jag få dåligt samvete över mitt "kalla jag", som trots så fruktansvärt starka känslor, inte kan uppskatta honom bättre.. mer synligt för honom personligen.. Men sen samtidigt blir det ett konstigt bevis på att han verkligen älskar mig..?!

Nåväl.. Nu får det vara bra för idag..!
En och en halv roman senare, känner jag att det är dags för att fortsätta dagen.. utanför bloggens sköna bubbla.. Paket ska slås in, kalas ska besökas och jag måste fokusera.

Kärlek & Ärtor.. och D-vitaminer!!

Det bådar inte gott..
Denna fantastiska (?!) kyla, med blåsten som biter.. och mörkret som får en att vilja gå i ide..?!

Skulle behöva en powerboost nu, kan jag lova! Inte för att jag vet vad det skulle vara, men..?!

Det blir väl till att knapra piller..?! Allt från uppåt, till vitaminer..?! Magen är i sjuk obalans och jag mår råtta! (Läs råttgift..) Får väl börja med att gå tillbaka till mina egna ord här i bloggen.. då jag tidigare predikat om "att se det ljusa framför det mörka"..?!

- Baah! Pallar inte!!
Men du.. Skit i det! Jag hoppas att du mår bra och att livet flyter på för din del! Ha en bra torsdag! Själv siktar jag på att överleva.. *smile*

Kärlek & Ärtor!!

Tänk dig ett täcke..
Det är tjockt och fluffigt och så där lagom varmt. Om man kryper in under det, är det behagligt mörkt och mysfaktorn är på topp. Det mjuka mot kroppen ger både trygghet och välmående och man vill stanna kvar så länge som det bara går..

Samma täcke kan dock upplevas precis tvärtom..
Det tjocka och fluffiga kan kännas tungt och bulligt och bli alldeles för varmt. Att "svettas fast" i sängkläderna skapar panik och man vill bara komma loss.. Skulle man hamna under täcket, får man inte luft och mörkret känns mer som ett hot än en trygghet.. Irritationen växer och man vill bara komma bort, så fort man bara kan..

Panik.. En känsla som kan slå ut allt annat..
Villrådighet över att inte veta hur man ska göra för att få kontroll över sin situation.. Irritationen som liksom bubblar i kroppen, som får händerna att skaka okontrollerat och oron att växa i magen.. Tankarna som snurrar i hundranittio och hjälplösheten som sedan tar vid och som slår undan fötterna från golvet man står på. Plötsligt, bara pga en känsla med "fel" energi rasar livet likt en ravin och man griper desperat ut i tomma intet efter något att hålla fast i..

Jag känner till känslan.. Jag har upplevt den tusentals gånger.. Jag har pratat om den, bloggat om den, gått till psykolog pga den.. Jag har ältat den i förbannelse och trots min erfarenhet och mina kunskaper om den, kan den fortfarande fånga mig i sitt järngrepp och skratta mig rakt upp i ansiktet..

Till skillnad från förr, blir dock inte frustrationen lika stor som tidigare.. Kanske till en första början, precis i sekunden den slår mig.. Men jag försöker inte lika desperat som förr, att tugga av mig den kroppsdel som sitter fast i kedjan.. även om tanken lockar.. Likgiltigheten tar istället över och jag tappar orken för att dra och slita, i hopp om att lyckas ta mig loss..
-Jag sitter fast och accepterar det.. Försöker att härda ut, då jag vet att det tids nog kommer att släppa.. Kanske tar det en dag.. Kanske tar det en vecka..?! Allt handlar om att göra det så drägligt som möjligt, både för mig själv och för de som står i min närhet..

Att inte fastna i den onda cirkeln, är nog det svåraste.. Då kampen om att göra allt drägligt, ofta samarbetar, eller ska jag säga motarbetar med/för/om/till det dåliga samvetet.. Ännu en känsla jag känner allt för väl.. (Kombinationen av de båda är en tickande bomb, som kan ta död på vad som helst, känslomässigt..)

Min "bubbla" som jag vill kalla min trygghetszon, är lika mycket för mig själv som för de i min närhet.. Den kan uppfattas, i deras ögon, som en plats där jag försvinner, drar mig undan och blir frånvarande.. En plats som kanske upplevs mer som ett hot än som en räddning..?! Men för mig, i mitt sätt att se.. är det en plats på avstånd, där jag besparar andra från mitt lidande.. En plats där jag inte kan förpesta någon annans tillvaro.. En plats där det inte ryms elaka kommentarer, eller irriterade snäsigheter.. En plats där jag känner mig säker på att inte såra de som står mig allra närmast..

Att vara född "känslomänniska".. är inte det lättaste, men samtidigt det enda jag känner till.. Det är underbart när det handlar om glädje, lycka och kärlek.. och så väldigt enkelt att lysa.. Men när det kommer till den där andra biten, är det svårt att få andra att förstå..

Att försöka förklara den kvävande känslan under täcket, i mörkret där man inte får
luft, för den som ligger bredvid och myser i trygghet och i lagom värme, är inte lätt..!
-För det är samma täcke, till synes lika tjockt och fluffigt, men under ytan helt olika upplevelser, känslor och tankar..

Det var inte så många dagar sedan, som jag drabbades av ett mindre återfall av ångest och panikkänslor..
Jag skrev ett inlägg om det här på bloggen och dagarna sedan dess har varit ok..
- Men så igår drabbade paniken mig igen..?!

Just nu är läget under kontroll, men jag har ändå ett nervöst pirr i min kropp, som liksom försöker blossa upp..?!
Sitter på min balkong och funderar över vad det är som triggar igång dessa oroliga känslor.. och jag stör mig lite på att jag inte kan hitta svaret på min eviga fråga.. Det är svårt att hålla kontrollen över den växande pirrkänslan som försöker bli större och ta över i kroppen. Men svårast är att kunna förklara för andra, människor i min närhet, vad det egentligen är som händer när jag drabbas av mina panikkänslor och jag bara vill "fly"..?!

Som igår..?! Jag vet inte vad som hände, men efter en hel dag av upptrappning var det något på eftermiddagen som fick allting att explodera..?! Likt en flykting, roffade jag ihop mina saker hemma hos Tomas. Samlade ihop barnen som var hemma, (Jonathan och Tomas var på fotbollsträning) kopplade hunden, satte mig i bilen och körde hem till mig.. Allt som allt tog det nog inte mer än 20 minuter från det att känslan tog över, tills det att jag kom in genom dörren och in i min hall..?!

Lamslagen, totalt utmattad.. släppte jag alla väskor, påsar och allt annat mög jag bar på, rakt ner på hallgolvet.. Barnen, som har längtat efter att få komma hem till mig i snart tre veckor.. gick direkt in på sitt rum för att förväntansfullt hitta de leksaker som de saknat under tiden som de har varit hos Tomas.. Jag gick ut på balkongen.. Satte mig ner.. Och andades..

Det finns människor som flyttar ofta.. av olika anledningar säkert, men jag har sedan barnsben funderat på varför vissa människor bor på samma adress i hela sina liv, medan andra kanske flyttar en gång om året..?! Inte för att det har med mig att göra.. jag är själv en sådan som gärna vill slå mig till ro, så att säga.. Men tanken slog mig igår och jag kunde inte låta bli att dra vissa paralleller med mitt sätt att packa ihop allting och bara fly..?!

Jag vet att jag gör det, för att jag kan.. Förr, när jag och Tomas fortfarande bodde ihop kunde jag inte fly på samma sätt, men gjorde det ändå på sätt och vis, när jag kopplade hunden och tog bilen bort till mamma.. (som då bodde tio mil närmare..) Men frågan kvarstår.. Vad är det jag flyr ifrån..?! Att man flyttar ofta, kan jag tänka mig bero på rastlöshet, eller behovet av omstart.. Kanske är det samma sak för mig..?! Eller är det bara den där pausen, behovet av att få komma bort, komma ut och få andas..?! Kan det vara så att jag liksom fastnar i mig själv och att kroppens enda sätt att kunna berätta att jag måste släppa, är att skapa panik, som i sin tur gör att jag flyr..?!

När jag tänker efter så har jag nog alltid gjort som jag gör..?! Redan som yngre tonåring tog jag min cykel och flydde till en plats där jag kunde stanna upp och andas.. Behovet av att vara ensam..?! Förmodar att jag inte vet bättre.. Än att fly..?! Men vad är det då jag flyr ifrån..?!

Nåväl.. Idag är en ny dag och jag har inga planer på att bryta ihop.. få panik.. eller att fly. Och jag tänker inte fastna i tankarna om det heller.. Tycker synd om Tomas dock, som fattar ännu mindre än vad jag gör.. Men ger honom en eloge för att han är den goda människa han är, trots allt.. *kärlek*

Så! Nu har jag bloggat av mig lite och det är dags att börja planera den oplanerade dagen.. Men innan jag slutar vill jag ge er ett kollage med ett hopplock av bilder på min gamla hund.. *smile*

- Livsnjutaren nummer ett, när det kommer till vila..!

[Bild]

 
Och med detta, önskar jag dig en skön tisdag!
Kärlek & Ärtor!!