Varje år är det samma sak.. Jag älskar hösten, med alla dess färger och den krispiga luften som soliga dagar får mig att hellre vilja vara ute än inne.. Men det finns en baksida av allt det vackra och har alltid gjort..?! Jag blir fruktansvärt lättpåverkad och fastnar lätt i långa inre konflikter mellan mig själv och mina demoner..

Min kända, men inte efterlängtade, höstdepression har förföljt mig ett tag och jag måste erkänna att den har jagat upp mig mer än vanligt..?! Att jag tar åt mig, lätt blir ledsen och tappar hoppet är sådant som jag egentligen kan hantera vid det här laget, men nytt för i år är stressen som håller pulsen på en alldeles för hög nivå, som i sina tur, mixat med allt det där andra, får mig att tappa fotfästet lite till och från.

Mina nerver håller inte och av erfarenhet orkar varken kropp eller huvud försöka förklara varför, vilket ofta slutar i att jag bara stänger av.. Som en mixer som står på och innehållet som hackas och blandas i turbofart symboliserar mitt inre.. Mina känslor, min starka vilja, alla besvikelser.. för att aldrig bli klar, för att aldrig få ihop saker som jag tänkt.. och allt får mig att bli arg.. Jag hatar när det blir för mycket av allt inom mig. Ilskan ger mig dåligt samvete och jag vill försöka rätta till mina misstag.. Jag misslyckas naturligtvis och ännu sämre samvete fyller mina tankar.. År efter år, efter år, har jag försökt att förklara.. Dels för mig själv, men också för de som står mig absolut närmast. Men hur jag än försöker, kan jag inte.. Frustrationen växer och tillslut snurrar mixern så fort att den håller på att explodera..?! Förr hände det ganska ofta, att jag exploderade, idag försöker jag bara att stänga av.. Ibland är det till och med så illa att jag inte ens själv väljer att trycka på off-knappen.. utan det blir kortslutning och strömmen bara bryts.. och kvar blir jag, totalt likgiltig..

Jag är tacksam för att jag känner mig själv, men sörjer det faktum att jag aldrig någonsin kan begära förståelse från någon annan.. Jag är fullt medveten om att de flesta verkligen gör sitt yttersta för att försöka förstå, vilket också är en av de anledningar till mitt dåliga samvete..

Ni ser.. Allt går i en cirkel.. Det krävs oerhört mycket av alla i min närhet..!

Jag är gammal nog till att förstå att jag faktiskt har ett värde, men kan sällan se det själv under vinterhalvåret. Och när min stora tacksamhet till alla de som faktiskt fortfarande finns kvar i mitt liv (som fortfarande anser mig vara värd att värna över) får det bevisat med min ärligaste insida, med mitt för tillfälligt regerande sinnestillstånd, i form av en snäsig, avig, tråkig, sur och tillbakadragen Jenny finns det ingenting som säger att denne någon måste förstå hur mycket jag egentligen älskar dessa människor..

Det finns underbara människor som jag har förlorat under årens lopp och jag är övertygad om att de aldrig lyckades riktigt se, det som jag så dåligt förmedlade.. Och visst är det tragiskt, men i mina ögon kan egentligen ingen få skulden.. Alla har vi vägar att välja och vi kan inte alltid välja samma.

Hur som helst.. Det finns ett ljus i mörkret (egentligen flera stycken) och jag vet att mina inre demoner kommer att tystas.. Men min starka vilja har ingen åverkan på stressen när den tar över.. Demonerna sitter i mitt huvud, stressen däremot tar över min kropp. Jag har sett varningsljusen, den stora stoppskylten och alla viftande flaggor.. Jag har berättat om dem och tacksamt finns de dem som tar mig på allvar. De som inte lyssnar eller till och med försöker bräcka mitt rekord, försöker jag att hålla mig ifrån, då jag vet med mig själv att jag i ärlighetens namn inte är säker på att jag klarar av att hantera eventuella situationer som min sinnesstämning bäddar för..

Alla gör vi vårt bästa. Jag vill i alla fall utgå ifrån det. Och jag vill säga, trots att jag är dyster och tråkig och kanske just nu anses vara socialt inkompetent (har faktiskt fått den i huvudet, en gång *hahaha*) och kanske är världens sämsta, mest patetiska människa du någonsin har träffat eller knappt precis har hört talas om.. (?!) .. är jag fortfarande tacksam för att just du berikar mitt liv med det du ger.. Alla har sina olika anledningar och även om jag inte alltid kanske kan se de som självklara, så respekterar jag varje individs tankar och beslut (då jag tror på att ge det man vill få) och försöker sedan anpassa mig så gott jag kan..

Kärlek & Ärtor!

Ps. "Du är aldrig ensam"

Började förvisso dagen med att gråta en skvätt i bilen på väg till jobb..

Satt i tankar om hur man skulle kunna beskriva det "jobbiga inuti".. och kom åter igen (?!) fram till att jag är fruktansvärt arg på insidan. Frustrationen över att inse fakta, fick tårarna och rinna över, men jag återhämtade mig snabbt.. och sen var dagen igång!

Är lyckligt lottad över att ha världens bästa jobb!

Gällande en beskrivning av mitt inre kunde jag inte sluta tänka på det som sagts i jämförelse med "vattenglaset". Du har kanske redan sett eller hört det..?! Själv snubblade jag över beskrivningen via facebook.

"Tänk dig att du håller ett glas och att du fyller det med vatten. Det väger inte speciellt mycket och det går per automatik att hålla det upplyft en liten stund. Du skulle till och med kunna hålla det uppe i några minuter innan det började bli jobbigt. Tänk dig nu att du skulle hålla samma glas i en timme.. en dag, en månad, ett år.. utan att spilla ut något vatten..
- Inte lika självklart enkelt längre.."

(Jag har tolkat fritt och kortat ner historien en aning, men kontentan är den samma..)

Jag vill tro, utan att överdriva nu.. Att jag har gått och burit på detta jä*la vattenglas.. i sexton år..?!

- Kanske inte så konstigt att man är "lite" påverkad, vill jag tänka..?!

Nåväl.. #aldrig_ensam.. som det heter..

Och jag är alldeles för jä*la envis för att ge upp.. (Ursäkta min franska, som förekommer lite här och där.)

- Imorgon är en ny dag.. och jag, med den, börjar om igen..

Kärlek & Ärtor - alla vackra människor som finns där ute! Tack för att ni finns och för att ni hjälper mig med mitt vattenglas!

.. och jag tackar gudarna för att jag har Tomas, som gjorde det möjligt..

Lite komiskt, alternativ väldigt tragiskt.. när man tidigare överlevt betydligt värre saker.. och sen faller på att man har semester..?! Men det är väl så det fungerar, förmodar jag, när man en gång har passerat gränsen till "galenskap".. eller den berömda väggen, som man kanske hellre borde uttrycka sig..?!

Hur som helst..
Två veckor kvar, sen är vi tillbaka till vardagen igen..
Lovar att jag ska försöka njuta av min ledighet, även om det är svårt..

Kärlek och Ärtor.

Helt ärligt?! Jag måste vara knäpp i huvudet på riktigt..?! Jag pallar inte!!

Jag har haft semester i snart tre dagar och jag förlorar förståndet snart..?! Fattningen har jag tappat för länge sedan..!!

Längtar tillbaka till jobb och vardagen, så att det gör ont i hela kroppen..

Gudarna vet att jag har behövt det länge, men det var först idag som det blev "befogat", efter gårdsfesten igår kväll..

Planerna för vår lördag, med middag hos ett par vänner till Tomas, blev inställda på grund av sjukdom hos värdparet, men tur i oturen blev det grillat till middag ändå, då det visade sig att det skulle hållas fest nere på gården hemma hos Tomas.. Vilken vi spontant hakade på!

Förr i tiden, när vi var nyinflyttade, var vi med på dessa årliga fester, men sen så blev det att vi hade annat för oss och sen har det aldrig blivit av igen.. Nu bor det dock personer i vår ålder, med barn som leker med våra barn, så när våra planer gick i stöpet, kändes det inte mer än rätt att haka på.

Det blev en trevlig kväll (och natt) med många skratt, jättegod mat och en hel del dricka.. (därav min befogade heldag i sängen..) Barnen lekte tillsammans på gräsmattan, medan vi vuxna satt och snackade intill.. När våra barn tröttnade på att vara ute, tog de med sig grannpojken och gick upp till Tomas lägenhet för att spela kort, titta på tv, mm.. medan jag, Tomas och grannpojkens pappa, med sambo, satt kvar på gården en bra stund till.. De andra som var med på festen hade lämnat, allt efterhand som kvällen gick, men vi kunde inte riktigt slita oss från det trevliga..

Nåväl, det var lördagen.. och söndagen blev som sagt en riktig vilodag! Imorgon är det måndag.. (eller ja, tekniskt sett är det redan måndag, med tanke på vad klockan är, men för mig är det inte måndag förrän jag har sovit några timmar till..)

I alla fall.. Måndag.. och jag har semester!! Känner mig aningen splittrad, då jag har varit hemma hos Tomas den senaste tiden, men imorgon ska jag hem och förhoppningsvis kunna få ordning på alla mina tankar gällande planering av semestern.. Det stör mig lite grann att jag inte har möjlighet till att göra en del saker, som jag så gärna skulle vilja göra, men det går kanske över när jag får lite struktur över dagarna som kommer.. och jag kan planera in annat skoj som faktiskt är möjligt att genomföra..?! Livet som särbo är inte alltid lätt och det krävs en hel del för att få ihop något, när man har mycket att ta hänsyn till..

Men nu ska jag inte gnälla..
Jag vet att det är såhär varje gång när jag ska ha semester och jag inte har några speciella planer.. De inre kraven på att semestern måste bli bra, brukar ge mig ångest, så det är egentligen ingenting konstigt med att jag har lite panik just nu..?! Försöker se möjligheten till förändring och fortsätter att jobba på att ignorera kraven som jag så fantastiskt bygger upp inom mig själv..?!

Ja ja.. Nu är klockan 02:24 och jag ska gå och lägga mig. Imorgon ska det handlas och vi ska installera oss hemma hos mig.. så imorgon har jag inte tid att sova hela dagen!

Och med det säger jag "god natt" och
- Kärlek & Ärtor

Hade en fantastiskt mysig kväll och natt igår.. Tillsammans med hela familjen, var jag hemma hos en av Tomas barndomsvänner och hans trevliga familj.. Vi åt och drack, fick hembakad kaka med glass, var iväg och badade och sällskapet var helt fantastiskt.

- Finns det något bättre än platser, där öppna, ärliga och kärleksfulla människor välkomnar en med öppna armar.. Platser där man känner att man kan vara sig själv helt och hållet. Inga krav, ingen som dömmer, inget skitsnack bakom ryggen.. "Bara" välkommen och ärligt uppskattad för precis den man är..?! Varken mer.. eller mindre..

Alltså.. Jag mådde så bra, ni kan inte ana..?! Svårt att förklara, men det är en känsla som möter en redan i dörren och den skänker så mycket välbefinnande inuti hela kroppen, att man liksom svävar som på moln hela tiden..

Jag höll mig till kaffe och läsk, hela kvällen, eftersom jag var shaufför och jag blev förvånad över mitt lyckliga och lugna inre, trots bristen på alkohol i blodet..?! (För om sanningen ska fram så är alkohol en stor hjälp många gånger, när man är någonstans och man pga. olika faktorer inte riktigt kan slappna av..)

Nåväl.. Kvällen blev, som sagt natt.. Den hann till och med att bli tidig morgon, innan vi kunde slita oss från vårt trevliga sällskap och åka hem.

So far so good..

- Inte lika roligt i förmiddags dock, när det skulle förberedas inför Jasmine's kalas, dom skulle hållas hemma hos mig klockan 15:00..

Vi gjorde så gott vi kunde och tillslut blev äntligen båda tårtorna klara.. Gästerna som började trilla in redan 14:40 (?!) fick vänta en stund, men så fick det bli, när det inte blev som det skulle..?!

Tråkigt nog, lämnade gästerna ganska så snart därefter.. Tror att de väntade längre, än vad det tog för de att dricka upp sitt kaffe och äta sin tårtbit..?! Och därav dagens rubrik..

Det kändes så jädra surt, när jag äntligen blivit klar med allt jox i köket och faktiskt fick chansen till att umgås lite, så skulle mer än hälften av gästerna gå..?!

- Så helt klart INTE värt besväret..!
Hårt kanske, men nä.. Då är det kanske bäst för alla att skita i sånt här istället..?! Jag vet att jag gör fel, men jag tog det väldigt personligt. Som om mitt hem inte är bra nog. Som om det jag bjöd på inte var gott nog. Och framför allt att jag inte var värd mer av deras dyrbara tid..?!

Kontrasten mellan: det hjärtliga, från näst intill okända människor igår, till "snabbt in och snabbt ut" från familj idag.. skaver en aning och mina värderingar får sig en tankeställare, vare sig jag vill det eller inte..

Men skit i det nu.. Jag behöver inte sånt som drabbade mig idag.. Jag har inget som helst behov av att kyssa röva.. Jag gör som jag känner vara ärligast och passar inte det så kan jag ingenting göra. Jag vet hur mycket jag har att ge, men om man inte vill ha det, så finns där ingen anledning för mig att engagera mig.. Då finns det andra som förtjänar mig bättre. Personer som respekterar och värdesätter mig för den jag är.. och som uppskattar mig trots mina fel och brister..

Gnälligt värre nu..?!
Otacksamt av mig att inte uppskatta de gäster som faktiskt stannade kvar och som ville prata även med mig en stund..

Jag är inne i en dipp just nu och upplever allt jag gör som bara fel. Är fruktansvärt självkritisk och ser mitt egenvärde som obefintligt.. Kanske därav min reaktion idag..?! Men jag vill ändå inte ursäkta mig för det jag upplever, då det är sanningen i mina ögon..

Väljer att tänka på igår och försöker att återfinna lugnet. Kommer på mig själv med att sitta och hoppa med ena benet och jag vill tro att det är frustrationen som försöker att få igång mig..

- Helvete.. (Ursäkta min franska)
Allt kommer på samma gång!
Irritation, ilska, rastlöshet, saknad, sorg..

Och till råga på allt borde jag gå och lägga mig, eftersom jag börjar jobba klockan 08:00 imorgon. *suck*

Tror att jag får gå en runda, så kanske allting släpper..?!

Kärlek & Ärtor..
Oavsett om du anser mig vara värdig eller inte.. *smile* (Jag är nämligen större än så.. *hahaha*)

Det händer fastän vi inte ser..

Bilder på Insta, facebook, snapshot, mm.. Det är snyggt, coolt, fett, glassigt, härligt.. fyllt med glädje, kärlek och engagemang.. Vackra färger, goda bakverk, spännande platser, lycka och harmoni.. "En bild säger mer än tusen ord"..

Men om man läser mellan raderna, kan man med sunt förnuft, se tragedi, hat och hjärtekrossare sorg.

Min bild visar en lycklig trebarns-mamma, med allt man kan önska sig och begära.. Med tre friska, hela, rena och lyckliga barn.. Tak över huvudet, mat på bordet, fast jobb, en man som älskar mig och som skulle plocka ner månen till mig om han kunde.. Ett skyddsnät i storlek större, med sanna vänner, mamma och pappa fortfarande i livet och en bror som skulle göra vad som helst..

Min profilbild visar lugn, spralliga påhitt, eller lyckliga ögon.. Färgstark och inspirerande.. Min bild, vackra blommor, sköna platser, goda drycker, mm.. Allt lika sant som jorden jag står på.. Men det är bara den ena halvan av min värld..

Den andra halvan syns inte.. Jag visar inte bilden av mig själv, sittandes ensam på golvet inne på toaletten, med rödsprängda ögon och kinder fulla med tårar..

Jag berättar ibland om mina känslor.. besvikelser, hopplös längtan eller förkrossande sorg, men det är ingenting som syns i min bild.. Och det är inte bara min bild. Alla har vi en andra halva av vad vi väljer att visa.. Alla, oavsett kön, ålder eller ras, har vi en andra sida av bilden som vi visar upp.. Det är ingenting konstigt alls, mer än att vi andra har så svårt att läsa mellan raderna och förstå bildernas baksida..

Jag är inte säker på om jag talar för mig själv, eller om jag vill påstå något för alla..?! Vet bara, att jag inte är ensam.. och jag förmodar att jag bara vill berätta för de som ännu tror att de är oförstådda och ensamma, vilsna själar i mörkret, att ALLA har en baksida även på sin vackraste bild.

Jag är stark, positiv, tacksam och känner lycka dagligen, men är samtidigt liten och svag, pessimistisk, och avskyr.. Jag kan ge upp flera gånger varje dag, men visar bara bilden på den gången jag fortsätter och lyckas.. Och jag vet att jag inte är ensam.

Det positiva föder optimist.. eller avundsjuka och självförakt.. allt beroende på om du väljer att se HELA bilden, eller inte.. Och framför allt, beror det på hur du väljer att se på dig själv.. Bli medveten om din egen baksida och uppskatta alltid bilden du väljer att visa upp.. Jämför aldrig!

Gläds åt andras glädje och vet, att glädjen är sann, då olyckan alltid finns ändå..

Kärlek och ärtor!

Jag kan inte minnas att jag känt mig såhär "dämpad" under sommarhalvåret tidigare..?!
Det var förra veckan, i lördags, som något inom mig small till och sedan dess har jag känt mig hängig.. som om jag saknar motivation..?! Jag vet inte, men hur jag än vrider och vänder på saker och ting, så kan jag inte riktigt hitta meningen till varför.. Berätta något, nej.. finns ingen anledning.. Åka någonstans, nej.. finns ingen anledning.. Det känns lite som om jag går på autopilot.. Jag gör vad som måste göras, men det ger mig liksom ingenting..?!

Jag försöker att hålla skenet uppe. Att le, visa intresse, uppskatta och glädjas.. men om ärligheten ska fram så hade jag klarat mig helt och hållet utan allt, just nu.. Egentligen skulle jag bara vilja vara ensam, men samtidigt vill jag inte göra andra ont, så jag gör vad jag tror att de runtomkring mig behöver och hoppas på att inspirationen ska komma tillbaka snart.

Jag söker desperat, i det tysta, efter något som kan ge mig svar.. Men hitta naturligtvis ingenting, då jag inte ens vet frågan..

Blir förbannad på mig själv när jag inte, trots min självkännedom, kan bryta vågen jag tycks ha fastnat i. "Bara släpp det och gå vidare".. funkar liksom inte.. och det stör mig inuti. Har kommit på mig själv, flera gånger, att sitta och hoppa med benet, eller att trumma med fingrarna mot någonting, som om jag var nervös eller nått..?! Känner mig frustrerad, instängd, trängd i ett hörn..

Månen ligger lågt på himlen och jag försöker fokusera en stund. Jag skakar inuti och jag känner hur smaken av bitterhet växer i munnen. Bitterhet.. Ett gift som verkar ta över mina drömmar. I alla år har jag tacksamt kunnat sitta i någon annans trädgård, för att ta ett exempel.. Jag har kunnat njuta som om det varit min egen och drömmen har frodats genom fantasier och idéer.. Men nu blir jag bara arg.

Jag blir arg för att jag, efter femton år, fortfarande sitter i någon annans trädgård..
Jag skulle vilja skylla på någon annan, men jag har bara mig själv att skylla.. Samtidigt vet jag att jag har försökt.. och försökt.. och försökt.. Jag blir arg för att jag inte kan göra något åt det. Och jag blir fruktansvärt arg för att jag har alla tänkbara odds emot mig, hela j*vla tiden..

I mitt sökande efter svar, på frågan jag inte vet, läser jag texter på nätet, om hur nedbrytande det är att känna känslan av att inte vara på rätt plats.. Om hur hjärtskärande det är när man dag in och dag ut, vaknar med ett skrik inom sig, efter något som saknas.. Jag läser om hur ont det gör när man känner sig vilsen och jag blir väl medveten om att det är väldigt många fler som känner och lider lika mycket som jag.. Men det är inte det jag behöver! Jag vill ha ett jädra svar på hur fasiken jag ska göra för att slippa känna som jag gör. Jag behöver ett botemedel mot det inre skriket, som väcker mig varje morgon och som stoppar om mig inför natten.. Jag behöver inte någon bekräftelse på att jag inte är ensam.. Det är inget problem för mig att vara ensam. Jag trivs med att vara ensam.. Jag vill ha svar, på hur fanken jag ska göra för att inte gå under!

Skulle vilja gråta, men ser ingen mening.. Känner mig likgiltig..

Blir mer och mer orolig inför semestern, som är planerad över midsommar. Vet redan nu att det kommer krävas tonvis med kraft, för att jag ska klara hålla masken inför alla de släktingar som ska samlas och fira midsommar tillsammans mitt ute i ödemarken.. Känner mig hemsk när jag erkänner att jag inte räknar detta som semester.. Ser det hela mer som ett måste och jag är skitnervös för att jag inte ska klara vara sådär fantastiskt glad och avslappnad som alla andra..

Jag vet att allt bara sitter i mitt huvud, men det spelar ingen roll.. Jag vet inte hur jag får stopp på det!

Jag har sedan separationen, flytt allt som fått mig att må dåligt, men detta kan jag inte fly ifrån.. Jag måste vara med. Familjen "behöver" mig, även om jag vet att de inte bryr sig om mitt deltagande eller vad jag har att berätta. De vet bättre, kan bättre och skulle tveksamt uppskatta något jag gjort, även om det skulle kunna klassas som något bra.. Varje år är det samma sak.. Talet vid middagen på midsommarafton, som bekräftar vår fantastiska släkt.. De nya flick- eller pojkvännerna hälsas välkomna. De befintliga paren som håller traditionen vid liv. Lite tjabbel om historien på gården och några minnen av avlidna som satt sin prägel på vår älskade tradition.. Och sedan ska alla hyllas.. Det är för den goda maten, de fantastiskt goda kakorna, eller brödet, eller tårtan.. För hjälpen att klä logen, för att de skrubbat f*cking potatis. Alla är delaktiga och drar sitt strå till stacken.. Alla nämns utom jag.. (mer än i ett senare påpekandet av ett stavfel jag gjort i sånghäftena som jag satte ihop, skrev ut och laminerade för tusen år sedan..) Sen att jag klär midsommarstången varje år, är väl ingenting att säga något om.. Förmodar att det var bättre när min pappa gjorde det, för på den tiden uppmärksammades det..

(Öm punkt.. Tårarna kom i alla fall, trots att jag fortfarande inte ser någon mening med de..
Men det kändes skönt att få släppa på trycket.. så någon mening med de var det väl, antar jag..?!)

Nåväl.. Jag vet inte om någon av mina släktingar, förutom min älskade mamma, läser min blogg.. Är väldigt tveksam till det faktiskt. Men om någon mot förmodan skulle göra det så är jag ganska så säker på att detta inlägg upprört en del.. Vet att det är orättvist mot många, som kanske inte alls upplever det så som jag beskriver det, men JAG upplever det såhär.. "Shit happens and then you die".
I värsta fall kan de ju bara ignorera mig, så löser sig nog allt ska ni se..

Jag kommer att göra allt jag kan för att försöka hålla skenet uppe och tycka att livet där, tillsammans med alla, är det härligaste som finns.. Jag ska ta hand om mina barn, så att Tomas kan spela kort med de andra och så att min moster inte behöver känna att jag är en dålig mamma. Jag ska bre mina mackor, så som min ingifta morbror tycker att man ska bre mackor, så att han inte behöver känna sig kränkt. Jag ska göra mer, så att de andra tjejerna inte behöver lägga sin värdefulla energi på att snacka skit om hur kass jag är på hushållssysslor. Och ja just det.. Jag ska njuta av att ha en vecka semester..?!

Kärlek & Ärtor
Och förlåt, för att min verklighet inte ser ut som din..