Inspirationen flödar och jag känner kraften inom mig brinna starkare än vad den gjort på väldigt, väldigt länge..

Upplyft i allt som jag upplever runt omkring mig, har jag fått ny luft under mina vingar och jag känner för att flyga igen.

Så var beredd.. Jag kommer att komma tillbaka!

Kärlek och Ärtor!!

Jag är ganska så säker, att i de flesta fall, medmänniskan i var och en hade tagit över om man orkat ta redan på fakta innan man gått till anfall..

Helt och hållet övertygad.. (kanske jag lurar mig själv..?!) att näst intill alla hade haft någon form av medlidande, eller i alla fall en gnutta bättre förståelse, gentemot någon som lider av psykisk ohälsa, stress, panikångest, etc. då det i dagens läge ligger så många nära till hands..?!

Anledningen till att jag skriver idag, är att jag är både galet j*vla skitförbannad, men samtidigt väldigt, väldigt ledsen..

Idag, för andra gången sedan i somras, har länsstyrelsen tagit kontakt med mig gällande min hund.. *suck* (here we go again)

Någon har gett sig självaste fanken på att sätta dit mig för att jag skulle missköta min pälskling och gör tydligen allt.. utom att komma till mig personligen och faktiskt fråga om hur vi, men framför allt hur hunden har det..?!

Första samtalet jag hade med länsstyrelsen var huvudsakligen riktat gällande Spiras vikt, då den anonyma anmälaren menade på att hunden var kraftigt undernärd..?!
Och ja, om man jämför med en golden eller schäfer, så är Spira några kilo lättare.. Men nu råkar det faktiskt vara så att Spira varken är en golden eller schäfer.. Spira är en podenco/vinthund alltså en väldigt smärt och smidig hund med en normalvikt runt 20kg..

Detta ärende lades ner efter jag berättat FAKTA för tjejen från länsstyrelsen. 1. Att rätta Spiras ras från dingo-liknande, till podenco/vinthund. 2. Att hon är en adopterad gatuhund från Spanien och INTE från Rumänien.. och 3. Att hennes mening här i livet (instinkt via gener) är att jaga.. samt 4. Skickat bilder på min ?fina hund? som tjejen på länsstyrelsen själv sa efter hon sett min hund från alla vinklar.

Dagens telefonsamtal från länsstyrelsen kom pga. ett inskickat brev skrivet i september i år.. Detta brev hade en avsändare och jag ger personen i fråga ett poäng för att våga stå för sitt namn.. (som jag givetvis inte tänker skriva här!) men tar genast tillbaka samma poäng, då hen valt att skriva ett långt brev till länsstyrelsen istället för att komma direkt till mig.. Enligt brevet (som jag fick uppläst) har hen koll på både min adress och till och med hur länge jag har bott här, så tekniskt sett borde det kosta mindre, både i tid och handling att bara palla sig hit och få svar på sina frågor.. ISTÄLLET FÖR ATT ANTA!!

Jag har absolut ingenting att dölja! Skulle kunna visa upp, till och med VILJA visa upp hur min hund har det här hemma. Inte för att det är min skyldighet att tvunget visa dessa nyfikna, trångsynta, okunniga människor mitt hem, eller för den delen ens behöva förklara.. men jag gör det gärna för att skapa sinnesro för dessa stackars individer om det är det de behöver för att kunna sova gott om natten..?!

Jag har inte adopterat en hund ifrån gatorna i Spanien, för att missköta henne här hemma i Sverige..!!

Jag är uppvuxen med hund. Och i hela mitt liv har jag älskat dessa fyrbenta pälsklingar.

Min förra hund Bella, hade jag vid min sida i elva år och även om en del av mig dog när hon lämnade jordelivet för några år sedan, kan jag inte leva utan hund. Så jag adopterade Spira.. En sju månaders valp, övergiven utan mamma och hem. Hittad och räddad två månader gammal, tillsammans med sin syster, ensamma och rädda, från en tyst och mörk kyrkogård.

När Spira kom till Sverige för två år sedan, var hon rädd för allt! Men med kärlek och trygghet fick hon mer och mer tillit till mig, min familj och framför allt till sin egen förmåga. Det första året var minst sagt krävande, men helt klart värt varenda minut, då hon är en sådan fantastiskt fin hund idag!!

Knepet är hennes IQ, som jag tyvärr måste benämna negativt pga. allt som hänt, då hon är så galet smart.. Något som tydligen få hundägare i min omgivning klarar av att förstå.. Och jag köper det om man kanske saknar erfarenheter av att ha en fd. gatuhund fostrad alldeles för kort, av en mamma som förmodligen även hon levt ensam på gatan..?! Ni får tro vad ni vill, men det räcker med ETT försök, EN gång, och ett lyckat resultat, så har hon lärt sig. Spira vet hur man låser upp dörrar. Hon vet hur man trycker nosen under en hasp så till exempel grinden öppnar sig. Hon ser hur vi gör och efterliknar det och vips har vi en galet smart hund, med hela världen (läs parken) inför sina tassar.. Och det tillsammans med hennes smidighet, hennes otroliga snabbhet och hennes förmåga att lätt hoppa från stillastående rakt upp på till exempel ett köksbord, gör henne till just den fantastiska hund hon är.. och som JAG ser. Hennes milda personlighet, nyfikenhet och egen vilja gör henne till en av de trevligaste och roligaste hundar jag någonsin har träffat, än mer fått äran att vara ägare till..

Men hur funkar nu detta, min känsla för min älskade galenpanna till hund i samband med återkommande anklagelser om att jag på ett eller annat sätt skulle missköta, misshandla, eller plåga min hund..?! Nja, det rimmar ganska så dåligt faktiskt, om jag nu behövde säga det..?! Kombinerar vi dessa två med ytterligare en nackdel, som min depression i somras tillexempel, skulle vi kunna få en omplacering av ännu en hund alternativ självmord på ägaren, när det var som värst..

För det är inte bara, ett eller två telefonsamtal om hur min hund egentligen har det.. Det är iakttagelserna, antaganden, förföljelsen, hoten till mina BARN (?!) om att ringa polisen.. Polisens hot om att komma och ta min hund ifrån mig för att de är trötta på alla samtal gällande denna hund som setts springa lös i parken hela sommaren.. osv.. osv.

Jag skriver inte detta i hopp om att få medlidande.. Jag behöver inget medlidande! Jag behöver FÖRSTÅELSE!!

För j*velen.. PRATA med MIG! Ni människor som (mest troligt) aldrig kommer att läsa detta, men som hellre väljer att skriva långa brev till länsstyrelsen eller ringa till polisen.. (och ta deras dyrbara tid) ni anar inte hur mycket ni sårar en medmänniska.. nämligen MIG.

Jag har krigat.. (om jag nu vågar skriva så utan att få ännu en anmälning kastad i nacken..?!) ..mot min smarta hund hela sommaren! Hon har sett en möjlighet, löst hindret och älskat friheten ute i parken. Jag har höjt ribban så att säga.. satt upp fler, svårare hinder.. Spira har löst de och än en gång lyckats.. och så har vi hållet på Spira och jag.. sedan början på maj till början av september..

Det började med ett enkelt missförstånd när grannen tog bort en del av staketet och Spira hittade en väg ut.. Ut till en ännu större gräsmatta än den i trädgården, som dessutom var full av roliga kaniner att springa efter. Och det räckte. EN GÅNG. För staketet kom upp illa kvickt igen, redan efter första gången, men då hade Spira redan fått smak för äventyren utanför och sen var kriget igång.

-Amen varför sätter du inte bara fast henne med en löplina i ert stora träd då? Har jag fått höra..
- För den tuggar hon av.. och helt ärligt tänker jag inte kedja fast henne som om hon var kvar i Spanien, för det är det enda alternativet om man ska, så kallat binda fast henne.

- Du får ha koll på din hund! Du kan inte bara släppa ut henne i parken! Har jag också fått höra..
- Helt ärligt! Det är bara kränkande! Tror ni att jag är dum i hela huvudet eller?!

- Du ska kanske sätta upp ett staket så hon inte rymmer..
- Eh, ja?! 90cm högt (som fungerat i 1,5 år innan missödet med grannen) har byggts på.. och byggts på.. förstärkts.. och byggts på.. och är nu närmare två meter högt, något obehagligt och nästan farligt..?! Men absolut ett staket.. Vilken bra idé!!

- Är du medveten om att din hund är ute och springer i parken?!
- Vad vill du egentligen att jag ska svara här?

- Varför går du inte efter din hund, den springer i parken?
- Jo du förstår, ju närmare jag går min hund, desto tryggare känner hon sig.. och desto längre bort springer hon..

Ja, som ni säkert förstår, skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om vad främmande människor, mer eller mindre trevliga, har sagt och påstått om mig och min hund.. Och det är bara i verkligheten.. irl som det förkortas numera.. Sen har vi alla de meddelande via messenger med bilder hämtade från Facebook tillsammans med ett litet: Är inte detta Spira? Och alla kommentarerna i trådarna under dessa bilder på Facebook sen.. herre min skapare vad somliga människor kan vara grymma mot personer de aldrig ens träffat..??!! Men det värsta är att jag ändå, oavsett hur illa berörd jag än blivit ändå haft förståelse för ALLA..?!
Känner att jag bör tillägga här dock, att inte alla varit otrevliga! En del underbara, på riktigt- hjälpsamma människor (irl) har stöttat och till och med gått emellan och förvarat mig när stämningen på nätet taggats upp rejält.. och er är jag evigt tacksam!!

Men nu undrar jag.. Är det någon av alla dessa ettriga människor, som någonsin har varit medvetna om min inre kamp VARJE GÅNG Spira gett sig ut på äventyr..?! Inte nog med att jag varit fruktastvärt orolig för min hund.. kommer hon hem igen? Tänk om någon galning tar henne? Och plågar henne? (Världen är full av sjuka djurhatare) Blir hon påkörd? Kommer någon fara illa pga. henne? Bilolycka? Cykelolycka? Ve och fasa att några barn sitter i parken med sin kopplade tamkanin i famnen och Spira kommer och rycker kaninen mitt framför deras ögon? Vi snackar traumatisering på hög nivå..
Fruktansvärda tankar, när man faktiskt försöker att ta ansvar och innerligt gör allt man kan..

Min hund, mitt ansvar, min ångest.. Och det har ju på något sätt varit rätt åt mig, jag är fullt medveten om detta.. men ändå.. Att sitta och bokstavligen vara fylld av alla dessa ångestladdade tankar, med oron inför allt som skulle kunna hända.. samtidigt som skräcken inombords får kroppen att skaka så fort någon passerar den öppnade grinden (i hopp om att hundjävern ska komma hem igen) är obeskrivlig. Jag blev alltså på allvar rädd för människor och säker på att de skulle vara arga på mig.. En känsla jag inte skulle önska ens min värsta fiende..

(Ah sluta gnäll och ta ditt ansvar, tänker säkert vissa.. och ja, absolut, jag är med på det för det är precis vad jag har gjort! Jag har stannat kvar, trots att hela mitt inre vrålat efter att gå och gömma mig. Jag har blottat mig för aggressiva människor med många tankar och starkt tycke. Jag har svarat på frågor som jag inte haft någon skyldighet till. Jag har visat upp mitt hem för oroliga personer som verkat tveksamma inför mina ord om att hunden har kommit hem och att hon faktiskt mår bra.. Jag HAR tagit mitt ansvar och jag gör det fortfarande, tills dagen då jag slutar andas. Men bara för att folk har åsikter betyder inte det att de har rätt till att kränka, hota, eller förfölja varken mig eller mina barn!

För att inte tappa fotfästet helt och hållet under sommaren som har gått, med allt vad den inneburit med anmälningar, polissamtal, klagomål, etc, .. har jag försökt att intala mig själv att det här egentligen handlar om människor som kanske helt enkelt bara bryr sig..?! Djurvänner som är/har varit oroliga över min hunds välmående.. och jag har försökt att se det fina i det, hellre än att alla hatar mig.. Men det har liksom gått till en viss gräns. Och idag, efter dagens telefonsamtal med länsstyrelsen kände jag bara att måttet var rågat. Jag blev uppriktigt sagt skitförbannad! Nu räcker det!!

På måndag är det jag som tar reda på fakta. Jag vill veta HUR MÅNGA klagomål polisen har fått in. Om de är från en och samma person eller om det rör sig om flera olika personer. Jag tänker också fråga polisen om de verkligen har rätt till att ta hunden ifrån mig, med enbart springer lös i parken som anledning. (För jag vet att Spira aldrig går fram till främmande, varken hundar eller människor..)

Sen tänker jag ringa till länsstyrelsen och be om kopior på de anmälningar som gjorts gällande mig och min hund.. Inte för att jag är säker på att jag skulle få några, men jag tänker är det mig det gäller borde väl jag om någon ha rätt till dessa papper?!

Och min och Spiras nyfunna disciplinträning kommer naturligtvis att fortsätta.. och kommer att vara fram tills det att våra gemensamma dagar är räknade.. med eller utan ingripande av myndigheterna..?!

Kärlek & Ärtor (till alla som förtjänar det..)
Pest & Kolera till resten.. (Ni vet vem ni är, för jag har ingen aning och jag tänker inte anta..)

Trots mitt inre (o-)hälsotillstånd, har det nog aldrig gått en dag sedan vi flyttade till huset, som jag inte har njutit av de tysta morgnarna i trädgården. Stillheten och tystnaden innan staden vaknar till liv, är på något sätt magisk och tillsammans med tidiga solstrålar, gnistrande dagg i gräset, harmoniskt fågelkvitter och frisk luft, kan jag inte känna annat än tacksamhet.

Sakta men säkert börjar jag känna mig levande igen.. Ångestattackerna har avtagit och inspirationen har börjar komma tillbaka..
Jag vet inte om ni minns hur jag skrev om min panik inför att börja jobba igen efter min semester..?! En panik som fyllde kroppen med oro, men framför allt huvudet, med alla tänkbara krav jag kunde ställa på mig själv.

Imorgon ska jag tillbaka till jobb, efter att ha varit hemma i åtta veckor, med undantag för de tre dagar jag jobbade mellan semester och sjukskrivning.. Förvisso inte på heltid, men behagligt nog helt utan panik i kroppen.
(Jag har ingen aning om hur det kommer att gå, med alla höga ljud och rutiner som måste följas, men utan oron i kroppen känner jag mig positiv inför det hela..)

Somliga kanske vill tro att jag har legat hemma och pillat navelludd under hela min tid hemma, och till viss del har jag väl det, men då bör man också inse att det är en stor seger i sig för mig att kunna sitta stilla utan att vara grymt effektiv hela tiden. Jag har dagligen utmanat mig själv i små doser, för att jag vet att man helt enkelt måste det för att inte fastna. Min panik gentemot klockan har jag försökt bemästra genom att lyckas få iväg ungarna till skolan varje morgon.. Att hinna hitta strumpor, se till så att gympapåsarna blivit packade, dela och packa ner frukt, mm, mm.. (Självklara saker som är gravt kränkande att inte klara av när man är en vuxen människa..) Och varje gång jag lyckats.. Varje gång jag lämnat av barnen på skolan och insett att de alla faktiskt har kommit i tid, har jag klappat mig på axeln och uttalat orden BRA JOBBAT JENNY högt för mig själv.

Jag vet att jag har långt kvar innan jag kan klassa mig själv som så kallat frisk, men nu kan jag i alla fall känna hopp om att det faktiskt kommer att få vägen..

Jag har hittat något att gå till för behandling. Remissen är skickad i fredags och imorgon ska telefonsamtal ringas och tider ska bokas. När jag fick kontakt med den så kallade kliniken jag ska gå till fick jag besked om att väntetiden är max 2-3 veckor och då tog hon i, som hon jag pratade med själv sa..

Jag har bara precis börjat min resa, kalla det äventyr (i positivt tänk) men nu kan jag i alla fall känna hoppet om en ljusare framtid.

En repstege har kastats ner mot hålet som jag har vistats i. Jag har lyckats få den förankrad med hjälp utifrån och snart är jag på väg upp.

Kärlek & Ärtor

Dagarna går.. Somliga bättre än andra. När jag mår som bäst, kan jag känna ett lugn inom mig och en liten gnutta hopp om att jag kommer att fixa detta.. Men allt kan fortfarande vända på en femöring och den allra minsta motgång kan få min värld att rasa ihop. Mellan min sinnesro och när allt rasar, är oron i kroppen oftast starkare än jag. Den får min kropp att skaka inombords, men jag har lyckats hålla mig ifrån panikångestattackerna, vilket jag tackar medicinen för..

Jakten på psykolog är och har varit allt annat än lätt.. och deprimerande nog har jag ännu inte funnit den jag söker. *suck*
-Systemet vi har, där den vårdsökande själv har ansvar över att hitta någon att gå till, är inte precis det ultimata..?!
Det är jättesvårt att ta kontakt när man befinner sig i ett ohälsosamt psykiskt tillstånd. Varje samtal kräver mod och varje motgång tar tid att komma över. (Låter tramsigt, jag vet.. Jag tycker nästan det själv, men så är det. Och det är ännu en anledning till att se ner på sig själv och sin förmåga till att fungera i samhället..)
Men jag kämpar på..

Det som försvårar mitt sökande är de krav jag har.. De måste till exempel kunna ta emot mig via remiss genom sjukvården, under högkostnadsskydd, annars har jag inte råd. Vilket skapar en viss begränsning.. då många av dessa sk. kliniker har långa väntetider. En del har till och med intagsstopp för nya klienter då belastningen är så stor.

Det har känts som ett heltidsarbete till och från i mitt sökande via nätet.. Hitta sk. kliniker, sökandet på kartor, allt ringande.. Vet inte hur många telefonsvarare jag mötts av under den senaste tiden, då jag tappade räkningen för länge sedan.

Men som sagt. Kampen fortsätter och tack vare ett stort stöd ifrån både familj och vänner, finns det en gnutta hopp, någonstans inom mig, om en ljusare framtid..

Kärlek & Ärtor

Det har gått ett tag sedan jag bloggade senast.. och det har hänt en del..

Jag har blivit sjukskriven pga. min depression, träffat läkare och psykologer, gjort blodprover och börjat medicinering.

Nästa steg är att jag ska välja med vem och var jag ska genomföra min behandling. Det blev den psykodynamiska behandlingsterapin, som vi kom fram till, då den kognitiva behandlingsterapin redan genomgåtts och egentligen bara skulle bli en upprepning..

Jag har ingen aning om vad min tänkta terapibehandling kommer att ge, men hur som helst så känns det bra att äntligen ha fått ta tag i mig själv och att jag har tagit mig såhär långt.

Sjukskrivningen har hjälpt mig att slappna av betydligt och jag hoppas på att jag ska kunna få behålla lugnet, trots att skolan har börjat och ansvars-stressen börjar pyra under ytan. Jag tänker, lite som en mjukstart.. Klarar jag barnens tider, kanske jag kan lägga till mina egna också när det väl är dags..?!

Nåväl.. Den tiden den sorgen..
Just nu fokuserar jag bara på att slappna av. Saker som jag vet att jag borde tycka är roligt och som jag vet att jag innerst inne uppskattar, har varit svåra att hantera, men med lite tvång (av mig själv) har jag klarat av det och jag klappar mig på axeln varje gång jag lyckats genomföra mina så kallade uppdrag..

Kärlek & Ärtor

Eftersom det var första arbetsdagen idag, efter att ha varit ledig i tre veckor, gick jag och lade mig strax efter klockan 00.. Sen att det tog lite mer än drygt en timme, för mig att komma till ro och somna, behöver vi ju inte prata högt om.. Att jag sen dessutom vaknade en gång i timmen fram till det att jag skulle gå upp klockan 07, behöver vi inte heller diskutera.. Det räcker med att vi är överens om att det var en tuff natt, jobbig morgon och aningen seg start på arbetsdagen..
- Men jag hann att dricka mitt kaffe.. ta en uppfriskande morgondusch.. OCH att gå en runda med hunden, innan det var dags att sätta sig i bilen och åka till jobb..?!!

Arbetskamraterna är oroliga för mitt välbefinnande.. och jag tänker inte klandra de för det.. Jag känner ju själv hur loj och ointresserad jag är och kontrasten till den annars så entusiastiska Jenny är ganska så drastisk, om jag får sätta orden själv..?!

Nåväl.. Dagen började lite avigt, men jag kände nog ändå hur det mojnade upp framåt eftermiddagen.. Och efter min stängning, när jag satt och drack vaniljlatte i min ensamhet, kändes det nästan riktigt bra..

Nu är dagen slut.. i stort sätt.. Klickan har passerat 22 och eftersom jag öppnar klockan 06 imorgon, vill det till att jag släpper alla mina viljor och går och trynar istället..

Tveksamt att jag kommer att sova bättre inatt, även om det borde vara lättare efter en energikrävande dag som denna.. Men jag hoppas innerligt, borstar tänderna och går och knyter mig.

Kärlek & Ärtor!

Jag är färdig till att gå och lägga mig (3-5 timmar tidigare, än vad jag gjort under de senaste tre veckorna..)

Jag har koll på vilka kläder jag ska ha imorgon. (Kommer att dö, eftersom jag inte burit annat än bekini de senaste tre veckorna, men så får det bli, för så måste det vara..)

Kaffe finns till imorgonbitti, har jag kollat upp.. (om jag ens hinner dricka det innan jag måste iväg..?!)

Nu återstår bara att sätta larmet och så ber jag till gudarna att det kommer gå vägen..
(Jag börjar jobba två timmar innan jag vanligtvis har gått upp, under de tre senaste veckorna.. och då har jag stängningen..?!)

Värre blir det på tisdag då jag ska infinna mig på jobb klockan 06.. (oh my god) men som sagt, så kanske jag redan har dött då..?!

Kärlek & Ärtor

I tisdags var jag på mitt första besök (den här rundan) hos psykolog.. och även om jag är relativt van i hur det går till, kände jag mig förvånandsvärt orolig inför hela grejen. Nervös över att behöva leta parkering, som sedan skulle visa sig att jag hittade direkt.. Nervös över att inte hitta i lokalerna, då jag bara varit där ett fåtal gånger tidigare.. Men mest nervös över det faktiska möte, med mannen som jag fått tid hos.
Min erfarenhet säger att jag har svårt för att visa mig sårbar inför män och kombinationen med att upprätthålla min kontroll, samtidigt som att behöva vara ärlig och medge att jag tappat kontrollen, är en knasig grej att uppleva och att få rätt på..

Hur som helst.. Mötet gick bra. Kändes som vanligt lite tafatt, som det alltid gör första gången.. men det gick bra. Det är alltid lite svårt, tycker jag, när man som helt kraschad träffar en ny läkare/psykolog eller dylikt, då man inte riktigt vet var man ska börja.. Som tur var ställde killen jag kom till, hela tiden ledande frågor, vilket gjorde att samtalet kom igång och när det blev tyst ställde han en ny fråga.. Lugnt och harmonisk, hela timmen igenom, vilket gav känslan av att han hade kontroll..

Jag erkände innan jag skulle gå, att jag varit nervös inför vårt möte, med att han var man och så, och sättet han tog det på skapade en stämning som kändes gemytlig och avslappnad.. En bra grej, i ett första möte.

Förr kunde jag känna mig positivt laddad inför en ny behandling, men det kan jag inte påstå att jag gör den här gången. Inte för att jag inte vill, men det tar emot så mycket mer.. Kraven känns större på något vis och det skrämmer mig lite..

Oron i kroppen började redan i slutet på förra veckan och har sedan dess, trots mitt motstånd, eskalerat hela veckan igenom.. Idag är det redan fredag och på måndag är semestern slut och jag ska återgå till det "normala" vilket aldrig har känts så svårt som nu.. Jag försöker att inte tänka på det.. att innerligt försöka tro på att det kommer att gå bra.. men det är riktigt jobbigt nu.. Innerst inne vet jag att det är en trygg plats att vara på. Människorna omkring mig värnar om mitt välmående, troligen mer än vad jag själv gör.. Men jag fightas mot vibrationerna i min kropp som tycks göra allt som står i dess makt, för att jag ska ge efter och bryta ihop.. (Det här med att ha haft semester, låter ju bra, men det har varit mer sjukskrivning än semester enligt mig själv.. och jag har svårt att tro på min egen förmåga, då Tomas dagligen har fått fånga upp mig i det mesta som har kommit i min väg.. På jobb på måndag, kommer Tomas inte att vara där och dagen kommer att vara full av saker och situationer som jag måste klara av på egen hand och jag är livrädd för att misslyckas..)

Jag har bokat en läkartid för att få utskrivet antideppresiva, något som jag har haft tidigare.. Och jag har fått en ny tid för ett andra möte med samma kille som jag träffade i tisdags. Då ska vi komma fram till vilken behandlingsmetod jag ska gå. Har gått Kognitiv beteendebehandling (KBT) tre gånger tidigare, så det lutar åt att jag får gå en annan typ av behandling den här gången.. KBT brukar byggas utefter ett mer specifikt "problem" som jag i dagsläget inte hittar.. Under tisdagens möte pratade vi ytligt om att kanske Psykodynamisk behandling (PDT) skulle vara mer aktuell för mig. Behandlingen bygger på en mer djupgående terapi, som i det stora hela ska ge mer kännedom om sig själv, om varför man reagerar som man gör i olika situationer och med insikten kunna hantera dessa situationer lättare i framtiden. 

Läs mer om KBT

(direktlänk till Vårdguiden 1177)

Läs mer om PDT

(direktlänk till Vårdguiden 1177)

Kärlek & Ärtor