I torsdags sattes bollen i rullning och jag har med hjälp av någon som bryr sig lite extra, fått kontakt med sjukvården gällande det vi tror är depression.

Jag har sagt att jag ska ringa sedan typ ett år tillbaka, men aldrig riktigt känt mig redo för att ta striden. Med ett tappat förtroende för att någon faktiskt skulle fånga upp mig, efter att gång på gång behöva berätta min historia, har jag inte orkat slåss för min rätt.

För det är inte bara att ringa..

Första gången jag ringde gick allting relativt smidigt.. Andra lika så.. Tredje gången gick det sämre och fjärde gången gick det inte alls.. Jag har blivit runt-skickad så många gånger, mellan så många olika människor, att jag blivit trött på min egen historia. Jag menar: Varför ska jag ta den på allvar när ingen annan tycks göra det..?!

Men nu, som sagt, är bollen i rullning igen.. Jag har pratat med sjukvården, än så länge två olika personer, men båda med en genuin känsla av viljan att faktiskt vilja hjälpa.. och mitt så kallade ärende, ligger nu i händerna på teamet som ska återkomma efter diskussion huruvida de på bästa möjliga sätt kan hjälpa en vilsen själ som jag.

De två personerna jag talat med har båda nämnt depression.. dock bara utefter det vi talat om i korthet via telefon, så än är det bara en tänkbar tes.. så egentligen återstår det att se när och om det så kallade teamet återkommer..

Jag säger till mig själv att jag aldrig har varit deprimerad förut.. men när jag tänker efter så har jag efter mina tidigare KBT behandlingar inte heller blivit mycket bättre..?! De har hjälpt för stunden och lärt mig fenomenet med att tänka annorlunda.. men i det stora hela har jag fortfarande något mörkt inom mig som kväver min livsgnista..

Jag vet att jag är allt annat än unik i detta.. Tusentals andra människor, yngre som äldre, har inre strider med sig själv dagligen. Där varje dag är en kamp om överlevnad. Många av oss tar oss på något sätt vidare.. en dag i taget.. men det är långt ifrån alla som överlever.

Det gör ont i min kropp, när jag tänker på alla de själar som inte orkar mer och som ger upp. Något som jag har svårt för att se som ett faktiskt ?ge upp?. Jag förstår hur arg man kan bli som efterlämnad anhörig.. Hur ont det måste göra och hur det kanske lättar på ilskan när man kan vrida sitt dåliga samvete (inte alltid befogat) från sorg till ilska och säga att personen i fråga tog den enkla vägen och gav upp. Jag vill tro att när man väl kommit så långt i sin depression, (psykiska ohälsa) när man känner att man inte orkar slåss mer, upplevs saker och ting (lösningen på ?problemen? ) på ett helt annat sätt än som för de som står runt omkring..

Här är några tankar:
? Jag kämpar dagligen för att tillfredsställa alla andra.. och vara alla andra till lags. (Självkritisk) Nu är det min tur att få göra något för mig.
? Världen mår bättre utan mig. Jag bara ställer till det för alla runt omkring och de förtjänar bättre.
? Jag vill inte längre känna mig som en börda.
? Ingen förstår mig. Ingen lyssnar, eller hör mina rop på hjälp. Jag är för svag för att stå upp för mig själv och helt ärligt orkar jag inte längre..

? Man kan känna sig utanför, ensam, felplacerad..
? Man kan vara sjuk och ha smärtor som ingen kan förstå.. på många olika sätt..
Listan kan göras lång..

Grejen med att må psykiskt dåligt, är att det inte syns. Tro mig, vi hade alla kunnat hantera allting mycket bättre om det hade sprutat blod ur kroppen.. då hade alla sett och kanske till och med kunnat ana hur illa det var.. Men när man lider av mörker och smärta på insidan är det väldigt få som kan relatera, mer än de som kanske själva slåss mot inre demoner dagligen..

Jag vet att jag inte är ensam, men det hjälper inte hela vägen. Sjukvården kraschar när det kommer till psykisk ohälsa då det kryllar av oss trasiga själar som skriker efter hjälp.

Jag förstår varför man ger upp.. (om vi nu ska använda oss av de orden..) Jag känner hjälplösheten, smärtan, den innerliga förtvivlan och hopplösheten som tar över vårt förnuft..
Men det innebär INTE att jag tycker att det är ok att ge upp! Jag förstår det, men jag står fast vid att man bör fortsätta kämpa!

Nåväl.. Tack vare en speciell person, har jag.. återigen.. tagit mig an striden för en egen bättre psykisk hälsa och jag är, trots min osäkerhet, tacksam för att bollen rullar igen.

Så låt mig hjälpa dig, samtidigt som jag hjälper mig själv..
Ge inte upp! Lova mig att inte ge upp!
- Kan jag, så kan du!

Jag vet att livet har så mycket mer att ge och det vore väl fan om inte jag (och du) fick ta del av det goda?! Är det någon här på jorden som förtjänar lite lycka, så är det väl för tusan vi som krigar varje dag..?! Och som krigare vet vi att vi har styrkan, även om den kanske sitter väl gömd eller glömd, på insidan..?!

Vi bölar inte över småsaker.. Vi reser oss upp. Borstar bort gruset från blödande sår och fortsätter framåt.

Kärlek & Ärtor.. tills vi ses igen!

Ps. Hata inte mig för att jag skriver om detta.. Om du upplever mig att ha fullständigt fel, dela gärna med dig av din historia, dina tankar och funderingar istället. Jag tänker, vi kan väl upplysa varandra hellre än att klanka ner på varandra..?! Allas röster behöver höras, för vi är alla drabbade på ett eller annat sätt. / Ds. *Kärlek*

Det händer allt oftare att tanken på att försvinna slår mig.. Dagdrömmar där jag i ensamhet oavsett klockslag, hamnar i funderingar om vad som hade blivit kvar om jag en dag bara försvann..

Jag tänker på mina barn.. min hund.. mitt jobb.. huset, platserna, människorna.. Alla mina ansvar, som förmodligen hade saknat mig.. men som hade klarat sig bra ändå..

När detta hände förr, kunde jag inte för mitt liv se mig själv släppa taget om något av allt det där som jag håller kär.. men idag är det annorlunda. Jag är övertygad om att livet runt omkring mig hade gått vidare precis som vanligt, trots min frånvaro.

Jag känner mig trängd och vill egentligen bara komma loss.. men eftersom jag varken har tid, pengar, eller ork för den delen, så känner jag mig låst till alla kraven som kväver min livsgnista.

Jag har så mycket mer att ge av mig själv. Framför allt mycket roligare saker än alla de tillrättavisanden, förmaningar, besvikelser och allt annat energikrävande tjafs, som dagligen kväver mig och dränker alla andra.

Jag vill inte vara den jag är idag.
Jag skulle så gärna vilja vara den där lugna, sansade och tålmodiga människan med överseende. Jag skulle vilja vara den glädjefulla, energipåfyllande personen jag vet att jag kan vara.. om jag bara får..?!

Skulle vilja lägga skulden på allt och alla runt omkring mig, men vet att min så kallade olycka egentligen ligger helt och hållet på mig själv.. Och jag hittar inte ut.

Så kanske är det därför jag en morgon som denna.. när jag vaknar alldeles förtidigt.. ensam.. och ser mig som alldeles ensam.. som jag dagdrömmer om att sätta mig i bilen och bara dra..

Jag vet att jag hade sårat. Jag vet att jag förmodligen aldrig hade kunnat komma tillbaka, då skammen hade varit för stor. Men det hade varit så skönt att få bara vara, för min egen skull ett tag. Att kanske få tillbaka tron på mitt egenvärde och inse att jag faktiskt är en bra människa trots allt.

En del av mig skulle vilja trycka på knappen som gav andra dåligt samvete. Trycka till ordentligt för att berätta hur bra det egentligen var när jag som kon, stod kvar i båset.. men det hade inte hjälpt det heller. Man kan inte ge dåligt samvete till någon som inte har självinsikt eller förståelse.. Den kommer ändå alltid att lägga skulden på mig, utan att inse den faktiska grunden/anledningen till varför det blev som det blev.

Nåväl.. En ny dag är kommer och det är snart dags för mig att åter igen huka mig ner för de krav som tynger mina axlar. Jag kommer krypa genom ännu en dag och med blodiga knän kommer jag att klara av dagen. Precis som igår och som i förrgår och som dagen innan dess..

Jag önskar och hoppas att jag kan göra det utan klagomål, utan bråk och självömkan. Jag uppmanar mig själv till ännu ett försök om att göra så lite väsen av mig själv som möjligast går och bara precis ta mig igenom dagen som väntar. Jag behöver ingenting. Bara nicka och hålla med och göra det jag måste, så kommer det att gå bra..

Kärlek & Ärtor..

Jag är så sjukt nära på att ge upp allting nu.. Finns fan inte en enda sak som kan gå min väg..?! Hela tiden är det något eller någon som kräver min tid och jag är bara så less på allt och alla..

Blir arg så jag skakar. Tårarna som fyller mina ögon, men som vägrar rinna över irriterar mig nått sjukt.
- Det hjälper fan inte med att böla!

...

(Blev ett litet avbrott.. tårarna försvann.. Polisen ringde och jag fick skärpa till mig..?! Men det löser sig nog snart.. uppgivenheten växer fortfarande.)

Man talar om karma.. ?Du behöver inte hämnas då karma sköter det åt dig..? och jag tänker Fy helvete vad jag måste ha varit elak och hemsk i mitt tidigare liv.. eftersom min karma suger big time!

Det hjälper inte att vilja göra gott.. tydligen?! Kanske om jag hade orkat verkställa mina önskningar och drömmar för andra..?! Men som det ser ut nu finns där ingen energi kvar till nått..

Hunden har rymt.. igen! Tredje gången den här veckan och jag blir arg på så mycket..
Folk som inte ser eller kan fatta att min hund är sjukt smart.. folk som på fullaste allvar tror att jag medvetet släpper ut henne lös i parken. Jag blir arg på det faktum att jag inte kan underhålla min hund på det sätt som hon brinner för inombords. Jag blir arg på tiden som går åt att (av någon jävla aning) försöka förklara för gamla kärringar att jag faktiskt är en skötsam person som fan i helvete vet, kan och faktiskt följer och gör mina skyldigheter. Mina skyldigheter och fan mer därtill.. men det är det fan ingen som poängterar..?!

Jag blir arg på att det känns som om hela jävla världen är emot mig och att jag ska stå ensam i ett hörn och dessutom skämmas för det.

Och ja. Jag ber om ursäkt! Förlåt för att jag förpestar hela min omgivning. Jag gör allt som står i min makt, för att ta hand om allt och alla, men alltid slutar det med att mitt inre försvar triggas igång.. för jag är trött.. och det blir kattskit av alltihopa.

Och ja. Jag ber om ursäkt för att jag är så jävla ärlig hela tiden. Jag ber om ursäkt för att jag inte orkar hålla minen hela tiden. Kag ber om ursäkt för att jag inte är bättre, starkare, duktigare. Jag ber om ursäkt för att jag håller på att gå under. Och jag ber om ursäkt om jag får dig att känna dig illa till mods.

...

Jag brukar inte publicera dessa inlägg, men idag blev det så.. Jag vet att jag behöver tömma huvudet på eld och det går inte genom lama försök till att försöka skriva något fluffigt, sockersött, ursäktande positivt med allt jävla skit som sparkar mig i huvudet hela tiden.

Nåväl.. Hunden är hemma igen och nu måste jag lista ut hur fasiken jag ska göra för att hon aldrig rymmer igen..?!

Må gott mina vänner och vila i frid ni som kan.. Jag får helt enkelt vänta..

Kärlek & Ärter

Känns som om det är en epidemi..?!
Alla verkar vara lika trötta.. på allt..?!
Känner mig inte ett dugg unik.. bara trött.. på allt.

Orkar dock slänga in ett Kärlek & Ärtor, men det är också allt vad jag mäktar med idag.

För en tid sedan, skrev jag ett inlägg om mina våndor inför inbjudningar till ett eventuellt firande av min födelsedag.. När jag går ner i svackor, har jag svårt att se min mening och varför någon i min närhet, närastående eller ej, skulle vilja spendera tid med en trasig själ som jag..?! Än mindre ?Vem skulle vilja komma och fira min födelsedag..?!!? Men jag fick hjälp med att skriva listan, med de personer som jag inte själv kunde se som självklar.. och när listan var skriven och inbjudningarna var skickade kändes det faktiskt riktigt bra..

Men så kommer då verkligheten ifatt..
När mina tidigare tankar blir bekräftade i svaren från inbjudna.. Till min känsla vaga ursäkter, om att man tyvärr inte kan komma, eller när svaren helt enkelt bara uteblir.. börjar hjärnan jobba igen, samtidigt som jag inte är ett dugg förvånad, samtidigt som jag känner styrkan i att jag faktiskt redan visste..

Det gäller så klart inte alla! Naturligtvis förstår jag att folk har annat för sig.. Men jag kan inte hejda mina tankar från att gå igång på hur det hade kunnat se ut om det var ?någon annan? i familjen som skulle firas istället för mig.. Omständigheterna kan vara många, men det förändrar inte känslan av att jag inte skulle vara lika bra..?!

Blir förbannad på mig själv när jag ?tänker fel?.. Det är inte kvantitet det handlar om, utan kvalitet som är det väsentliga! Och trots att det kanske inte är de faktiska familjemedlemmarna som väljer att ställa sig närmast, är det mer ärlig kärlek och omtanke från de som faktiskt vill lägga några timmar på att förgylla min dag med din närvaro.

Men åter igen.. det förändrar inte känslan av besvikelse även om jag vet att jag borde släppa min sorg och göra desto mer för de som ser mig värdig av deras tid.

Som vanligt vill jag be om ursäkt om någon känner sig ?kränkt?. Jag skriver inte detta för att ge någon dåligt samvete.. Jag helt enkelt, bara berättar hur jag har det på insidan.

Den syniska människa, som jag har blivit genom åren, pga erfarenheter jag fått (många mot min vilja) får tankarna att vandra mot bitterhet och hjärnan lurar mig till att vilja säga: ?Synd att du inte kom på festen i lördags. Eftersom jag blivit sjuk var det egentligen en avskedsfest, där jag ville berätta för dig hur viktig du är för mig och hur mycket jag uppskattar dig som person.. eftersom jag kommer att dö inom en månad..?

- Ja, ni får tycka som ni vill.. men det är så mitt inre fungerar. Och jag är ganska så säker på att jag inte är den enda på denna jord som lider av inre demoner vardagligen..

Ja ja.. Det går över. Jag kommer inte gråta fler tårar över detta.. men med ännu en ofrivillig erfarenhet, vet jag med mig själv att min mur kommer att vara ännu högre, ännu tjockare och ännu svårare att ta sig igenom.

Jag kanske inte kan se min mening.. men jag vet att den fan inte är att vara andra tillags. Jag tänker aldrig tvinga någon till att delta i mitt liv, men jag har rätt till att få sörja de som hellre avstår.
..För det är just det som händer numera, eller ja sedan några år tillbaka, att jag hellre tar avsked av de relationer som sårar mig. Jag placerar de på andra sidan muren och försöker att gå vidare.. Skulle de sedan, mot förmodan, vilja ?komma tillbaka? har de tyvärr en svår mur att riva, men de är alltid välkomna om de lyckas. Kan tyckas att jobbet läggs över på de stackarna som kanske inte ens förstår varför de hamnat på andra sidan, men jag behöver göra så för att veta om de fortfarande är värdiga mitt förtroende och mina känslor.

Nu tänker du kanske att det verkar helt sjukt.. Som om jag var en bomb nära explosion, aldrig riktigt säker att vara i närheten av.. Men jag lovar, det krävs mer än en fis på tvären för att jag ska ta avstånd. Den utlösande faktorn är mestadels beteende i mönster.. När min egentliga ?oro? gällande relationen blir bekräftad och det visar sig att jag hade rätt. Bevisa mig motsatsen, till det förutsedda (vilket oftast är i negativ mening) och du kan simma lugnt.. Överseende ja. Omständigheter ja naturligtvis. Men det är ändå ett starkt behov av ärlighet (för mig själv) som råder inom mig och samtidigt som det förmodligen kommer att bli min död, är det ett galet måste, för att hålla mina inre demoner i schack.

Jag tror det är kopplat till min näst intill oändliga anpassningsförmåga..?! Jag har alltid, sedan små barnfötter kunnat anpassa mig till det mesta. Handlingar som kanske sårade, gick över, för jag kunde se så mycket annat gott i relationen.. Saker som jag kanske inte höll med om i alla lägen, men som gick okej i alla fall, eftersom jag var den enda som tänkte annat.. Jag kan vänta.. Jag kan vara tyst.. Jag kan göra det sen. Ja, du fattar..?!
Men det hände något när jag och min sambo separerade, för hundra år sedan känns det som nu..?! Med en rad omständigheter från många olika håll, var det något som hände.. Jag förändrades. Jag tror att uppfattningen om mig då, sa att jag var stark, men få förstod nog hur illa det egentligen var. Men så hittade jag ett sätt, att ta farväl, och styrkan kändes även på insidan.. Och idag står jag här med kilometervis av murar som fortfarande gör allt i sin makt, för att skydda mig mot alla de ?faror? som lurar där ute.. Och jag kan inte anpassa mig längre.. Jag kan inte ha överseende.. Jag kan inte se tama ursäkter som något lätt att skaka av sig, för i min värld spelar allting roll.

Jag har så galet mycket kärlek att ge, men när de jag vill ge den till, inte ens kan/orkar/kommer ihåg att svara på en sketen liten inbjudan, som varit en kamp i sig själv, då blir jag barnsligt ledsen och som här obehagligt ärlig.

Nåväl.. Jag gör som jag brukar. Jag gormar om mitt inre, som många ändå sällan förstår. Jag tömmer huvudet på eld, lyfter blicken och upptäcker att solen lyser. Och så fortsätter jag framåt ännu en dag..

Kärlek & Ärtor

Jag vet inte varför, men jag gjorde just ett inlägg på facebook som var totalt hittepå..

Jag mår skit.. och jag känner hur jag förpestar min sambos närvaro. Somliga säger att jag försöker för mycket, i mitt strävande efter vår gemensamma lycka.. Men enligt mig själv måste jag försöka ännu mer.. (även om jag börjar få brist på idéer..)

Det här med min öppenhet, att vilja prata om saker och ting och försöka lösa de knutar som uppstår, kan jag nog avskriva nu efter de tjugotal år jag försökt. Känner att jag egentligen inte borde skriva om detta, men något inom mig ber ändå att få komma ut..?!

Jag har aldrig velat smutskasta någon och det vill jag fortfarande inte.. men sen p andra sidan tycker jag heller inte att jag gör det. OM det nu skulle förekomma någon smutskastning så är det helt och hållet riktat emot mig själv! För jag vet att jag misslyckas gång på gång, på gång, på gång..

Inlägget jag skrev på facebook lät såhär:
[Idag har det varit en softens dag. Bara precis chillat med familj och vänner. Ätit gott och skrattat massor! Tack fina ni som bjuder på er själv!]
Men som jag sa, så var det dagens största lögn. Jag har inte alls softat idag. Jag har dammsugit två av tre våningar. Jag har sorterat tvätt, vikt och lagt i lådor. Jag har tvättat två maskiner tvätt och är inne på nummer tre. Jag har plockat ihop sjutusen tomburkar och lagt de i bilen för att kunna göra mig av med de imorgon efter jobb. Jag har samlat ihop sorteringssopor och placerat även dessa i bilen för att få iväg imorgon. Jag har plockat bort julkrans och julkulor från framsidan. Jag har gått ut med sopor, både äckliga matsopor och vanliga hushållssopor.
Jag har varit iväg med hunden, utan gott resultat då där aldrig dök upp någon annan som Spira kunde springa med. Och så har jag varit och handlat med Tomas.

Så nej. Inget jädra softande eller chillande här inte. I goda vänners lag, nja.. Fick sonen att ringa till svärmor och bjuda in henne på en kopp kaffe.. så snarare det än goda vänner. Och alla skratt jag skrev om.. lyser med sin frånvaro..

Som sagt..
Jag vet inte varför jag skrev som jag gjorde på facebook, men jag funderar på om jag vill komma till någon poäng..?!
Alla jävla glada, underbara liv, med alla sina förbannade gulle-inlägg om kärleksmiddagar och familjemys.. Ärliga helt säkert.. (alla utom mitt idag då) .. men den kärleksbombade fasaden får mig att klökas..

Ja, naturligtvis är det mig det är fel på. Jag är bara avundsjuk. Klart att alla människor har sina upp och sina ner..?! Eller..?! För jag kan väl för fan inte vara så jävla unik att jag är den enda som har facebook och som kan tycka livet är pest..?!

Nåväl. Som vanligt måste jag ursäkta mitt språk och ordval.. skulle ju faktiskt kunna hålla inne med svordomarna..?!

Och som vanligt måste jag be om ursäkt för att jag yttrat mig negativt och varit sådär äckligt öppen och ärlig i mina tankar igen.
- Att jag aldrig lär mig..?!

Och som vanligt ber jag om ursäkt för att jag förmodligen sårat någon som inte förtjänar det..
- Sånn är jag.. förpestaren i egen hög person.

.

Men okej då.. Då tacka jag för idag då..?! Kärlek och ärtor och allt sådan där gulligt fluff med glitter på då.. Vi ses..?!

Så var dagen här, då julmiddagen för hela familjen/släkten ska njutas.. Andra gången vi håller tillställningen hemma hos oss, men det känns ändå som premiär, eftersom det är första gången i huset..

Dukningen är planerad varav de julröda dukarna ligger på plats.. Maten är inköpt och en del av den står redan i ugnen.. (Åtta kilo kött behöver sin tid..)

Vi sa att vi skulle göra inköpen tillsammans, men det blev att Tomas handlade maten själv igår.. Sen sa vi att vi skulle göra ett eventuellt kompletterande inköp tillsammans idag, men det blir att jag får göra det själv.

Tomas lagar maten. Jag städar, kompletterar inköp och fixar dukningen..

Ju mer vi är tillsammans..?! *garv*
.. eller inte..?!

Nåväl. I det stora hela blir det säkert en jättetrevlig kväll med nära och kära och maten kommer smaka sååååå bra!

Jag vet att jag är bitter.. magsåret i magen påminner mig dagligen.. men jag vill ändå önska dig en God Jul och ett Gott Nytt År!

Kärlek & Ärtor (vad det nu är värt?!)
*Hjärta*

Tiden mellan inläggen blir längre och längre..?! Inte för att jag inte loggar in, för det gör jag ganska ofta.. men för att jag allt oftare raderar det jag skrivit och lämnar bloggen tom..

Jag är liksom alldeles för känslosam när jag skriver.. Mina ord blir hårda och jag ser de som alldeles för starka för att publicera..?!

Känslorna bakom, får meningarna att vrida till det och får det att låta som om jag lever ett uselt liv..
- Det gör jag inte.. men eftersom jag skriver som jag tänker.. i bilder.. är det svårt att skriva av mig, utan att trampa någon på tårna.. (alltid retar det någon..?!)

Svårt att förklara.. Kanske borde jag göra som jag brukar..?! Och radera även detta..?!

Nej, den här gången låter jag bli.
Tar ett glas rött istället och hoppas på att det kommer att göra susen..?!

Kärlek & Ärtor..
..och en ljuvlig andra advent..?!