Det har gått drygt en vecka sedan jag skrev sist och mycket har hänt.. Har inga större planer på att berätta allt här och nu dock.. men det kan ju hända att ett och annat dyker upp längst vägen..?!

Under mina tre veckor semester, helt utan några planerade aktiviteter.. mer än de som spontant dök upp.. kom jag till insikt med en galet skön grej.. och det gjorde semestern till en av mina bästa semestrar sedan barnsben. Nämligen att jag fyller fyrtio om bara lite mer än ett halvår.. Och någonstans känner jag ett galet lugn över det hela..?! Kanske har det att göra med att jag sakta börjar hitta tillbaka till mig själv, som får mig att känna mig så lugn? (Jag har ju alltid i grund och botten varit trygg i och med mig själv.) Eller så är det det faktum att jag faktiskt anser mig vara så pass gammal nu, som gör att jag inte behöver oroa mig över de små petitesserna här i livet? Jag vet att "mindfulnessen" hjälpt mig i massor och att det är tack vare den som jag kan "andas" igen, men jag vill ändå tro mig känna en sorts trygghet i all min erfarenhet som åren gett mig genom livet..?! 

Jag är fortfarande jag.. Jenny med ett jädra humör.. snabb i vändningarna.. och stor i känslorna.. men jag vågar ändå påstå att jag tagit mig till en annan nivå av mig själv.. Och jag kan inte säga annat, än att det behagar mig!

Sen är jag ju fortfarande ung! Vet faktiskt inte om jag någonsin kommer att bli äldre än 25 i sinnet..?! Men erfarenheten.. kunskaperna.. Det känns liksom som om jag faktiskt har någonting att komma med..?! (För den som är intresserad av det jag kan, naturligtvis..)

Utan att snöa in på några detaljer har jag ju faktiskt hunnit uppleva en hel del som ett liv har att erbjuda.. inte bara för mig, utan för de flesta.. Sen är det så klart, olika upplevt och hanterat av oss alla.

- Det förgyller mitt liv, när jag får dela med mig av min erfarenhet.. När jag kan skapa en strimma ljus för den som lider av att ha gått in i väggen och jag får ge lite av mig själv för att visa att man faktiskt kan komma ur sina mörkaste tankar.. Jag känner att jag växer som människa, när jag kan ge någon andra tankar än bitterhet, efter tillexempel en separation, eller en otrogen partner.. Jag fullkomligt njuter av att öppna upp andras tankesätt, gällande "våra barn" där vi behöver "bygga starka människor" hellre än att dalta sönder de små livet innan de ens har hunnit fylla femton.. 

Jag vet hur det känns, när man inte vill leva mer.. Jag vet hur man tänker, vad man känner, vad man tycker.. Att lida av mental ohälsa är bland det värsta som finns här i livet och mitt hjärta blöder för alla de barn och undomar som inte vet hur de ska hantera sina inre demoner och begår självmord.. 

En sak som livet missat att ge mig erfarenhet i, är mobbing.. men jag vet hur utanförskap känns. Att bli bortstött och "släppt" är fasiken inget roligt det heller.. Jag kommer aldrig att glömma känslan, när min dåvarande sk. chef, gjort det klart för chefen över att han inte ville ha mer med mig att göra, då han ansåg mig vara för "komplicerad".. och "svår att hantera".. (Hade han vågat säga det till mig personligen, hade jag kunnat berätta för honom anledningen till varför jag gjorde som jag gjorde.. Men eftersom han inte vågade fråga mig en enda gång, ens om hur jag mådde strax innan jag gick in i väggen, tog han den lättast utvägen och bad om att få slippa ansvaret över mig..)

- Men det är historia nu. Jag är inte bitter längre. Men jag kommer alltid anse honom som pest.. och så var det bra med det.

.

Ja tänk va' lite oplanerad semester kan ge.. Att få stanna upp. Se nuet. Känna känslan av lugn..

Nu är vi snart tillbaka i vardagen på riktigt, då höstterminen 2017 kan börja efter alla kommit tillbaka till jobb.. Ett nytt läsår för framtidens barn.. Nya visioner, nya mål och allt med ännu mer kärlek, känsla och erfarenhet.

Och med detta säger jag

- Kärek & Ärtor!

.

.

.

.. Eftersom jag är tillsammans med en man som älskar mig, blev det inte så farligt när jag kom hem.. Med all rätt kommenterade han lite lätt att "det var inte så snällt".. och refererade till att jag dumpat över allt på honom, men sen blev det inte mycket mer än så.. Vilket fick mig att känna mig betydligt tryggare..

Kärlek & Ärtor

Nattade mellangrabben igår typ kl 20:30 och däckade strax därefter i hans säng.. Minns att jag vaknade till och tittade på hans klockradio, som då visade 05:30.. men sen vet jag inte vad som hände..?!

Nästa gång jag tittade på klockan visade hon 07:31 och jag fick fullständigt panik. Så pass allvarlig panik att jag inte minns vad som hände mellan klockan då och tjugo minuter senare, när jag kom på mig själv med att sitta i bilen på väg till jobb..??!!

Så fruktansvärt obehagligt!! Och plötsligt så inser jag att jag bara precis har lämnat allting där hemma. Mellangrabben äter egentligen frukost på skolan kl 07:30.. Jag var aldrig ute med hunden.. och det värsta av allt, Tomas blev lämnad, (troligen fortfarande sovandes?) med ALLT?!

Att jag fick dåligt samvete, är bara förnamnet och jag skäms som en rutten hund.. Inte för att det hjälper, eller behöver spela någon roll.. för det var faktiskt Tomas som blev lämnad att ta hand om ALLT..

Jag försökte ringa honom när jag "vaknade upp", men jag förstår att han inte svarade.. Det hade nog inte jag heller gjort faktiskt..! Och jag är helt på det klara med att han kommer vilja göra slut när vi träffas ikväll..

Så ja.. Denna dag är kantad av dåligt samvete, stress på jobb och rädsla inför att komma hem och behöva möta Tomas blick.. blandat med oro över hunden som är ensam hemma och hur morgonen blev där hemma..

Hela min kropp skriker efter att få fly, och trycket inom mig håller mig fångad i en bubbla som känns allt annat än hälsosam.. men jag tar ett steg i taget och hoppas på att överleva..

Svårt att förklara för den som aldrig smakat på den väl omtalade "väggen" men så är läget och jag gör mitt yttersta för att hålla ihop.

Detta kan ses som en bekännelse, eller ett sökande efter medlidande, men min tanke med detta inlägg var helt och hållet bara ett behov av att försöka tömma..

Kärlek & Ärtor till alla där ute, oavsett om ni vill, behöver, förstår, eller inte..

Det är så innerligt svårt att förklara och rättfärdiga sitt beteende och sina behov när man mår psykiskt dåligt.

Huvudet vet vad jag behöver. Kroppen vet vad jag behöver.
Men det är fan inte så lätt, när alla andra runt omkring behöver minst lika mycket.

Jag ger vad jag har.. och lite till. Men ibland har jag inte så mycket att ge och då känner jag mig dålig för det.

Ibland får jag för mig att folk runt omkring mig ser mig som egoist för att jag hela tiden gnäller om att jag är trött, att jag inte orkar mer, att jag skiter i allt.. men jag gör sakerna ändå.. Mitt gnäll är egentligen en signal på att jag vill få en paus.. för i det stora hela har jag fruktansvärt svårt för att ge den till mig själv. Jag tuffar på trots att jag är medveten om att jag kommer allt närmare stupet. Och ju längre jag driver på desto större blir faran för att jag faller och inte kommer kunna ta mig upp igen.

Jag gnäller och skäller, som ett larm, i hopp om att min omgivning ska hinna stoppa mig.. Jag kan inte själv, hur gärna jag än vill.

Tusen gånger, har jag drömt tanken om att få hamna på hispan eller bli inspärrad någonstans, där jag likt rehabilitering hade fått den pausen jag så innerligt känner att jag behöver.

Men jag kan inte lämna livet i två, tre månader.. Alla runt omkring behöver mig.

Orättvist beskrivet, men det känns som om det hela tiden är någon som drar i mig. Alla måsten kväver mig, trots alla desperata försök till att få bukt på mitt inre.

- Jag kan inte för mitt liv begripa hur alla andra bara klarar av det..?! Hur de kan koppla på och sen koppla av för att ha den där fantastiska balansen som livet handlar om.. Jag begriper det helt enkelt inte..?!

Kärlek & Ärtor

Jag vet att jag inte är unik i mitt behov av att få vara ensam, men ändå är det långt ifrån alla som kan förstå mig när jag säger att jag behöver en paus ifrån allt och alla.. Jag vet att jag stressar alldeles för mycket, men när fighten om att bli förstådd inte orkas med ger jag upp och tuffar på.. Stressen är så laddad att jag oftast bryter ihop när jag väl sätter mig ner och andas.. Det börjar som en rysning genom kroppen och sen kommer tårarna..

Jag hör mig själv säga "jag orkar inte mer" eller "jag blir så trött" men vad hjälper det..?!
Att vara öppen som en bok, med mina känslor har upplevts som en ärlig väg att gå genom hela mitt liv, men nu har jag tappat förtroendet för att det verkligen skulle vara så..?!
- Det hjälper inte ett skit, när jag berättar om hur slutkörd jag är.. Upplever det mer som om personerna här hemma är trötta på mitt tjat och att ingen lyssnar längre.. Så jag har bestämt mig för att sluta berätta om mina känslor.. Jag ger ironiska, enligt mig nervärderande "JA, men va roligt.." eller "Åh så BRA" med en klämkäck ton.. och det verkar fungera bättre, trots att det är helt och hållet lögn ur min mun.. Detta får mig att idiotförklara de som helt plötsligt lyssnar, då det känns som om de lyssnar på mig bara för att det är ord som DE vill höra..?!

Panik på att alltid känna att jag gör saker för att andra vill, och inte för min egen skull.. Helst skulle jag vilja sparka bakut.. Sätta mig på tvären.. som en trotsig tonåring eller något..?! Skita i allt ansvar och bara fly från allt det där som alla förväntar sig att jag ska göra..

Men nej.. Det är ju totalt opassande.. Vuxen kvinna..?! Ta ditt ansvar.. Skippa det du brinner för, det som ger ditt livet mening.. Håll truten och fortsätt behaga alla andra..

Förmodar att det är detta som gör mig så arg..?!
Att veta att det är nuet vi ska leva i.. att det är nu jag lever och inte sen.. men att jag ändå hela tiden känner att jag måste vänta med mitt..?!

Det fanns en tid då jag såg positivt i allt.. Då kunde ingen älska som jag.
Nu är det mesta negativt och till skillnad från tidigare, finns det ingen som kan hata så mycket som jag kan just nu..?!

Men för att inte trampa någon på tårna, gör jag som jag bör och önskar alla en trevlig och riktigt skön dag..
- Kärlek & Ärter (även om jag känner krig)

Man tror att man har nått botten och att man är på väg upp igen..?!
- Skrattretande.. Men mest gråt-framkallande..

Den inre paniken håller på att ta kol på mig och jag söker desperat efter det lilla som får mig att inte bryta ihop.. Men helt ärligt går det inte så bra.. Gång på gång kommer jag på mig själv med att dra efter andan och varje gång känner jag hur ännu en liten bit av mina så väl behövda känslor trubbas av..

Jag försöker intala mig själv att det är en övergående fas.. och att det snart kommer att bli bättre, men vägen dit känns lika lång som alla de år jag intalat mig denna utopi..?!

I alla dessa år har jag intalat mig själv att jag har koll på läget.. Att jag kanske tappar fotfästet ibland, men att jag alltid tar mig upp igen.. När jag pratar med kuratorer, psykologer, fan och hans moster.. har jag något inom mig som får alla att tro att jag fixar läget.. Att jag har en inre drivkraft mot det som ska hjälpa mig ur skiten som jag sitter i sedan tidiga tonår.. Jag får dem att tro så pass mycket att jag till och med börjar tro på det själv.. Men sanningen är den att jag bara är full av en massa skitsnack.. Eller så har jag bara helt enkelt gett upp..?!

Nåväl..
Ta inte åt er om jag inte skriver på ett tag.. Det är mycket nu och jag pallar inte..

Kärlek & Ärtor..

Jag har inte bloggat på evigheter.. Jag har inte haft ork nog till att älta mitt inre och har helt enkelt stängt av mig själv, i hopp om att slippa mitt mörker..?!

Erkänner såhär i efterhand, att det var rätt outhärdligt ett tag.. men nu tror jag att det har börjat vända igen..?!

Under tiden som jag har varit borta från bloggen, har jag försökt att fokusera på det som får mig att må bra, nämligen min hund och det har väl fungerat rätt bra tycker jag..

( -Finns en blogg i hennes namn också, som är betydligt mer uppdaterad: www.spira-podenco.bloggplatsen.se )

Gällande årets "fantastiska" jul känner jag tragiskt nog bara en stark önskan efter att den ska ta slut! Jag vet att det kommer att vara trevligt, när vi väl träffas.. överallt vi nu ska.. men glädjen saknas och inspirationen är obefintlig..

- Tur att jag jobbar inom barnomsorgen, så att jag i alla fall kan bli påmind genom barnen, hur spännande och glädjefyllt det egentligen borde vara.. Ja, så att jag inte tappar hoppet helt och hållet, menar jag..

Nåväl..
Det är dags att.. som precis ALLA andra.. uttala en önskan om en god jul och ett gott nytt år till er alla.. vilket jag precis gjorde.. och avslutar sedan detta oinspirerade inlägg..

Kärlek & Ärtor!

Jag blev i måndags tacksamt tvingad, till att kontakta vårdcentralen.. Något som legat i tanken ett tag, men som jag skjutit framför mig i brist på "rätt tillfälle"..?! Väl hos läkaren, knappt en timme senare, kom verkligheten över mig (igen) och det blev som väntat, precis sådär jobbigt som jag hade förväntat mig.. Att det dessutom var en manlig läkare, byggde upp oron innan besöket, men det skulle visa sig att han var mycket professionell och gjorde enligt mig allting rätt.. (Jag har inget emot manliga läkare egentligen, men jag vet med mig själv att jag har svårt för att "släppa fasaden" när det kommer till det motsatta könet..)

Det som besvärar mig den här hösten är inte, helt och hållet, bara min vanliga höst- och vinterdepression.. Jag vill i alla fall tro, att jag genom årens lopp och alla tidigare behandlingar har lärt mig att själv kunna ändra riktning på mina mörka tankar.. För mig är depression något som sitter i huvudet.. Mörkret tar över.. Drömmar och hopp lämnar.. Och lusten till det mesta flyr hals över huvud, för att gå i ide och inte komma tillbaka förrän vårsolen är tillbaka, några månader senare..?! Här kan man dock, om man verkligen vill, tvinga sig själv till att gilla läget ändå.. Med små knep kan man lura/intala sig själv att livet är bra ändå och på så sätt ta sig igenom "skiten" lättare och aningen snabbare.. OM man verkligen vill, för det kräver ett stort engagemang ifrån en själv!

Det är dock inte lika lätt att kontrollera något som sitter i kroppen istället för i huvudet..?!
Istället för att som vanligt backa ett steg, andas och gå tillbaka in.. står kroppen bara still.. Helt oförmögen att gå varken fram eller tillbaka.. Förvisso stannar tankarna, vilket är skönt, men det går inte att styra om någonting som står helt still.. Jag kan se på klockan och hinna tänka tanken att jag borde skynda mig, men sen går det inte längre.. Det låter helt sjukt, jag är fullt medveten om det, men jag kan alltså inte längre lägga in en högre växel för att hinna.. Kroppen stelnar liksom till och huvudet stängs av.. och även om jag fortsätter mot mitt mål, fortfarande medveten om vad jag behöver göra, så kan jag inte göra det fortare än med ett steg i taget.. Min simultanförmåga är nere på en halv sak åt gången, vilket i mina ögon är åt helvete pinsamt! Minimum bör vara minst tre i alla fall..?! Anser jag om mig själv i alla fall..

Nåväl.. Jag har inte fått några antidepressiva, som för två år sedan.. Den här gången provar vi lugnande.. För "att hålla pulsen på plats" som jag vill uttrycka det.. Stressen har tagit över och även om depressionen inte ligger så långt bakom, så är det ändå just stressen jag måste lära mig att hantera..

Ja, ja.. Nog med mitt eviga tjöt, för nu..
Nöjer mig med att jag har lyckats göra en uppdatering, även
om den kanske inte var den roligaste.. och säger med detta nu:

- Kärlek & Ärtor!!