Jaha.. Så sitter jag här.. på trappan in till vårt hus och skriver igen..

Jag har semester, det regnar och hälften av familjen är i Värmland..

Anledningen till att det inte gick som jag hade tänkt mig den här gången, är att hunden blev påkörd igår..

För att göra en lång historia kort, kan jag berätta att hon själv tog sig hem efter händelsen som skedde utan vår vetskap, då hon lyckats smita ut osedd i samband med att Tomas höll på att packa bilen. När vi upptäckte att hon var skadad åkte jag och äldsta sonen in med Spira till veterinär, som kunde bekräfta att hon blivit påkörd, utläst av hennes skador.

Drygt sex timmar senare kunde vi åka hem med min "lilla" mörbultade hund, nyopererad men stabil.

Olyckan inträffade strax innan vi skulle åka, så ni kan ju tänka er tjatet från de två yngre barnen, där hemma, under tiden som vi var iväg..?! Båda har sett fram emot resan och mitt hjärta höll på att gå sönder när jag insåg att jag måste stanna hemma med hunden..

Vi diskuterade ämnet, jag och min sambo, och kom fram till att han skulle åka ensam med de två.
- Det känns helt galet, men i ärlighetens namn hade jag gjort samma sak, för barnens skull.

De åkte tidigare idag, typ vid halv tio tiden och det är först nu som jag börjar inse att det faktiskt är midsommarafton imorgon.. (eller ja, snart om man går efter klockan.) Jag har känt mig lite som inuti en bubbla.. inte helt koll på vad som händer.. Lite som om allt händer för fort och att jag inte riktigt hänger med..?! (Kan vara mitt semester-mood som fått mig att släppa klockan och varva ner..?! Eller så är det följderna av chocken jag fick igår, som skapat vakuum i huvudet..?!)

Tomas och barnen är i alla fall framme.. Spira mår bättre, men är fortfarande mörbultat. Jonathan, som ska på skåneläger i början på nästa vecka, är hemma med mig (just nu tillsammans med sin kusin som ville sova över) och jag.. ja jag är just nu bara grymt trött!

Var ute och gick med Spira i eftermiddags och jag såg tydliga tecken på hennes osäkerhet gällande bilar som passerade. Blir fruktansvärt arg på den *#%*\|> idioten som smet ifrån olyckan, men tackar änglarna för att de har vakat över och skyddat min älskade lilla tuss till hund!!

Hon hade fått ett helt nytt halsband inför resan, bara några minuter innan olyckan. Bilden visar, vad jag tror, märken från när hon har slagit i marken efter att ha blivit påkörd..?!

Nåväl.. Spira mår som sagt bättre! Och även om allting har blivit upp-och-ner-vänt, vill jag ändå påstå att jag är tacksam!

Tacksam över att Spira haft änglavakt. Tacksam för att Tomas vågade ta barnen och ensam åka iväg. Tacksam över att få finnas till..

När döden knackar på dörren, men vänder igen i hallen, finns det helt plötsligt väldigt mycket att vara tacksam över..?! Galet, om inte säga nästan sjukt, att man nästan ska behöva mista sin hund för att inse hur snabbt allt kan gå förlorat..?!! Men ja, det är väl tyvärr så det är för de flesta..?! I dagens sönderstressade samhälle...?!

Jaja.. Nu orkar jag inte skriva mer.. ögonen får i kors, efter sällskapsspel tillsammans med barnen, nej förlåt ungdomarna och det kommer ju faktiskt en dag imorgon också.. *smile*

Så jag säger god natt och sov gott nu.
Kärlek & Ärtor!