.. för såhär i efterhand.. tre dagar senare.. kan erfarenheten berätta att det har varit allt annat än just ordning och reda?!

Svårast har varit på morgnarna.. så klart.
- Att få upp barnen är fortfarande omänskligt stressande. Att sedan springa 190 på jobb för att man yrar, känns inte heller så bra..
- MEN.. jag klappar mig på axeln för mina kunskaper i att andas. För även om jag fortfarande har lätt för att gå från 0-100 på bara några sekunder, kan jag idag stanna upp när behovet av tempo är över och andas mig till ett inre lugn igen. Förr kunde stressen hålla i sig hela dagen och allt jag rörde vid blev nattsvart inombords. Idag är det som sagt mycket bättre.. trots allt. Därav mår jag därför bättre än tidigare..

Jag vet inte hur långt jag kom i min berättelse i somras/höstas, gällande min deppresion, men i dagsläget är jag tillbaka på jobb 100% och väntar på tid hos psykolog den 1/2-19.
Känns sådär att behöva gå tillbaka till depressionen när jag väl kommer till psykologen, men även om jag mår bättre idag, vet jag att problemet fortfarande finns kvar inom mig. (Det som låg uppe vid ytan i somras, har sjunkit till botten och det kommer att krävas en hel massa mer för att hitta.. men jag har hopp om det och jag förmodar att det är just hoppet som är en del av att jag faktiskt mår bättre idag..?!

Kärlek & Ärtor!