Det har varit en bra dag, med planering utan barn, på jobb.. Givande..

Vi har gått igenom info gällande hösten.. Beslut har tagits.. Grovplaneringar har gjorts.. Och jag har hunnit med en del av det som står på min att-göra-lista..

Vi har skojat, ätit lunch, druckit kaffe och arbetat tillsammans hela dagen och jag njuter av hur bra vi är.. Både som arbetslag och individuellt.

Efter jobb följde jag med en av mina arbetskamrater hem.. för att tillsammans med henne ta en powerwalk på ca en timme i strålande solsken.. När jag kom hem var jag ganska så trött, men det var en skön trötthetskänsla som jag kunde acceptera.

Efter en stund med mannen ute i trädgården, gick jag in för att lyssna på vår dotter som skulle läsa i 20 minuter + göra sin läsläxa.. (två olika böcker..) Detta tog det sista av min energi.. men innan jag kunde sätta mig ner för att slå på datorn för att skriva här.. lyckades jag att göra toast till två av tre barn, ge hundarna mat, borsta tänderna på dottern OCH bli dissad av min man.. *suck*

.. Och det räckte.

Jag vet inte om det var bristen på energi, eller om det var på grund av något annat..?!

För egentligen var det bara en tråkig kommentar, eller ska jag säga onödigt agerande,

som fick mig att känna mig innerligt ledsen..?!

Jag sa något om tejpen som låg på bordet och hann inte ens avsluta min mening, innan min man reste sig upp för att gå och lägga tillbaka den i förrådet.. vilket han också sa högt, med syrlig ton, samtidigt som han lämnade bordet.  

Jag känner känslan av vemod inom mig, men orkar f*n inte agera på den..

- Jag är så innerligt trött på att, från strålande solsken, falla trettio meter ner och skrapa nyllet i asfalten..!! Igen..

Hur f*n kan det gå så fort..?!

Vad är det som är fel på mig?!

Under mina 58 minuters powerwalkande tidigare idag, pratade jag om att "Man kan falla och ge upp.. Eller så faller man, reser sig och fortsätter att kämpa.." 

- Jag kände mig så stark! På riktigt jä*la stark i både kropp och själ..

Två timmar senare faller jag hejdlöst och börjar någonstans fundera på att bara ligga kvar när jag väl landar..?! 

Vad är meningen med att hela tiden.. om och om igen.. gång, på gång, på gång.. lysa.. falla.. äga världen.. förlora allt..?!

- Ja, jag vet..!!

Det kallas livet.. Men jag ÄR SÅ TRÖTT på det.. Det känns liksom inte rättvist.. 

Jag insåg, härom kvällen, att jag har hållt på såhär i snart trettio år..

(om man bortser från barndomen och räknar från tonåren..)

- Trettio år..?! Hur f*n är det ens möjligt..?! 

- Finns det någon annan här som verkligen hade pallat så länge..?! Trettio år..?!

Bara tanken, gör mig ännu tröttare.. Hur det nu ens är möjligt..?!

Jag är en kämpe. En krigare.

Jag slåss för mig själv, utmanar mig själv, övervinner rädslor, återfår kontroll, kräver min rätt..

Och jag är stolt över mina vinster.. Men jag är också så fruktansvärt trött..

Kärlek & Ärtor..