Något jag fått erfara genom livet, är att jag MÅSTE FIGHTAS för min rätt. Där finns ingenting som säger att någon annan kommer fightas för mig.. Mitt liv. Mina problem. Som kräver MIN lösning..

Så förstå min oro när jag ställs inför avgörande bemötande. Kommer personen jag möter förstå, eller kommer jag att behöva slåss för min sak..?! Kommer jag orka slåss för min sak..?! Och HUR..?! När det kommer till en enskild person i förhållande till systemet i samhället, är jag egentligen inget annant än en liten lort.. och jag faller i gropen där jag blir helt och hållet beroende av personen jag möter.. Får jag, eller blir jag nekad, stegen som hjälper mig upp..?!

Jag borde vara starkare..
Jag har kämpat så länge, att jag borde kunna fightas bättre.. men likväl blir jag fortfarande lika orolig inför dessa avgörande möten. Ont i magen, svårt att fokusera och en oroväckande brist på tålamod. Och tårarna ställer sig i beredskap för att storma vid minsta lilla känsla.

Jag rustar mig inför den påtvingade situationen jag snart befinner mig i, genom att intala mig själv att jag ska försvara en kompis. Min bästa vän behöver hjälp och jag ska göra allt som står i min makt..

Oro blandat med försvar. Liten som ett försvarslöst litet barn, blandat med den starkaste hjälten som fullständigt krossar för mänsklighetens överlevnad. Fullt medveten om att beslutet om min nästkommande framtid, trots allt, ändå ligger i händerna på personen jag möter..

Jag vet inte om mötet blir bättre, med min beredskap på eventuellt krig, eller om det hade gått lika bra utan..?! Jag har inte kommit till den punkten ännu, där jag kan känna fullt förtroende för att personer låsta till systemet ska agera i min favör..

Erkänner dock att tilliten ökat under den senaste omgången, då jag upplever att psykisk ohälsa blir mer taget på allvar nu än för femton år sedan.

Dagens läkarmöte gick bra. Eller ja.. Bra om man bortser från tårarna som rockade loss och alla orden som försvann..

Personen jag mötte idag, för första gången, lyssnade. Han hörde mig. Han förstod. Och han räckte mig stegen, noga med att jag hade tag om den.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Det har snart gått ett år sedan (sånär på en månad..) som jag skrev till dig sist.. Jag vet inte vem som har saknat min blogg mest, du eller jag..?! Däremot vet jag att min saknad har varit stor, men min rädsla har varit större.. Vi kan kalla d...

  Idag har jag haft en hel rad av tänkbara rubriker att blogga om.. fram tills nu..?! Så jag skriver bara några rader om hur tacksam jag är för att jag har så fina barn. Jag är så stolt över alla tre, att jag skulle kunna spricka emellanåt.. Känner...

  Igår var jag i Åkarp med uppdrag aniktsmålning för barn. En givande uppgift en solig lördag, för mig som pedagog och konstnär..    Man skulle kunna säga att det är den perfekta kombon..?! Även om ansiktsmålning är något helt annat än akryl ...

  För ett halvår sedan kunde jag knappt hantera frågan. "Vad ska vi äta idag mamma?"   Idag kör jag och handlar efter jobb.. åker hem och packar in matvarorna i kylen, för att sätta mig i bilen igen och köra bort till fotbollsträningen som jag ...

  Jag har ändrat runt lite i menyn och uppdaterat några texter.. Och jag firar att jag varit driftig som attan under dagen..    Först jobb, med start 7:30.. som jag överlevde.. ?! (Bara det är en bedrift..) Sedan lyckades jag hitta ett spec...