Jag vet inte om det är bra, eller dåligt..?!
Men jag vill nog ändå känna mig aningen stolt över det hela..?!

Saken är den att jag mådde piss (ursäkta mitt ordval..) igår.. men av någon konstig anledning så tycktes mina arbetskamrater bara se hur bra jag mådde..?! Jag hatar att "spela" något jag inte är och gör det näst intill aldrig.. Och så även inte heller igår, men ändå uppfattades jag som uppåt..?!
Kan det vara så att jag har lärt mig att visa en glad utsida, trots mina inre demoner.. utan att känna mig fejkad..?! Eller är det människorna runt omkring mig som kanske inte ser mitt verkliga jag, i brist på okunskap..?!

Egentligen.. spelar det ingen roll.. En tanke som slog mig bara..?!

Jag är långt ifrån att vara ensam om att må dåligt på insidan, det är jag mer än väl medveten om.. Alla har vi våra inre demoner, mer eller mindre.. Somliga är bättre på att hantera dem än andra dock och det handlar egentligen bara om att man ska lära sig att "agera rätt" vad gällande sina känslor och tankar..

Det är några år sedan nu, men jag gick till en psykolog, när jag hade det som värst senast.. Och denna gav mig de rätta verktygen till att hantera mina demoner och agera rätt utifrån mina känslor och tankar som då höll på att förgöra mig.. (Kändes det som i alla fall..?!)

Resultatet av min "behandling" visade sig.. Och detta glömmer jag aldrig.. När jag och Tomas var centimetrar från att få huset vi lagt bud på, men som vi gick miste om pga att säljaren valde att sälja till det andra paret som lagt samma bud som oss.. Jag kommer ihåg att jag fick beskedet om att huset inte blev vårt och hur fruktansvärt ledsen jag blev, men att jag kunde sortera bort uppgivenheten och fortsätta att jobba i några timmar till, utan att bryta ihop. Först när jag kom ut från jobb och satte mig i bilen, lät jag mig få gråta, vilket jag gjorde i floder.. Men efter några minuter, kunde jag, lika snabbt som jag "satt på".. "stänga av" och gå vidare.. Innan min "behandling" hade jag nog gråtit fortfarande..?! Då jag hade lätt för att fastna i mina negativa tankar och känslor och sedan bara låta de mala och mala..

Ja ja.. Huset är ännu inte glömt, men "förlåtet" och placerat i det förflutna.. Men minnet av mitt agerande.. och framför allt alla känslor omkring det, finns kvar och jag vet därför att man KAN må bra, fastän man har inre demoner.. En vetskap och styrka, som fick mig att kunna ta mig igenom min och Tomas separation, relativt enkelt (?!) när den kom, ett par år senare..

Tyvärr är det så att jag, sedan jag började jobba igen, har känt en stark dragningskraft "neråt" och därför har jag nu, faktiskt varit så duktig och ringt och fått en självremiss från vårdcentralen till en ny "behandling".. Det är samma demoner.. fast nu i en annan skepnad.. Och för att inte hamna på botten och dra ner min omgivning med mig i mitt fall, sitter jag nu med pappret framför mig, redo att fylla i och skicka tillbaka.. för att förhoppningsvis få den hjälp jag behöver..